Om en kristen människas frihet

Av Martin Luther, Wittenberg 1520. ^[1]Översättning av Von der Freiheit eines Christenmenschen, 1520, Luthers tyska bearbetning av Tractatus de libertate christiana som han sände till påven Leo X. Den tyska grundtexten tillägnade … Continue reading

 

Jesus

1 För att vi verkligen ska förstå vad en kristen människa är och vad som menas med den frihet som Kristus förvärvat och gett oss och som Paulus skrivit mycket om, vill jag inleda med dessa två påståenden:

• En kristen människa är en fri herre över allting och ingen underdånig.
• En kristen människa är allas tjänstvillige tjänare och alla underdånig.

Dessa båda meningar finns tydligt hos Paulus. I 1 Kor 9:19 säger han: Fri och oberoende av alla har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler. I Rom 13:8 säger han: Var inte skyldiga någon något, utom i detta att älska varandra. Att älska innebär att vara tjänstvillig och underdånig dem man älskar. Därför heter det också om Kristus i Gal 4:4: Gud sände sin Son, född av kvinna och ställd under lagen.

 

2 För att kunna förstå dessa båda motstridiga påståenden om frihet och tjänstvillighet, bör vi komma ihåg att varje kristen människa har två naturer, en andlig och en kroppslig. Ser vi till själen kallas hon en andlig, ny och inre människa. Ser vi till kött och blod kallas hon kroppslig, gammal och yttre människa. På grund av denna skillnad innehåller Skriften yttranden om människan som motsäger varandra, som jag just visat med orden frihet och underdånighet.

 

I.

3 Vi ska nu först ta oss an den inre, andliga människan för att se vad som gör att hon blir och kallas en rättfärdig, fri och kristen människa. Då är det uppenbart att inget yttre ting, vad det än kan vara, kan göra henne fri eller rättfärdig. För hennes rättfärdighet och frihet, liksom motsatsen hennes ondska och ofrihet, är varken något kroppsligt eller något yttre.

Vad hjälper det själen att kroppen är fri, frisk och sund, äter, dric­ker och lever som den vill? Och motsatsen, vad skadar det själen att kroppen är fängslad, sjuk och matt, hungrar, törstar och får utstå vad den inte gärna vill? Inget av detta räcker för att göra själen vare sig fri eller fången, rättfärdig eller ond.

 

4 Alltså hjälper det inte själen att pryda kroppen med heliga kläder så som prästerna och det andliga ståndet gör. Inte heller att befinna sig i kyrkor eller på heliga platser. Inte heller att umgås med heliga ting.  Det hjälper inte heller att själen till det yttre ber, fastar, gör vallfärder och alla möjliga goda gärningar, även om detta pågår för evigt i och genom kroppen.

Det som ger själen rättfärdighet och frihet måste vara något helt annat. Alla de ting, gärningar och sedvänjor som räknats upp ovan kan nämligen också en ond människa, en skrymtare och hycklare ha och utöva. För övrigt skapas inget annat än idel hycklare av sådant nit.

Å andra sidan skadar det inte själen om kroppen bär oheliga kläder, befinner sig på oheliga platser, äter, dricker, vallfärdar utan att be eller inte gör alla de gärningar som ovannämnda hycklare gör.

 

5 Själen har inget annat att leva av, varken i himlen eller på jorden, än det heliga evangeliet, Guds ord förkunnat av Kristus. Genom evangeliet lever den, rättfärdig, fri och kristen. Så säger Kristus själv i Joh 11:25: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör. Likaså i Joh 14:6: Jag är vägen, sanningen och livet. Liksom i Matt 4:4: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.

Alltså bör vi nu vara vissa om att själen kan avvara allt utom Guds ord. Utan Guds ord kan ingenting hjälpa den. Men när den har Ordet, behöver den inte längre något annat. I Ordet har den tillräckligt: mat, glädje, frid, ljus, rättfärdighet, sanning, vishet, frihet och allt gott i överflöd. I Psaltaren kan vi läsa, särskilt i Ps 119, att profeten inte ropar efter något annat än Guds ord.

I Skriften räknas det som den allra svåraste plåga och Guds vrede när Gud tar ifrån människorna sitt ord. Å andra sidan ges ingen större nåd än när Gud sänder sitt ord. I Ps 107:20 står det: Han sände sitt ord och botade dem. Och Kristus har ingen annan uppgift när han kommer än att förkunna Guds ord. Också alla apostlar, biskopar, präster och hela det andliga ståndet är kallade och insatta för att predika Ordet, fastän det nu tyvärr går annorlunda till.

 

6 Men nu frågar du: ”Vad är det då för ett ord som skänker så stor nåd, och hur ska jag använda det?” Svar: Det är inget annat än predikan om Kristus som evangeliet handlar om.

Predikan ska vara så utformad att du hör din Gud tala till dig. Du hör att hela ditt liv och alla dina gärningar inte är något att komma med inför Gud. Du måste med allt som är i dig gå evigt förlorad. När du med rätta ser hur syndig du är kan du inte annat än förtvivla om dig själv och bekänna att det Gud säger i Hosea 13:9 är sant: Det är ditt fördärv, Israel, att du är emot mig, din hjälp.

Men för att du ska komma bort från dig själv, bort från ditt fördärv, ställer Gud framför dig sin älskade Son Jesus Kristus. Genom sitt levande, trösterika ord säger han till dig att du med fast tro ska ta honom på orden och frimodigt lita på honom.

På så vis ska enligt denna förtröstan alla dina synder vara förlåtna och allt ditt fördärv vara besegrat. Du ska räknas som rättfärdig, äga frid och helighet och alla bud ska vara uppfyllda. Du ska vara fri från allt, som Paulus säger i Rom 1:17: Den rättfärdige ska leva av tro. Och i Rom 10:4 säger han: Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror.

 

7 Därför bör det med rätta vara alla kristnas enda verk och övning att inprägla Ordet och Kristus, att flitigt öva och stärka en sådan tro. För ingen annan gärning kan göra någon till kristen, som Kristus säger till judarna i Joh 6. Då de frågade honom: Vad ska vi göra för att utföra Guds verk? (v 28), svarade han: Detta är Guds verk: att ni tror på den som han har sänt (v 29). De skulle tro på honom som Gud Fadern ensam har bestämt för detta.

Därför är en rätt tro på Kristus en överflödande rikedom, för den för med sig all salighet och tar bort all osalighet, som Markus säger i sitt sista kapitel: Den som tror och blir döpt ska bli frälst, men den som inte tror ska bli fördömd (16:16).

Samma rikedom i tron såg profeten Jesaja. Han säger: ”En hastig fullbordan ska Gud låta komma över jorden, och med den snabba fullbordan ska rättfärdigheten välla fram som en väldig flod.”^[2]Luthers tolkning av innebörden i Jes 10:22, sannolikt i ljuset av Dan 9:24, 26. Det betyder: tron, i vilken kort sagt alla bud är uppfyllda, för med sig en överflödande rättfärdighet till alla som har den. De behöver inget mer för att bli rättfärdiga och heliga.  Så säger också Paulus i Rom 10:10: Med hjärtat tror man och blir rättfärdig.

 

8 Men hur går det till att tron allena kan rättfärdiggöra och utan alla gärningar skänka en så överflödande rikedom, när det finns så många lagar, bud, gärningar, tjänster och levnadsregler föreskrivna i Skriften? Här måste man noga lägga märke till och med allvar hålla fast vid att tron allena utan alla gärningar gör oss rättfärdiga, fria och saliga. Vi ska tala mer om det här nedan.

Man bör känna till att hela den heliga Skrift indelas i två olika slags ord, dels Guds bud eller lag, dels hans löften, vad han ger oss och erbjuder.

Buden lär och föreskriver oss många olika goda gärningar, men därmed blir de inte utförda. De ger god vägledning men de hjälper oss inte. De lär vad man ska göra men ger ingen kraft till att göra det. De har getts för att människan genom dem ska se sin oförmåga att göra det goda och lära sig förtvivla om sin egen kraft. Därför kallas de också för det gamla förbundet och de hör hemma i detta förbund.

Budet ”Du ska inte ha onda begär” bevisar att vi allesammans är syndare, för ingen människa förmår vara utan onda begär, hur hon än bär sig åt. Av detta lär sig människan att inte lita på sig själv utan söka hjälp från annat håll för att bli fri från onda begär och på så sätt genom en annan uppfylla lagen, något som hon själv inte förmår. På samma sätt är också alla de andra buden omöjliga för oss att hålla.

 

9 När nu människan genom buden har lärt sig och insett sin oförmåga, drabbas hon av oro över hur hon ska uppfylla Guds krav. Eftersom budet måste uppfyllas om hon inte ska bli fördömd, blir hon mycket förödmjukad och tillintetgjord i egna ögon. Hon finner ingenting hos sig själv som kan göra henne helig.

Då kommer det andra ordet, Guds löfte och erbjudande: Vill du uppfylla alla bud och bli fri från dina synder och onda begär, så som buden kräver och fordrar, hör då på! Tro på Kristus! I och genom honom erbjuder jag dig all nåd, rättfärdighet, frid och frihet. Tror du, så har du detta, tror du inte, så har du det inte.

Det som är omöjligt för dig med alla lagens gärningar, som är många och likväl till ingen nytta, det blir lätt för dig på ett ögonblick genom tron. För jag har kortfattat sammanfört allt till tron, så att den som har tron ska ha allting och vara salig. Men den som inte har tron ska ingenting ha.

Alltså skänker Guds erbjudande vad buden kräver och fullgör vad buden befaller, för att allt ska vara Guds eget, både bud och uppfyllelse. Han ensam befaller, han uppfyller också ensam. Därför är Guds löftesord det nya förbundets ord och hör också till nya förbundet.

 

10 Nu är dessa och alla Guds ord heliga, sanna, rättfärdiga, fridsamma, fria och fulla av all godhet. Den som därför tar till sig dem med sann tro, blir så helt och hållet förenad med honom att allt det goda i ordet också blir den inre människans egendom. Genom tron blir alltså själen helig, rättfärdig, sann, fridsam, fri och full av allt gott av Guds ord. Hon blir ett sant Guds barn som det står i Joh 1:12: Åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.

Av detta kan man lätt förstå hur det kommer sig att tron förmår så mycket och varför inga goda gärningar kan jämföras med den. Ingen god gärning hänger fast vid det gudomliga ordet så som tron gör. Inte heller kan någon gärning nå in i själen utan endast Ordet och tron kan regera där. Sådant Ordet är blir också själen genom det, liksom järnet blir glödande rött som elden när det förenas med den.

Vi ser alltså att en kristen människa i och med tron har tillräckligt. Hon behöver inga gärningar för att bli rättfärdig. När hon inte mer behöver några gärningar är hon verkligen befriad från alla bud och lagar. Är hon löst från banden, är hon sannerligen fri.

Detta är den kristna friheten, nämligen tron allena. Det innebär inte att vi går sysslolösa eller gör det som är ont, utan att vi inte behöver några gärningar för att uppnå rättfärdighet och saligheten hos Gud. Om detta ska vi säga mer här nedan.

 

11 Vidare förhåller det sig så här med tron: den som litar på någon gör det för att han anser honom vara en rättfärdig och pålitlig människa. Det är den största ära som en människa kan bevisa en annan. Å andra sidan är det den största skymf när man anser honom vara opålitlig, lögnaktig och lättsinnig.

På samma sätt är det när själen stadigt litar på Guds ord, helt och fullt håller Gud för sannfärdig, helig och rättfärdig. Då får Gud den största ära som själen kan ge honom. Den ger Gud rätt, låter honom vara rättfärdig, ärar hans namn och låter honom handla med sig som han vill. För den troende tvivlar inte på att Gud är rättfärdig och sann i alla sina ord.

Å andra sidan kan man inte skymfa Gud värre än genom att misstro honom. Därmed håller själen honom för att vara oduglig, lögnaktig och lättsinnig. Den förnekar honom med denna sin otro och sätter i stället en avgud i hjärtat efter sitt eget sinne, som om den vet bättre än Gud.

Men när Gud ser att själen håller honom för sann och på så sätt ärar honom genom sin tro, då ärar Gud i sin tur denna själ och håller också den för rättfärdig och sann. Den är också rättfärdig och sann genom en sådan tro. Att man tillskriver Gud sanningen och rättfärdigheten är rätt och sant och gör en människa rättfärdig och sann. För det är rätt och sant att tillskriva Gud sanningen. De människor som inte tror gör inte detta. Likväl ägnar de sig åt och bemödar sig med många goda gärningar.

 

12  Tron ger inte bara så mycket att själen blir lik det gudomliga ordet, full av nåd, fri och salig. Tron förenar också själen med Kristus som en brud med sin brudgum. Av detta äktenskap följer, som Paulus säger, att Kristus och själen blir en kropp. Därmed blir allt som tillhör dem gemensam egendom, både gott och ont. Det Kristus har blir den troende själens egendom, och det själen har blir Kristi egendom. Nu har Kristus allt gott och gemenskap med Fadern och det blir själens egendom. Själen har i sig all slags ondska och synd och det blir Kristi egendom.

Här sker nu ett frälsningsbringande utbyte och seger i striden mot synden. Eftersom Kristus är Gud och människa som aldrig någonsin har syndat och vars rättfärdighet är oövervinnelig, evig och allsmäktig, gör han den troende själens synder till sina egna genom trolovningsringen, dvs tron, och inte på något annat sätt än som om han själv hade gjort dem.

På så sätt måste synderna uppslukas och dränkas i honom, för hans oövervinneliga rättfärdighet är för stark för alla synder. Alltså blir själen helt och hållet fri från synden uteslutande genom sin trolovningspant, dvs genom tron, och får sin brudgum Kristi eviga rättfärdighet.

Är inte detta en glad fest, då den rike, ädle och rättfärdige brudgummen Kristus tar till maka den arma, föraktade och onda skökan, befriar henne från allt ont och pryder henne med allt gott? Därför är det inte längre möjligt att synderna fördömer henne, för de ligger nu på Kristus och är uppslukade i honom. Alltså har bruden en rik rättfärdighet i sin brudgum, så att hon om igen kan stå emot all synd, även om den skulle drabba henne svårt. Om detta skriver Paulus i 1 Kor 15:57: Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! I honom är synden och döden uppslukad.

 

13 Av detta förstår du vad grunden är för att tillskriva tron så mycket, nämligen att den uppfyller alla bud och gör en människa rättfärdig utan alla gärningar. Du ser ju att endast tron uppfyller det första budet: Du ska ge den ende Guden äran. Om du än var full av idel goda gärningar ända ned till hälarna, så skulle du ändå inte vara rättfärdig och ge Gud all ära. Inte ens det första budet skulle du uppfylla. För Gud kan inte äras med mindre än att man tillerkänner honom sanningen och allt gott som ju med rätta tillhör honom. Detta kan inte några goda gärningar åstadkomma utan bara hjärtats tro.

Därför är tron allena människans rättfärdighet och alla budens uppfyllelse. Den som håller det första budet, han håller också lätt alla de andra. Gärningarna är döda ting. De kan varken ära eller lova Gud, även om de kan ske och låter sig göras för att ära och lova Gud. Men här söker vi inte vilka gärningar som vi ska göra utan vi söker honom som har gjort allt för oss och är gärningarnas herre. Han ärar Gud och har gjort allt som behöver göras. Detta är inget annat än hjärtats tro. Han är vår rättfärdighets huvud och hela väsen.

Därför är det ett farligt och dunkelt tal när man lär att Guds bud uppfylls genom våra gärningar. För det som buden kräver måste uppfyllas genom tron före alla gärningar. Gärningar följer efter uppfyllelsen, som vi snart ska beröra.

 

14 För att ytterligare se vad vi äger i Kristus och hur stor gåva den sanna tron är bör man veta hur Gud tidigare under gamla förbundets tid utvalde och förbehöll sig rätten till allt förstfött av både människor och djur. Det var mycket värdefullt att vara förstfödd och innebar två stora fördelar framför alla andra barn, nämligen ledarskap och prästerlig värdighet eller kungadöme och prästadöme.

Den förstfödde sonen blev herre över alla sina bröder och en präst inför Gud. Genom denna ordning förebådades Jesus Kristus som i sanning är Faderns förstfödde Son genom jungfru Maria. Därför är han en kung och präst i andlig mening, för hans rike är inte jordiskt och består inte i jordiska ting utan i andliga gåvor som sanning, vishet, frid, glädje, salighet etc. Men därmed är inte det jordiska goda undantaget. För allting är underställt honom i himlen, på jorden och under jorden, fastän man inte kan se det, eftersom han regerar andligt, osynligt.

Inte heller består hans prästadöme i yttre manér och kläder som vi ser bland människor, utan i andliga, osynliga ting. Han undervisar oss i vårt hjärtas inre. Han står alltid inför Guds ansikte till förmån för de sina, utger sig själv och gör allt vad en rätt präst bör göra. Han sitter på Guds högra sida och vädjar för oss, som Paulus säger i Rom 8:34. Så undervisar han oss invärtes i hjärtat. Detta är en prästs båda huvuduppgifter. Så ber och undervisar också mänskliga präster här i tiden på ett yttre sätt.

 

15 Då nu Kristus har förstfödslorätten med dess ära och värdighet, så delar han med sig av den åt alla sina kristna för att också de genom tron ska vara kungar och präster tillsammans med honom, som Petrus säger i 1 Pet 2:9: Ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap.

Detta går till så, att en kristen genom tron blir så högt upphöjd över allting att han i andlig mening blir allas herre. Ingenting kan förhindra hans frälsning, ja, allt måste underordnas honom och tjäna hans salighet, som Paulus lär i Rom 8:28: Allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud. Det må vara liv eller död, synd eller rättfärdighet, gott eller ont, ja, allt vad man kan nämna.

I 1 Kor 3: 21–22 står det: Allt är ert: Paulus, Apollos och Kefas, världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. Inte så att vi i det yttre har rätt att äga och bruka allt som människor gör på jorden. Vi måste ju dö kroppsligen och ingen kan undkomma döden.

Så måste vi också drabbas av mycket annat, något vi ser hos Kristus och hans heliga. Vårt herravälde är nämligen ett andligt rike som regerar mitt under kroppsligt lidande.

Vad själen beträffar kan allt vara nyttigt för mig. T o m döden och lidandet måste tjäna mig och gagna min salighet. Detta är en hög, ärorik värdighet, ett rätt och allsmäktigt herradöme, ett andligt kungarike, där inget är så gott eller ont att det inte måste tjäna mig till det bästa som troende. Ändå behöver jag ingenting av detta, utan min tro är mig nog. Hur dyrbar är inte de kristnas frihet och makt!

 

16 Förutom detta är vi också präster. Det är något vida mer än att vara kung, för vårt prästadöme gör oss värdiga att träda fram inför Gud och be för andra. Att stå inför Guds ansikte och be tillkommer inga andra än prästerna. Kristus har gjort så att vi andligen kan träda fram och be för varandra som en präst kroppsligen träder fram för folket och ber. Men ingenting tjänar till det bästa för den som inte tror på Kristus. Han är som en slav i allt han gör och blir arg på allt. Dessutom är hans bön inte rätt och kommer inte inför Guds ansikte.

Vem kan nu på djupet förstå en kristens ära och höghet? Genom sitt kungarike har han jordisk makt över allting, genom sitt prästadöme har han Guds makt. För Gud gör vad han ber om och vill, som det står skrivet i Psaltaren: Han gör vad de gudfruktiga begär, han hör deras rop och frälser dem (Ps 145:19). Till sådan ära kommer han endast och enbart genom tron, inte genom någon gärning.

Av detta ser man tydligt att en kristen människa är fri från allting och över allting. Hon behöver inte några goda gärningar för att bli rättfärdig och salig. Tron ger henne allt i överflöd. Om hon var så dåraktig att hon menade sig bli rättfärdig, fri och salig eller kristen genom goda gärningar, så skulle hon förlora tron och med den allting – liksom en hund som har ett köttben mellan tänderna, nafsar efter spegelbilden i vattnet och förlorar både köttbenet och bilden.

 

17 Frågar du: Vad är det för skillnad mellan präster och lekmän i kristenheten, när alla är präster? Svar: Orden präst, andlig och liknande har man med orätt tagit ifrån lekmännen och bara tillämpat dem på den lilla grupp som man kallat det andliga ståndet. Den heliga Skrift gör ingen annan åtskillnad än att den kallar de lärda eller ordinerade minístros, servos, oeconómos, dvs medhjälpare, tjänare och förvaltare, som ska predika för de andra om Kristus, tron och den kristna friheten.

Även om vi alla i lika mån är präster, kan vi inte alla vara tjänare, förvaltare och predikanter. Paulus säger i 1 Kor 4:1: Alltså ska man se oss som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter.

Men nu har det blivit ett världsligt, yttre, ståtligt och fruktansvärt tyranniskt herradöme av detta förvaltarskap. Den rätta världsliga makten kan inte på något sätt jämföras med det. Det har blivit som om lekmännen vore något annat än kristna människor. All kunskap om den kristna nåden, friheten, tron och allt vad vi har genom Kristus, ja, Kristus själv, har gått förlorad. I stället har vi fått en rad människobud och gärningsläror över oss. Vi har blivit slavar under de allra odugligaste människor på jorden.

 

18 Av allt detta lär vi oss att det inte räcker att predika om Kristi liv och gärningar ytligt och bara som en historia eller krönika. Än värre är det när man helt tiger om Kristus och bara ägnar predikan åt andliga rättsregler eller människobud och människoläror. Det finns också många som lär och predikar att de har medlidande med Kristus och är arga på judarna. Eller också kommer de in på andra mer barnsliga saker.

Kristus ska och måste predikas på sådant sätt att tron genom den uppstår och hålls vid liv hos dig och mig. Tron uppstår och bevaras när det talas om för mig varför Kristus har kommit, vilken nytta och glädje jag har av vad han har åstadkommit och gett mig.

Detta sker när man rätt undervisar om den kristna frihet som vi fått av honom. Vi är kungar och präster och herrar över allting. Allt vad vi gör är välbehagligt i Guds ögon och han hör oss, som jag sagt tidigare.

När ett hjärta lyssnar till Kristus uppstår glädje i hjärtats djup. Det får tröst och fylls av tillgivenhet mot Kristus som visar så stor kärlek. Efter detta kan det aldrig mer bli fråga om lagar eller gärningar. För vem vill skada eller förskräcka ett sådant hjärta? Om en kristen plågas av synd och fruktar för döden, så är den troendes tröst att Kristi rättfärdighet tillräknas honom och att hans synd inte mer tillhör honom utan Kristus.

Så måste synden försvinna inför Kristi rättfärdighet som tas emot genom tron. Det har vi redan berört ovan (se stycke 12). Den troende lär sig att med aposteln trotsa synd och död och säga:

Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! (1 Kor 15:55–57)

 

19 Detta må nu vara tillräckligt sagt om den inre männi­skan, om hennes frihet och egentliga rättfärdighet. Hon behöver inga lagar eller goda gärningar. Det är t o m skadligt om någon människa är så förmäten att hon vill bli rättfärdig genom lagen och goda gärningar.

 

II.

Nu kommer vi till den andra delen, om den yttre människan.Här vill vi svara alla som förargas över vad som sagts i det föregående och brukar säga: ”Om nu tron är allt och tron allena räcker till att göra människan rättfärdig, varför är då goda gärningar påbjudna? Då kan vi ju slå oss till ro och göra ingenting.”

Nej, kära vän, inte så! Det skulle gå för sig om du bara var en inre människa, helt och hållet andlig. Men det kommer inte att hända förrän på yttersta dagen. Här på jorden är och blir det bara en början och en tillväxt. Den fullkomnas först i den tillkommande världen. Aposteln kallar detta primitias spiritus, dvs Andens förstlingsgåva. Därför gäller här det som sagts ovan: En kristen människa är allas tjänstvillige tjänare och alla underdånig. Samtidigt gäller: där han är fri behöver han ingenting göra, där han är tjänare måste han göra allt. Hur detta går till ska vi nu se.

 

20 Även om människan invärtes till själen är fullkomligt rättfärdig genom tron och har allt hon behöver, behöver denna tro med dess rikedom alltid växa till ända till livet efter detta. Hon är ju fortfarande kvar i det fysiska livet på jorden och måste behärska sin egen kropp och umgås med människor. Det är här gärningarna kommer in. Här kan hon inte gå sysslolös.

Kroppen måste verkligen drivas och övas med fasta, vaka, arbete och allt slags måttlig tukt, så att den lyder och blir lik tron och den inre människan. Att hindra eller motverka tron ligger i hennes natur. Därför behöver hon tuktas.

Den inre människan är enig med Gud, glad och vid gott mod för Kristi skull, eftersom han gjort henne så mycket gott. Hon vill inget hellre än villigt och glatt tjäna Gud utan lön och av fri kärlek. Men så finner hon i sitt kött en motsträvig vilja som i stället vill tjäna världen och följa vad den har lust till.

Detta kan tron inte tåla utan försöker med glad iver kuva och tukta den yttre människan. Det är som Paulus säger i Rom 7:22–23: I min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag som kämpar mot lagen i mitt sinne och gör mig till fånge under syndens lag i min kropp. Likaså i 1 Kor 9:27: Jag är hård mot min kropp och tvingar den till lydnad, för att inte själv komma till korta när jag predikar för andra. Så också i Gal 5:24: De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.

 

21 Men de goda gärningarna får inte göras med syftet att människan ska bli rättfärdig inför Gud genom dem. Ett sådant falskt syfte kan inte tron stå ut med eftersom tron allena är och måste vara vår rättfärdighet inför Gud. Syftet med gärningarna är bara att kroppen ska bli lydig och renas från sina onda lustar, så att ögat bara ser på de onda lustarna för att driva bort dem.

Eftersom människan genom tron är ren och älskar Gud vill hon gärna att också allt annat ska vara rent, framför allt hennes egen kropp. Hon vill också att alla tillsammans med henne ska älska och lova Gud.

Därför blir det så att människan för sin egen kropps skull inte kan gå sysslolös utan måste göra många goda gärningar för att tvinga den till lydnad. Men gärningarna är inte det verkligt goda som gör henne rättfärdig och helig inför Gud. Hon gör dem utan tanke på lön av fri kärlek för att behaga Gud. Hon söker inte eller räknar med något annat än det som behagar Gud, vars vilja hon gärna vill lyda på bästa sätt. Därför kan varje människa själv vidta mått och steg för att kuva kroppen. Hon fastar, vakar och arbetar så mycket som kroppen behöver för att dämpa dess ovilja.

Men de som menar sig bli rättfärdiga genom gärningar tänker inte på att kuva kroppen. De ser bara till gärningarna och menar att om de bara gör många och stora sådana, så är allt väl och de blir rättfärdiga. Ibland förstör de sitt huvud och fördärvar sin kropp i det syftet. Att vilja bli rättfärdig och salig utan tron genom gärningar är en stor dårskap och okunnighet om det kristna livet och tron.

 

22 Låt oss använda några liknelser för att belysa hur en kristen människas gärningar ska förstås. Genom tron och helt gratis av Guds nåd har hon förklarats rättfärdig och salig. Hennes gärningar ska inte uppfattas annorlunda än de gärningar Adam och Eva skulle utföra i paradiset. I 1 Mos 2:15 står skrivet: Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den. Adam var skapad av Gud rättfärdig och god, utan synd. Han behövde inte göra sig helig och rättfärdig genom att arbeta och bruka lustgården.

Men för att han inte skulle gå sysslolös gav Gud honom som arbete att plantera, bruka och bevara paradiset. Det var fråga om idel fria gärningar som inte skedde i något annat syfte än att behaga Gud, inte för att vinna rättfärdigheten. Den hade han redan och den skulle också vi alla ha fötts med av naturen.

På samma sätt förhåller det sig med en troende människas gärningar. Genom tron har hon åter satts i paradiset och skapats på nytt. Hon behöver inte några gärningar för att bli rättfärdig. För att inte gå sysslolös ska hon arbeta med sin kropp och bevara den. Sådana fria gärningar har hon fått befallning om endast för att behaga Gud.

En annan liknelse: En vigd biskop som inviger kyrkor, konfirmerar eller utför något annat som hör till hans ämbete, blir ju inte biskop genom dessa gärningar. Om han inte tidigare var vigd till biskop så skulle dessa gärningar vara ogiltiga och idel narrverk. På samma sätt förhåller det sig med en kristen som genom tron är vigd för att göra goda gärningar. Han blir inte bättre genom dem eller mer helgad och vigd till kristen (det sker bara genom trons tillväxt). Om han inte redan trodde och var en kristen skulle alla hans gärningar vara värdelösa, idel narrverk, synder som är värda straff och fördömelse.

 

23 Därför är dessa två satser sanna: ”Goda gärningar gör aldrig någonsin en man god, men en god man gör goda gärningar.” ”Onda gärningar gör aldrig någonsin en man ond, men en ond man gör onda gärningar.” Först måste alltså personen vara god och rättfärdig före alla goda gärningar. De goda gärningarna följer och utgår från den rättfärdiga, goda personen, som också Kristus säger: Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt.

Nu är det uppenbart att frukterna inte bär trädet. Inte heller växer trädet på frukterna. Tvärtom bär träden frukterna och frukterna växer på träden. Liksom träden måste finnas före frukterna och frukterna inte gör träden vare sig goda eller onda, utan träden gör frukterna, så måste människan i sin person först vara rättfärdig eller ond, innan hon gör goda eller onda gärningar. Hennes gärningar gör henne varken god eller ond, utan hon gör goda eller onda gärningar.

På liknande sätt förhåller det sig i alla yrken. Ett gott eller dåligt hus gör inte en god eller dålig byggmästare, utan en god eller dålig byggmästare gör ett gott eller dåligt hus. Inget verk gör mästaren sådan som verket är, utan sådan mästaren är, sådant blir också hans verk.

Så förhåller det sig också med människans gärningar: som det är med henne i fråga om tro eller otro, så är också hennes gärningar goda eller onda och inte tvärtom. Gärningarna människan utför gör inte henne rättfärdig eller troende. Lika litet som gärningarna kan göra en troende, lika litet gör de en människa rättfärdig. Men när en människa blivit förklarad helig och rättfärdig genom tron gör hon också goda gärningar.

Då nu gärningarna inte gör någon rättfärdig och människan först måste vara rättfärdig innan hon gör det som är gott, är det uppenbart att tron allena, av idel nåd genom Kristus och hans ord, gör personen till fullo rättfärdig och salig. Ingen gärning, inget bud krävs av en kristen människa för att hon ska bli salig. Hon är fri från alla bud och allt hon gör sker fullständigt fritt, inte för att därigenom förtjäna saligheten. Hon är redan nöjd och salig genom sin tro och Guds nåd. Goda gärningar gör hon bara för att ära Gud.

 

24 Återigen, för den som är utan tro krävs ingen god gärning för rättfärdighet och salighet. Inte heller gör några onda gärningar honom ond och fördömd, utan det är otron som gör personen ond. Det är otron som gör onda och fördömda gärningar. Om man blir rättfärdig eller ond har således inte sitt upphov i gärningarna utan i tron eller otron.

Det är som den vise säger: ”All synd börjar med att man avfaller från Gud och inte förtröstar på honom.” Så lär också Kristus att man inte ska börja med gärningarna. Han säger: Säg antingen att trädet är gott och frukten god, eller att trädet är dåligt och frukten dålig (Matt 12:33). Han skulle kunna säga: Den som vill ha god frukt måste börja med trädet och plantera ett gott sådant.

Den som alltså vill göra goda gärningar ska inte börja med gärningarna utan med personen som ska göra gärningarna. Men personen gör ingen god utan bara tron, och ingen gör personen ond utan bara otron.

Det är visserligen sant att gärningarna gör en person god eller ond inför människor. De visar på ett yttre sätt vem som är god eller ond, som Kristus säger i Matt 7:20: Alltså ska ni känna igen dem på deras frukt. Men detta är helt och hållet skenbart och i det yttre.

Det yttre skenet förvillar många som skriver och undervisar om hur man ska göra goda gärningar och bli rättfärdig utan att alls tänka på tron. De rusar iväg som blinda som leder andra blinda. De plågar sig med många gärningar och kommer aldrig fram till den sanna rättfärdigheten. Paulus säger om dem i 2 Tim 3:5, 7: De har ett sken av gudsfruktan men förnekar dess kraft. … De blir ständigt undervisade men lyckas aldrig komma till insikt om sanningen.

Den som inte vill gå vilse tillsammans med dessa blinda måste se längre än till gärningarna, buden och gärningsläran. Han måste framför allt se till personen, hur denne blir rättfärdig. Men rättfärdig och salig kan ingen bli genom bud och gärningar utan bara genom Guds ord (dvs genom hans löfte om nåd) och genom tron. Guds gudomliga ära består i att han gör oss saliga helt gratis och av ren barmhärtighet genom sitt nådesord, inte genom våra gärningar.

 

25 Av allt detta är det nu lätt att förstå när goda gärningar ska förkastas och inte förkastas, och hur man ska ta ställning till alla läror som kräver goda gärningar. Där den falska tilläggsläran och förvända meningen finns att vi ska bli rättfärdiga och saliga genom gärningar, där är gärningarna inte goda utan helt förkastliga. De är inte fria gärningar utan smädar Guds nåd som ensam gör oss rättfärdiga och saliga genom tron. Detta förmår inte gärningarna. Ändå driver man sin gärningslära och förgriper sig därmed på vad nåden uträttar och på dess ära.

Vi förkastar alltså inte goda gärningar för deras egen skull utan på grund av det onda tillägget och den falska, förvända meningen. Den gör att gärningarna bara ser ut att vara goda utan att vara goda. Med dem bedrar man sig själv och andra som glupande ulvar i fårakläder.

Men detta onda tillägg och förvända synsätt om gärningarna kan inte övervinnas där tron inte finns. Förvända meningar måste finnas hos dem som litar på egna gärningar tills tron kommer och förstör dem. Naturen kan inte av sig själv driva ut dem, ja inte ens känna igen dem, utan håller dem för en dyrbar, salig sak. Därför blir också många förförda genom dem.

Även om det är bra att skriva och predika om ånger, bikt och gottgörelse, är det helt visst idel djävulska, förföriska läror om man inte kommer vidare fram till tron.

Man ska inte predika bara ena delen av Guds ord utan båda Guds ords läror. Lagen ska man predika för att förskräcka syndarna och uppenbara deras synder, så att de ångrar sig och vänder om. Men där får det inte stanna. Man måste också predika den andra läran, löftet om nåd, för att undervisa om tron. Utan tron är buden, ångern och allt annat förgäves.

Det finns väl ännu predikanter som förkunnar både syndaånger och nåd, men de förklarar inte Guds bud och löften på ett sådant sätt att man får lära sig varifrån och hur ångern och nåden kommer. För ångern kommer av budorden, tron av Guds löfte. Människan blir alltså genom tron på Guds ord rättfärdiggjord och upphöjd, sedan hon blivit nerslagen och fått självkännedom genom den fruktan som Guds bud skapar.

 

26 Detta är sagt om gärningarna i allmänhet och om sådana som en kristen bör göra gentemot sin egen kropp. Nu ska vi tala om ytterligare gärningar, sådana som en kristen gör gentemot andra människor. För människan lever inte bara i sin kropp utan också bland andra människor på jorden. Därför kan hon inte vara utan gärningar gentemot dessa. Hon måste ju tala med och ha att göra med människor, fastän hon inte behöver sådana gärningar för att bli rättfärdig och salig.

Därför ska syftet med alla hennes gärningar vara att i frihet tjäna andra människor och vara till nytta för dem. Hon ska inte tänka på annat än vad andra behöver. Detta är ett sant kristet liv. Då blir tron med glädje verksam i kärlek som Paulus lär i Galaterbrevet.

När Paulus hade lärt invånarna i Filippi att de ägde all nåd och allt de behövde genom tron på Kristus, undervisar han dem vidare och säger:

Om ni nu har tröst hos Kristus, om ni får uppmuntran av hans kärlek, gemenskap i Anden och medkänsla och barmhärtighet, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och vara ett i själ och sinne. Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras (Fil 2:1–4).

Här har Paulus tydligt framställt ett kristet liv, nämligen att alla gärningar ska vara inriktade på nästans bästa eftersom var och en genom sin tro har nog för egen del. Alla gärningar, ja hela sitt liv har han till övers för att med dem frivilligt och av kärlek tjäna sin nästa.

Dessutom lyfter han fram Kristus som ett exempel och säger: Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Han var till i Guds gestalt (Fil 2:5f). Han ägde redan allt för egen del och behövde inte leva, verka och lida för att därigenom bli rättfärdig eller salig. Likväl utgav han sig själv och tog en tjänares gestalt. Han gjorde och led allt utan någon annan avsikt än att tjäna oss. Frivilligt och för vår skull blev han en tjänare.

 

27 Alltså ska en kristen göra som Kristus, hans huvud. Eftersom han äger allt genom tron ska han låta sig nöja med den och alltid låta den växa, för den är hans liv, rättfärdighet och salighet. Den skänker honom allt som Kristus och Gud äger, som ovan är sagt. Och Paulus säger i Gal 2:20: Det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son.

Fastän en kristen människa är alldeles fri, bör hon ändå villigt bli en tjänare och en hjälp för sin nästa. Hon bör handla och umgås med andra som Gud genom Kristus har handlat med henne. Detta bör ske utan tanke på lön och utan hänsyn till något annat än det som behagar Gud. Hon bör tänka: min Gud har helt gratis utan att jag alls förtjänar det och av idel barmhärtighet gett mig, ovärdiga och fördömda människa, en överflödande rikedom av all rättfärdighet och salighet i och genom Kristus. Nu behöver jag inget mer än att tro att det är så.

Borde jag då inte mot en sådan fader, som överhopat mig med sin överflödande godhet, fritt, glatt och för intet göra det som är välbehagligt för honom? Borde jag inte också med tanke på vad Kristus har gjort för mig bli en kristen gentemot min nästa och inte göra något annat än det som jag ser är nödvändigt, nyttigt och välsignelsebringande för honom? För själv har jag ju genom min tro allt vad jag behöver i Kristus.

Så flödar kärlek och lust till Gud fram ur tron, och ur kärleken ett otvunget, villigt och glatt liv som vill tjäna nästan för intet. För på samma sätt som vår nästa lider nöd och behöver vårt överflöd, så har också vi lidit nöd inför Gud och varit i behov av hans nåd. Liksom nu Gud genom Kristus har hjälpt oss för intet, så bör också vi med vår kropp och dess gärningar inte göra något annat än hjälpa vår nästa.

Vi ser alltså vilket högt och ädelt liv ett kristet liv är. Tyvärr står det nu inte bara lågt i kurs i hela världen, det är inte ens känt längre och blir inte heller predikat.

 

28 Vi kan läsa i Luk 2:22 att jungfru Maria efter sex veckor gick som alla andra barnaföderskor upp till templet och lät rena sig enligt lagen, fastän hon inte var oren som de eller skyldig till samma rening. Hon behövde den inte heller. Men hon genomgick den av fri kärlek för att inte förakta de andra kvinnorna utan göra som de.

Så lät också Paulus omskära Timoteus, inte för att det var nödvändigt utan för att inte ge de i tron svaga judarna anledning till onda tankar. Å andra sidan ville han inte låta omskära Titus när man krävde att han måste omskäras för att kunna bli salig.

Hur gjorde Kristus enligt Matt 17? Då man krävde tempelskatt av hans lärjungar frågade han Petrus om inte kungens söner var befriade från att betala skatt. När Petrus svarade ja befallde han honom ändå att gå ner till sjön. Han sade: Vi ska inte stöta oss med dem, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Ta sedan den första fisken du får upp och öppna munnen på den. Då hittar du ett silvermynt. Ta det och ge till dem för mig och dig (v 27).

Detta är ett bra exempel på denna lära. Då Kristus kallar sig och de sina för fria och kungasöner som inte har behov av någonting underkastar han sig ändå frivilligt och betalar skatt.

Lika litet som denna gärning var nödvändig för Kristus eller tjänade till att göra honom rättfärdig och salig, lika litet är hans och hans lärjungars alla andra gärningar nödvändiga för saligheten. De är alla frivilliga tjänster för andras skull och till nytta för dem.

Så borde det också vara med alla gärningar som präster, kloster och stiftelser utför. Var och en bör göra det som hör till hans tjänst och stånd med det enda syftet att gå andra till mötes och tukta sin kropp och på så sätt vara ett exempel för andra så att också de gör vad de behöver för att tygla sin kropp. Men hela tiden bör man akta sig för tanken att något görs för att bli rättfärdig och salig genom det. Detta kan bara ske genom tron.

Så befaller också Paulus i Rom 13 och Tit 3 att man ska vara underdånig världslig överhet och beredd att tjäna den, inte för att därigenom bli rättfärdig utan för att fritt tjäna andra och överheten och lyda deras vilja av otvungen kärlek.

Den som nu har förstått detta skulle lätt kunna inrätta sig efter de otaliga buden och lagarna från påven, biskoparna, klostren, stiften, furstarna och överhetspersonerna, som några galna prelater driver som vore de nödvändiga för saligheten. De kallar dem för kyrkans bud, fast med orätt.

En fri kristen säger så här: ”Jag ska fasta, be, göra det och det som är påbjudet, inte för att jag behöver det eller blir rättfärdig och salig genom det. Men jag vill göra påven, biskopen, församlingen eller min medbroder och överordnade till viljes och vara ett föredöme i tjänande och lidande. Kristus har ju för min skull gjort och lidit mycket mera som han inte alls behövde. Även om tyrannerna gör orätt genom att fordra sådant, ska det ändå inte skada mig så länge det inte strider mot Guds vilja.

 

29 Av allt detta kan var och en bilda sig ett säkert omdöme och rätt skilja mellan olika slags gärningar och bud. De kan även avgöra vilka som är blinda, dåraktiga prelater respektive rättsinniga. Det är endast en god kristlig gärning om den är inriktad på att tjäna sin nästa eller stå ut med hans vilja, såvida det inte tvingar till en handling som strider mot Guds vilja.

Därför är jag rädd för att det är få stiftelser, kyrkor, kloster, altaren, mässor och testamenten som är kristna, inte heller fastor och böner, särskilt de som riktas till helgon. Jag fruktar att var och en i allt detta bara söker sitt eget och tror sig genom det kunna gottgöra för sina synder och bli salig. Allt detta kommer av okunnighet om tron och den kristna friheten och av att några blinda prelater driver folket till sådana övningar som de prisar och förskönar med försäkringar om avlat. Tron lär de ingenting om.

Men jag ger dig följande råd: vill du grunda en from stiftelse, be och fasta, så gör det inte med syftet att göra något gott som blir dig till godo. Ge i stället fritt och för intet för att andra människor ska få njuta av det och bli dem till godo. Då är du en rätt kristen. Vad ska du ha dina ägodelar och dina goda gärningar till, det som du har tillräckligt av för att ta ansvar för och sköta om din kropp? Du har ju övernog i tron, genom vilken Gud har gett dig allting.

Så bör Guds goda flöda från den ene till den andre och bli gemensam egendom, så att var och en tar sig an sin nästa som om denne vore han själv. Från Kristus flödar det goda över till oss, för han har tagit sig an oss med sitt liv som hade han varit det vi är. Från oss ska det goda sedan flöda över till dem som behöver det. Jag måste t o m för min nästa hålla fram min tro och rättfärdighet inför Gud för att täcka över min nästas synder, ta dem på mig och handla som om de vore mina egna. Så har ju Kristus gjort för oss alla.

Se, detta är kärlekens natur där den är sann. Den är sann där tron är sann. Därför tillskriver den helige aposteln kärleken den egenskapen att den söker inte sitt (1 Kor 13:5) utan vad vår nästa behöver.

 

30 Av allt detta följer nu slutsatsen att en kristen män­niska inte lever i sig själv utan i Kristus och sin nästa, i Kristus genom tron, i sin nästa genom kärleken. Genom tron förs hon upp över sig själv till Gud, från Gud förs hon åter ner under sig själv genom kärleken men förblir ändå alltid i Gud och i den gudomliga kärleken. Det är som Kristus säger i Joh 1:51: Ni ska få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.

Se, detta är den rätta, andliga, kristna friheten som gör hjärtat fritt från alla synder, lagar och bud. Den överträffar all annan frihet lika mycket som himlen är högre än jorden. Gud hjälpe oss att rätt förstå och bevara den! Amen.