När Paulus befinner sig i Korint på sin tredje missionsresa skriver han, sannolikt under vintern 56–57 e Kr, ett utförligt lärobrev, Romarbrevet, till församlingen i Rom. Han hade längtat efter att få träffa de kristna i Rom och styrka dem med evangeliet om Guds Son. Huvudärendet med brevet är att sprida evangeliet om Guds Son och den överflödande nåden, för han skäms inte för evangeliet. ”Det är en Guds kraft till frälsning” (1:16).
Men det är värt att notera: Vad är det som Paulus allra först skriver till dem, innan han kommer in på ”den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva” (5:17)? Efter en inledande hälsning och en förklaring varför han ännu inte kunnat förverkliga sin längtan att personligen komma till dem, behandlar han utförligt bakgrunden till varför människors frälsning genom Jesus Kristus är så viktig, nämligen vad som har hänt med Guds skapelse och människorna (1:18–3:20). Har inte människor det klart för sig, blir frälsningen obegriplig och upplevs som helt onödig.
Man skulle kunna likna frälsningen genom Jesus Kristus vid en frälsarkrans till drunknande. Alla förstår att kastar man en frälsarkrans till en person ute på en uppfriskande promenad eller en skön simtur, uppskattas det inte utan väcker tvärtom bara löje eller ilska. ”Vad gör du? Är du inte riktigt klok? Jag behöver inte frälsas.” Den som inte inser att han är i livsfara uppskattar inte att en frälsarkrans kastas till honom.
Bakgrunden
Pga avfallet från Gud lever vi i en värld som är full av ”ogudaktighet och orättfärdighet” och där sanningen undertrycks (1:18). Vilken sanning? Här i första hand sanningen om Skaparen och att människor dyrkar det skapade i stället för Skaparen. ”Ända från världens skapelse” framgår det tydligt hur stor, vis och mäktig Gud är, för vi människor kan iaktta ”de verk som han har skapat” och se hur genialt de är skapade. Om vi då inte drar slutsatsen att skapelsen förutsätter en Skapare som har ”evig makt och gudomlig natur”, då är vi ”utan ursäkt” (1:20).
I stället för att prisa och tacka Gud för hans underbara skapelse (jämför Davids ord: ”himlavalvet förkunnar hans händers verk”, Ps 19:2), har vi drabbats av falska föreställningar, mörker och oförståndiga hjärtan (1:21). Denna andliga blindhet är en följd av Adams och Evas syndafall, då Guds ord och vishet byttes ut mot Satans falska vishet (1 Mos 3:4–7). Paulus skriver: ”De påstod att de var visa, men de blev dårar och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur” (1:22–23). ”De bytte ut Guds sanning mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen” (1:25).
Denna andliga blindhet fanns alltjämt på Paulus tid och finns alltjämt i vår tid, kanske i ännu högre grad. Paulus ord i 1:25 är en träffande beskrivning av den undervisning som dominerar i de flesta skolor i vår tid: att skapelsen har skapat sig själv med hjälp av en slumpmässig evolution. Naturalismens tomma filosofi har så förblindat annars intelligenta och kunniga forskare att de inte längre kan se hur skapelsen förutsätter en oändligt stor och mäktig Skapare. Med andra ord: Man dyrkar och tjänar det skapade i stället för Skaparen.
Därmed finns inte heller någon Skapares vist inrättade skapelseordning att rätta sig efter, utan människan anser sig fri att själv bestämma vilken skapelseordning som är att föredra. Det händer som ormen sa till kvinnan: ”Ni blir som Gud med kunskap om gott och ont” (1 Mos 3:5), dvs ni behöver inte rätta er efter Gud. Ni blir visa att själva avgöra vad som är gott och ont. Varför ska ni underordna er en Gud när ni själva kan avgöra vad som är rätt och hur ni ska leva?
När det gäller skapade ting (t ex motorer, köksredskap, elektronik) är man klar över att det är nödvändigt att följa konstruktörens manual för att de ska fungera. Men nu får vi lära oss att skapelsen inte har någon gudomlig konstruktör, fastän den vittnar om att den är oändligt mycket sinnrikare än någon maskin! Därför menar man sig inte ha någon anledning att underordna sig en gudomlig skapelseordning. Bibeln underkänns som Guds undervisning och förklaras vara förlegad. ”Man och kvinna” (hebr. zakár och neqevá, ordagrant ”mankön och kvinnkön”) ses bara som en evolutionsprodukt, inte som en Guds goda skapelse (jfr 1 Mos 1:27). Hur vi som män och kvinnor ska leva och förvalta Guds skapelse, det avgör alltså ingen allvis Skapares manual. Människor får skapa sina egna manualer efter tycke och smak. Stat efter stat beslutar i vår tid t ex att det är förlegat med bara två kön, likaså att det är förlegat att bara är en man och en kvinna kan ingå äktenskap, ”bli ett kött” (1 Mos 2:24). Det behövs normkritik. Heterosexualitet får inte vara norm.
Vad händer då när man struntar i konstruktörens manual? Ja, vad händer när det är fråga om t ex en bil eller olika maskiner? De går snart sönder, fungerar dåligt eller inte alls. Vad händer när människan struntar i sin Skapare och hans manual? Också hon fungerar dåligt. I en lång lista anger Paulus katastrofala följder (1:26–31): förnedrande lidelser, onaturligt könsumgänge både bland män och kvinnor, ett ovärdigt sinnelag, all slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja, skvaller, förtal, hat mot Gud, våld, olydnad mot föräldrar, trolöshet, kärlekslöshet och hjärtlöshet. Med andra ord: exakt det som massmedia berättar om dagligen. Sambandet mellan en förnekelse av Skaparen och att man inte bryr sig om hans skapelseordning är helt uppenbart.
Guds rättvisa dom
Förnekelsen av Skaparen och hans skapelseordning är ett allvarligt trots mot Gud. ”De känner mycket väl till Guds rättvisa dom, att de som handlar så förtjänar döden. Ändå gör de sådant, och de samtycker dessutom till att andra gör det” (1:32). Precis som skapelsen har en första dag kommer det en sista dag, domedagen. Att den inte har kommit än beror på ”Guds rika godhet, mildhet och tålamod”. Han vill ingen syndares död. ”Guds godhet vill föra dig till omvändelse” (2:4). ”Gud vår Frälsare vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Men människors hjärtan är hårda och envisa (2:5). ”Alla har avfallit, alla är fördärvade” (3:12). Syndafallet har drabbat och smittat ner alla. ”De har ingen gudsfruktan för ögonen” (3:18).
Men det finns en räddning från Gud. Jesus sa: ”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet” (Joh 5:24). Redan David profeterade, 1000 år före Jesu födelse: ”Hos Herren GUD finns en utväg från döden” (Ps 68:21).
Det glada budskapet
Enda räddningen undan Guds rättvisa vredesdom är Kristus som ställföreträdande tagit vredesdomen på sig och erbjuder alla syndare sin rättfärdighet, helt oförtjänt som en fri gåva. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus” (3:23–24). ”Den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet” (4:5). ”När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus” (5:1). ”Liksom en endas fall (Adams) ledde till en fördömelsedom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning (den andre Adams) lett till en frikännande dom för alla människor, en som är livgivande” (5:18). ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” (8:1). Till galaterna skriver Paulus: ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus” (Gal 3:26–27).
Behöver vi en frikännande dom?
Förnekar vi att Gud har skapat världen, då finns ju enligt vår mening ingen Skapare som vi har förbrutit oss emot. Så vad ska vi då ha en Frälsare till som har försonat synder som vi inte har begått? Varför skulle vi behöva försonas med någon som inte finns? Varför skulle Kristus vara vår enda räddning och hans rättfärdighet en gåva att glädjas åt? Kristus som vår Frälsare blir helt irrelevant, lika tokigt som få en frälsarkrans kastad till sig när man inte alls håller på att drunkna. Visst finns det mycket nöd och elände i världen, men då är det upp till oss människor att försöka frälsa världen.
Det får alltså stora konsekvenser om Gud bortförklaras som världens Skapare och Herre. Det glada budskapet om världens Frälsare blir irrelevant. Därför lyfter Paulus allra först fram Bibelns skapelselära och syndafallets konsekvenser innan han predikar evangeliet om Kristus och hans frälsningsgärning. Ytterligare ett exempel på det: När Paulus var i Aten och såg grekernas många gudabilder och tempel började han sitt tal till dem med sanningen om Skaparen och vår värld, även om atenarna främst ville ”lyssna till det som var senaste nytt” (Apg 17:21ff): ”Gud är den som har skapat världen och allt som finns i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel gjorda av människohand. Han låter sig inte heller betjänas av människohänder som om han behöver något, han som åt alla ger liv och anda och allt. Av en enda människa har han skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden” (Apg 17:24–26). Därefter kommer han in på domedagen och frälsningen genom Jesus Kristus: ”Han har bestämt en dag då han ska döma världen med rättfärdighet genom en man som han har utsett, och han har erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda” (Apg 17:31).
När bibliska sanningar om Guds undergärningar förkunnas (det må gälla både skapelsens under och frälsningens under) möter detta både tro och otro. ”När de hörde Paulus tala om uppståndelse från de döda började några håna honom, men andra sade: ’Vi vill höra dig tala om detta igen’” (Apg 17:32). När Paulus senare var fånge i Rom förklarade han för de ledande bland judarna varför han blivit fängslad och han vittnade från morgon till kväll ”om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Mose lag och profeterna. Vissa lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro” (Apg 28:23–24).
Hån och förakt
Paulus fick möta mycket hån, förföljelse och förakt. Det hade Herren förutsagt. När Paulus fick sin kallelse av Jesus på sin väg till Damaskus – vid den tiden själv en förföljare av de kristna – sa Herren i en syn till Ananias: ”Jag ska själv visa hur mycket han måste lida för mitt namns skull” (Apg 9:16). Till församlingen i Korint skrev Paulus senare: ”Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna” (2 Kor 4:9). Luther skriver som kommentar: ”Det svaga ordet är starkare än djävulen och helvetets portar. Fienderna ska nog gå till angrepp mot vår fästning. Men de ska möte ett motstånd som pressar fram svetten på deras pannor. De har ingen framgång, för de har att göra med en klippa som de ingenting förmår emot. Låt oss därför bära vår del av lidandet.” I Kolosserbrevet skriver Paulus: ”Nu gläder jag mig mitt i mina lidanden för er, och det som fattas av Kristuslidanden uppfyller jag i mitt liv för hans kropp, som är församlingen” (Kol 1:24). Redan i sin bergspredikan hade Jesus sagt: ”Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er” (Matt 5:11–12).
Hån och förakt möter kristna än i dag, också skolelever som reagerar när Jesus och Bibelns ord förvrängs eller när biblisk skapelsetro förlöjligas och evolutionstro upphöjs som den självklara sanningen. Också Jesus, Guds Son, hånades. När han hängde på korset oss till godo står det: ”De som gick förbi hånade honom och skakade på huvudet och sa: ’Du som river ner templet och bygger upp det på tre dagar, fräls dig själv om du är Guds Son och kom ner från korset!’ På samma sätt förlöjligade även översteprästerna och de skriftlärda och de äldste honom och sa: ’Andra har han frälst, sig själv kan han inte frälsa’” (Matt 27:39–42).
När det gäller biblisk skapelsetro och vad som är gott och vad som är ont så har hån och förakt snarast ökat än minskat. Om någon i ett klassrum ifrågasätter Darwins utvecklingslära och likt Paulus hävdar att Gud skapat världen genom undergärningar, blir han eller hon utskrattad och hånad. Likaså om någon inte kan stämma in i den nedmontering av Guds skapelseordning som alltmer sker i vår tid, t ex när man försvarar sådant som Paulus kallar för ”förnedrande lidelser” ”onaturligt”. Vem kan i dag upprepa Paulus lista på följder av vårt trots mot Skaparen (Rom 1:26–31) utan att bli hånad och kallad för homofob?
För judendom, kristendom och islam har det varit en självklar sanning att världshistorien är linjär, dvs att den börjar med en första dag då världen blir till genom den Eviges undergärningar och en sista dag, domedagen, då alla ställs till svars inför Skaparen. Men asiatisk filosofi har länge företrätt en annan syn, nämligen att världshistorien i stället är cirkulär. Den utgörs av ett oändligt kretslopp, utan början och utan slut. Den enda frälsningen är att genom egna tankar och gärningar bli fri från alla band till kretsloppet. Någon frälsning genom en Frälsares ställföreträdande strafflidande och laguppfyllelse finns inte, varken i judendom och islam eller i asiatisk filosofi (hinduism, buddhism, shintoism m fl ismer).
Det kanske största hindret för evangeliet om Jesus Kristus och frälsningen genom honom är det stora genomslag som evolutionsläran fått inom universitet och skolor. Tron på evolutionismen uppfattas av många som en självklar vetenskaplig sanning. Det verkar som om många kyrkor inte förstått vilket stort hinder evolutionsläran är för kristen tro. Som vi sett ovan av Paulus exempel blir Kristus och frälsningen helt obegriplig och onödig om Skaparen avfärdas, syndafallets allvarliga konsekvenser avvisas och s k normkritik förpassar Guds skapelseordning till sådant som inte kan accepteras i vår tid.
En bok som jag tror är till stor hjälp för skolungdom, särskilt elever på gymnasiet och högstadiet, när de hånas och förlöjligas för sin kristna tro, är Johnny Bergmans senaste bok Varför tror inte alla på Darwin? (Timoteus förlag 2020, 191 sidor, endast 95 kr. Kan beställas från Biblicums förlag).