Denna artikel ingår i tidskriften Biblicum nr 1/2020, som finns att ladda ner som pdf.

 

Bakgrund till denna artikel

Bokförlaget Libris har 2019 gett ut en bok av Mikael Tellbe med titeln Paulus mot väggen. Arton raka frågor och lika många försök till svar (406 sid). Mikael Tellbe är högskolelektor i Nya testamentets exegetik vid ”Örebro Teologiska Högskola och Akademi för Ledarskap och Teologi”. Han blev teologie doktor vid Lunds universitet 2001 och docent 2008. Åren 2007–2013 tjänstgjorde han även som pastor i Filadelfiakyrkan i Örebro. Han anlitas flitigt som föreläsare på teologiska seminarier, högskolor, institutioner, bibelskolor och i olika församlingssammanhang. Utan tvekan är han en skicklig forskare och föreläsare vilket framgår av hans föreläsningar som finns på nätet.

Tellbes bok om Paulus innehåller många viktiga exegetiska och språkliga iakttagelser. Men dessvärre innehåller den också ”försök till svar” på vissa frågor som förbryllar. Det gäller frågor som ”Trodde Paulus verkligen att Jesus var Gud?”, ”Vad var det för fel med judendomen?” och ”Trodde Paulus på en Gud vars vrede måste stillas med offer?”. Tellbe vill resonera sig fram till svar med hjälp av de vetenskapliga medel som står till buds. Enligt modern vetenskap kan det då bara bli ”försök till svar”, en rimlighetsbedömning: Vad kan Paulus ha trott, vad kan han ha menat i den situation han levde i och med tanke på hans judiska bakgrund?

Den vetenskapssyn som alltifrån 1800-talet också teologer mer och mer började utgå ifrån är påverkad av en modern världsåskådning som försöker hitta inomvärldsliga faktorer som orsak till allt. Gud och gudomlig kausalitet har ingen plats i ett modernt vetenskapligt tänkande. Allt tal om Guds ingripande i historien kan nu bara ses som en trosföreställning hos vissa människor, en tro som den moderna människan lämnat bakom sig. Gud som den verkliga orsaksfaktorn till världsalltets tillkomst och till de bibliska texternas innehåll blir en trosståndpunkt som inte hör hemma inom vetenskapen. Skapelsen måste ha skapat sig själv, hur orimligt det än kan låta med tanke på hur sinnrik skapelsen är, och bibelförfattarna måste på vanligt inomvärldsligt sätt ha hämtat sitt budskap eller påverkats av tankar från den miljö de levde i. Att räkna med direkt gudomlig uppenbarelse och kausalitet anses ovetenskapligt.

 

Bibeln och biblisk tro

Biblisk kristendom grundar sig inte på vad som är inomvärldsligt möjligt, vad människor tänkt ut, utan på vad Bibeln lär, vad Gud har uppenbarat. Paulus betonar att hans budskap ”kommer inte från människor. Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus” (Gal 1:12). ”Vad vi fått av Gud, det förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär oss utan med ord som Anden lär oss” (1 Kor 2:12f). Petrus, ”Jesu Kristi tjänare och apostel”, skriver ”till dem som fått samma dyrbara tro som vi” (2 Pet 1:1): ”Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud” (1:21).

Bibelns huvudperson, Frälsaren Jesus Kristus, är inte vilken människa som helst utan ett med den ende sanne Guden, han vars namn är ”Jag Är” (2 Mos 3:13–14). Jesus sa: ”Jag säger er sanningen: Jag Är, innan Abraham fanns” (Joh 8:58), ”Jag och Fadern är ett” (Joh 10:30). ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet” (Joh 14:6). ”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen” (Joh 5:19). Med andra ord: Jesus är inte bara en människa utan också Gud, ett med Fadern. ”Han är den osynliga Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för genom honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt”, skriver Paulus (Kol 1:15).

Jesu motståndare kunde inte acceptera att Jesus är både människa och Gud: ”Du hädar och gör dig själv till Gud fast du är en människa” (Joh 10:33). Översteprästen frågade Jesus: ”Är du Messias, den Välsignades son?” Jesus svarade: ”Jag Är. Och ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.” Då rev översteprästen sönder sina kläder och sa: ”Behöver vi några fler vittnen? Ni har hört hädelsen!” (Mark 14:61–64).

När Jesus sa till en lam man: ”Var lugn, mitt barn. Dina synder är förlåtna”, tänkte några skriftlärda inom sig: ”Han hädar!” Jesus såg deras tankar och sa: ”Varför tänker ni så ont i era hjärtan? Vad är lättast, att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Res dig och gå? Men för att ni ska veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder, säger jag dig” – och nu talade han till den lame: ”Res dig, ta din bädd och gå hem!” Då reste mannen sig upp och gick hem (Matt 9:2–7). Jesus hädade inte. Han gjorde bevisligen vad bara Gud kan göra.

När Jesus sa: ”Jag och Fadern är ett”, ”tog judarna upp stenar för att stena honom” (Joh 10:30–31). Jesus sa: ”Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern” (Joh 10:37–38). Till Filippus sa Jesus: ”Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Orden jag talar till er säger jag inte av mig själv. Fadern bor i mig och gärningarna är hans verk. Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Och kan ni inte det, tro då för gärningarnas skull” (Joh 14:9–11).

 

”Tro då för gärningarnas skull!”

Sanningen i Jesu ord om syndernas förlåtelse kunde inte ses. De kunde förnekas, men inte hans gärningar. Gärningarna visade att han inte hädade. Han var verkligen ett med Fadern, så hans ord var sanning. Likväl ville de flesta som såg hans gärningar ändå inte lyssna till hans ord utan fortsatte i andlig blindhet. Som ”Guds mun” sa redan Jesaja till Jerusalems invånare: ”Hör, så får er själ leva!” (Jes 55:3). Men de flesta ville inte höra. Likadant var det på Jesu tid: ”Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig! Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna. Men ni ville inte” (Matt 23:37).

Tron skapas ovanifrån genom det glada budskapet om frälsning genom Messias, Guds Son. Den skapas inte nerifrån genom ”mänsklig visdom”, genom människotankar. Evangeliet ”är en Guds kraft till frälsning”, betonar aposteln Paulus (Rom 1:16). Jesus sa: ”Den som inte blir född ovanifrån kan inte se Guds rike” (Joh 3:3), och ”Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3). Aposteln Johannes inleder sitt första brev med orden: ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord” (1 Joh 1:1). Och han avslutar sitt brev med orden: ”Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet. Kära barn, var på er vakt mot avgudarna” (1 Joh 5:20–21).

 

”Vem är han?”

Jesu övernaturliga gärningar skapade förundran: ”Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder honom!” (Matt 8:22). När Jesus botade en som var blind och stum, ”så att den stumme talade och såg”, blev allt folket utom sig av förundran och sa: ”Kanske är han Davids son?” När fariseerna hörde det, sa de: ”Det är bara med Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna” (Matt 12:22–24). När synagogföreståndaren Jairus dotter hade dött och Jesus kom dit, sa Jesus till de sörjande: ”Hon är inte död, hon sover.” ”Då hånskrattade de åt honom, för de visste att hon var död.” Nu gjorde Jesus på nytt det som mänskligt sett är omöjligt: han återuppväckte den döda flickan till liv bara genom sitt ord och ”hennes föräldrar var helt utom sig av häpnad” (Luk 8:52–56).

”Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror” (Joh 11:19). När Jesus kom dit hade deras bror Lasarus varit död i flera dagar och han var redan lagd i en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus gick fram till graven och sa: ”Ta bort stenen!” Den dödes syster Marta sa då till honom: ”Herre, han luktar redan. Det är fjärde dagen” (Joh 11:38ff). De tog bort stenen och Jesus ropade med hög röst: ”Lasarus, kom ut!” ”Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk” (v 43f). ”Många judar som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariseerna och berättade för dem vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sa: Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken” (v 45–46).

 

Vad gör vi med bevisen?

Jesu gärningar var tydliga bevis på att Jesus gjorde vad bara Gud kan göra, att han verkligen var Guds utsände Son, ett med sin himmelske Far. ”Han är den sanne Guden” (1 Joh 5:20). Detta blev och är ett stort problem för dem som förnekar Messias gudomlighet. Det kan bara inte vara sant det de såg med egna ögon. En människa kan inte vara Gud! Jesus blev därför ett så stort problem att ledarna i Jerusalem beslöt att Jesus måste undanröjas som en hädare. ”Från den dagen bestämde de sig för att döda honom” (v 53).

Men också Lasarus blev ett stort problem, för ingen kunde förneka att den döde Lasarus nu levde. Han var ett levande bevis på att Jesus inte bara var en människa utan också Gud. Marta, Maria och Lasarus ordnade nämligen sex dagar före påsk en festmåltid för Jesus. ”En stor mängd judar fick veta att Jesus var där, och de kom inte bara för Jesu skull utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda. Då bestämde sig översteprästerna för att döda även Lasarus, eftersom många judar lämnade dem för hans skull och trodde på Jesus” (Joh 12:1–2, 9–11). Lasarus var beviset på att både Jesu ord och hans gärningar verkligen var Guds sanna ord och gärningar. Därför måste han undanröjas.

Men ett ännu större bevis skulle föreligga om några dagar: Jesu uppståndelse från de döda. Det är det stora beviset på att såväl Skriftens många förutsägelser som Jesu ord och hans fullbordade frälsningsgärning inte är löst prat utan gudomlig sanning. Att Jesus verkligen hade dött på korset kunde ingen betvivla (se Joh 19:33–35). Inte heller att graven var tom på tredje dagens morgon, något alldeles omöjligt mänskligt sett. För graven var säkrad och noggrant bevakad av en romersk vaktstyrka (Matt 27:62–66). Ändå var graven bevisligen tom! Jesus hade uppstått precis som han förutsagt (se Matt 17:23; 20:19) och han visade sig efter sin uppståndelse för många vittnen (se 1 Kor 15:4–8).

Vad skulle nu Jesu motståndare ta sig till när vaktstyrkan ”berättade för översteprästerna om allt som hade hänt” (Matt 28:11)? Översteprästerna sammanträdde med de äldste och ”beslöt ge soldaterna en stor summa pengar och sa: Säg så här: Hans lärjungar kom på natten och rövade bort honom medan vi sov” (v 12–13). Men tänk om ståthållaren får reda på att soldaterna med en stor summa pengar mutats att ljuga om vad som skett? Om det skulle hända ”ska vi tala med honom och se till att ni inte behöver oroa er”. Soldaterna ”tog emot pengarna och gjorde som de blivit tillsagda, och detta rykte är spritt bland judarna än i dag” (v 14–15).

 

Kristen tro

Apostlarnas och profeternas undervisning ”där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef 2:20) är grunden för kristen tro, lära och bekännelse, inte vad vetenskapen kan fastställa som inomvärldsligt möjligt. Utan Bibeln som Guds sanna ord ingen kristen tro! En kristen är besegrad av Bibelns vittnesbörd om Guds gärningar, kapitulerar och säger: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Med Paulus kan han eller hon säga: ”Jag vet på vem jag tror” (2 Tim 1:12), eller med den svårt prövade Job: ”Jag vet att min Återlösare lever” (Job 19:25). Sanningen i frälsningslöftena om Messias och att Jesus verkligen är uppfyllelsen av dessa löften kan enligt kristen övertygelse inte bortförklaras. Jesu ord om sina sanna lärjungar blir uppfylld: ”De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem i sanningen: ditt ord är sanning” (Joh 17:16–17).

Efter sin uppståndelse från de döda sa Jesus till sina lärjungar: ”Varför är ni så oroliga? Varför kommer det upp tvivel i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se! En ande har inte kött och ben som ni ser att jag har” (Luk 24:38–39). Jesus är uppfyllelsen av Gamla testamentets frälsningslöften: ”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, profeterna och psalmerna” (Luk 24:44). Apollos ”motbevisade judarna med kraft och bevisade offentligt utifrån Skrifterna att Jesus är Messias”, skriver läkaren Lukas (Apg 18:28). Paulus skriver ”till Guds församling i Korint”: ”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna” och ”han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna” (1 Kor 15:3, 4).

Enligt kristen tro är inte bara Jesus Kristus helt trovärdig och sann utan hela Skriften. All Guds undervisning via Bibelns apostlar och profeter är inte människotankar utan alltid gudomlig sanning. Jesus säger om sina apostlar: ”Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig” (Luk 10:16). Enligt kristen tro kan tolkningen av ett skriftställe som kan synas oss dunkelt belysas och underlättas av vad som sägs om samma ämne i en annan bibelbok. Det är ju i grunden samma författare till alla Bibelns böcker, Gud den helige Ande. Gud motsäger inte sig själv. En klassisk tolkningsprincip för biblisk kristendom är: Bibeln är sin egen tolk och Skrift ska med Skrift tolkas.

 

Mänsklig vishet

Om man utgår från den vetenskapssyn som bara räknar med inomvärldsliga faktorer, blir frågan: Varför skulle Bibelns olika författare vara samstämmiga så att vi ska låta Skrift tolka Skrift? De levde ju under skilda tider och skilda förhållanden. Det är väl ofrånkomligt att synen på Jesus måste variera från bibelbok till bibelbok. Det är ju olika författare och deras författarskap måste ha växt fram ur en viss miljös tankar och sannolikt genomgått en utveckling under tidens gång som fallet är med människors tankar. Så resonerar modern vetenskap. Hur resonerar då Tellbe?

 

Synen på Jesus

Tellbe ser en utveckling när det gäller bibelförfattarnas synsätt i likhet med modern vetenskap. Synen på Jesus genomgår en utveckling, från Paulus syn på 50-talet till Johannes syn på 90-talet. Han skriver: Det finns ”inga tydliga belägg för att Paulus – i likhet med Johannes – skulle ha sagt ’Jesus är Gud’. Frågan är om han med sin fariseiska bakgrund någonsin dristade sig till en sådan djärv bekännelse” (s 157). Tellbe citerar James Dunn (Christology in the Making) som menar att ”en tydlig bekännelse av Jesus som ’Gud’ går att finna först i Johannesskrifterna (Johannesevangeliet och Johannesbreven), som med stor sannolikhet härrör från slutet av det första århundradet” (s 151). Tellbe skriver: ”Eftersom Johannesevangeliet hör hemma mot slutet av det första århundradet kan man dra slutsatsen att det i alla fall vid den här tiden vuxit fram en tydlig bekännelse av Jesus som Gud bland de Jesustroende” (s 151). Observera orden ”vuxit fram”! Förutsättningarna för att tron på Jesus som Gud skulle kunna växa fram redan på Paulus tid fanns inte: ”Mot bakgrund av den judiska monoteismen och att de första Jesustroende var judar är det egentligen märkligt att man överhuvudtaget började tala om Jesus som ’Gud’” (s 150).

Ja, det är märkligt! Men Paulus tro på Jesus som Gud grundar sig inte på hans bakgrund. Dess grund är den uppståndne Jesus som uppenbarade sig för honom från himlen när han var på väg till Damaskus ca år 32. Denna händelse är så grundläggande att den berättas tre gånger (se Apg 9, 22 och 26). Nu blev det helt tydligt vem Jesus är. Det var hans bakgrund helt blind för. Jesus var inte en död kropp, bortrövad av sina lärjungar medan vakterna sov. Han hade verkligen uppstått, han levde, han visade sig för förföljaren Paulus från sin himmelska boning vid Faderns högra sida, han talade till honom och gav honom uppdraget att sprida sanningen: att han är Messias, Guds Son, som ”har offrat sig själv för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern” (Gal 1:1–5).

Men Dunn och många med honom utgår från den moderna vetenskapssyn som bara räknar med inomvärldsliga förklaringar. Tron på Jesus som Gud blir enligt dem en mänsklig produkt som växte fram mer än 50 år efter Jesu offentliga verksamhet och gärningar! Biblisk kristendom grundar sig på vad Jesu utvalda vittnen till hans ord och gärningar har sett och hört. Tron på Jesus som ”Messias, den levande Gudens Son” växer inte fram underifrån utan skapas ovanifrån. Det påpekar Jesus för Petrus när han bekände denna tro: ”Det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen” (Matt 16:16–17). Skriftens ord är ”Faderns ord” och de är tydliga. Han säger bl a om sin Son: ”Hans namn är Under, Rådgivare, Mäktig Gud” (Jes 9:6). Jesu ord enligt Johannesevangeliet är inte påhittade av Johannes på 90-talet! ”Hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning” (Joh 19:35).

Tellbe skriver: ”Det är först i Johannesevangeliet som Jesus uttryckligen bekänns som ’Gud’, närmare bestämt två gånger” (s 151). Tellbe glömmer bort att Johannesevangeliet förutom Johannes egna ord redovisar vad Jesus själv gång på gång har sagt och med sina gärningar visat, nämligen att han är Gud. Exempel på detta har redovisats tidigare i denna artikel och här följer ytterligare några: ”Jag är brödet som kommit ner från himlen” (Joh 6:41). Omöjligt, tänkte judarna: ”Känner vi inte hans far och mor? Hur kan han då säga: Jag har kommit ner från himlen?” (v 42). ”Ingen har sett Fadern utom han som är från Gud, han har sett Fadern” (Joh 6:46). Omöjligt, för pga synden kan ingen människa se Fadern: ”Gud är en förtärande eld” (5 Mos 4:24). Men Jesus är utan synd. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). ”Genom mig”, det betyder övertäckt av min syndfrihet. ”När ni har upphöjt Människosonen, då ska ni förstå att Jag Är”, dvs att jag är Gud (Joh 8:28). Jämför officerens ord när Jesus på korset gav upp andan: ”Den mannen var verkligen Guds Son!” (Matt 27:54). Judarna sa: ”Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!” Jesus svarade: ”Jag säger er sanningen: Jag Är, innan Abraham fanns.” Då tog de upp stenar för att kasta på honom (Joh 8:57–59).

För judarna var det en omöjlig tanke att Messias både är en människa och Gud. Det finns ju bara en Gud. ”HERREN vår Gud, HERREN är en” (5 Mos 6:4). Ändå framgår det tydligt i Moses Torá, att Fadern inte bara sänder skapade sändebud (änglar) till människorna utan också sin särskilde, oskapade Utsände (Mal’ak) som är ett med honom själv (se t ex 1 Mos 16:7, 13; 22:11, 15–16; 32:24, 30; 48:15–16), den eviga Visheten som är ”vid Faderns sida” (Ords 8:22–31). Denne ”HERRENS Ängel” (mal’ak betyder ”Utsänd” eller ”Ängel”) kan människor se utan att dö (se också Dom 6:11–23 och 13:3, 6, 8–23). Faderns ansikte kan ingen syndare se och leva (2 Mos 33:5, 20). Men Faderns Utsände, Guds evige Son, han är det Guds nådiga ansikte som människor kan se. Han är Faderns nådiga närvaro (33:14, 17). Lägg särskilt märke till 2 Mos 3 där ”HERRENS Ängel” (v 2) benämns Gud (v 4–6), JHWH/HERREN (v 7) och ”Jag Är” (v 14)!

Jesus hänvisar de judar som ifrågasätter hans enhet med Fadern till texterna om denne särskilde Utsände, när han säger: ”Jag har inte kommit av mig själv, utan det finns en som är sann och som har sänt mig. Honom känner ni inte. Jag känner honom, för jag är från honom och han har sänt mig” (Joh 7:28–29). Med andra ord: Jag är den Utsände, ett med Fadern, jag är Jag Är. ”Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev” (Joh 5:46). Observera: ”Om ni inte tror att Jag Är, ska ni dö i era synder” (Joh 8:24).

Tellbe får verkligen kämpa för att kunna underbygga sin ståndpunkt att det ingalunda är säkert att Paulus trodde att Jesus är Gud. Bl a två tydliga Pauluscitat talar emot honom: Rom 9:5 och Tit 2:13. Paulus skriver: ”De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen” (Rom 9:5). ”Vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet” (Tit 2:13). Tellbe medger att det är tveksamt om det går att översätta dessa verser på ett annat sätt, så att ordet ”Gud” bara skulle syfta på Fadern. Men, menar han, det är inte helt uteslutet. Dessutom skriver han:  ”Många hävdar att Titusbrevet inte är skrivet av Paulus själv utan är ett senare brev. Bekännelsen av Jesus som ’Gud’ skulle då vara ett resultat av en senare författares eller redaktörs hand” (s 156). Enligt bibelkritiken är Titusbrevet inte ”från Paulus”, fastän det uttryckligen står så i Tit 1:1.

Men hur kommer Tellbe runt Paulus ord om Jesus som preexistent (Kol 1:15–17) och att Gud ”sände sin Son” (Gal 4:4, Rom 8:3)? Tellbe skriver: ”Att tolka Jesus som preexistent är inte helt självklart. James Dunn hävdar att tanken på Jesus som preexistent växte fram senare i kyrkan” (s 159). ”Att Paulus beskriver Kristus som preexistent betyder inte per automatik att Kristus därmed är gudomlig, i alla fall inte att han är Gud” (s 160). Inte heller behöver benämningen ”Guds Son” betyda att Jesus är Gud, menar han. ”Av judar kunde begreppet ’Guds son’ användas om såväl änglar, Adam, kungen och Israel som folk” (s 158).

Men benämningen HERREN/JHWH om Jesus vittnar väl ändå om att han är Gud, ett med HERREN? Tellbe är medveten om att Paulus ”citerar eller anspelar på ett gammaltestamentligt textsammanhang som syftar på JHWH men tillämpar texten på Jesus Kristus” (s 161). Han skriver: ”Paulus ser Israels Gud, JHWH, som förkroppsligad och verksam i Jesus Kristus” (s 161). Han säger också att ”kopplingen mellan ordet ’Herren’, hämtat från Jesaja 45, och Jesus Kristus gör att Paulus … är mycket nära att faktiskt säga att ’Jesus är Gud’” (s 162). Men hans slutsats blir ändå följande: Det är ”tveksamt om Paulus vid något tillfälle dristade sig till att säga ’Jesus är Gud’” (s 170). Självklart, för fariseisk judendom är ett hinder för rätt tro om Jesus och kan inte ge upphov till tron att Jesus är Gud! Men Paulus har inte fått tron på Jesus därifrån! Guds ord säger tydligt att han fått den genom övernaturlig, gudomlig uppenbarelse. Därför kan han säga: ”Jag vet på vem jag tror” (2 Tim 1:12). Denna visshet hade också Job fått av Guds ord lång före den utlovade Frälsarens ankomst, försoningsdöd och uppståndelse: ”Jag vet att min återlösare lever” (Job 19:25).

När man enligt modern vetenskap inte kan räkna med Gud och att Bibeln är Guds ord, en följd av övernaturlig, gudomlig uppenbarelse, kan ingen visshet infinna sig. Människotankar kan inte skapa visshet om gudomliga ting. Försöker man besvara frågor som ”vem är Gud?”, ”vem är Jesus?”, ”hur har Bibelns budskap kommit till?” utan att räkna med Gud som uppenbarare av de rätta svaren, då återstår bara att tänka sig Jesus som en människa och inte också som Gud. Bibeln ses då som en mänsklig tankeprodukt som gradvis växt fram underifrån, precis som all annan litteratur. Ord som 2 Tim 3:16 och 2 Pet 1:20–21 kan inte accepteras som sann information om hur Bibeln kommit till. Apostlarnas budskap måste ju vara beroende av det mänskliga ”tänkande” som rådde i deras livsmiljö. Så här beskriver Tellbe nutida Paulusforskning: ”I dag har de allra flesta forskare landat i att det var Paulus judiska arv som utgjorde det avgörande inflytandet på Paulus tänkande och budskap (min kursiv)” (s 16).

 

Judendomen och rättfärdiggörelsen

Tellbe använder mycket utrymme åt frågan om Paulus lämnade judendomen när han kom till tro på Kristus, eller ”tänkte han sig fortfarande en Jesusrörelse inom judendomen?” (s 60). Så här uttrycker han sin uppfattning: ”Paulus lämnar inte judendomen för en annan slags tro eller religion. Damaskushändelsen ska alltså inte tolkas som ett religionsbyte” (s 53). Men kan man säga att det är samma religion och inget ”religionsbyte” om man bekänner sig till Kristus eller om man inte gör det och bekämpar den kristna tron?  Skillnaden mellan judendom och kristendom är ju ofantlig stor. Att betrakta Jesus som Gud är enligt judendomen hädelse. Enligt kristendomen däremot är Jesus ”Vägen, Sanningen och Livet” (Joh 14:6), ”stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta” (Apg 4:11–12).

Uppenbarligen krävs några definitioner av kristendom och judendom för att inte prata förbi varandra. Kristendom kan definieras som tron på Jesus Kristus som den utlovade och ende Frälsaren, och judendom som de judars tro som inte tar emot Jesus som den utlovade Messias utan menar att han är en hädare.

Var det så illa med judendomen redan på Jesu tid och därmed också på Paulus tid? Låt oss gå till kristendomens huvudperson Jesus Kristus och lyssna till vad han säger om de judar som förkastar honom som den utlovade Messias: ”Den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till. Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev” (Joh 5:46). ”Om ni vore Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar. Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen, som jag har hört från Gud. Så gjorde inte Abraham” (Joh 8:39–40). ”Vore Gud er Far skulle ni älska mig, för jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. Varför förstår ni inte vad jag säger? Därför att ni inte kan höra mitt ord. Ni har djävulen till far och vill följa er fars begär” (Joh 8:42–44). ”Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud” (Joh 8:47).

Också Paulus berör judendomens otro. För honom är det ”en stor sorg och ständig vånda” att hans ”landsmän efter köttet” förkastar Kristus (Rom 9:2). Han brinner av kärlek till sitt folk precis som Gud gör. I Skriften ser vi hur Gud om och om igen tar sig an sitt folk, fast det ständigt sviker sin tjänaruppgift och är upproriskt mot honom. Paulus citerar i Rom 10:21 Guds ord i Jesaja 65:2: ”Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk.” Smittad av Guds ofattbara tålamod och kärlek går Paulus så långt att han säger: ”Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet” (Rom 9:3). Gud vill att alla människor ska bli frälsta och det vill Paulus också.

Men ”det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar” (Rom 9:8). ”Jesaja utropar om Israel: Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst” (Rom 9:27, se Jes 10:22). Israel ”sökte inte rättfärdigheten genom tro, utan genom gärningar. De snubblade på stötestenen… Men den som tror på honom ska inte stå där med skam” (Rom 9:31–33). ”De har en iver för Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan försöker upprätta sin egen rättfärdighet” (Rom 10:2–3).

Men Gud vill ingen syndares död utan ”att han vänder om från sin väg och får leva” (Hes 18:23). ”Gud har inte förkastat sitt folk som han en gång erkänt som sitt” (Rom 11:2). Paulus och alla apostlarna är judar liksom många i den urkristna församlingen. Förkastelse är helt och hållet människans fel, hennes avvisande av den ende Frälsaren. Det är människans otro som fördömer (se Joh 3:18, 36). Förhärdelsen som till sist inträtt är inte total, den är partiell (Rom 11:25). ”Det finns en rest som Gud har utvalt av nåd. Men är det av nåd, så är det inte av gärningar. Annars vore nåden inte längre nåd. Vad innebär då detta? Att Israel inte har uppnått vad de strävar efter. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förhärdade” (Rom 11:5–7).

De hednakristna ska fortsätta att missionera bland alla folk fram till den sista dagen, också bland judar. För än har inte det fulla antalet av resten förts till tro och inbärgats i Guds rike. Paulus hoppas att hans hednamission ska ”väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem” (Rom 11:14). De hednakristna får inte bli högmodiga och tänka att alla judar är förhärdade. ”Förhärdelse har drabbat en del av Israel, och så ska det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är på detta sätt (grek. houtås) hela Israel ska bli frälst” (Rom 11:25f). ”Detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma” (Matt 24:14).

Det är glädjande att Tellbe har sett att det sanna Israel inte är Israel efter köttet utan de troende från både judarna och andra folk. Också troende från hednafolken är inympade i detta ”äkta olivträd”, en bild för detta sanna Israel. De som inte tror på Kristus är oäkta grenar som bryts bort pga sin otro (Rom 11:19–21). Guds sanna folk består av både troende från judarna och från hednafolken. Paulus citerar profeten Hosea angående hednafolk: ”De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och den oälskade ska jag kalla min älskade” (Rom 9:25). Och om judarna skriver han: ”Det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn utan löftets barn” (Rom 9:8), dvs de som tror på den utlovade Frälsaren. ”Om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet” (Gal 3:29).

Men om Tellbe sett till hela Skriftens vittnesbörd och låtit Skrift tolka Skrift, så skulle han se att först när det fulla antalet av utvalda hedningar har kommit in, då och först då har också det fulla antalet av resten från judarna, den rest som inte är förhärdad, kommit in (Rom 11:5, 12, 25). Då kommer ”slutet” (Matt 24:14), den sista dagen, den här tidsålderns undergång. På denna sista dag, när Jesus i stor makt och härlighet kommer åter ”under starkt basunljud” (Matt 24:31; 1 Tess 4:16), då ska han samla sina utvalda ”från de fyra väderstrecken, från himlens ena ände till den andra”. 1 Tess 4:13–18 handlar om att de troende som hunnit dö före den dagen ingalunda ska gå miste om denna stora händelse. Deras kroppar ska uppstå ”vid den sista basunens ljud”, förvandlas så att de blir lika Kristi ”härlighetskropp” (1 Kor 15:52, Fil 3:21) och ”tillsammans med” de troende som då lever ”ryckas upp bland skyar för att möta Herren i rymden” (1 Tess 4:16–17). Varför ryckas upp i rymden? Därför att den sista dagen för den här tidsåldern då har kommit. Den här världen ska då gå under: ”Då ska himlarna försvinna med våldsamt dån och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och dess verk inte mer finnas till… Men efter hans löfte ser vi fram emot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Pet 3:10–13).

Tellbe har sett att houtås i Rom 11:26 inte betyder ”sedan” utan ”på så sätt”. Det blir inget ”sedan” här på denna jord efter Jesu återkomst på den sista dagen! Likväl, i strid med alla bibeltexter om den sista dagen, tycks Tellbe tro på en fortsatt frälsningsverksamhet här på jorden efter den sista dagen! Han skriver: ”Vid Jesu återkomst kommer Gud själv – på grund av sin trohet mot sina löften – att se till att judarna som folk blir räddat” (s 130). Bibeln utlovar ingen allmän omvändelse, varken av judarna eller av hednafolken. Det klargörs på flera ställen. Jesus sa: ”Den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. Akta er för de falska profeterna” (Matt 7:14f). Guds ord är tydligt och kan inte bli om intet: ”En rest ska vända om, en rest av Jakob, till Gud den Mäktige. För även om ditt folk, Israel, vore som havets sand, så ska bara en rest av det vända om” (Jes 10:21–22). Paulus upprepar detta Guds ord i Rom 9:27–29 och betonar att ännu på hans tid finns ”en rest som Gud har utvalt av nåd” (11:5). Restens ”fulla antal” har ännu inte vänt om. Därför ska parallellt med hednamissionen judemissionen fortsätta fram till den sista dagen, ”i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem” (Rom 11:12–15). ”Och det är på detta sätt hela Israel ska bli frälst.” Det sker inte på något annat sätt än genom den av Jesaja utlovade frälsningsgärningen i Sion, evangeliet om syndaförlåtelsens förbund (Rom 11:26–27).

Fastän Judendom och kristendom har Moses och profeternas skrifter gemensamt är skillnaden i tro så stor att man inte kan tala om samma religion när Jesus förkastas som Guds utsände Son och vår ende Frälsare. Men den s k nya Paulusforskningen vill tona ner skillnaderna och vill inte höra talas om att judendomen skulle vara ”en legalistisk religion”. Den menar, och här bygger jag på Tellbes sammanfattning, att bl a Martin Luther har missförstått Paulus när han ”såg judendomen som en av Gud förkastad frälsningsväg” (s 69). ”Jean Calvin följde upp med en liknande läsning av Paulus i mitten på 1500-talet och så gjorde även John Wesley på 1700-talet. Under 1800- och 1900-talet kom inte minst tyska, protestantiska teologer att befästa den påstådda skillnaden mellan Paulus och judendomen genom att ställa dem i ett allt skarpare motsatsförhållande till varandra. Medan judendomen stod för lagen och gärningarna kom Paulus att stå för evangeliet och nåden” (s 70).

 

Den nya Paulusforskningen

Det var först på 1960- och 1970-talet som en ny kritik mot den traditionella synen på Paulus och judendomen började föras fram. Bland ledande kritiker kan nämnas Krister Stendahl, E. P. Sanders, Tom Wright och James Dunn. Den sistnämnde tyckte att Sanders forskning var så revolutionerande att han 1983 skrev en artikel med titeln ”The New Perspective on Paul”. Sedan dess brukar den nya Paulusforskningen kallas för ”Det nya perspektivet”. Tellbe finner en hel del beaktansvärt i den nya Paulusforskningen utan att acceptera allt som den för fram.

När Paulus skriver: ”Vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus” (Gal 2:16), då menar han inte med uttrycket ”laggärningar” ”en allmän judisk strävan efter rättfärdighet”, hävdar Dunn (s 72). I likhet med Dunn menar Wright att rättfärdiggörelsen genom tron inte handlar om frälsningen ”utan på vilka villkor judar och icke-judar tillsammans kan utgöra en förbundsfamilj” (s 73). ”I protest mot den individualistiska läsningen av Paulus teologi har Stendahl, Sanders, Wright och många andra hävdat att det inte är individens frälsning som står i centrum för rättfärdiggörelseläran utan frågan om på vilka villkor icke-judar blir delaktiga i gudsfolket” (s 77).

Paulus undervisning om rättfärdiggörelsen skulle alltså gälla ”frågan om vilken status icke-judarna ska ha i förbundet med Gud”, ”inte frågan ’hur jag blir frälst’”, utan ”hur kan judar och icke-judar tillsammans utgöra ett folk?” (s 78). Det är felaktigt att uppfatta judendomen som en legalistisk religion, betonar E. P. Sanders in sin bok ”Paul and Palestinian Judaism” från 1977, och Tellbe skriver om ”det nya perspektivet”: ”Det är bara att konstatera att detta sätt att förstå Paulus har inneburit något av ett paradigmskifte. Dess viktigaste bidrag är framför allt korrigeringen av den tidigare synen på judendomen samtida med Jesus och Paulus som legalistisk” (s 76). ”Vi kan inte fortsätta läsa Paulus som om ingenting har hänt sedan E. P. Sanders banbrytande forskningsbidrag. Vi behöver påminna oss om att Paulus inte primärt reagerade på judendomen för att den var legalistisk” (s 86).

Man frågar sig: Handlar inte Paulus undervisning, ja hela Bibelns, om individens frälsning, att vi ”alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom 3:23), att vår enda räddning är Kristi fullbordade frälsningsgärning, att alla ”förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus” (Rom 3:24)? ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge till lösen för sin själ?” (Matt 16:26). ”Det blir större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse”, säger Jesus (Luk 15:7). Handlar inte detta om individers frälsning?

Angående sina landsmäns legalism skriver Paulus: ”De har en iver för Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan försöker upprätta sin egen rättfärdighet” (Rom 10:2–3). Israel ”sökte inte rättfärdigheten genom tro, utan genom gärningar” (Rom 9:32). Detta är legalism. ”Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror” (Rom 10:4). ”Ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Vad som ges genom lagen är insikt om synd. Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag” (Rom 3:20–21). Till herdarna utanför Betlehem sa ängeln att den nyfödde Jesus är ingen mindre än ”Messias HERREN” (Luk 2:11). Den utlovade Frälsaren, ”Telningen” från Ishais avhuggna stam (Jes 11:1), är ”HERREN vår rättfärdighet” (Jer 23:6). Utan Jesus, vår HERRES rättfärdighet, kan ingen bestå inför Gud. Därför är det så allvarligt att förkasta Kristus, att inte behöva hans rättfärdighet, för ”ingen kommer till Fadern utom genom mig”, säger Jesus (Joh 14:6).

 

Jesu korsdöd

”Måste Gud straffa ett oskyldigt offer för att kunna förlåta människans synder?” frågar sig Tellbe (s 172). Innebär Jesu försoningsoffer att ”i stället för att människan straffas för synden tar Jesus straffet på sig”? Tellbe är tveksam: ”Var det verkligen så Paulus tänkte sig innebörden av Jesu korsdöd?” (s 172). Det är svårt att förstå varför han är tveksam. Om människan ska slippa straffet för sin upproriskhet och synd måste någon annan ställföreträdande ta straffet på sig. Det förebildades om och om igen i gamla förbundets offertjänst med de många ställföreträdande synd- och skuldoffren. Paulus skriver om Jesus som det ställföreträdande offret: ”En har dött för alla, och därför har alla dött” (2 Kor 5:14). Jesaja profeterade mer än 700 år i förväg om Messias ställföreträdande strafflidande och offerdöd för att vi skulle få frid: ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes 53:5). Hela Messiasprofetian i Jesaja 53 slutar med orden: ”Han bar de mångas synd och gick in i överträdares ställe” (v 12).

Ingen syndare kan betala lösen för sin synd och ännu mindre också för alla andras. Endast Guds enfödde Son kunde genomföra denna återlösning. Ställföreträdande betalade han lösen för alla människors alla synder. Människosonen har kommit ”för att ge sitt liv till lösen för många”, säger Jesus (Matt 20:28). ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd!” proklamerar vägröjaren Johannes Döparen (Joh 1:29). Paulus skriver: ”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt” (Gal 4:4–5). Hebreerbrevets författare skriver: ”Nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som skulle komma… Han gick in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Heb 9:11–12).

Tellbe har tydligen påverkats en hel del av Wright och andra företrädare för ”det nya perspektivet”. Han skriver bl a: ”Wright förkastar varje tanke på att korsdöden skulle ha med ett blidkande av Guds vrede att göra, vilket han – i likhet med Dodd – menar bygger på hedniska föreställningar” (s 177). Wright ”vill göra upp med läran om Jesu död som ett ställföreträdande straff (eng. penal substitution) – Jesu död ska inte förstås som ett oskyldigt offer som straffas för att blidka en vred Gud” (s 177). Tellbe nämner dock att John Stott är av annan mening. Stott ”understryker att tanken på Guds vrede i Bibeln skiljer sig från hedniskt tänkande i det att det är Gud själv i Kristus som stillar vreden, inte människan” (s 178).

Vad menas då med rättfärdiggörelsen som intimt hör samman med Jesu ställföreträdande försoningsgärning? Något helt annat än det som den nya Paulusforskningen har kommit fram till. För Paulus är tydlig: ”När vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, hur mycket mer ska vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen? För om vi som Guds fiender blev försonade med honom genom hans Sons död, hur mycket mer ska vi då inte som försonade bli frälsta genom hans liv?” (Rom 5:9–10).

Tellbe skriver: ”I klassisk kristen förkunnelse har ofta ’rättfärdiggörelse genom tro’ beskrivits med juridiska termer, som en domstolscen där Gud förklarar människan icke-skyldig. Även om denna aspekt kan finnas i Paulus språkbruk, är det inte frikännande från skuld som är den centrala tanken i rättfärdiggörelse-terminologin utan att människan blir förlåten och att hon därför kan upptas i förbundsfolket” (s 183). Här märks det hur påverkad Tellbe blivit av den nya Paulusforskningen. Den påstår, som vi sett, att Paulus utvecklade läran om ”rättfärdiggörelse genom tro” för att möjliggöra för icke-judiska Jesustroende att tillhöra Guds förbundsfolk utan ”de traditionella judiska identitetsmarkörerna”.

Hur Tellbe kan missa att rättfärdiggörelsen är en juridisk term och har att göra med ett friande domsutslag är obegripligt. Den objektiva försoningen eller rättfärdiggörelsen är enda räddningen undan ”vredesdomen”, som vi sett ovan (Rom 5:9–10). I Romarbrevet 5:12–21 kontrasteras domsutslaget pga Adams synd med domsutslaget pga Jesus syndfrihet och försonande död. Domen ledde till fördömelse, medan gåvan ledde till ett frikännande (5:16). ”Alltså: liksom en endas fall ledde till en fördömelsedom (grek. katákrima) för alla människor, så har en endas rättfärdiga gärning (grek. dikaíåma) lett till en frikännande dom (grek. dikaíåsis), till liv för alla människor” (5:18). Denna frikännande dom är en följd av Faderns ofattbara kärlek, en fri gåva som innebär syndernas förlåtelse, liv och salighet. Den bygger uteslutande på Guds kärlek och Kristi förtjänst, inte till någon del på vår motprestation. Att tro är att lita på och ta emot ”den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva” (v 17). Goda gärningar är inte en förutsättning för denna gåva utan en följd.

 

Epilog

Det finns mycket mer i Tellbes bok som vore värt att kommentera. Men denna artikel har redan blivit för lång, så detta får räcka. Vad artikeln främst vill visa är vad en kompromiss med den moderna vetenskapens världsbild leder till.

När en vetenskap som endast tror på och accepterar inomvärldsliga förklaringar inte bara används inom naturvetenskapen utan också inom teologin (”läran om Gud”), måste Bibelns innehåll ses mot bakgrund av vad människor i olika tider kan ha tänkt. Därför ägnar man sig mycket åt att försöka förstå bakgrunden för de olika bibelförfattarnas ”tänkande”, det må gälla Jesaja, Paulus eller Johannes. Deras ”tänkande” bör inte ha avvikit så väldigt mycket från vad som låg i tiden, menar man. Det är fråga om mänskliga trosföreställningar.

Den bibliska tro som tydligt proklameras i Bibeln – nämligen att profeternas och apostlarnas budskap inte härrör från människors tankar utan är en uppenbarelse från Gud och att Bibelns huvudperson Jesus både är sann Gud och sann människa – den har inget med verklig sanning att göra enligt modern vetenskap. Gud kan man inte komma åt med mänskliga instrument, men den mänskliga bakgrunden till trosföreställningarna kan man försöka spåra och undersöka.

Det blir därför naturligt att fråga: Kunde Paulus tänka sig att Jesus var Gud (eller en gud) mot bakgrund av hans judiska fostran? Hur såg man på Jesus ca 35 år senare när Johannes skrev sina skrifter? Hur mycket av det som Johannes säger att Jesus har sagt och gjort kan stämma med den historiske Jesus? Bibelns anspråk att Paulus och Johannes budskap inte härrör från mänskligt ”tänkande” är en trosståndpunkt som modern vetenskap inte kan ta på allvar. Modern vetenskap utgår i stället från vad som är rimligt och möjligt i en viss miljö. Att Bibeln innehåller ”gudutandade” heliga Skrifter (2 Tim 3:16) och att en gudamänniskas gärningar och undervisning har varit avgörande för deras tro, det förutsätter en övernaturlig kausalitet som modern vetenskap inte kan räkna med.

Att Tellbe påverkats av modern vetenskap och omfattar en bibelsyn som i många stycken skiljer sig från biblisk tro påtalades i tidskriften Biblicum redan i nr 3/2015, s 141–144, i en recension av hans bok ”Vad menar vi med att Bibeln är Guds ord?” (Libris 2015). Det tankeutbyte mellan Tellbe och mig som blev följden med anledning av recensionen redovisades i nr 4/2015, s 187–192. Mot bakgrund av vanliga uppfattningar inom modern vetenskap försvarar Tellbe bl a

  • att Jona skulle kunna vara ”en fiktiv person” och att det som sägs ha hänt ”inte nödvändigtvis utspelar sig i tid och rum”,
  • att en Daniel på 500-talet f Kr inte behöver ha profeterat det som hans bok vittnar om,
  • att Jesaja inte behöver ha sagt det som Jesajaboken uttryckligen säger att Jesaja ”profeterade om” efter att ”ha sett det i en syn”.
  • ”Vi kan inte helt och fullt ’bevisa’ vare sig profeten Jonas existens eller Danielsbokens datering” (Vad menar vi med att Bibeln är Guds ord?, s 74).

Om vi rättar oss efter den moderna vetenskapens premisser och bara accepterar som sant vad modern vetenskap kan ”bevisa” eller finner tillräckliga skäl för att tro på, då är det mycket i Bibeln som sägs vara sant som inte är sant. Men biblisk tro bygger inte på vad modern vetenskap säger sig ”veta” utan vad Gud har uppenbarat i sitt ord. Den som litar på vad Gud säger i sitt ord kan säga med Paulus: ”Jag skäms inte, för jag vet på vem jag tror, och jag är övertygad om att han har makt att fram till den dagen bevara det som anförtrotts mig” (2 Tim 1:12)

Enligt Guds ord är Jona en historisk profet (se 2 Kung 14:25), och Jesus sa: ”Nineves män ska vid domen uppstå med det här släktet och bli deras dom. De omvände sig vid Jonas predikan, och här är något som är större än Jona” (Matt 12:41). Fiktiva män uppstår inte vid domen och en fiktiv predikan kan inte omvända syndare! ”Förutsättningen för Da- nielsbokens tröstande förmåga är att Gud verkligen är en sann och levande Gud som verkligen har sagt det som Daniel vittnar om. Är Danielsboken en bluff, ett falsarium från en anonym jude på 160-talet f Kr, måste denna bluff hemlighållas. Annars kan givetvis inte boken tjäna som en tröstebok för dem och stärka deras tro” (mina ord i ”Bibeln – myt eller sanning?”, 2014, s 59f). Om Daniel inte har sagt det Danielsboken påstår att han har sagt, om Jesaja inte har sagt det Jesajaboken säger att han sagt, om ett brev som enligt brevets rubrik är från Paulus inte är från Paulus utan från andra efter Paulus tid, kan vi då lita på Guds ord?

Vi behöver inte lita på allt som står i Bibeln, menar Tellbe, för allt kan inte bevisas vara sant och Gud kan ändå tala till oss genom bibelordet. I boken Paulus mot väggen skriver Tellbe att Andra Petrusbrevet ”troligtvis hör hemma omkring år 80” (s 251), ett vanligt bibelkritiskt ”vetande”. Detta brev skulle alltså ha tillkommit ca 16 år efter Petrus martyrdöd, fastän brevet inleds med orden: ”Från Simeon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel.”

I boken Vad menar vi med att Bibeln är Guds ord? skriver Tellbe: ”Måste Paulus ha författat alla de brev som traditionellt tillskrivs honom för att jag ska kunna lyssna till dem som Guds ord?” (s 72). Om Jesajaboken skriver han i samma bok: ”Tänk om det helt enkelt är så att det är två eller tre ’Jesajor’ bakom bokens tillkomst eller att boken har redigerats i efterhand? Skulle det hota min tro på Jesajabokens budskap som Guds ord? Skulle inte Gud lika väl kunna tala genom boken även om det skulle handla om två eller tre Jesajaförfattare?” (s 73).

Boken Paulus mot väggen vittnar tydligt om att ett kompromissande med modern vetenskapssyn kommer i konflikt med biblisk tro. Det gäller inte bara synen på Jona, Jesaja, Daniel eller Paulus utan själva centrum: synen på Jesus och evangeliets huvudinnehåll: rättfärdiggörelsen genom tron. Paulus skriver: ”Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda, han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom 4:24–25). Rättfärdiggörelsen är en helt ofattbar stor gåva att lita på och ta emot, ”en frikännande dom” till oss dödsdömda syndare. Kristus tog ”fördömelsedomen” på sig i vårt ställe (Rom 5:18). ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” (Rom 8:1).

”När världen inte genom sin visdom lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap vi förkunnar (Ordet om korset) frälsa dem som tror” (1 Kor 1:21). Kristus är ”Visheten” (jfr Ords 8:23ff) och ”han har blivit för oss visheten från Gud, nämligen vår rättfärdighet och helighet och återlösning, för att det ska bli som det står skrivet: ’Den som berömmer sig ska berömma sig av Herren’” (1 Kor 1:30–31).

Seth Erlandsson