Israel och judarnas återvändande i vår tid

Profeterna i GT talar om ett återvändande. Men vad är det för ett återvändande som profeterna talar om? Svaret på den frågan kräver en hel artikel med tanke på de många missförstånd som finns.

Bakgrunden

HERREN hade lovat Abraham att göra honom till ett stort folk: ”Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse… I dig ska jordens alla släkten bli välsignade” (1 Mos 12:2–3). ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem… Så ska din avkomma bli” (1 Mos 15:5). Löftet upprepas för sonsonen Jakob: ”Genom dig och din avkomma ska jordens alla släkten bli välsignade” (1 Mos 28:14). När Jakob kom tillbaka från Paddan-Aram sa Gud till honom: ”Du ska inte längre heta Jakob, utan Israel ska vara ditt namn… Var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, många folk ska komma från dig, och kungar ska utgå från dig” (1 Mos 35:10–11).

Efter Israels barns mirakulösa räddning från träldomen i Egypten ingår HERREN vid Sinai berg ett särskilt förbund med dem, dvs ett avtal eller en överenskommelse med den räddade skaran. Som HERRENS från träldomen frälsta folk ska Israel av tacksamhet vara HERRENS tjänare, tjäna och tillbe honom som den ende sanne Guden och vittna om hans stora nådegärningar. Israel fick ett viktigt tjänaruppdrag för att vittna om och förebilda den kommande frälsningen genom Messias. Den nåd Israels barn fick erfara är kraftkällan för deras tjänaruppdrag. Den borde resultera i en ny vilja att tjäna Gud, något som Jesaja vittnar om med följande ord: ”Jag vill förkunna HERRENS nådegärningar, HERRENS lov, efter allt som HERREN har gjort för oss, allt det goda som han gjort för Israels hus efter sin barmhärtighet och stora nåd” (Jes 63:7).

Men de flesta av Israels barn svek mycket snart det löfte som de gav när Sinaiförbundet ingicks. När förbundsvillkoren lästes upp lovade folket: ”Allt som HERREN har sagt vill vi göra och lyda” (2 Mos 24:7). Herren å sin sida lovade att rikligt välsigna Israels barn ”om ni vandrar efter mina stadgar och håller mina bud och följer dem” (3 Mos 26:3ff): ”Trösktiden ska hos er räcka till vinbärgningen, och vinbärgningen ska räcka till såningstiden” (v 5), ”jag ska ge frid i landet” (v 6), ”jag ska vandra bland er och vara er Gud, och ni ska vara mitt folk” (v 12). ”Men om ni inte hör på mig och inte gör efter alla dessa bud, om ni föraktar mina stadgar, … bryter mitt förbund, då ska jag i min tur göra detta mot er (3 Mos 26:14ff): jag ska straffa er med skräck” (v 16), ”ni ska så er säd förgäves, för era fiender ska äta den” (v 16), ”ni ska bli slagna av era fiender” (v 17), ”jag ska själv ödelägga landet” (v 32), ”er ska jag sprida ut bland hednafolken” (v 33).

I 5 Mos 28 upprepar Mose välsignelserna ”om du lyssnar till HERREN din Guds röst” (v 1–14): ”HERREN din Gud ska upphöja dig över alla folk på jorden… Välsignad ska du vara i staden, och välsignad ute på marken… HERREN ska upphöja dig till ett heligt folk åt sig, så som han med ed har lovat dig, om du håller HERREN din Guds bud och vandrar på hans vägar.” Han upprepar också förbannelserna ”om du inte lyder HERREN din Guds röst” (v 15–68): ”HERREN ska föra bort dig och den kung som du sätter över dig till ett folk som varken du eller dina fäder har känt” (v 36). ”Av er ska det bli ett fåtal kvar, ni som tidigare var talrika som stjärnorna på himlen, eftersom du inte lyssnade till HERREN din Guds röst… Ni ska ryckas bort ur det land som ni är på väg till för att ta i besittning” (v 62–63).

Herren vill inte förkasta sitt folk

Genom lagens krav blir det tydligt hur syndig människan är. Hon gör ständigt uppror mot Gud och sviker honom. Hon borde älska och lyda Gud som är så god mot henne, men pga sitt syndafördärv saknar hon förmåga att älska Gud över allting och sin medmänniska som sig själv (= sammanfattningen av lagens krav). ”Hur sjukt är inte ditt hjärta, säger Herren GUD” (Hes 16:30). Pga synden har människan förtjänat att bli förkastad för evigt. HERREN är hennes enda räddning. Den som ser HERRENS makt och vilja att rädda ber: ”Omvänd mig, så blir jag omvänd! För du är HERREN min Gud” (Jer 31:18). Därför förkunnar HERREN genom Mose och profeterna inte bara lagens krav utan hela tiden också det glada budskapet om nåd, frälsning och omvändelse som en oförtjänt gåva. Lagen förkunnar den förkastelse som alla förtjänat, evangeliet det återvändande som ingen förtjänat.

HERREN vill inte förkasta sitt folk. Trots ständig upproriskhet och avfällighet är HERREN stor i nåd och barmhärtighet. Han förlåter och hjälper sitt folk gång på gång, fast de om och om igen trotsar honom. Han väntar i det längsta med domen. Fastän Efraim, dvs Nordriket, på det grövsta förkastat HERREN till förmån för Baalsdyrkan, vill inte HERREN någon syndares död. Han säger genom sin profet Hosea i mitten av 700-talet f Kr, nästan 700 år efter Mose avskedspredikan: ”Hur ska jag kunna överge dig, Efraim? Ska jag lämna dig, Israel? Hur ska jag kunna göra med dig som med Adma och behandla dig som Sebojim? Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar. Jag vill inte utföra min brinnande vrede, jag vill inte ödelägga Efraim igen” (Hos 11:8–9). Gud vill ingen syndares död. ”Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren GUD. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva” (Hes 18:23).

Men till sist blir domen oundviklig över Efraim och Samaria (725–722 f Kr) och över Juda och Jerusalem (605–587 f Kr). Domen över Juda förebådades genom den assyriske kungen Sanheribs skövling av landet 701 f Kr. Efter assyriernas härjningar på HERRENS uppdrag konstaterar Jesaja: ”Ert land är ödelagt, era städer nerbrända i eld. Era åkrar förtärs i er åsyn av främlingar, ödelagda som efter främlingars framfart. Dottern Sion står kvar som en hydda i en vingård, som ett vaktskjul på ett gurkfält, som en belägrad stad. Hade inte HERREN Sebaot lämnat kvar en liten rest åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra” (Jes 1:7–9).

Orsaken till ödeläggelsen är Israels framhärdande i otro, folkets ständiga svek och olydnad: ”Vem är så blind som min tjänare och så döv som min budbärare som jag sänder? Vem är så blind som min förtrogne, så blind som HERRENS tjänare? Du har sett mycket men inte tagit vara på det. Öronen är öppna men ingen lyssnar… De har utlämnats till plundring utan att någon räddar” (Jes 42:19–22). I samband med sin kallelse år 740 f Kr får Jesaja veta: ”HERREN ska sända folket långt bort, och ödsligheten ska bli stor i landet. När bara en tiondel är kvar i det (så blev fallet efter 722 f Kr), ska även den ödeläggas. Men liksom en terebint eller en ek lämnar kvar en stubbe när den fälls, ska den stubben vara en helig säd” (Jes 6:12–13). Jesaja upprepar senare att bara en rest kommer att vända om, ta emot frälsningen genom Messias: ”En rest ska vända om, en rest av Jakob, till Gud den Mäktige (till den utlovade Frälsaren) (Jes 10:21). För ett Israel som hemsökts svårt av assyrierna förkunnar Jesaja frälsningslöftet: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste” (Jes 9:6). Men de flesta förnekar att Messias är ett Under, sann människa utan synd och även Mäktig Gud. De förkastar syndares enda räddning: ”Även om ditt folk, Israel, vore som havets sand, så ska bara en rest av det vända om. Förödelse är beslutad, en rättfärdig störtflod” (Jes 10:22).

Endast evangeliet kan skapa tro

Därför predikar Herrens profeter både lag och evangelium, lagen som avslöjar vår inre orenhet och evangelium som erbjuder oss Messias renhet som en oförtjänt gåva. Samtidigt med lagens krav ”Tvätta er, gör er rena!” (Jes 1:16) förkunnar Jesaja evangeliet, syndernas förlåtelse, en avlösning, en tillräknad renhet som har kraft att föda syndare på nytt, skapa tro. Gåvan lyder: ”Om än era synder är blodröda ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull” (Jes 1:18). Gåvan kan också förkunnas så här: ”En banad väg ska gå där, en vandringsled, och den ska kallas den heliga vägen” (Jes 35:8). Messias är ”den heliga vägen”. Bara han har den renhet som lagen kräver: att älska Gud över allting och våra medmänniskor som oss själva. Ingen syndare kan uppfylla detta krav. Men Messias är utan synd. Inget orent finns hos honom. Han är vår ställföreträdare, tar straffet för våra synder i vårt ställe och uppfyller lagens krav på syndfrihet för vår räkning.

Lagens krav med hot om straff kan skapa en fruktan som förhindrar grova brott. Men bara evangeliet kan skapa tro och förtröstan, enligt Bibelns språkbruk ett nytt hjärta, så att vi av tacksamhet för Guds oförtjänta välsignelse vill återvända till honom, vill älska och tjäna honom. Återvändandet från fångenskapen i Babel efter år 539 f Kr vill förebilda att Gud vill och Gud kan ge oss återvändandets gåva.

Jesaja berättar om Messias vad han i förväg fått se genom Guds övernaturliga uppenbarelse: ”Inget svek fanns i hans mun” (Jes 53:9). ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes 53:5). När Jesaja i kap 35:8 kallar Messias för ”den heliga vägen” och säger: ”Ingen oren ska färdas på den”, då bävar vi och tänker: Då är den inte för mig, för lagen visar mig tydligt att jag är en oren syndare. Därför tillägger Jesaja omedelbart: ”men den är till för dem” (ordagrann översättning av grundtextens ord wehú lámo[1]), dvs för orena som räknas för rena genom Messias renhet (Jes 35:8). Vägen till Sion, till Guds fridsrike, till ”landet som flödar av mjölk och honung”, är inte våra gärningar utan Messias gärningar för oss. ”Jag är Vägen”, säger Jesus (Joh 14:6). ”Vägen” är banad, helt jämn, det återstår ingenting för oss att komplettera med.

[1] Dessa viktiga ord översätts inte av Bibel 2000 utan är överhoppade som obegripliga. Även evangeliet i Jes 1:18 blir obegripligt för Bibel 2000. Man gör om versens glada budskap till lag: ”När era synder är scharlakansröda, kan de då bli vita som snö? När de är röda som purpur, kan de då bli vita som ull?”

Löftets barn är de som tror, de som inte förkastar Messias och hans frälsningsgärning

Herren säger om sin sanne tjänare Messias: ”Det är för lite att du bara är min tjänare som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka de bevarade av Israel (”resten”). Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning ända till Jordens yttersta gräns” (Jes 49:6). ”Det ska ske i den yttersta tiden (= tiden mellan Messias första ankomst och hans återkomst till dom på den sista dagen) att berget med HERRENS hus ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk ska strömma dit” (Jes 2:2).

Profeterna använder ofta ett bildspråk från det geografiska Israel när de predikar om Messias och den utlovade välsignelsen i hans rike. Messias är högst bland bergen, för han är HERRENS boning, HERRENS sanna tempel. Jesus sa: ”Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar” (Joh 2:19). ”Templet han talade om var hans kropp. När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och på ordet som Jesus hade sagt” (Joh 2:21–22). Petrus skriver: De troende är ”levande stenar” i Kristus, i detta andliga hus (1 Pet 2:4–5). Paulus skriver: ”Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den” (1 Kor 12:27). Arvedelen, löftets land, gäller inte bara judarna, poängterar Paulus. ”Hedningarna har samma arv som vi, tillhör samma kropp och har del i samma löfte i Kristus Jesus genom evangeliet” (Ef 3:6).

Vilka är Guds utvalda barn?

Det Israel skulle vara och lovade att vara, nämligen en trogen tjänare, en budbärare om Herrens nådegärningar, det är de troende från både judar och hedningar. De är ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar” (1 Pet 2:9). Paulus skriver: ”Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel, och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. Nej, det är genom Isak (dvs genom löftet) din avkomma ska räknas. Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar” (Rom 9:6–8). ”Så säger Gud genom Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och den oälskade ska jag kalla min älskade. Och på platsen där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, ska de kallas den levande Gudens barn. Men Jesaja utropar om Israel: Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst” (Rom 9:25–27).

Hesekiel profeterar om återvändandet så här: ”Jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. Jag ska stänka rent vatten på er så att ni blir rena. Jag ska rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött” (Hes 36:24–26). Vi ser tydligt att återvändandet är detsamma som den nya födelsens under, ett nytt hjärta. Jesus sa till Nikodemus: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike” (Joh 3:3). De återvändande har fått ett nytt hjärta. De är inte agnostiker och ateister, andligt blinda.

Profeterna använder en rad bilder för den nya födelsens under, för omvändelsen till HERREN och hans land. Gud sa till Hesekiel: ”Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör HERRENS ord: Se, jag ska låta ande komma in i er så att ni får liv… Och när jag profeterade hördes ett ljud, det blev ett rassel, och benen kom tillsammans så att ben fogades till ben… Jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara… Jag ska låta min Ande komma in i er så att ni får liv, och jag ska låta er få bo i ert land” (Hes 37:4–14).

Jesaja profeterar om den nya födelsen som något övernaturligt: ”Jubla, du ofruktsamma, du som inte har fött barn! Brist ut i jubel och ropa av fröjd, du som inte har haft födslovärkar, för den ensamma har många barn, fler än den som har en man, säger HERREN” (Jes 54:1). De troende är inte födda ”på mänsklig väg” utan ”i kraft av ett löfte” (Gal 4:23). De är födda ovanifrån (jfr Joh 3:3), födda av Gud. Se Gal 4:23–27, där Paulus citerar Jes 54:1 och understryker skillnaden mellan förbundet från berget Sinai och Guds nådesförbund: ”Det nuvarande Jerusalem … lever i slaveri med sina barn”, men ”det himmelska Jerusalem” är fritt och ”vår moder”. Hebreerbrevets författare säger att de troende har kommit ”till en festgemenskap och församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen” (Heb 12:23).

Det nya födelsens Sion skiljer sig markant från det gamla Sion

Jesaja tydliggör flera gånger med olika bilder den stora skillnaden mellan det nuvarande, jordiska Jerusalem och det himmelska Jerusalem. Så säger HERREN enligt Jes 54:7, 11–14: ”Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor barmhärtighet vill jag nu samla dig. Du arma, så drabbad av stormar utan att få någon tröst! Se, jag ska mura dina stenar med spetsglans och lägga din grund med safirer. Jag ska göra dina tinnar av rubiner, dina portar av kristall och hela din ringmur av ädla stenar. Alla dina barn ska bli HERRENS lärjungar, och dina barns frid ska vara stor. I rättfärdighet ska du bli befäst. Förtryck ska vara fjärran från dig, du har inget att frukta. Skräcken ska vara borta, den ska inte komma dig nära.” ”Du ska vara en härlig krona i HERRENS hand, ett kungligt diadem i din Guds hand. Du ska inte mer kallas ’den övergivna’, ditt land ska heta ’min kära’ och ditt land ’den äkta hustrun’, för HERREN har dig kär, ditt land har fått sin äkta man” (Jes 62:3–4). ”HERREN Sebaot ska på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med feta rätter och lagrade viner… Han ska utplåna döden för evigt. Herren GUD ska torka tårarna från alla ansikten och ta bort sitt folks vanära från hela landet, för HERREN har talat” (Jes 25:6–28). ”Jag säger er sanningen”, säger Jesus: ”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet” (Joh 5:24).

I och med Messias frälsningsgärning uppfylls löftet till Abraham om rik välsignelse och ett land som flödar av mjölk och honung. Välsignelsen är HERRENS nådegärning, den erbjuds alla folk och har makt att skapa tro, ett sant återvändande till honom och hans rike. Där är alla HERRENS lärjungar och vanära, tårar och död finns inte mer. Jesaja jämför med sin tids Israel och Juda: ”Du var i ruiner, ödelagd, ditt land var förött – nu blir du för trång att bo i, och de som slukade dig ska vara långt borta. Du ska få höra hur barnen från din barnlöshets tid säger: ’Platsen är för trång för mig, ge mig plats så att jag kan bo här.’ Då ska du säga i ditt hjärta: ’Vem har fött dessa åt mig? Jag var ju barnlös och ofruktsam, landsflyktig och fördriven. Vem har fostrat dem? Jag var ju lämnad ensam, varifrån kommer de?’” (Jes 49:19–21, jfr Jes 54:1!).

På den dagen ska HERRENS telning (= Messias) bli till härlighet och ära och landets frukt till stolthet och prydnad för den räddade skaran av Israel… Den ska kallas helig, var och en som är skriven bland de levande i Jerusalem, när HERREN har tvättat bort orenheten från Sions döttrar och sköljt bort blodskulderna från Jerusalem genom domens och reningens ande (Jes 4:2–4). ”På den dagen ska Herren för andra gången räcka ut handen för att friköpa en rest av sitt folk som är kvar från Assyrien, Egypten, Patros, Nubien, Elam, Shinar, Hamat och havsländerna. Han ske resa ett baner för hednafolken och samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn” (Jes 11:11–12). ”Bergen och höjderna ska brista ut i jubel inför er, markens alla träd ska klappa i händerna. I stället för törnsnår ska cypresser växa upp, i stället för nässlor ska myrten växa upp. Det ska bli till ära för HERREN, ett evigt tecken som inte ska utplånas” (Jes 55:12–13). Vem får landet till arvedel? ”Den som tar sin tillflykt till mig ska få landet till arvedel och mitt heliga berg till besittning” (Jes 57:13b).

”Man ska inte mer höra om våld i ditt land eller förödelse och förstörelse inom dina gränser, utan du ska kalla dina murar för frälsning och dina portar för lovsång. Solen ska inte mer vara ditt ljus om dagen, månen ska inte lysa dig med sitt sken. HERREN ska vara ditt eviga ljus, din Gud ska vara din härlighet. Din sol ska inte mer gå ner, din måne inte mer avta, för HERREN ska vara ditt eviga ljus och dina sorgedagar ska vara slut. Då ska alla i ditt folk vara rättfärdiga och besitta landet för evigt, som ett skott av min plantering, som ett verk av mina händer för att förhärliga mig” (Jes 60:18–21).

Aposteln Johannes fick se välsignelsens utlovande land, de troendes osynliga fridsrike. På fängelseön Patmos fick han genom en syn se in i den osynliga, himmelska världen. ”Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer” (Upp 7:9). ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?… Det är de som kommer ur den stora nöden. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod” (Upp 7:13–14). De som återvänt till det sanna Sion kommer från både judarna (”bara en rest”) och från hednafolken, ”från alla folk och stammar och länder och språk”. ”Mitt rike är inte av den här världen”, understryker Jesus (Joh 18:36). Det sanna Sion är alltså ett andligt rike. Sions berg är inte som Sinai berg, skriver Hebreerbrevets författare till sina trossyskon, ”ett berg som man kan ta på… Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem” (Heb 12:18–24).

Det nya förbundet är inte som Sinaiförbundet

Jeremia profeterar om Herrens frälsningsgärning genom det nya förbundet: ”Se, dagar ska komma, säger HERREN, då jag sluter ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte som förbundet jag slöt med deras fäder… förbundet med mig som de bröt… Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan… Alla ska känna mig, från den minste av dem till den störste, säger HERREN, för jag ska förlåta deras missgärningar och aldrig mer minnas deras synder” (Jer 31:31–34). Herrens villkorslösa och totala syndaförlåtelse har makt att föda människor på nytt, ”från den minste till den störste”, så att de blir medlemmar i det fridsrike där ”alla känner HERREN”, alla lever i en kär gemenskap med honom. Guds rike kommer inte till en människa på ett sådant sätt ”så att man kan se det med ögonen”, betonar Jesus (Luk 17:20).

Sinaiförbundet var ett tvåsidigt avtal, ett villkorat erbjudande, som vi har sett ovan. Det nya förbundet är inte villkorat. Det är precis som det förbund som HERREN enligt 1 Mos 15 slöt med Abraham, ett villkorslöst nådesförbund. Jeremia 34:18–19 berättar hur ett tvåsidigt avtal kunde ingås. En kalv offrades genom att styckas i två delar och de båda parterna förpliktade sig att hålla avtalet genom att gå mellan de två styckena. Men när förbundet med Abraham ingicks enligt 1 Mos 15:17 gick HERREN ensam mellan köttstyckena under bilden av ”en rykande ugn med en brinnande fackla”. Därmed visade HERREN att han åtog sig att uppfylla både förbundets välsignelselöfte och motpartens lydnadslöfte. Detta åtagande fullbordades när Guds evige Son blev människa och i vårt ställe led förkastelsens straff och uppfyllde lagens lydnadskrav.

Skuggbilder för Messias och det sanna återvändandet

Gamla testamentet innehåller en rad skuggbilder av Messias och hans frälsningsgärning. När det gäller gamla förbundets krav på renhet och ett rätt firande av högtider, nymånader och sabbater skriver Paulus: ”Allt detta är en skugga av det som skulle komma, men själva verkligheten är Kristus” (Kol 2:17). Hebreerbrevets författare skriver: ”Lagen (Guds undervisning i GT) ger en skuggbild av det goda som kommer, men inte tingen i deras verkliga gestalt” (Heb 10:1).

HERREN lovar befria judarna från den babyloniska fångenskapen genom den persiske kungen Koresh så att de kan återvända till sitt land: ”Jag är den som säger om Koresh: ’Han är min herde, han ska fullborda allt jag vill. Han ska säga om Jerusalem: Det ska byggas upp, och till templet: Din grund ska bli lagd på nytt’” (Jes 44:28). ”När sjuttio år har gått för Babel ska jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats” (Jer 29:10). ”Se, dagar ska komma, säger HERREN, då jag gör slut på fångenskapen för mitt folk Israel och Juda, säger HERREN. Jag ska låta dem komma tillbaka till det land som jag gav deras fäder… Det ska ske på den dagen, säger HERREN Sebaot, att jag ska ta oket från din nacke och bryta sönder det och slita av dina band. Inga främlingar ska längre tvinga honom att tjäna dem, utan de ska tjäna HERREN sin Gud och David sin kung, som jag ska låta uppstå åt dem” (Jer 30:3–9).

Messias benämns oftast ”Davids son” men ibland som här bara ”David” (se också t ex Hes 34:23–24). Befrielsen genom Koresh från den babyloniska fångenskapen vittnar om Guds makt att rädda från syndens fångenskap. Den är inte den sanna befrielsen från syndens fångenskap och den sanna återkomsten, bara en skugga av Messias befrielsegärning. Genom Koresh befrielsegärning erbjöds de bortavarande ett återvändande till Jerusalem. Men de återvändande var bara till en liten del ”HERRENS lärjungar”. Avfall och trots mot HERREN fortsatte och Jerusalem blev inte den fridens boning som den fulla uppfyllelsen av löftet om landet handlar om, ett rike som överflödar av välsignelse. Återkomsten genom Koresh ville rikta judarnas blick mot den sanne befriaren Messias, men de flesta fortsatte i andlig blindhet för den sanna befrielsen och det sanna återvändandet till HERREN. Gud hade genom Mose och profeterna varnat för hednafolkens avgudadyrkan och deras omoral. Men när Esra kom till Jerusalem på 400-talet f Kr hade många av återvändarna gift sig med hedniska kvinnor och tagit efter deras avskyvärda seder. ”Furstarna och föreståndarna var de första att begå sådan otrohet” (Esra 9:2). ”Vad ska vi nu säga, vår Gud, efter allt detta?”, skriver Esra. ”Vi har ju övergett dina bud som du gav genom dina tjänare profeterna” (Esra 9:10f).

Sammanfattning

”Gud vår Frälsare vill att alla människor ska bli frälsta” (1 Tim 2:4). Han vill ingen syndares död. ”Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren GUD. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva” (Hes 18:23). Gång på gång söker han föra Israels barn som svikit honom tillbaka till sig, till sitt rike, och inte bara dem utan alla syndare. Till sin Son, Messias, säger han som vi sett: ”Det är för lite att du bara är min tjänare som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka de bevarade av Israel. Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning ända till jordens yttersta gräns” (Jes 49:6).

Löftet om ett återvändande ges till Israels barn och till alla folk för att skapa tro och ge frälsning från fångenskap och förkastelse. Messias är befriare från synd och evigt straff för alla människor genom sin ställföreträdande försoning. Messias ”ska öppna blinda ögon (andligt blinda) och föra fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen (den andliga fångenskapen) dem som sitter i mörkret” (Jes 42:7). Petrus säger om troende från både judafolket och från hedningarna: ”Ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus” (1 Pet 2:9).

Löftet om räddning (”Jag ska göra slut på er fångenskap”) riktas ofta till Israel och Juda (t ex Jer 30:3, Amos 9:14). Men samma löfte riktas också till hednafolk, t ex till det högmodiga Moab: ”I kommande dagar ska jag göra slut på Moabs fångenskap” (Jer 48:47), till ammoniterna: ”Därefter ska jag göra slut på Ammons fångenskap” (Jer 49:6), och till elamiterna: ”I kommande dagar ska jag föra slut på Elams fångenskap” (Jer 49:39). Observera HERRENS ord genom Jesaja: ”Den som tar sin tillflykt till mig ska få landet till arvedel och mitt heliga berg till besittning” (Jes 57:13b).

Israel i vår tid är en judisk stat och den överväldigande majoriteten av de återvändande dit är inte ”HERRENS lärjungar” utan dessvärre agnostiker eller ateister. De återvändande som Bibeln talar om har fått ett nytt hjärta, dvs blivit omvända till HERREN (se bl a Hes 36 och 37). Det Sion dit de omvända återvänder är inget världsligt rike utan Guds eviga rike, ”en festgemenskap” med ”det nya förbundets medlare Jesus” i centrum (Heb 12:23f). Det har en ringmur av ädla stenar där alla dess invånare är HERRENS lärjungar (Jes 54:11–14). ”HERREN Sebaot ska på detta berg göra en festmåltid för alla folk” (Jes 25:6). Nådelöftet till Abraham och Israel går i uppfyllelse: ”Ett folk, ja, många folk ska komma från dig” (1 Mos 12:2–3, 35:11). Johannes fick genom en uppenbarelse se nådelöftets uppfyllelse: Jag såg ”en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk” (Upp 7:9).

I välsignelsens land finns ingen förbannelse, ingen otro, ingen ofrid. Som kontrast till ett land med ruiner, ödeläggelse och svåra hemsökelser skildrar profeterna den överflödande välsignelsen i Guds rike med bilder från det jordiska landet Israel: Bergen ska drypa av druvsaft och alla höjder flöda över… De ska bygga upp ödelagda städer och få bo i dem, de ska plantera vingårdar och få dricka vinet från dem, de ska anlägga trädgårdar och få äta deras frukt. Jag ska plantera dem i deras eget land. De ska inte mer ryckas upp ur det land som jag gett dem (Amos 9:13–15).

Att Guds sanna Israel är de troende från såväl judarna som från hednafolk brukar helt felaktigt kallas för en ”ersättningsteologi”. De troende från hednafolken har inte ersatt den troende resten från judarna utan inympats i denna rest. Paulus använder bilden av ”en vild olivkvist” för troende hedningar som blivit inympade i ”det äkta olivträdet”, dvs troende judar (Rom 11:17–24). Otroende judar kallas för avbrutna grenar. Urförsamlingen runt Jesus var alla från början troende judar i det land som Gud bevarat trots folkets avfall, för att Messias enligt löftet skulle födas i detta land: ”Du Betlehem Efráta som är så liten bland Juda tusenden. Från dig ska det åt mig komma en som ska härska över Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar” (Mika 5:2). Till Messias urförsamling, detta Sion, ”strömmade hedningar” (jämför löftet i Jes 2:2) som blev omvända genom evangeliet om Jesus Kristus. Jesus kommenterar en hednings tro med orden: ”Inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Och jag säger er: Många ska komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets barn ska kastas ut i mörkret utanför” (Matt 8:10–12).

Paulus förmanar de troende hedningarna att inte se ned på judarna pga deras otro. ”Det stämmar, de (otroende judar) bröts bort på grund av otro, men du är kvar genom tron. Var inte högmodig, utan bäva. För om Gud inte skonade de naturliga grenarna ska han inte heller skona dig” (Rom 11:20–21). Judarnas förhärdelse är inte total utan partiell, ”det finns också nu i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd” (Rom 11:5). Jesaja hade profeterat ”en rest ska vända om” (Jes 10:21). Denna rest har ännu inte i fullt antal inbärgats i Guds rike. Evangeliet ska därför förkunnas för både judar och hedningar fram till den yttersta dagen. Än kan judar bli omvända, parallellt med att ”hedningarna i fullt antal” inbärgas. ”Evangeliet om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma” (Matt 24:14).

”Det är så (grek. hoútås ”på så vis”) hela Israel ska bli frälst” (Rom 11:25–26). ”Även om ditt folk, Israel, vore som havets sand, så ska bara en rest av det vända om” (Jes 10:22; Rom 9:27–28). Med ”hela Israel” menas sålunda det fulla antalet av den troende resten från judarna och det fulla antalet av omvända från hednafolken. ”Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel, och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn” (Rom 9:6–7). ”Jude är man i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden (= evangeliet) och inte genom bokstaven (= lagen)” (Rom 2:29).

P.S. De ultraortodoxa judarna i Mea shearim (de gamla judekvarteren i Jerusalem) accepterar inte staten Israel som det utlovade riket av det skälet att staten Israel har upprättats och styrs av världsliga politiker. I Skriften har de sett att det utlovade riket är ett messianskt rike med Messias som kung och att alla dess medborgare lyssnar till hans röst. Men tyvärr har de inte insett att Messias redan har kommit och att därmed Sinaiförbundet har tjänat ut och fullbordats av det nya förbundet. Därför kräver de att gamla förbundets tempel och offertjänst måste återupprättas och att ceremoniallagens alla bestämmelser följs. Petrus ord vid apostlamötet i Jerusalem är alltjämt aktuella: ”Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?” (Apg 15:10). Man är främmande för friheten i Kristus och så var det för många judar också på Paulus tid. Paulus skriver: ”Kristus har gjort oss fria. Stå därför fast och låt er inte tvingas in under slavoket igen” (Gal 5:1).

Det finns judar i Israel som kommer till tro på Jesus som den utlovade Messias, vilket är mycket glädjande. Men de möter svårigheter och motarbetas av judaister på olika sätt. Kristen tro ses som ett hot mot judendomen. De Messiastroende judarna behöver vår hjälp att se och glädja sig över den kristna friheten.

Jag har haft förmånen att flera gånger besöka Israel. Det är gripande att besöka det land där den utlovade Frälsaren vandrat och fullbordat vår återlösning. Vi kan ha stor beundran för judarna och dagens israeler och på olika sätt söka hjälpa detta svårt sargade folk till en fristad på jorden. Men låt oss alltid hålla fast vid Jesus, hans och apostlarnas undervisning om Guds rike. Guds sanna Israel är inte en yttre stat för en viss etnisk folkgrupp, ett geografiskt landområde på en jord som ska ”nötas ut som en klädnad” (Jes 51:6) och ”inte mer finnas till” (2 Pet 3:10). Messias fridsrike är evigt, ett himmelrike för alla troende som kommer ”från öster och väster” och får ”ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob” (Matt 8:11). Oberoende av var på jorden de bor har de genom tron på Messias och hans frälsningsgärning ”kommit till Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, till en festgemenskap och församling av förstfödda (= arvsberättigade) som har sina namn skrivna i himlen” (Heb 12: 22–23).