Av teol. dr Gottfried Herrmann[1]. Artikeln ingick i nr 4/2020.

 

Jobs bok är en av de mindre bekanta böckerna i Gamla testamentet. I den bibelläsningsplan jag följer förekommer den till största del i utdrag. Ur barnbiblar känner vi endast handlingen i stora drag och en kort sammanfattning av innehållet. Tyvärr beaktas därmed oftast alltför lite att Jobs bok behandlar mycket djupgående och existentiella trosfrågor: frågor som rör lidandets roll i världen och som i alla tider har sysselsatt kristna.

 

  1. Levnadsförhållandena som beskrivs

Jobs bok ger själv ingen information om bokens författare eller när den skrevs. Boktiteln härrör uppenbarligen från huvudpersonen. Huruvida Job själv skrev ner sina upplevelser och tankar, eller om någon annan gjorde det efter honom vet vi inte. Den judiska talmud (2 århundradet e Kr) förmodar Mose vara författare. Luther håller Salomo för tänkbar.[2]

De beskrivna tidsförhållandena pekar mot en tidig tid. Job levde ännu 140 år efter bokens händelser (Job 42:16). Eftersom han redan i början av berättelsen har vuxna barn, måste han ha blivit minst 180 år gammal. Det motsvarar patriarkernas (Abraham, Isak, Jakob) levnadsålder.[3]

Mot den här tiden pekar också Jobs vänners namn och härkomstorter:

  • Elifas från Teman: Enligt 1 Mos 36:15 hette Esaus äldste son Elifas. Teman var en stad i norra delen av grannlandet Edom i sydost (jfr Hes 25:13; Amos 1:12).
  • Bildad från Shua: Enligt 1 Mos 25:2 var Shua en son från Abrahams andra äktenskap, med Ketura.
  • Sofar från Naama: Enligt Jos 15:41 var Naama en stad i södra delen av Juda stams område.
  • Elihu: Hans far Barakel anges vara ättling till Bus (Job 32:2). Så hette Abrahams bror Nahors son (1 Mos 22:21; Jer 25:23).

Job levde i landet Us (Job 1:1). Namnet förekommer redan i 1 Mosebok som personnamn. Så hette ett barnbarn till No­as son Sem (1 Mos 10:21ff) och också en son till Nahor, Ab­rahams bror (1 Mos 22:21), samt ett barnbarn till Seir[4] (1 Mos 36:20,28). Seirs bergskedja hörde till edomiternas område (Esaus ättlingar; 1 Mos 36:6ff; Jer 25:20), alltså norr om Akabaviken. Landet Edom (Esaus område) låg sydost om Döda havet och sträckte sig ända till den arabiska halvön (idag Saudiarabien). Där låg förmodligen också landet Us, för det heter om Job att han ”var mäktigare än någon annan i Österlandet” (Job 1:3).

Enligt beskrivningen i hans bok måste vi föreställa oss Job som en rik nomadfurste, jämförbar ungefär med Abraham som hade mer än 300 tjänare i sitt hushåll. Job hade en stor familj och ägde stora boskapshjordar.

 

  1. Boken och dess utformning

Det är anmärkningsvärt att det i Jobs bok inte finns hänsyftningar till Mose lag (toran). Job offrar visserligen, men det görs inte (som i 3 Mos 1–7) åtskillnad mellan olika slags offer. Det talar också för att klassificera boken som ett tidigt verk.

Den omfattande boken är konstfullt uppbyggd och till största del författad på poetisk hebreiska (kap 3–41). Indelningen är som följer:

  • Kap 1+2: Prolog
  • Kap 3: Jobs första klagan
  • Kap 4–26: Samtal med tre vänner
  • Kap 27–31: Jobs andra klagan
  • Kap 32–37: Den fjärde vännens tal
  • Kap 38–41: Guds svar
  • Kap 42: Epilog

Redan Luther anmärkte om Jobs bok[5]: Den konstfulla stilen talar för att det inte rör sig om en direktåtergivning av Jobs samtal och klagan utan om en senare nedteckning. Den skulle också kunna härröra från en annan författare än Job själv.

Det har ofta diskuterats om Job är en historisk person eller om berättelsen om honom bara är en berättelse som ska återge ett exempel. Sådana berättelser använder Jesus sig av när han framför liknelser. Men i liknelserna förekommer vanligtvis inga vid namn nämnda personer. Och inte ges närmare information om deras biografi eller familj. Vad gäller Job är detta däremot fallet.

Han nämns till och med på andra ställen i Bibeln, och faktiskt jämsides med betydande historiska personer. Det heter i Hes 14:13–14: ”…då skulle jag räcka ut min hand mot det och skapa brist på bröd och sända svält över det och där utrota både människor och djur. Om då dessa tre män fanns i landet: Noa, Daniel och Job, så skulle de genom sin rättfärdighet bara rädda sina egna liv, säger Herren Gud” (på samma sätt också i v 20).

Och i Jak 5:11: ”Bröder, ta profeterna som talade i Herrens namn till föredömen i att lida och vara tåliga. Vi kallar dem saliga som håller ut. Ni har hört om Jobs uthållighet och sett hur Herren till slut gjorde med honom. Herren är rik på kärlek och barmhärtighet.”

Eftersom Job här nämns sida vid sida med andra historiska personer, är det bäst att utgå från att han verkligen upplevde berättelsen som beskrivs.[6]

 

  1. ”Prolog i himlen”

Handlingen i huvuddrag kan sammanfattas snabbt. I början återfinns den s k ”prologen i himlen”. Så har Goethe kallat den scenen och bearbetat den i verket ”Faust”.

I början beskrivs Job: ”I landet Us levde en man som hette Job. Han var en from och rättsinnig man som fruktade Gud och undvek det onda. Han hade fått sju söner och tre döttrar. Han ägde 7 000 får, 3 000 kameler, 500 par oxar och 500 åsneston, och dessutom tjänare i stor mängd. Han var mäktigare än någon annan i Österlandet” (Job 1:1–3).

Gud själv ger Job bästa omnämnande: ”På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda” (Job 1:8b).

Den här lovprisningen förkunnar Gud i rådsförsamlingen framför Guds tron (Job 1:6). Dit har uppenbarligen också djävulen tillträde. Om honom heter det nämligen i Upp 12:10b: ”Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde, för våra bröders åklagare är nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud.”

Namnet Satan betyder ”anklagare”. Som en sådan går han uppenbarligen ut och in inför Guds tron. Men tydliga gränser är satta för honom såsom man kan se i Jobs bok. Det häpnadsväckande är: Gud själv gör Satan uppmärksam på si­n trofaste tjänare Job! Satan låter inte chansen vara outnyttjad. Det är ju hans mål att locka så många människor som möjligt bort från Gud och störta dem i olycka för alltid (evigt fördärv). Vad gäller de flesta människor behöver han inte anstränga sig så mycket angående den saken. De vill inte veta av Gud, vänder honom ryggen och följer gärna vad Satan viskar till dem.

Svårare är det med dem som insett att Gud är deras himmelska Far och i tillit stöder sig på honom. När det gäller dem är vägen inte lika rak för Satan. Då måste han handla mer taktiskt och raffinerat för att föra dem bort från tron. Den förebildlige Job blir då särskilt föremål för hans uppmärksamhet.

Satan är övertygad om att Job bara lever så fromt och gudfruktigt eftersom saker och ting går bra för honom. Gud hade välsignat Job rikligt: med hälsa, en stor familj, välstånd och egendom. Därför föreslår Satan för Gud ett test: ”Men räck ut din hand och rör vid allt han äger. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet” (Job 1:11).

 

  1. Katastrofer som gett upphov till ordspråk

Det är så att säga ett vad. Gud går med på det. Han tillåter att Job inom en kort tid förlorar all boskapsegendom. Omsider dör alla hans barn på en dag i en ökenstorm (virvelstorm).

De som bär jobsposten (jfr ordspråket) kommer till honom med de förskräckliga nyheterna. Job förlorar allt över en natt. Han var oändligt rik och förlorade allt på en gång. Vilken människa skulle inte då anklaga Gud eller ödet? Vem ropar inte då: ”Hur kan Gud tillåta det här?”

Job reagerar på ett annat sätt. Det heter om honom: ”Då reste sig Job, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud och föll ner på marken och tillbad. Han sade: Naken kom jag ur min moders liv, och naken ska jag återvända dit. HERREN gav och HERREN tog. Lovat är Herrens namn! Under allt detta syndade inte Job och kom inte med någon anklagelse mot Gud” (Job 1:20–22).

När man läser det tänker man kanske: ”Job är sist och slutligen inte så illa berörd av det skedda.” Men den här korta skildringen ger inte hela sanningen. Det är bara den komprimerade versionen som framför allt handlar om resultatet. Var och en som mist nära anhöriga genom döden vet vad det innebär. Det gäller särskilt vid förlust av barn, oavsett om det är fråga om småbarn eller vuxna barn. Smärtan över det kan slita sönder en människa invärtes. Somliga kommer aldrig över smärtan.

Inte heller i Jobs fall var det annorlunda. Men till slut för Gud honom dock till insikten att ”HERREN gav och HERREN tog. Lovat är HERRENS namn!” Det är en insikt som förvärvas mödosamt i bön och genom att lyssna till Guds ord. Job lyckas med Guds hjälp att bryta igenom till ”trons stora likväl”. Detsamma bekänner Asaf i 73 psalmen: ”Likväl” [tyska bib.], jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig? Och har jag dig, söker jag inget på jorden. När min kropp och mitt hjärta ger upp, är Gud mitt hjärtas klippa och min lott för evigt” (Ps 73:23–26).

I en av våra psalmer heter det träffande:

Blir oss genom gravens kulle
blickens klarhet skymd,
ge då, Herre, själen vingar,
att förbi den kullen skådar.[7]

 

  1. Oerhört lidande

För Job är det tragiska att vadet i himlen ännu fortsätter. Satan tar upp diskussionen igen och påstår: ”’Hud för hud. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv. Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.’ HERREN sade till Åklagaren: ”’Nåväl, han är i din hand. Men du måste skona hans liv’” (Job 2:4–6).

Gud tillåter att djävulen drar åt skruven ännu mer vad gäller Job. Hittills hade Job förlorat alla barn och all egendom. Nu handlar det om hans hälsa. Det själsliga lidandet utökas nu med det kroppsliga lidandet. Inom en kort tid bryter hans immunförsvar ihop och han kan inte mer värja sig mot smittohärdar. Såsom ordspråket säger är hans kropp ”från hjässan till fotabjället” övertäckt med bölder (v 7).

Och saker blir ännu svårare. Jobs fru uthärdar inte längre påfrestningarna. Hittills har hon inte nämnts, även om hon måste ha lidit minst lika mycket som Job genom förlusten av barnen och genom alla andra saker. Genom mycket mindre familjekatastrofer har äktenskap gått sönder. Jobs fru ansöker inte om skilsmässa, t ex eftersom hennes man ”inte längre kan säkra hennes livskvalitet” eller ”inte längre ser så bra ut”. Hon stannar kvar i sitt äktenskap. Det är berömvärt.

Men hon förlorar i anfäktelsens vågor ändå fotfästet. Hon förlorar sin tro på Gud. Därför säger hon slutligen till Job: ”Står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö” (v 9). Job svarar henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?” (v 10a).

Jobs fru hade lidit skeppsbrott i sin tro.[8] Hon kunde inte längre tro att Gud har en god avsikt med oss människor. Hon ger sin man rådet att också han ska låta tron fara, eftersom den enligt henne blivit meningslös. Ja, det hon säger låter nästan som en uppmaning till självmord. ”Det får räcka, sätt nu själv punkt. Avsluta ditt liv!” Ett sådant liv är väl inte längre värt att leva. Det blir bara en börda för andra.

Job tar inte emot sin frus råd. Han kallar henne ”dåraktig”. Med det avses inte bara ”dum” eller ”oförnuftig”. Det hebreiska ordet avser ett liv utan Gud eller ett medvetet handlande mot Guds bud (synd).[9] Job är inte redo att avstå från sin tro. Han syndar inte genom att i anfäktelse och lidande vända sig bort från Gud. Nästan lapidariskt låter det som står i styckets sista mening: ”Under allt detta syndade inte Job med sina läppar” (v 10).

Därmed bekräftas Jobs uthållighet. Som troende vet vi att vi går in i himmelriket genom många lidanden (Apg 14:22). Men samtidigt antyder den sista meningen att saken inte därmed är avklarad. Det låter misstänksamt då det heter: Han syndade inte ”med sina läppar”. Det betyder: Över hans läppar kommer ingen förbannelse; han avsäger sig inte Gud. Men därmed är inte sagt vad som försiggår i Jobs hjärta. Om det hör vi utförligt i de följande kapitlen.

 

  1. Vad en vän är inser man i nöden!

Många sörjande lider av att ju längre tiden går desto ensammare blir de. Endast få vågar tala med dem eller alls föra deras förlust på tal. Om Job berättas att han hade vänner som inte lämnade honom ensam i den här situationen. Tre stycken kommer till honom: Elifas, Bildad och Sofar. Det de får se är skakande. De känner nästan inte igen vännen. De ser ”att hans plåga var mycket stor”. Därför sitter de först sju dagar hos honom och yttrar bara något då de gråter med honom. Såsom vanligt på den tiden river de sönder sina kläder[10] och kastar aska på huvudet.

Vi kan av Jobs tre vänner lära oss något om hur vi ska bemöta sörjande eller människor som lider mycket. I sådana situationer är det ofta bättre att inte säga så mycket.[11] Med en stilla gest fås mer till stånd än med intetsägande fraser (”Jag förstår dig… Jag vet hur du känner dig…”). Men samtidigt stämmer inte heller vad en del teologer påstår att deras uppgift endast är att vara tysta tillsammans med den lidande. Den lidande behöver tröst ur Guds ord! Vi måste bara bemöda oss om att hitta en öppning till personen det gäller. Den rätta tidpunkten är viktig och rätt grad. Till det behövs mycket tålamod och inlevelseförmåga (empati). Ofta kan vi inte annat i början än be för personen.

I det forna Israel lär det ha varit vanligt att den sörjande själv måste inleda samtalet vid sådana kondoleansbesök. Det gör Job. Efter de sju dagar vännerna tillbringat med honom börjar han tala. Det vi nu får höra från honom är en bitter klagan: Han förbannar dagen han föddes på (3:3). Han utbrister: ”…varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster, som ett barn som aldrig såg ljuset?” (v 16).

Också här måste vi kort stanna till: Vad har hänt med Job? Hade han inte på sätt och vis redan avhandlat sina förluster och lidanden när han sa: ”HERREN gav och HERREN tog. Lovat är HERRENS namn!” Och: ”Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?” – Här blir klart att ett övervinnande av sorg och accepterandet av lidande inte är en lineär process (inte en rak, uppåtgående linje); inte något som sker en gång och sedan är avslutat. Nej, det går i vågor. Återkommande nya vågor av anfäktelse måste avvärjas – så är det också med vår tro som helhet. Den gör inte heller ständigt framsteg och ökar. Varje dag måste djävulens angrepp på nytt tillbakavisas. Vi ska ”stå emot honom, orubbliga i tron…” (1 Pet 5:7–9).[12]

Job önskar i sin förtvivlan att dagen han föddes på ska raderas i kalendern. Det är skakande att höra sådana ord ur munnen på en förebildligt from man. Men vi måste minnas att vi inte får ta orden för ordagrant i så extrema situationer. Det är viktigt för varje kristen som vill hjälpa andra, men särskilt för själasörjare. Job säger senare själv: ”Tänker ni märka ord och betrakta en förtvivlad mans ord som luft?” (Job 6:26). Häri består de tre vännernas fel. De inser det inte – de tar Jobs ord på fullaste allvar och håller dem för att vara högfärdig självrättfärdighet.

 

  1. Välment är inte nog!

Vännerna svarar på Jobs stora känsloutbrott. De gör det i tur och ordning. På varje tal följer ett svar från Job. Det sker i tre samtalsrundor: i kap 4–14, kap 15–21 och kap 22–26. Det här s k ”debatterandet med vännerna” utgör en stor del av Jobs bok.

Det vännerna har att säga är välment, men tyvärr inte bra. Kanske borde de ha förblivit tysta. De förebrår outtröttligt Job och förstår inte hans beteende. Job känner sig helt missförstådd av dem. Redan i början av andra samtalsrundan konstaterar Job resignerat: ”Ni är alla bedrövliga[13] tröstare” (Job 16:2). Hur kommer det sig? Vad gör vännerna fel? – Här finns inte plats att gå igenom deras tal i detalj. Men jag presenterar deras huvudargument.

a) Elifas:

Elifas från Teman tar först till orda. Han är förmodligen den äldste av de tre och har därför företräde. Hans första tal omfattar kapitlen 4 och 5. Han är relativt försiktig i sin argumentation. Han börjar ofta med en psykologiskt inkännande fråga: ”Har jag förstått dig rätt? Vill du tala om det?” Elifas använder Guds rättfärdighet som argument. Han är övertygad: Gud handlar inte orättvist. Då han straffar finns det en orsak till det. Elifas förehåller Job: ”Tänk efter: När gick en oskyldig förlorad, och var gick de rättsinniga under?” (Job 4:7).

Här bör beaktas: Allt Elifas (och de andra vännerna) säger står i Bibeln och är Guds ord. Men allt måste inte därför vara korrekt. Vi måste ta sammanhanget i beaktande. När det t ex i 1 Kor 15:32b heter: ”Låt oss äta och dricka, för i morgon dör vi”,[14] är det inte en levnadsregel Gud har gett – de gudlösa som lever så citeras.

Elifas blandar i sin argumentation bibliska sanningar med tidigare generationers (”fäder“ 15:17f) vishet och med egna erfarenheter (Job 5:27: ”Se, detta har vi utforskat, så är det.
Hör detta och tänk på det noga”). Det finns vissa korrekta insikter däri, men också en del felslut.

I slutändan är det föga användbart för Job. Han känner sig inte förstådd. Vännen argumenterar verklighetsfrämmande. Han lyckas inte sätta sig in i Jobs situation. Symptomatiskt är vad Elifas säger i början av sitt första tal: ”Se, många har du väglett, och kraftlösa händer har du stärkt. Dina ord har rest upp den som snubblat, och du har gett kraft åt vacklande knän. Men nu gäller det dig, och du blir otålig, det drabbar dig, och du blir förskräckt” (Job 4:3–5). Det här konstaterandet är säkert korrekt. Men det fungerar som en läkares diagnos. Läkaren vill så snabbt som möjligt befria sig från sin plikt att informera patienten om diagnosen och frågar inte om patienten alls kan hantera det sagda.

Det är igen ett problem som ger oss huvudbry till denna dag: teologiska eller psykologiska sanningar är, då vi vill hjälpa andra människor, ganska olägliga. De hjälper inte. För det är just utmaningen. Det är så svårt för oss – också som kristna – att i en konkret, svår situation tillämpa vår teoretiska kunskap på oss själva. Vi är genom vår tro övertygade om att Gud låter allting tjäna oss till det bästa (Rom 8:28). Men när katastroferna väller fram över oss är det svårt för oss att tillämpa det på oss själva. Då går det för oss som för Job.

Job svarar Elifas i kap 6 och 7. Han klagar att vännen inte förstår tyngden i hans lidande och därför dömer obarmhärtigt. Job försvarar sig mot anklagelsen att han talar oöverlagt. Men framför allt fruktar han att han inte har tillräcklig kraft att fortsatt hålla ut i anfäktelserna. Han fruktar för att förlora sin tro (Job 6:10–12). Därför ber han ”att Gud ville skära av mitt liv” (Job 6:9).

 

b) Bildad:

Den andra vännen, Bildad från Shua, börjar sitt första tal i kapitel 8. Han går betydligt mindre försiktigt fram. Hans ord uttrycker otålighet – han börjar ganska ofta sina frågor med ”Hur länge…?” (8:2; 18:2). Hans tal är kortare än Elifas. Bildad åberopar fädernas vishetstradition (Job 8:8: ”Fråga gångna släktled och ta vara på fädernas erfarenhet”). Han förmodar att Jobs barn syndande i hemlighet och därför träffades av Guds straffdom (Job 8:4). Också Job borde inse och bekänna sina synder för att på så sätt åter erhålla Guds välbehag.

 

c) Sofar:

Den tredje vännen, Sofar från Naama, är ännu burdusare. Han saknar nästan helt inlevelseförmåga. Han menar att Job kommer med pladder (Job 11:2f) som han inte längre står ut med. Sofar uppmanar Job att äntligen sluta med sina dolda synder (kap 11). Han betonar flera gånger Guds straffande rättfärdighet. Gud kommer att avslöja all orättfärdighet och gå till rätta med de onda (kap 20).

Exegeten Hans Möller säger väl med rätta: Sofar är en arrogant besserwisser som med sin ytlighet inte alls inser problemets djup. Det är ingen tillfällighet att inget mer bidrag kommer från honom i tredje samtalsrundan. Han har för länge sedan fått slut på vettiga saker att säga. Vännerna kommer inte längre med sin vishet.

 

  1. Jobs sista klagan

De långa ordväxlingarna med de tre vännerna förde inte till någon lösning. Deras försök att bevisa skuld hos Job har misslyckats. Job känner sig inte skyldig. I kap 27–31 sammanfattar Job sin hållning ännu en gång. Genast i början säger han: ”Aldrig ger jag er rätt, till min död vidhåller jag min oskuld. Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte. Mitt hjärta förebrår mig inte för någon av mina dagar” (Job 27:5f).

Vad Job menar med att han inte har ett dåligt samvete och inte är medveten om några dolda synder klargör han i kapitel 31. Där avlägger han, efter en nästan ändlös uppräkning, en sorts ”värjemålsed”. Han vill stå till svars inför den allsmäktige och – om något ont kan bevisas om honom – gärna ta sitt straff (Job 31:36f).

I kap 29 och 30 jämför Job sin tidigare lycka med sin aktuella olycka. Eftertryckligt framhåller han för Gud vad som fört honom till förtvivlan: ”Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag reser mig upp, men du bara ser på mig. Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig” (Job 30:20f). Det betyder: Job ser i Gud inte mer en vän, utan en fiende som plågar och förintar honom.

Mitt i det här sista försvarstalet av Job återfinns det 28:e ka­pitlet som något man inte väntar sig. I det handlar det om temat vis­het. Här dras ett slutsträck när det gäller vännernas försök att med mänsklig vishet förstå Jobs lidanden. Det måste misslyckas. Det är inte möjligt.

Till det behövs en annan vishet. Men varifrån kommer den? frågar Job (Job 28:12,20). Den kan bara komma från Gud. Därför heter det i slutet av kapitlet: ”Se, att vörda HERREN är vishet, att fly det onda är förstånd” (Job 28:28).

Två saker kan noteras i den här meningen:

  1. Med nästan samma ord beskrivs Jobs fromhet i bokens början. Han beskrivs som ”ingen som så fruktar Gud och undviker det onda” (Job 1:8). Dessutom måste man veta att ”gudsfruktan” används i GT i samma betydelse som ”tro på Gud”. Med den fruktan menas inte rädsla för Gud utan högaktning: alltså att ge honom den ära som tillhör honom (det som första budet kräver: ”…frukta och älska Gud över allting och i allt förtrösta på honom”).
  2. Den som känner sin Bibel en aning vet dessutom att temat rätt vishet utförligt behandlas i första delen av Salomos ordspråk (kap 1–9). Där heter det i början: ”Att vörda HERREN är början till kunskap” (Ords 1:7). Och i slutet av det avsnittet ännu en gång: ”Att vörda HERREN är början till vishet” (Ords 9:10). Att vara vis betyder alltså att erkänna Gud som herre och visa honom den vördnad honom tillkommer.

Men det finns ett kapitel i Ordspråksboken där te­mat vishet lyfts upp på en helt annan nivå. I kapitlen 1–7 framställs visheten som en person. Det åttonde kapitlet går dock längre än det som ditintills sagts. Det innehåller utsagor om visheten som spränger ramarna för mänsklig vishet. Det sägs om visheten att den fanns ”från begynnelsen, innan jorden fanns” (v 23), och att den som finner den, finner livet (v 35). Sådant säger Gud annars endast om sig själv (t ex Joh 11:25: ”Den som tror på mig ska leva om han än dör…”).

Med tanke på de här utsagorna gav Luther åttonde kapitlet i Ordspråksboken rubriken: ”Om den viktigaste visheten, Guds Son”. Av Nya testamentet vet vi att Kris­tus för oss har ”blivit vishet från Gud… och återlösning” (1 Kor 1:30). Och Paulus bekänner i Kolosserbrevet (2:3) att alla vishetens skatter är gömda i Kristus.

När vi tänker på det förstår vi bättre varför det hos Job mitt i hans jämmer hela tiden dyker upp små ljuspunkter (9:33; 13:16; 14:13). Av dem blir det tydligt att han – i djupaste lidande, oförstådd av sina vänner – väntar sig sin räddning endast från Gud. Tydligast blir det i det berömda stället i kapitel 19 där Job bekänner:

”Jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet. När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv ska få skåda honom, jag ska se honom med egna ögon, inte med någon annans” (Job 19:25–27).

Om man också läser verserna omedelbart före detta ställe blir den här bekännelsen ännu väldigare. Det handlar igen om trons ”likväl” som bryter igenom tjocka moln som en solstråle. Tidigare hade Job ropat ut sin nöd och önskat att hans ord skulle ristas in i en klippa (v 23f).

 

  1. Den fjärde vännen

Han heter Elihu (=min Gud är Han). Han har hört de långa, tröttsamma samtalsrundorna mellan Job och de tre första vännerna. Länge har han tigit, nu utbrister han: ”Jag är ung till åldern, och ni är gamla. Därför var jag rädd och vågade inte lägga fram min mening för er. Jag tänkte: ’Åldern ska tala och de många åren förkunna vishet.’ Men det beror på anden i människan, den Allsmäktiges livsfläkt ger henne förstånd. Det är inte åldern som ger vishet eller bara gamla som förstår vad som är rätt” (Job 32:6–9).

I de sex kapitlen av sitt tal (kap 32–37) befattar han sig med vad som sagts i de tre samtalrundorna. Kort sagt riktar han kritik mot följande:

  • I första samtalsrundan (kap 4–14) tvivlade vännerna på att Job är oskyldig. Det drev Job till att hela tiden försvara sin oskuld. Elihu tror på Jobs oskuld. Han kritiserar vännerna pga deras orättvisa antydningar (kap 33).
  • I 34:e kapitlet visar Elihu att Job, i och med att han kraftfullt försvarar sin oskuld, till sist (oavsiktligt) drar Guds rättfärdighet i tvivelsmål. En sådan förmätenhet anstår dock inte honom. Det kritiserar Elihu tydligt och ger här vännerna rätt (den andra samtalsrundans tema).
  • I 35:e kapitlet befattar sig Elihu med frågan om det lönar sig att undvika synden (den tredje samtalsrundans tema). Han konstaterar att Gud faktiskt straffar ondska och belönar rättfärdighet. Men det sker inte snabbt och framför allt inte alltid så att vi människor förstår det. På den här punkten har både Job och vännerna dragit för snabba slutsatser.

I 36:e och 37:e kapitlet etablerar Elihu ett nytt perspektiv. Det är hans stora förtjänst![15] Elihu visar: Lidandet en människa erfar kan vara Guds straff för hennes gudlöshet. Men det är inte allt. I Jobs fall ser saken ut på ett annat sätt: Honom kan man inte just anklaga för stor gudlöshet. Ändå besparas han inte från det svåra lidandet. Varför är det så? Eftersom lidande också kan vara ett medel varigenom Gud uppfostrar. Lidande och nöd som vi hamnar i är inte alltid bara ett Guds straff. Det kan också vara ett Guds uppfostringsmedel varigenom han vill stärka oss i tron. I Nya testamentet sägs till oss kristna: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike” (Apg 14:22).

I Jobs fall tjänar nöd och lidande till att göra honom uppmärksam på självrättfärdighetens synd. Han bekänner visserligen från början att han är en syndare och behöver förlåtelse av Gud (Job 7:20f; 9:2f; 13:26). Men han känner sig dock orättvist behandlad av Gud. Det är hans problem! Först då det genom Eli­hus hjälp blir klart för honom vad det betyder är vägen öppen för hans frid med Gud. Först då förstår Job hur förmätet det är när en människa bedömer Gud efter sin måttstock och anklagar honom för orättvisa (t ex med frågan ”Hur kan Gud tillåta det?”). Det går inte eftersom vi är skapade varelser som inte kan dra vår Skapare inför rätta. Hos Jesaja läser vi: ”Ve den som tvistar med sin Skapare, en lerskärva bland jordens skärvor! Säger leran till den som formar den: ’Vad gör du?’” (Jes 45:9).

 

  1. Den Allsmäktige svarar

I kapitel 38–41 tar Gud själv till orda. Det han har att säga Job är egentligen inget svar på hans många frågor. Snarare ställer Gud själv frågor till Job. Kapitel 38 börjar med en uppfordran: ”HERREN svarade Job ur stormvinden. Han sade: Vem är den som fördunklar mitt råd med ord utan förstånd? Spänn bältet om livet som en man. Jag ska fråga dig, och du ska ge mig besked. Var var du när jag lade jordens grund? Svara, om du vet och förstår” (Job 38:1–4).[16]

Guds svar har två delar:

  1. I kapitel 38 och 39 visar han Job sin makt som världens skapare. När man noga tittar efter kan man märka hur han då följer de enskilda skapelsedagarnas verk: Från jordens skapelse (Job 38:4) till vattenmassornas tämjande (Job 38:8), till skapandet av djuren (Job 38:39ff). Bara människan som skapelsens krona fattas i slutet. Om henne handlar det ju i Jobs bok.

Job svarar på den här väldiga straffpredikan med en kort utsaga: ”Jag är för liten, vad kan jag svara? Jag sätter handen för munnen. En gång har jag talat, men jag säger inget mer, två gånger, men jag gör det inte igen” (Job 39:37–38).

  1. Efter det följer i kap 40 och 41 ett andra svar från Gud. Den av Job uttalade underkastelsen under Guds allmakt är uppenbarligen ännu inte nog för Gud. Den är mer eller mindre framtvingad: I viss mån ”skärande tänder” ger Job vika. Han erkänner att han inte kan mäta sig med Skaparen och att han ännu mindre kan ställa honom till svars.

I det här andra svaret visar Gud sin överlägsna makt. Det gör han genom att beskriva sin kraft med hjälp av bilden av två väldiga djur. Det första djuret (red: behemot, 40:10–19, hebr. texten 40:15–24) har traditionellt tolkats som en jättestor flodhäst (red: att notera är dock att en flodhäst inte har en svans som är styv som en ceder, v 12, vilket en stor drake, en dinosaurie har). Det andra djuret är leviatan (red: på hebr. livjatán, ”sjömonster, drake”, 40:20–28, hebr. texten 40:25–41:1) som traditionellt tolkats som en krokodil.

 

  1. Ett betydelsefullt svar

I kap 42:1–6 får vi del av Jobs korta svar på Guds andra tal. Han bekänner än en gång att han har talat ovist: ”Jag ordade om det jag inte begrep, om det som var för underbart för mig och som jag inte förstod” (42:3). Han ber om förlåtelse och är nu beredd att låta sig undervisas av den Allsmäktige.

Svaret här skiljer sig inte mycket från svaret på Guds första tal. Men en mening i det här korta svaret av Job sticker ut. Han säger: ”Förut hade jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon” (v 5). Vad menar han med det?

För Gud handlade det från början om mer än att bara få en Job med gnisslande tänder att underkasta sig Guds överhöghet. Job skulle inse att Gud inte bara är den Allsmäktige som ingen människa kan ställa till svars. Gud är dessutom den himmelska Fadern som inte låter oss människor gå under i vår synd och skuld. Ja, det är hans mäktiga storhet: hans kärlek till oss syndare! Genom sin Son Jesus Kristus erbjuder han oss förlåtelse och evigt liv. Han älskar oss så mycket att han låter sin Son dö för detta. Den som tar emot denna gåva är räddad.

När Gud tillåter nöd och lidande i vårt liv vill han därigenom inte bara bestraffa eller göra livet svårt för oss. Nej, han vill dra oss till sig. Det förstår Job i slutet. För nu bekänner han: Hittills har jag väl hört mycket om Gud, men allt det var bara ”grå teori”. Nu har det blivit klart för honom att Gud – till och med i lidande – inte är hans fiende utan hans vän, den ende sanne vännen. Allt detta lidande har öppnat Jobs ögon för detta. ”Den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär” (Heb 12:6).

Job fann sin återlösare i Gud, han som lovat friköpa honom ur allt lidande och elände. Denne återlösare framställdes inför hans ögon då nöden var som störst (Job 19:25f).

Också oss vill Gud föra dithän att vi förstår att han är vår älskande Fader i himlen som ibland för oss genom svårt lidande och elände, inte för att skada oss utan för att låta allting tjäna oss till det bästa (Rom 8:26).[17]

Luther skriver om detta i sitt förord till Jobs bok (1524):

”Det är skrivet oss till tröst att Gud låter sina stora helgon stappla på detta sätt, särskilt i motgång. För innan Job kommer i dödsångest prisar han Gud när han drabbas av förlusten av egendom och sina barns död. Men när döden möter honom och Gud drar sig undan honom, visar hans ord vad en människa har för tankar om Gud (hon må vara hur helig som helst): hur hon tänker att Gud inte är Gud utan bara en domare och vred tyrann som går fram med våld (dvs orätt) och inte frågar efter någons liv. Det är den viktigaste delen i denna bok. Det förstår bara de som upplevt och känt Guds vrede och fått  uthärda hans dom när hans nåd är dold.”[18]

 

  1. Mer än en ”happy end”

I slutet välsignar Gud ”sin tjänare”[19] Job i överflöd (Job 42:10ff). Job får sin egendom tillbaka i dubbelt mått och åt honom föds ännu en gång sju söner och tre döttrar (de nämns t o m vid namn).

Men dessförinnan vänder Gud sig än en gång till Elifas som fungerar som represen­tant för de tre vännerna som varit med från början. Honom förebrår Gud: ”…ni har inte talat rätt om mig…” (Job 42:8). Därför ska Job genom förbön vädja för vännerna (vilket han också gör), och de ska frambära offer så att Gud inte straffar dem i sin vrede.

Vad gjorde vännerna för fel? Gud förebrår dem inte för att de beskyllde Job orättvist. De ansåg att Jobs lidande, såsom ett Guds straff, måste ha en orsak i Jobs liv. De sökte efter en särskild synd som skulle kunna ligga bakom. Därmed gjorde de Job orätt och hans lidande bara större. Men det var inte det värsta.

Mycket tyngre väger att de på så sätt gjort Gud till en hjärtlös ty­rann. De förkunnade lag där evangelium behövdes. De framställde Gud som en obarmhärtig domare, inte som en älskande Far. Mot detta opponerar sig Gud när han säger: ”…ni har inte talat rätt om mig…” Att sprida en sådan vrångbild av Gud är en svår skymf av den allsmäktige Guden.

Det ska vi ta med oss som en viktig lära för vårt liv, för de tillfällen då vår själavård efterfrågas.

[1] Bibelstudium hållet 2016 i Evangelisch-Lutherische Freikirche (ELFK). Författaren är docent i kyrkohistoria och Gamla testamentet vid ELFK:s teologiska seminarium i Leipzig. Översättning: Jesper Hansen.

[2] Babyloniska talmud, Baba Bathra 14b och 15a; Luther, i: WA TR 1, nr 475; W² 22, 1422, nr 6.

[3] Bibeln berättar att Abraham blev 175 år, Isak 180 år, Jakob 147 år och Mose 120 år.

[4] Seir = en son till Esau (1 Mos 36).

[5] Luther, i: WA TR 1, nr 475; W² 22,1422, nr 6.

[6] Vi nämner ju inte heller i en uppräkning sida vid sida med varandra Karl den Store, Konrad Adenauer (tidigare tysk förbundskansler; övers. anm.) och Rödluvan.

[7] Fritt översatt från tyska. (Ur psalmen ”Das Jahr geht still zu Ende”, Eleonore von Reuß, 1857).

[8] 1 Tim 1:19.

[9] Jfr vad Salomo säger i sina ordspråk (kap 1–9) om dårskap och vishet. Vishet är ”gudsfruktan”, alltså att frukta och älska Gud (Ords 1:7; 9:10).

[10] Att riva sönder framsidan av det yttersta plagget var i mindre grad ett tecken för sorg och i högre ett tecken för djupaste bestörtning, för förskräckelse (jfr översteprästen vid Jesu förhör, Matt 26:65).

[11] Man säger väl med rätta att människan därför har två ögon och två öron men bara en mun. Hon ska observera och lyssna dubbelt så mycket som hon talar.

[12] 1 Pet 5:7–9: Och kasta alla era bekymmer på honom [Gud], för han har omsorg om er. Var nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Stå emot honom, orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen går igenom samma lidanden.

[13] Det hebreiska ordet amal betyder en möda som är förgäves (jfr Ps 90:10).

[14] Så enligt den tyska bibelöversättningen och Folkbibeln 98.

[15] Det är väl också orsaken till att Elihu inte nämns i slutet (kap. 42) när vännerna tadlas av Gud.

[16] I kap. 9 hade Job redan erkänt att ingen människa kan gå till rätta med Gud (Job 9:2f).

[17] Det anar Job förresten redan tidigare, t ex när han i Job 13:16 säger: ”Det skulle också bli min frälsning…”

[18] WA DB 10 I, s. 4; Walch² 14,18f.

[19] Fyra gånger betecknar han Job så i bara tre verser (Job 42:7–9). I hebreiskan står där samma uttryck som används om stora gudsmän som Abraham, Mose eller David. Men framför allt använder Jesaja det för att beskriva Messias (t ex Jes 53).