Från Biblicum nr 4/2024, s 151–164, Seth Erlandsson

 

Ordet apokalyptik kommer från det grekiska ordet apokálypsis, ordagrant ”en avtäckelse”. Verbet apokályptein betyder ”att ta bort täckelset”. Vad är det då som skyms av ett täckelse? Det är den andliga verkligheten. Vi kan inte se Guds sanna rike, det sanna Sion, den sanna frälsningen, och inte dess andliga fiender, ”ondskans andemakter i himlarymderna” (Ef 6:12). Utan Guds särskilda uppenbarelse, den heliga Skrift, förblir frälsningen genom Jesus Kristus och hans rike dolt för oss. Paulus skriver: ”Jag vill göra klart för er, bröder, att evangeliet som jag har predikat inte kommer från människor. Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa, utan genom en apokálypsis från Jesus Kristus” (Gal 1:11–12).

Att den hånade och förnedrade Jesus Kristus är kung i Guds sanna rike, det syntes inte till det yttre. Att Messias (på grek. Christós/Kristus) skulle komma och fullborda den utlovade frälsningen utan att hans härlighet som kung syntes, det var förutsagt av Herrens profeter: ”Se, din kung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl” (Sak 9:9). ”Som en späd planta sköt han upp inför honom, som ett rotskott ur torr jord. Han hade varken skönhet eller majestät när vi såg honom, inget utseende som vi drogs till. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande” (Jes 53:2–3).

När judarnas ledare förde Kristus till den romerske prefekten Pilatus för att få honom dömd till döden, sa de: ”Hade han inte varit en brottsling skulle vi inte ha överlämnat honom till dig” (Joh 18:30). Pilatus trodde att de förde Jesus till honom för att han gjorde anspråk på att vara en jordisk kung för ett jordiskt, judiskt rike. Han sa till Jesus: ”Så du är judarnas kung? … Ditt folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?” Jesus svarade: ”Mitt rike är inte av den här världen” (Joh 18:33–36).Det hade inte Pilatus förstått. ”Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen”, hade Jesus redan tidigare klargjort för fariseerna som väntade på en Messias som skulle upprätta ett jordiskt, synligt gudsrike (Luk 17:20).

Skuggbilder av den sanna verkligheten

Hur har fariseernas missuppfattning, som ännu idag är spridd inte bara inom judendomen utan också i vissa kristna kretsar, kunnat uppstå? Det beror på att GT:s profeter ofta anknyter till Israels jordiska rike för att genom jämförelser och även kontraster undervisa om det som inte kan ses med ögonen, Guds andliga rike.  ”Jag har använt jämförelser (på hebr. dimméh) när jag talar genom profeterna”, säger Gud genom sin profet Hosea (12:10). Det behövs liknelser och bilder från jordiska, synliga förhållandenför att vi ska få undervisning om den osynliga verkligheten, Faderns eviga, himmelska rike och Sonen Messias som enda vägen dit för alla syndare. Jämför Jesu ord: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Utan Guds ”Under” är det omöjligt för en människa att komma in i Guds rike, lika omöjligt som för en kamel att komma igenom ett nålsöga (Matt 19:24–25). Därför bär den utlovade Frälsaren, Messias, namnet ”Under”, enligt Jesajas profetia i Jes 9:6.

Hebreerbrevet kallar bilder från det jordiska för skuggbilder av den sanna verkligheten. Så är t ex gamla förbundets överstepräst och hans offertjänst en skuggbild av Messias som genom sitt försoningsoffer av sig själv öppnade vägen för oss syndare till Guds eviga rike. ”Jesu Kristi kropp har offrats en gång för alla. Alla andra präster står och förrättar sin tjänst dag efter dag och bär gång på gång fram samma offer som aldrig kan ta bort synderna. Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider” (Heb 10:10–12). ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). ”Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner” (Mark 15:38). Förhänget symboliserade att vägen till Gud, den allraheligaste, var spärrad pga våra synder. Nu hade vägen öppnats för alla syndare genom Kristi fullbordade ställföreträdande gottgörelse.

Vad Kristus ställföreträdande har gjort för alla syndare, det är Bibelns glada budskap som har makt att omvända människor från ett avvisande av Kristus till en förtröstan på honom. ”Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull” (Heb 9:24). ”Lagen (Toráh) ger en skuggbild av det goda som kommer, men inte tingen i deras verkliga gestalt” (Heb 10:1).

De judar som bara accepterar ett jordiskt gudsrike och därmed avvisar att det utlovade nya förbundet har kommit i och med Jesus, att han är konungen i Guds sanna, himmelska rik, om dem skriver Paulus: ”Än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när de läser Mose. Men när någon omvänder sig till Herren tas slöjan bort” (2 Kor 3:15–16).

De många reglerna i Toráh (Lagen) för vad som är rent eller orent, vad som får ätas och inte ätas, vilka högtider som ska firas och hur de ska firas, allt detta är bara skugga som nu har tjänat ut genom att verkligheten bakom skuggbilderna har kommit, Messias och hans sanna Sion. ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller när det gäller högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är en skugga av det som skulle komma, men själva verkligheten är Kristus” (Kol 2:16–17). Till de troende, Guds sanna folk, skriver Hebreerbrevets författare: ”Låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare” (12:2). ”Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, till en festgemenskap och församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen” (12:22–23). Om denna festgemenskap, det sanna Sion, profeterar Jesaja med sitt bildspråk: ”HERREN Sebaot ska på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med feta rätter och lagrade viner, feta, mustiga rätter och lagrat, klarat vin. Han ska på detta berg utplåna den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag. Han ska utplåna döden för evigt. Herren GUD ska torka tårarna från alla ansikten och ta bort sitt folks vanära från hela jorden, för HERREN har talat” (Jes 25:6–8).

Bibeln innehåller många skuggbilder och förebud för den sanna frälsningen

Bland Bibelns många förebud för och skuggbilder av Messias, hans frälsningsgärning och Guds sanna rike, som före den yttersta dagen inte kan ses med ögonen, kan nämnas Melkisedek, Salems (=fridens) kung (1 Mos 14:18–20, se Ps 110:4  och Heb 5:5–6,10), kung David (se bl a Hes 34:23–24, 37:25) och Davids son Salomo (2 Sam 7:11b–16,16,19, Matt 21:9,15). Bland Guds frälsningsgärningar i Israels historia intar räddningen ut ur Egypten löftet och befrielsen från den babyloniska fångenskapen en central roll som skuggbilder för den sanna frälsningen.

Räddningen från träldomen i Egypten

visar att frälsningen är helt och hållet Herrens förtjänst, en Guds undergärning. Den visar också vilken förmåga synden har att förblinda. Fastän Gud så tydligt visat sin stora makt och oförtjänta kärlek, förlorar Israels barn snabbt Guds godhet ur sikte när de blir förföljda och utsatta för olika prövningar: ”Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? … Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen” (2 Mos 14:11–12).

Gud kunde nu ha straffat dem omedelbart pga deras misstro och avfällighet. Men HERREN är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och stor i nåd och sanning” (2 Mos 34:6). Han visar sin stora kärlek genom att rädda dem från förföljarna och klyva havet, så att de kunde gå ”rakt genom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem” (2 Mos 14:22). Ändå fortsätter de att klaga under den fortsatta vandringen. Efter en och en halv månad når de fram till Guds berg Horeb i Midjans land, det som Gud hade lovat Mose genom sin Son (”HERRENS Utsände”): ”Jag ska vara med dig. Och här är ditt tecken på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni hålla gudstjänst på detta berg” (2 Mos 3:12).

Men vad händer? I stället för att hålla tacksägelsegudstjänst till HERREN, gör de sig en avgud och säger om den: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” Mose bror Aron lät bygga ett altare framför avguden och de offrade brännoffer och gemenskapsoffer på det (2 Mos 32:3–6). Vilket grovt avfall från den ende sanne Guden! Så vittnar Bibeln gång på gång att de flesta vänder Gud ryggen och förkastar hans godhet och nåd.

Kanaans land, en skuggbild av Guds sanna rike

Gud hade lovat Abraham och hans efterkommande via Isak och Jakob (Israel) att få Kanaans land som en gåva. Det löftet står han fast vid fastän Israels barn ständigt sviker honom. Han håller sitt löfte att föra sitt upproriska folk till Kanaans land. HERRENS Utsände hade sagt till Mose när han uppenbarade sig i den brinnande busken: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten… Därför har jag kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung” (2 Mos 3:7–8). Löftets land är en oförtjänt gåva och som sådant en skuggbild av Guds sanna rike.

Men när Israels barn mer än ett år efter uttåget ur Egypten och efter mycket klagande nådde fram till detta löftesland, tvivlade de flesta på Guds makt att kunna ge dem detta land. Tolv spejare fick besiktiga landet och kunde rapportera till Mose: ”Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån” (4 Mos 13:28). Men alla utom två, Josua och Kaleb, tvivlade på att Gud verkligen kunde ge dem detta land, för ”folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora”. ”Vi kan inte dra upp mot det folket, för de är för starka för oss” och ”inför Israels barn talade de illa om landet”. ”Då började hela församlingen ropa och skrika” och de sa till Mose och Aron: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen” (4 Mos 13:29–14:2).

Det utlovade landet är en gåva som bara kan tas emot i tro. Otron utestänger. HERREN sa till Mose och Aron: ”Hur länge ska denna onda församling klaga mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt klagar mot mig. Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger HERREN, jag ska göra med er så som ni själva har sagt inför mig:  Här i öknen ska era döda kroppar falla, alla ni som har blivit mönstrade och är tjugo år eller äldre. Ingen av er ska komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. Men era barn, som ni sa skulle bli fiendens byte, dem ska jag föra in där, och de ska lära känna det land som ni har förkastat. Men era döda kroppar ska falla här i öknen. Och deras barn ska vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet tills era döda kroppar har förmultnat i öknen” (4 Mos 14:27–33).

Efter de fyrtio åren i öknen fick Mose efterträdare Josua leda den nya generationen in i Kanaans land. Men liksom det egentligen inte var Mose som ledde folket ut ur Egypten utan ”HERRENS Utsände”, Guds evige Son, så måste Josua påminnas om vem deras verklige härförare var: ”Medan Josua var vid Jeriko, hände det en gång att han lyfte blicken och fick se en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand. Då gick Josua fram till honom och frågade honom: ’Tillhör du oss eller våra fiender?’ Han svarade: ’Nej, jag är befälhavare över HERRENS här. Nu har jag kommit.’ Då föll Josua ner till jorden på sitt ansikte, tillbad och sa till honom: ’Vad har min Herre för budskap till sin tjänare?’ Befälhavaren över HERRENS här sa då till Josua; ’Ta av dig dina skor, för platsen där du står är helig.’ Och Josua gjorde så” (Jos 5:13–15). Befälhavaren bekräftar med dessa ord att han är densamme som uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken.

Den utlovade arvedelen hotas att gå förlorad pga otron

Efter att ha intagit Kanaans land på Josuas tid, inte genom egen kraft utan helt genom Guds undergärningar, avföll folket efter Josuas död från HERREN under domartiden. ”Israels barn gjorde det som var ont i HERRENS ögon och tjänade baalerna. De övergav HERREN, sina fäders Gud som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos folken som bodde omkring dem” (Dom 2:11–12). Guds vrede är stor mot synden och för med sig Guds dom. Men Gud är också stor i nåd och vill ingen syndares död. I sin kärlek grep han in gång på gång och frälste dem ur deras fienders hand. I sin barmhärtighet vädjade han: Vänd om, så att inte min vrede drabbar er, precis som den drabbade Sodom och Gomorra, Adma och Sebojim med total undergång (se 1 Mos 19:23–29).

Under kungatiden var det lika illa med folkets trohet. På 700-talet f Kr hotas hela landet att ödeläggas av Guds vredesverktyg assyrierna pga folkets avfall från HERREN. ”Hade inte HERREN Sebaot lämnat kvar en liten rest åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra”, skriver Jesaja (Jes 1:9). Genom profeten Hosea, som verkade bland de nordliga tio stammarna (Nordriket), säger HERREN: ”Mitt folk hänger fast vid sin otrohet mot mig, och hur man än kallar dem till den som är därovan, upphöjer ändå ingen honom. Hur ska jag kunna överge dig, Efraim? Ska jag lämna dig, Israel? Hur ska jag kunna göra med dig som med Adma och behandla dig som Sebojim? Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar. Jag vill inte utföra min brinnande vrede” (Hos 11:7–9).

Till sist måste dock domen komma och den drabbade först de tio stammarnas rike, Nordriket. 722 f Kr föll dess huvudstad Samaria och hela landet erövrades och lades under Assyriens välde. ”De övergav HERREN sin Guds alla bud och gjorde sig gjutna bilder i form av två kalvar. De gjorde också asherapålar åt sig och tillbad himlens hela härskara och tjänade Baal. De lät sina söner och döttrar gå genom eld och utövade spådom och trolldom. De sålde sig till att göra det som var ont i HERRENS ögon och väckte därmed hans vrede. Därför blev också HERREN mycket vred på Israel och försköt dem från sitt ansikte, så att endast Juda stam blev kvar” (2 Kung 17:16–18).

”Men inte heller Juda höll HERREN sin Guds bud, utan levde efter de seder som Israel hade infört” (2 Kung 17:19). 701 f Kr belägrades Juda och Jerusalem av assyrierna och hade rönt samma öde som Samaria, om inte HERREN gjorde det mänskligt sett omöjliga. Natten innan den stora assyriska armén skulle inta och lägga Jerusalem i ruiner ”gick HERRENS Ängel ut och slog 185 000 i assyriernas läger. När man steg upp tidigt nästa morgon, då låg där fullt av döda kroppar. Då bröt Assyriens kung Sanherib upp och vände tillbaka” (Jes 37:36–37). Precis det som HERREN förutsagt om Sanherib skedde: ”Han ska inte komma in i denna stad, säger HERREN, för jag ska skydda och rädda denna stad för min tjänare Davids skull” (Jes 37:34–35).

I det längsta väntar Gud med domen över det avfälliga Jerusalem. Men till sist blir den oundviklig. Fastän Gud så tydligt visat sin kärlek och övernaturliga makt när han räddade staden undan asssyriernas ödeläggelse, fortsatte de flesta att vägra lyssna till Guds ord. HERREN tvingas konstatera genom sin profet Jeremia: ”Från den dag jag förde era fäder ut ur Egyptens land och ända till i dag har jag förmanat dem gång på gång och sagt: Hör min röst! Men de lyssnade inte och vände inte örat till utan följde var och en sitt onda och hårda hjärta. Därför lät jag dem drabbas av allt det jag hade sagt i förbundet som jag befallde dem att hålla, och som de inte höll… De har inte velat höra mina ord utan har följt andra gudar och tjänat dem. Israels och Juda hus har brutit förbundet som jag slöt med deras fäder. Därför säger HERREN så: Se, jag ska låta en olycka drabba dem, som de inte ska kunna komma undan” (Jer 11:7–11).

År 605 f Kr sa Jeremia till judarna: ”I 23 år har HERRENS ord kommit till mig. Jag har talat till er gång på gång, men ni har inte velat höra. HERREN har sänt er alla sina tjänare profeterna gång på gång, men ni har inte lyssnat eller vänt örat till för att höra. De sa: Vänd om, var och en från sin onda väg och sina onda gärningar! Då ska ni få bo kvar i landet som HERREN har gett er och era fäder för all framtid… Men ni har inte lyssnat till mig, säger HERREN, utan väckt min vrede med era händers verk till er egen olycka… Hela detta land ska ödeläggas och förstöras, och dessa länder ska tjäna Babels kung i 70 år” (Jer 25:3–11). Så blev det. År 605 f Kr kom Juda under den babyloniske kungens kontroll. Många deporterades till Babylonien och Jerusalem med dess tempel lades i ruiner år 587 f Kr.

En rest ska vända om

Det är en allvarlig sak att om och om och om igen förkasta Guds nåd. Det kan leda till en oåterkallelig förhärdelse och så blev det. Redan på 700-talet hade Jesaja förkunnat förhärdelsedomen över flertalet. ”Även om ditt folk, Israel, vore som havets sand, så ska bara en rest av det vända om. Förödelse är beslutad” (Jes 10:22). Eftersom denna rest ännu inte är inbärgad i Guds sanna rike, måste Guds frälsningserbjudande fortsätta att förkunnas för både hedningar och judar fram till den yttersta dagen, betonar Paulus: ”Se här Guds godhet och stränghet: stränghet mot dem som avföll, Guds godhet mot dig om du blir kvar i hans godhet. Annars blir också du bortskuren” (Rom 11:22).

På Elias tid (800-talet f Kr), när Elia klagar: ”Herre, de har dödat dina profeter och rivit ner dina altaren. Jag ensam är kvar”, svarar Gud honom: ”Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen man som inte har böjt knä för Baal” (1 Kung 19:10ff, Rom 11:2–4). Paulus tillägger: ”På samma sätt finns också nu i denna tid en rest som Gud utvalt av nåd” (v 5), dvs nu när den utlovade Messias har kommit och fullbordat den utlovade frälsningen.

Befrielsen från den babyloniska fångenskapen

Redan på 700-talet hade Jesaja profeterat om Koresh som ett förebud för Messias frälsning från syndens babyloniska fångenskap. ”Jag är den som säger om Koresh: ’Han är min herde, han ska fullborda allt jag vill. Han ska säga om Jerusalem: Det ska byggas upp, och till templet: Din grund ska bli lagd på nytt” (Jes 45:28). ”För min tjänare Jakobs skull, för Israels skull, min utvalde, kallade jag dig vid namn. Jag gav dig ett ärenamn, fastän du inte kände mig… Det är jag som har gjort jorden och skapat människorna på den. Det är jag som har spänt ut himlen med mina händer och gett befallning till hela dess här. Det är jag som har väckt honom i rättfärdighet och gör alla hans vägar jämna: Han ska bygga upp min stad och släppa fångar fria” (Jes 45:4,12).

År 609 f Kr hade de babyloniska kaldeerna besegrat assyrierna och tagit över herraväldet över Juda land. 70 år senare (539 f Kr) går Jesajas profetia i fullbordan, då Koresh i det medisk-persiska riket intar Babylon och störtar det babyloniska väldet. Det hade också Jeremia förutsagt. ”När sjuttio år har gått ska jag straffa Babels kung” (Jer 25:12). ”När sjuttio år har gått för Babel ska jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats” (Jer 29:10). Det Jesaja och Jeremia hade förutsagt om Koresh går i fullbordan: ”Detta hände i den persiske kungen Koresh första regeringsår. För att HERRENS ord genom Jeremia skulle uppfyllas påverkade HERREN den persiske kungen Koresh sinne, så att han över hela sitt rike lät kungöra, både muntligt och skriftligt: Så säger Koresh, kung av Persien: HERREN, himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk ska bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga upp HERRENS, Israels Guds hus, och hans Gud ska vara med honom” (Esra 1:1–3).

Daniels undran om Jeremias frälsningslöfte

I Darejavesh, dvs Koresh (se Dan 6:28) första regeringsår ”kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år som enligt HERRENS ord till profeten Jeremia skulle fullbordas för Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år. Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan” (Dan 9:1–3). Daniel tänker på hur grovt de har syndat mot Gud: ”Hos Herren vår Gud finns barmhärtighet och förlåtelse, men vi var upproriska mot honom och lyssnade inte till HERREN vår Guds röst. Vi vandrade inte efter hans undervisning som han gav oss genom sina tjänare profeterna. Hela Israel bröt mot din lag och vek av utan att lyssna till din röst. Därför östes också över oss den förbannelse och ed som står skriven i Guds tjänare Mose lag, eftersom vi hade syndat mot honom. Han höll sina ord som han talat mot oss… Så som det står skrivet i Mose lag drabbade all denna olycka oss… O Herre, hör, Herre, förlåt!” (Dan 9:9–13,19).

Daniel får omedelbart svar på sin bön. ”Medan jag ännu talade i min bön kom Gabriel till mig i flygande hast… Jag är utsänd för att ge dig insikt och förstånd. Redan när du började be gick ordet ut, och jag har kommit för att berätta det för dig, för du är högt älskad. Så ge akt på ordet och förstå synen” (Dan 9:21–23). Så följer i verserna 24–27 en apokalyps, ett avslöjande av den sanna frälsningen som den jordiska befrielsen genom Koresh är ett förebud om.

Koresh frälsningsgärning att låta judarna återvända från den babyloniska fångenskapen var ett förebud, en skuggbild av Messias stora frälsningsgärning. Med anknytning till Jeremias frälsningslöfte om en befrielse när 70 år har gått, talar Gabriel om ”70 sjuor”. Den sanna, andliga verkligheten bakom de jordiska skuggbilderna avslöjas med hjälp av talet sju som i apokalyptiken är ett symboliskt tal för nåden och ”70 sjuor” därmed om den överflödande nåden. Talet 7, som består av talet 3 (Guds tal) + talet 4 (talet för världen) handlar alltså om Guds nåd och kärlek till världen. Jämför med orden i Joh 3:16: ”Så älskade Gud (3) världen (4) att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” I Uppenbarelseboken, som ordagrant bär rubriken ”En apokálypsis från Jesus Kristus” (Upp 1:1), finns det många symboliska tal, förutom talet 7 bl a talen 10, 12, 1000 (10 x 10  x 10) och 144 000 (12 x 12 x 10 x 10 x 10).

Den frälsningsgärning som gamla förbundets förebud och skuggbilder vill peka fram emot är frälsningen genom Messias, det nya förbundet, där Jesu blod är ”förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:28). Det gamla förbundet har tjänat ut när det nya förbundet som Jeremia profeterat om (Jer 31:31ff) kommit med uppfyllelsen. ”När Gud talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat det förre föråldrat” (Heb 8:13).

Innebörden av Guds svar till Daniel (kap 9:24–27)

Gabriel klargör vad den sanna frälsningen innebär. Återvändandet från den babyloniska fångenskapen är bara ett förebud för Messias frälsningsgärning. Vers 24: ”70 sjuor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad.” Dessa ”sjuor” vill peka fram emot Messias stora frälsningsgärning (”den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva”, Rom 5:17). Messias ska efter 69 sjuor

  • göra slut på överträdelse, dvs ta bort alla överträdelser genom sitt försoningsverk
  • försegla synder, dvs kasta alla synder i havets djup så att ingen kan komma åt dem
  • försona skuld, dvs betala hela världens syndaskuld
  • föra fram en evig rättfärdighet för syndares räkning, han den ende rättfärdige
  • fullborda syn och profetia, dvs profeternas förutsägelser blir uppfyllda
  • Gud Fadern ska smörja den Allraheligaste som med sitt blod öppnar vägen för alla syndare till Guds sanna rike. Med sitt eget blod gick han in i det allra heligaste och vann en evig återlösning, skriver Hebreerbrevets författare (Heb 9:12).

Vad ska då hända innan Messias utlovade frälsningsgärning fullbordas, den 70:e sjuan? Vers 25: ”Du ska veta och förstå! Från utgåendet av ordet om att Jerusalem åter ska byggas upp (dvs från Koresh edikt om ett återvändande och ett uppbyggande av Jerusalem och dess tempel) till dess den Smorde (på hebr. Mashíach) Fursten kommer ska det vara 7 sjuor och 62 sjuor. Gator och vallgravar ska byggas upp igen, men i tider av svårigheter.” Man kan fråga sig: Varför är de 69 sjuorna uppdelade i ”7 sjuor och 62 sjuor”? Det vet vi inte. Men kanske de första 7 sjuorna syftar på Guds nådegärningar under de första hundra åren efter återvändandet från Babylonien, då otro bland många återvändare och förföljelse från utomstående försvårade återuppbyggandet av templet och staden. Detta kan vi läsa om i gamla förbundets sista böcker: Haggai, Sakarja, Esra, Nehemja och Malaki. Efter profeten Malakis tid på 400-talet f Kr följde en profetisk tystnad fram till Johannes Döparen, den förutsagda ”rösten i öknen” (Jes 40:3), vägröjaren för ”Messias HERREN”.

Vissa skuggbilder om Messias, t ex att Messias ska ärva Davids tron (Luk 1:32) och krossa hednafolken med järnspira (Ps 2:9), hade felaktad tolkats av många bland judarna som att Messias skulle vara en mäktig kung i ett jordiskt gudsrike. Därför är Gabriels klargörande i vers 26a viktig: ”Efter de 62 sjuorna ska Mashíach förgöras, helt utblottad.” Det hade ju Jesaja redan sett i förväg genom en syn från Gud: ”Han blev genomborrad för våra brott” (53:5), ”som ett lamm som förs bort för att slaktas” (53:7), ”han rycktes bort från de levandes land”, ”han utgav sitt liv i döden” (Jes 53:5,7,8,12). Många ville inte ta till sig denna beskrivning av Messias. De väntade i stället på en Messias som skulle upprätta ett jordiskt, synligt gudsrike.

Hur ska det då bli med den jordiska staden och dess tempel, skuggbilderna för Guds rike och Messias? Ska inte Jerusalem och templet byggas upp till en evig härlighet för Guds folk? Vers 26b ger besked: ”Staden och helgedomen ska förstöras av folket till en furste som kommer.” Detta gick i uppfyllelse år 70 e Kr, när Jerusalem och templet förstördes av den romerska hären under Titus befäl. De jordiska skuggbilderna får sitt slut när verkligheten bakom skuggbilderna kommer. Jesus sa om Jerusalems jordiska tempel: ”Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar… Templet han talade om var hans kropp” (Joh 2:19,21). Dessa ord av Jesus väckte stor förargelse. Inför Stora rådet anklagades Jesus med följande ord: ”Vi har hört honom säga: Jag ska riva ner det här templet som är gjort av människohand, och på tre dagar bygga upp ett annat som inte är gjort av människohand” (Mark 14:58).

Men ska det inte bli ett jordiskt fridsrike? Gabriel ger besked i vers 26c: ”Slutet kommer som en störtflod. Ända till slutet ska det råda krig. Förödelse är fast besluten. Det blir sålunda inget jordiskt fridsrike och förödelse väntar denna skapelse. ”Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå” (Mark 13:31). ”Herrens dag kommer som en tjuv, och då ska himlarna försvinna med våldsamt dån och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och dess verk inte mer finnas till” (2 Pet 3:10). ” Guds rike är ett himmelskt, evigt fridsrike. Den som tror på Messias tillhör detta rike, ett rike som här i tiden inte kan ses med ögonen. ”Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö” (Joh 11:25–26). Johannes fick i en syn se att dessa Jesu ord är sanna: ”Jag såg själarna av dem som hade blivit halshuggna” för sin tros skull, att ”de levde och regerade med Kristus i tusen år” (Upp 20:4). Talet 10 betyder fullständighet och 10 x 10 x 10 (= 1000) är den fullständiga, eviga friden som Gud (talet 3) har skapat genom sin Messias. Jesus sa till sina lärjungar: ”Min frid ger jag er. Jag ger er inte en sådan som världen ger” (Joh 14:27).

Om gamla förbundet med dess skuggbilder får sin fulla uppfyllelse och fullbordan genom Messias och hans frälsningsgärning, blir då Guds folk utan förbund? Nej, Messias stadfäster nådesförbundet med Abraham (1 Mos 15:4–6, Rom 9:6–8) och instiftar ett nytt förbund i stället för Sinaiförbundet. Vers 27a lyder: ”Han ska stadfästa ett förbund med de många under en sjua och mitt i sjuan ska han avskaffa slaktoffer och matoffer. ” Mitt i den sjuttionde nådessjuan sker fullbordan av Sinaiförbundets alla offer genom att Kristus offrar sig själv, själva centrum i Messias frälsningsgärning. Hebreerbrevet förklarar detta ytterligare: ”Nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom han också är medlare för ett bättre förbund som är grundat på bättre löften” (Heb 8:6). ”Reglerna om mat och dryck och olika reningar handlar bara om yttre regler fram till tiden för en bättre ordning” (Heb 9:10). ”Nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som skulle komma… Han gick in i det allraheligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning… Därför är Kristus medlare för ett nytt förbund, för att de som är kallade ska få det eviga arvet” (Heb 9:11,12,15).

Det jordiska Jerusalem ska inte bestå, betonar Gabriel redan i vers 26: ”Förödelse är fast besluten. I vers 27b betonar Gabriel att också Guds hedniska vredesverktyg ska drabbas av vredesdomen: ”På styggelsers vinge ska förödaren komma, till dess att förstöring och fast beslutad straffdom utgjuts över förödaren.” Den enda räddningen undan den kommande vredesdomen är Messias, Herren Jesus Kristus: ”När vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, hur mycket mer ska vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen” (Rom 5:9).

Märkliga tolkningar av Dan 9:24–27 som tycks ha påverkat många

Till sist några ord om tolkningar som har sina rötter främst i John Nelson Darby (1800–1882) från Plymouth-bröderna och C R Scofield (1843–1921) med hans spridda Reference Bible. Enligt Darbys ”Gap Theory” (pausteori) stannade ”den profetiska klockan” mellan den 69:e veckans (eller sjuans) slut, så en paus på tusentals år har uppstått mellan vecka 69 och 70. Denna pausteori har inget som helst bibelstöd. Samtidigt som Darby utgår ifrån att de sjuttio sjuorna betyder 490 bokstavliga år, vilket bortser från talens symboliska innebörd, förlänger han denna tid med tusentals år före den 70:e sjuan.

Enligt Darby stannade den profetiska klockan när den kristna församlingen hade konstituerats. Klockan ska fortsätta att stå stilla tills ”församlingens tidsålder” avslutas genom en ”bortryckelse” (the rapture). Men enligt Bibeln sker ingen bortryckelse före Kristi återkomst i härlighet på den yttersta dagen, världshistoriens sista dag. Det framgår tydligt av 1 Tess 4:13–18.

Enligt darbyismen (som också kallas dispensationalismen) börjar klockan ticka igen först efter den påhittade uppryckelsen av den kristna församlingen. Då ska den ticka i 7 år (den 70:e sjuan) som innebär stor nöd. Varför nöd då? Därför att darbyismen hävdar att ”han” i Dan 9:27 inte är Messias utan Antikrist. De ser det som något negativt att de gammaltestamentliga offren avskaffas i och med Messias offer av sig själv. Gamla förbundets skuggbilder har fått sin fullbordan. De behövs inte mer.

Att ”han” i vers 27 inte skulle vara huvudpersonen för den sanna frälsningen utan Antikrist strider mot hela sammanhanget i Daniel 9. Men darbyisterna läser in följande i vers 27: Antikrist sluter ett förbund med judarna i början av den sjuåriga nödtiden men stoppar efter halva tiden offrandet i templet. Då inträder den verkligt stora nöden. Enligt denna tolkning måste Jerusalems tempel ha återuppbyggts någon gång dessförinnan och den gammaltestamentliga offertjänsten återupptagits. Man räknar alltså med att de nuvarande moskeerna på tempelområdet kommer att rivas ner för att bereda plats åt ett nytt tempel med blodigt offrande enligt gamla förbundets föreskrifter.

Men Jerusalems tempel ska inte byggas upp igen. Det har redan byggts upp, det sanna templet. Det uppstod på tredje dagen precis som Jesus sagt: ”Jag ska resa upp det på tre dagar” (Joh 2:19). För dessa ord blev Jesus hånad när han hängde på korset: ”Du som river ner templet och bygger upp det på tre dagar, fräls dig själv om du är Guds Son och kom ner från korset!” (Matt 27:40). I det sanna Jerusalem finns inget jordiskt tempel, bekräftar Jesus för Johannes i ”Jesu Kristi apokálypsis” när han drar bort slöjan: ”Något tempel såg jag inte i staden, för Herren Gud den Allsmäktige och Lammet är dess tempel” (Upp 21:22). Petrus skriver: ”Kom till honom, den levande stenen, förkastad av människor, men utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap” (1 Pet 2:4–5). Paulus skriver: ”Vi är den levande Gudens tempel” (2 Kor 6:16).

Darbyismens tolkning av den 70:e veckan sägs vara helt avgörande för en rätt förståelse av Bibelns profetior. Henry A Ironside (1876–1951), en av de ledande darbyisterna, skriver: ”Vi har här ryggraden för hela det profetiska systemet i Bibeln.” Efter den sjuåriga nödtiden ska sedan ett jordiskt tusenårigt fredsrike ta sin början. Men, som vi sett, handlar inte Upp 20:4 om något jordiskt tusenårsrike, och Gabriel har klargjort för Daniel att ”ända till slutet ska det råda krig. Förödelse är fast besluten” (Dan 9:26).

De kristna får enligt Bibeln räkna med lidande, nöd och förföljelse inte bara i sju år utan under hela deras tid här på jorden. Paulus och Barnabas sa till de kristna: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike” (Apg 14:22). Jesus sa till sina lärjungar: ”Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull” (Matt 5:11).

Darbyisterna ser inte att Uppenbarelseboken är uppbyggd efter sjutalet och inte framskrider kronologiskt rakt igenom. De sju huvudavsnitten återupptar ett och samma händelseförlopp. Darbyisterna läser hela Uppenbarlesboken kronologiskt. De menar att kap 1–3 handlar om församlingens tidsålder. Därefter kommer bortryckelsen som sägs antydas i 4:1 ”Kom hit upp”. Därefter sägs kap 6–19 handla om en sjuårig nödtid och att kap 20 handlar om ett jordiskt tusenårigt fredsrike därefter. Den yttersta dagen kan därmed inte komma ”som en tjuv om natten” när som helst utan tidigast om 1007 år. Men Jesus säger: ”Var på er vakt och håll er vakna, för ni vet inte när tiden är inne” (Mark 13:33).

Det är obegripligt hur man kan missa att Guds sanna rike inte är av den här världen och bl a blunda för Hebreerbrevets tydliga undervisning om den nytestamentliga uppfyllelsen av skuggbilderna i Gamla testamentet.

SE