Trons rättfärdighet och livets rättfärdighet

Både för den Augsburgska bekännelsen (förkortas CA) och för hela Konkordieboken är det av helt avgörande betydelse för all sann kristendom att läran om rättfärdiggörelsen hålles ren. Vi har anledning att besinna detta och tydligt klargöra vad rättfärdiggörelsen innebär ett jubileumsår som detta (red: syftar på år 1980, 450 år efter Augsburgska bekännelsen). Förvanskas läran om rättfärdiggörelsen, får det allvarliga konsekvenser för samtliga läroartiklar i den kristna tron. Rättfärdiggörelsen är verkligen – som Luther uttryckte det – ”den artikel med vilken kyrkan står eller faller” (articulus stantis et cadentis ecclesiae).

Läran om rättfärdiggörelsen kan inte hållas ren, om man inte förstår förhållandet mellan trons rättfärdighet och livets rättfärdighet, eller som man också kan uttrycka det, mellan rättfärdiggörelsen och den nya lydnaden. Den katolska kyrkan hade blandat samman rättfärdiggörelsen och den nya lydnaden och gjort rättfärdiggörelsen beroende av den nya lydnaden.

Genom att göra rättfärdiggörelsen beroende av människans nya lydnad eller livsrättfärdighet kunde man inte acceptera en rättfärdiggörelse genom tron allena utan denna lära fördömdes. Det som är en följd av trons rättfärdighet hade man gjort till dess förutsättning. Därmed förkastar man enligt reformatorerna själva evangeliet, som innebär ”att vi genom Kristus har nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelse” (CA XX, 23) och att rättfärdiggörelsen är ”en givarens oförtjänta gåva”, inte ”en lön för vad någon utfört” (CA XX, 14).

Det är inte så att syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen blir möjlig om människan först frambringar goda frukter, utan syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen är en verklighet uteslutande på grundval av Kristi ställföreträdande gottgörelse och erbjuds åt människan som en fri gåva genom evangelium i Ordet och Sakramenten. ”Syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse mottages genom tron” (CA VI, 2) och ”denna tro bör frambringa goda frukter” (CA VI, 1). Människorna ”rättfärdiggörs gratis för Kristi skull genom tron”, eller som det står i den tyska grundtexten, ”får syndernas förlåtelse och blir rättfärdiga inför Gud av nåd, för Kristi skull, genom tron” (CA IV, 1). ”Genom tron” betyder: att ta emot och lita på som en gåva.

Tyvärr sammanblandar den katolska kyrkan alltjämt trons rättfärdighet och det som är dess frukt, den nya lydnaden eller livets rättfärdighet. Men också inom den protestantiska kristenheten och den lutherska kyrkan sker detta mer och mer. Redan Andreas Osiander kom att i mitten av 1500-talet försöka återinföra den katolska sur­degen och han fick många efterföljare i synnerhet under 1800-talet genom pietismen.

Den stora blindheten i vår tid inför Bibelns lära om rättfärdiggörelsen kommer tydligt till synes i de jubileumsgudstjänster, som nu anordnas av svenska kyrkan och andra s k lutherska kyrkor. Till dessa gudstjänster inbjuds i regel företrädare för den romersk-katolska kyrkan och man betonar den stora samhörigheten och trosgemenskapen. Att Augsburgska bekännelsen och Konkordieboken av år 1580 uttryckligen förkastar den katolska rättfärdiggörelseläran som en underminering av all sann kristendom tiger man med. Man har ju numera i stort sett samma rättfärdiggörelselära.

I det följande ska vi ge en liten historisk exposé över rättfärdiggörelseläran. Vi tror att den kan kasta ljus över dagens läroförvirring i denna avgörande lärofråga.

En vanlig missuppfattning om rättfärdiggörelsen

Det är en vanlig missuppfattning om rättfärdiggörelsen att även förnyelsen och kärleken, som är en följd av vår tro på Kristus, hör till vår rättfärdighet inför Gud. Man menar att vår rättfärdighet inför Gud inte är hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse och tror att detta också är den lutherska bekännelsens lära.

De lutherska bekännelseskrifterna avvisar emellertid med skärpa denna missuppfattning som irrlära. I Konkordieformelns tredje artikel heter det: ”Följande och liknande irrläror, som strider mot den här framställda förklaringen, måste fördömas, avvisas och förkastas, nämligen: … att vår rättfärdighet inför Gud inte är hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse” (Svenska kyrkans bekännelseskrifter /= SKB/, s 587).

Det som den lutherska bekännelsen här betecknar som irrlära har i så hög grad trängt in också bland s k lutheraner, att man blivit främmande för sin egen bekännelse. Man tror att den rätta bekännelsen lyder: ”Vår rättfärdighet inför Gud är inte hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse.” Det hävdar t ex Johannes Kronlund i sin bok ”Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen” (1979). Han citerar just dessa ord ur Konkordieformeln (s 52), men han ser inte att Konkordieformeln med denna sats beskriver en irrlära som måste fördömas, avvisas och förkastas.

Osianders lära

Den uppfattningen att rättfärdiggörelsedomen inte bara grundar sig på Kristi fullbordade gottgörelse för alla människor utan dessutom på Andens förnyande verk i oss, försökte redan Andreas Osiander (1498–1552) föra in i den lutherska kyrkan. För Osiander var inte rättfärdiggörelsen detta att Gud helt gratis och oförtjänt tillräknar oss Kristi rättfärdighet – så som Luther lärde – utan någonting som Gud gör i oss. I den mån Kristus bor i oss och förnyar oss kan Gud rättfärdiggöra oss, menar han. Finns inte förnyelsen och kärleken i oss, finns inte heller någon rättfärdiggörelse. Osianders lära om rättfärdiggörelse handlar alltså inte om en tillräknad forensisk rättfärdighet, som uteslutande grundar sig på Kristi fullbordade gottgörelse ställföreträdande för oss.

Åtskiljer försoningen och rättfärdiggörelsen

Denna uppfattning leder till att man skiljer Kristi försoningsverk från rättfärdiggörelsen. Osiander betonade att återlösningen och rättfärdiggörelsen måste skiljas åt. Mot detta framhöll de äktlutherska lärarna det nära sambandet mellan återlösningen och rättfärdiggörelsen. Justo L González summerar detta i sin A History of Christian Thought, III, s 106: ”Återlösningens funktion är inte bara att göra rättfärdiggörelsen möjlig. Återlösningens akt är densamma som rättfärdiggörelsens akt, ty när vi rättfärdiggörs räknar Gud oss helt enkelt som rättfärdiga på grund av återlösningen.” När man i vår tid vill skilja försoning och rättfärdiggörelse åt, är man i regel besmittad av Osianders rättfärdiggörelselära.

Försoningen och rättfärdiggörelsen i Apologin

I Augsburgska bekännelsens apologi, dess fjärde artikel (enligt en annan indelning art II och III), brukas termerna rättfärdiggörelse och försoning helt synonymt. Några exempel: ”Det är sålunda uppenbart, att då rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull (iustificatio sit reconciliatio propter Christum), rättfärdiggörs vi genom tron, emedan det är visst, att vi mottager syndernas förlåtelse genom tron allena” (IV, 158). ”Då vi inte rättfärdiggörs genom lagen, utan mottager syndernas förlåtelse och försoningen genom tron för Kristi skull, men inte på grund av vår kärlek och laguppfyllelse, följer med nödvändighet att vi rättfärdiggörs genom tron på Kristus” (IV, 159). ”Fördenskull bör vi hålla före, att då vi genom tron för Kristi skull blivit försonade med Gud, räknas vi som rättfärdiga inte på grund av lagen eller våra gärningar” (IV, 177). ”I detta löfte bör våra förskräckta samveten söka försoningen och rättfärdiggörelsen, med detta löfte bör de stärka sig och vara fast övertygade om att de för Kristi skull och på grund av hans löfte har en nådig Gud” (IV, 180). ”Försoningen och rättfärdiggörelsen är oss utlovad för Kristi skull, men inte för lagens skull. Därför mottar vi rättfärdiggörelsen genom tron allena” (IV, 182). ”Vi rättfärdiggörs på grund av löftet, varigenom försoning, rättfärdighet och evigt liv lovats oss för Kristi skull” (IV, 297).

”Löftet om syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen är oss givet för Kristi skull” (IV, 40), ”löftet om försoningen” (IV, 42). Detta löfte ”tillbjuder oss syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen av nåd” (IV, 41). ”Evangeliet, som i egentlig mening är löftet om syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen för Kristi skull” (IV, 43) ”tillbjuder oss, som är tyngda av synd och död, försoning av nåd för Kristi skull, och denna mottar vi inte genom gärningar utan genom tron allena” (IV, 44). ”Den tro som rättfärdiggör är inte endast en historisk kunskap utan en övertygelse om sanningen av Guds löfte, vari han av nåd för Kristi skull tillbjuder oss syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen” (IV, 48).

”Det är tron allena som rättfärdiggör, för de som är försonade räknas som rättfärdiga och Guds barn, inte på grund av sin egen renhet utan genom Guds barmhärtighet för Kristi skull, och denna barmhärtighet omfattas genom tron” (IV, 86). ”Även vi hävdar att kärleken bör följa på tron. … Likväl får man inte därför mena att vi för denna kärleks skull mottar syndernas förlåtelse och försoning” (IV, 111f).

”Om syndaförlåtelsen och försoningen inte kommer till stånd av nåd för Kristi skull utan på grund av vår kärlek, kommer ingen att äga syndernas förlåtelse, om han inte fullgjort hela lagen, eftersom lagen inte rättfärdiggör så länge den kan anklaga oss. Det är sålunda uppenbart att då rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull, rättfärdiggörs vi genom tron, emedan det är visst att vi tar emot syndernas förlåtelse genom tron allena” (IV, 157f). 

Rättfärdiggörelsen en fri gåva

De lutherska bekännelseskrifterna polemiserar kraftigt mot dem som menar att syndernas förlåtelse, rätttärdiggörelsen eller försoningen inte är en fri gåva för Kristi skull allena och att den inte är en verklighet som tas emot av tron allena. I Konkordieformelns tredje artikel förkastas Osianders sammanblandning av rättfärdiggörelsen och helgelsen. ”Förnyelsen, som följer efter rättfärdiggörelsen genom tron, får inte blandas samman med densamma, utan dessa båda måste klart hållas isär” (III, 18).

Att delvis grunda rättfärdiggörelsen på Guds inneboende verk i oss gör det omöjligt att trösta en fattig syndare med det rena evangeliet och förklara honom rättfärdig för Kristi skull allena. Någon avlösning kan då inte ges förrän man är viss om Guds inneboende. Då förblir avlösningen oviss. Men om avlösningen grundar sig uteslutande på Kristi fullbordade gottgörelse, då är avlösningen viss och då kan trons saliga visshet om syndernas förlåtelse och en rättfärdigförklaring för Kristi skull allena upptändas och stärkas. 

”Guds inneboende är inte lika med den trons rättfärdighet som Paulus talar om och som han kallar iustitiam Dei, dvs Guds rättfärdighet, för vars skull vi förklaras rättfärdiga, utan detta inneboende följer på trons rättfärdighet, som går före och inte är något annat än syndernas förlåtelse och fattiga syndares upptagande till Guds barn av nåd endast för Kristi lydnads och förtjänsts skull” (III, 54).

Rättfärdiggörelsens forensiska natur

Tidskriften Verdict har i en rad nummer publicerat grundliga studier i ämnet ”rättfärdiggörelsen”. Såväl novembernumret som december-numret för 1979 ägnas uteslutande åt rättfärdiggörelsen. Här visas hur Luther och reformatorerna betonade rättfärdiggörelsens forensiska natur, dvs att Gud dömer oss rättfärdiga för Kristi skull allena. ”I århundraden hade rättfärdiggörelsen blandats samman med pånyttfödelsen och helgelsen. Men ungefär 1519 började Luther göra en skarp skillnad mellan den rättfärdighet som rättfärdiggör syndaren och rättfärdigheten i den kristnes liv. Sedan dess har den protestantiska reformationen förstått rättfärdiggörelsen som ett domsutslag skilt från en akt av inre helande. Det var fråga om att förklaras rättfärdig och inte att göras rättfärdig. Gud rättfärdiggör den troende syndaren genom att tillräkna honom Kristi ställföreträdande rättfärdighet och inte genom att ingjuta rättfärdighetens kvalitet i honom. Fastän Guds rättfärdiggörelseakt inte får skiljas från den troendes inre förnyelse och helgelse, får den inte blandas samman med inre förvandling.”

I sin berömda ”Disputation angående rättfärdiggörelsen” från år 1536 framhåller Luther att rättfärdiggörelsen inte består i ett avlägsnande av synd från människans natur: ”Fastän synden blir kvar, räknar Gud oss som rättfärdiga och rena och att människan är så förlåten, som om hon inte hade någon synd, och detta för Kristi skull. Vi tackar verkligen Gud för att hans tillräknande är större än vår orenhet. … Kort sagt, termen ’att rättfärdiggöras’ betyder att en människa räknas som rättfärdig” (Luther’s Works, American ed, vol 34, s 166ff).

”I briljant klarhet över rättfärdiggörelsens forensiska natur finns det ingenting som kan mäta sig med Konkordieformeln av år 1577. Vi kan inte acceptera den tes som nu förs fram av vissa lutherforskare, nämligen att Konkordieformeln utgör ett avsteg mot en legalistisk scholasticism när det gäller den forensiska rättfärdiggörelsen eller att den på något sätt avviker från Luthers inställning.” Man försöker hävda ”att Luther inte lärde en forensisk rättfärdiggörelse. De skurkar som introducerade denna ’juridiska’ lära i kyrkan sägs vara Melanchton och Konkordieformelns författare. Eftersom Konkordieformeln är briljant klar när det gäller den forensiska rättfärdiggörelsen, har många lutherforskare försökt driva in en kil mellan Luther och Konkordieformeln. Attackerna mot den forensiska rättfärdiggörelsen är naturligtvis inte nya, men i våra dagar ingår de i en offensiv i full skala inom protestantismen” (Verdict).

Ett eko av Osiander eller Newman

James Buchanan har skrivit en fin bok om rättfärdiggörelsen (The Doctrine of Justification: An Outline of Its History in the Church and of Its Exposition from Scripture, 1867. Ny utgåva: Baker Book House, 1977). Han betonar att det är nästan omöjligt att hitta på en ny irrlära. Varje attack på rättfärdiggörelsens forensiska natur representeras av två män – Osiander och Newman. ”Alla argument mot den forensiska rättfärdiggörelsen tycks vara ett eko av antingen Osiander eller Newman” (Verdict).

”Osiander lärde att Gud måste göra en människa rättfärdig, så att han kan förklara henne rättfärdig. Han framställde det så, att Kristus bor i den troende med sin gudomliga rättfärdighet. Detta är vad Gud ser, och när han ser denna nödvändiga rättfärdighet i den troende, förklarar Gud honom rättfärdig” (Verdict).

John Henry Newman (1801–1890) försökte sig på en syntes mellan rättfärdiggörelsen och det nya livet. ”Lagen skriven i våra hjärtan eller den andliga förnyelsen är det som rättfärdiggör oss” (Newmans Lectures on Justification, 1838, s 45). ”Vi är förlåtna genom att vara eller eftersom vi är förnyade” (s 41). Rättfärdiggörelsen grundades på Andens verk i oss, inte uteslutande på Kristi redan fullbordade verk för oss. Så försökte Newman bygga en bro mellan protestantisk och katolsk lära. År 1845 lämnade han den anglikanska kyrkan och konverterade till den romersk-katolska. År 1879 gjorde påven Leo XIII honom till kardinal.

Hans Küngs avhandling om rättfärdiggörelsen (Justification: The Doctrine of Karl Barth and a Catholic Reflection, New York 1964) är i grunden en återupprepning av Newmans teori. Denna teori är mycket populär i dag både i katolska och protestantiska kretsar. Påven Paulus VI framhöll i april 1975 vid ett symposium i Rom: ”Vår tid kan betraktas som Newmans på ett särskilt sätt.” Det meddelas också att lärosamtalen mellan katoliker och lutheraner i såväl USA som Europa har lett till stor enighet i läran om rättfärdiggörelsen. Det är inte så underligt, eftersom Newmans och Osianders lära om rättfärdiggörelsen leder tillbaka till Rom. Rom kan acceptera deras rättfärdiggörelselära, men den lutherska kyrkan kan det inte, om den vill fortsätta att vara luthersk.

Den unge Luther

Ett typiskt drag i de moderna försöken att finna en syntes mellan romersk och protestantisk teologi är det bruk man gör av Luther. Han har nu blivit en enhetens apostel. ”Protestantiska och katolska forskare har funnit att de kan göra en syntes av sina olikheter genom att återvända till den unge Luther, dvs Luther före år 1519. Enligt Luthers eget vittnesbörd kom han fram till den sanna protestantiska tron, när han lärde sig att skilja mellan trons passiva rättfärdighet och helgelsens aktiva rättfärdighet.

Luthers stora galaterbrevskommentar (1531–1535) är uppbyggd kring denna skillnad. Före år 1519 var Luther alltjämt i grunden en romersk katolik. Han sammanblandade rättfärdigheten för oss med den rättfärdighet som är en kvalitet i oss, i anslutning till Augustinus. Men på senare år har huvudströmmen inom lutherforskningen ignorerat Luthers eget vittnesbörd om tidpunkten för hans stora upptäckt. Man har flyttat hans ’genombrott’ tillbaka till ungefär 1513 eller 1515. På detta sätt kan dessa forskare hävda att Luther inte lärde den forensiska utan den effektiva rättfärdiggörelsen, dvs en teologi som blandar samman i stället för skiljer emellan rättfärdiggörelsen och förnyelsen” (Verdict).^[1]För en närmare redogörelse när det gäller tidpunkten för Luthers nyupptäckt av det villkorslösa evangeliet, se boken Rättfärdiggörelsen genom tron (red. S Erlandsson), XP Media och … Continue reading

Vad står på spel?

Varför är det så viktigt att hålla fast vid rättfärdiggörelsens forensiska karaktär? Vad står på spel? Vi svarar med Luther: Allting. ”Om vi misslyckas med att bevara skillnaden mellan rättfärdiggörelsen genom Kristi ställföreträdande verk för oss och helgelsen genom den helige Andes verkande kraft i oss, då utplånas den rätta skillnaden mellan lag och evangelium, mellan Skaparens frälsande rättfärdighet och gensvarets rättfärdighet hos det skapade. På spel står allt som reformationen stod för och vann åt kyrkan. Konkordieformeln säger att det som står på spel när det gäller att hålla artikeln om rättfärdiggörelsen ren är Kristi ära och de bekymrade samvetenas tröst.”

”Forensisk rättfärdiggörelse betyder sola fide (tron allena) – att endast förtrösta på vad Kristus har gjort för oss. Endast detta försonar oss med Fadern. Forensisk rättfärdiggörelse betyder sola fide, och sola fide betyder solo Christo (Kristus allena).”

”Detta fasthållande vid att förnyelsen och helgelsen måste uteslutas från artikeln om rättfärdiggörelsen sker inte i syfte att nedvärdera nödvändigheten av ett heligt liv. Apostlarnas vittnesbörd är på denna punkt helt klar. Om vi ska leva ett heligt liv, måste vi först ha ett gott samvete genom att veta att vi är accepterade av Fadern. Genom att skjuta in helgelsen i artikeln om trons rättfärdighet inför Gud oroar falska lärare de troendes samveten och förgiftar så källorna till ett heligt leverne. Goda gärningar kan endast framspringa ur ett gott samvete. Och ett gott samvete kommer endast av ett vilande vid den ’främmande’ rättfärdighet som redan har tillfredsställt den gudomliga rättvisan” (Verdict).

Termen ”den objektiva rättfärdiggörelsen”

För att betona att rättfärdiggörelsen eller syndaförlåtelsen finns som en fri och verklig gåva för en förlorad syndare att ta emot och förlita sig på, har termen ”den objektiva rättfärdiggörelsen” präglats. Den direkta bakgrunden till denna term är pietismens inträngande i USA på 1800-talet, då rättfärdiggörelsen gjordes beroende av den subjektiva erfarenheten och Andens inneboende verk i människan. Mot denna subjektivism och sammanblandning av rättfärdiggörelsen med det nya livets rättfärdighet kom termen ”den objektiva rättfardiggörelsen” i bruk.

När man blandar samman rättfärdiggörelsen med helgelsen, finns ingen rättfärdiggörelse eller avlösning att ge åt en fattig syndare, såvida inte denne först kan uppvisa ett Andens nya liv hos sig. Det som är en följd av rättfärdiggörelsen och dess mottagande i tro görs till en förutsättning för rättfärdiggörelsen. Inte bara Kristi fullbordade återlösning blir då grundvalen för rättfärdiggörelsen, så som Bibeln lär, utan dessutom Andens verk i oss.

När man inom pietistisk teologi har avvisat ”den objektiva rättfärdiggörelsen”, avvisar man att rättfärdiggörelsen genom tron betyder att man i tro tar emot en rättfärdigförklaring som uteslutande har sin grund i Kristi redan fullbordade återlösning. För pietistisk teologi finns inte någon sådan rättfärdigförklaring, förrän Anden har tagit sin boning i människan och förnyat henne. Därför finns inte heller någon plats för den ovillkorliga avlösningen i pietistisk teologi.

Men utan Guds rättfärdigförklaring för Kristi skull allena finns det inget evangelium för tron att tro på, ingen nådig förlåtelse att vara viss om och ta emot som sin egen. Hur ska då tron kunna upptändas, när trons föremål tas bort och görs beroende av den nya lydnad som följer på trons upptändande?

Termen ”den objektiva rättfärdiggörelsen” kom alltså i bruk under andra hälften av 1800-talet mot bakgrund av pietismens subjektivism. Den blev vanlig bland de bekännelsetrogna lutheranerna inom den gamla synodalkonferensen i USA. Man ville med denna term betona att rättfärdiggörelsen genom tron endast består i ett tillitsfullt mottagande av en skatt som redan finns som ett fullbordat faktum. ”Ty den är inte en följd av vårt görande och den kan inte förtjänas genom vår gärning. Den är redan där skänkt och överlämnad” (Luthers Sämmtliche Schriften, St. L. XI, 1104). I Stora katekesen skriver Luther: ”Därför är det här återigen högeligen av nöden att bedja och ropa: ’Käre Fader, förlåt oss vår skuld.’ Icke så, som skulle han ej utan och före vår bön förlåta synden – han har ju, innan vi bedit honom därom eller ens någonsin tänkt därpå, skänkt oss evangelium, varuti är idel förlåtelse – men vad det gäller är, att vi lär känna och tar emot denna förlåtelse” (SKB s 466).

Ett brott med reformationen och den lutherska ortodoxin?

Det har ibland påståtts att läran om den objektiva rättfärdiggörelsen eller läran om den universella eller allmänna rättfärdiggörelsen, som är en annan term för samma sak, innebär ett brott med reformationen och den lutherska ortodoxin. Vi har redan sett att ett sådant påstående saknar grund. Det går att hopa citat från Luther, de lutherska bekännelseskrifterna och den lutherska ortodoxin, som visar att dessa lärde att rättfärdiggörelsens grund uteslutande är Kristi fullbordade verk (andra trosartikeln), inte också Andens verk i oss (tredje trosartikeln). Att Gud är oss nådig för Kristi skull och att vi räknas som rättfärdiga för Kristi skull allena är en färdig gåva för alla människor, som evangelium uppenbarar och ger åt hjälplösa syndare. Luther säger i sin kommentar till Gal 3:13: ”Om Kristus själv alltså blev funnen skyldig till alla de synder som vi alla har gjort, då är vi frikända från alla synder.” 

När Walther och Stöckhardt brukade termerna ”objektiv” eller ”allmän” rättfärdiggörelse, visade de med en rad citat att de inte kom med någon ny lära. I Der Lutheraner 1888 publicerade Stöckhardt en sådan lista. I Proceedings of the First Convention, 1872 (s 43) säger Walther om den universella rättfärdiggörelsen: ”Denna lära är framlagd i Rom 5:18 och det är därför inte bara en biblisk lära utan också ett bibliskt uttryck, att ’livets rättfärdiggörelse’ har kommit över alla människor.” Sedan följer en imponerande lista av citat från tidigare ortodoxa lutherska teologer (s 44–45) och även den latinska texten av art VI i Augustana, nämligen att ”syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen tas emot genom tron”. I Baier-Walther, Compendium Theologiae Positivae, vol III, 1879, s 134ff och 271ff finns också sammanställningar av citat från de ortodoxa fäderna om rättfärdiggörelsen som en färdig gåva, som upptänder den tro som tar emot den.

Det är inte tron som skapar rättfärdiggörelsen utan rättfärdiggörelsen som skapar tron och som tas emot genom tron. När en syndare i tro tar emot denna allmänna nåd eller rättfärdiggörelse, kan man bruka termen ”den personliga rättfärdiggörelsen” eller ”den subjektiva rättfärdiggörelsen”. Men det är inte terminologin som är det avgörande utan att man slår vakt om det rena evangeliet, dvs den benådning och rättfärdiggörelse som i och genom nådens medel ges åt oss helt gratis och absolut säkert för Jesu skull allena. Detta evangelium har makt att upptända och stärka den tro som sedan bär frukt i en ny lydnad. Men vi är och förblir rättfärdiga inför Gud endast genom Kristi oss tillräknade rättfärdighet.

Den nya lydnaden eller livets rättfärdighet

”Till slut, läran om rättfärdiggörelsen kan inte bevaras ren, om inte läran om helgelsen får sin rätta plats. Vi talar här om ’helgelsen’ i den trängre meningen, nämligen den dagliga förnyelsen. Det finns här i synnerhet två huvudfel, som måste undvikas. Det ena är att man går förbi helgelsen och förminskar dess betydelse och vikt. Det andra felet är att man tillskriver helgelsen en oriktig plats, före rättfärdiggörelsen eller sammanblandad med den.

Om man bortser från helgelsens nödvändighet, gör man sig skyldig till en feltolkning av trons väsen och innebörd. Man förstör rättfärdiggörelsens ’liv’ – om jag får använda ett sådant uttryck – och det blir inget kvar av den förutom formen. Ty varför var det som vår Herre Kristus led och dog för oss? Varför erbjuder och ger Gud åt oss Kristi förtjänst i nådens medel? Varför verkar han tron i våra hjärtan genom samma medel? Och varför vittnar han i sitt ord om att han för Kristi skull räknar och dömer den troende rättfärdig, om det inte är för att befria oss från synd och skilja oss från den? Gud ger oss Kristi rättfärdighet, för att vi ska bli lika Kristus. Kristus har återlöst oss, för att vi ska vara hans egna, leva under honom i hans rike och tjäna honom.” 

Dessa ord är hämtade från en lång artikel av Dr U Vilhelm Koren från år 1890. Den finns återgiven i Faith of Our Fathers 1853–1953 (Lutheran Synod Book Company, Mankato 1953, s 47ff). Dr Koren var en mycket kunnig och bibeltrogen teolog inom den norska synoden i Nordamerika. Det passar bra att avsluta denna artikel med detta citat. Det visar hur kampen för det rena evangeliet och en rättfärdiggörelse som inte får blandas samman med helgelsen ingalunda innebar ett försvar för en död tro som inte bär frukt i en ny lydnad. Det är just för att en levande tro ska kunna upptändas och stärkas som helgelsen inte får blandas samman med rättfärdiggörelsen och göras till ett villkor för denna.

Låt oss i och med detta jubileumsår på nytt slå vakt om rättfärdiggörelsen som ”givarens oförtjänta gåva”, som erbjuds oss i nådens medel för Kristi skull allena och som mottas genom tron allena.

Ur Biblicum nr 3–4, 1980 av SE,  något förkortad