Tron på Gud – förlegad viskepelse?

Av Seth Erlandsson

Från Biblicum nr 4/2022, s 167–178.

 

Är tron på Gud en meningslös förtröstan, ett önsketänkande, en inbillad makt att hoppas på i svåra lägen eller vad? Finns det en Gud att lita på eller är all gudstro egentligen förlegad vidskepelse så som ateisten tror? Vad har Bibeln att säga i detta ämne? Låtoss ta vår utgångspunkt i Andra Kungabokens artonde kapitel.

”I kung Hiskias fjortonde regeringsår (ca 701 f Kr) drog Assyriens kung Sanherib upp och angrep alla befästa städer i Judaoch intog dem” (2 Kung 18:13). Hur skulle det nu gå för Jerusalem? Skulle det också intas av assyrierna liksom så många andra städer? Sanherib sände sina tre främsta ämbetsmän ”med en stor här mot kung Hiskia i Jerusalem” och ”de begärde att få tala med kungen” (v 17f). Tre av Hiskias främsta ämbetsmän gick ut till dem utanför murarna och fick motta följande budskap: ”Säg till Hiskia: Så säger den store kungen, Assyriens kung: Vad är det som gör dig så full av förtröstan? . . . Vem förtröstar du påeftersom du har satt dig upp mot mig?” (v 19f).

Hiskias förtröstan

Ja, vem förtröstade Judarikets kung Hiskia på? Var det på hjälp från Egypten? ”Eller säger ni till mig: Vi förtröstar på HERREN vårGud?” (v 21f). Det är en meningslös förtröstan, menade företrädarna för den mäktige världserövraren Sanherib som hittills slagitner allt motstånd. Hiskia och hans ämbetsmän borde förstå att varken Egypten eller Herren kan förhindra att Jerusalem intas. Egypten är som en bruten rörstav. Det går inte att stödja sig på den. Och HERREN kan lika lite rädda er som andra rikens gudar, lyder Sanheribs budskap. ”Lyssna inte på Hiskia, för han vill förleda er när han säger: HERREN ska rädda oss. Har någon av de andra folkens gudar någonsin räddat sitt land ur den assyriske kungens hand? (v 32f). Som bevis anför Sanherib Hamats, Arpads, Sefarvajims, Henas, Ivas och Samarias gudar. De kunde inte förhindra att assyriska kungar intog dessa länder. ”Skulle då HERREN kunna rädda Jerusalem ur min hand?” (v 35).

Förtröstan på människogjorda gudar

Det är sant att sådana gudar som man förtröstade på i de länder som assyriska kungar erövrat inte kunde rädda dem. De var människoverk som varken kunde hjälpa sig själva eller andra. Att förtrösta på sådana ”gudar” är dårskap. ”Alla som tillverkar avgudar är tomhet, deras kära gudar kan inte hjälpa”, skriver Jesaja (44:9). ”Dessa människor vet ingenting och förstår ingenting” (44:18). När kung Hiskias tjänare kom till Jesaja, sa han till dem: ”Så ska ni säga till er herre: Så säger HERREN: Var inte rädd för de ord som du hört och som den assyriske kungens tjänare har hädat mig med” (2 Kung 19:6).

Det är verkligen en fundamental skillnad mellan den ende levande Guden, HERREN, och människotillverkade avgudar: ”Hednafolkens avgudar är silver och guld, verk av människohand. De har mun men kan inte tala, ögon men kan inte se, öron men kan inte höra. Ingen ande finns i deras mun” (Ps 135:15–17). Jeremia skriver om avgudarna: ”Som fågelskrämmor på ett gurkfält står de där och kan inte tala. Man måste bära dem, för de kan inte gå” (Jer 10:5). HERREN däremot är ”den sanne Guden, han är den levande Guden, den evige Kungen. . . Han har skapat jorden med sin kraft, han har grundat världen med sin vishet och spänt ut himlen med sitt förstånd” (Jer 10:10, 12). ”Hiskia bad till HERREN och sa: HERRE, Israels Gud, du som tronar på  keruberna, endast du är Gud över alla riken på jorden. Du har gjort himlen och jorden. HERRE, vänd hit ditt öra och hör. HERRE, öppna dina ögon och se. Hör Sanheribs ord som han talat för att håna den levande Guden. Det är sant, HERRE, att Assyriens kungar har ödelagt hednafolken och deras länder. Och de har kastat deras gudar i elden, för de var inga gudar utan verk av människohänder, trä och sten. Därför kunde de förgöra dem. Men nu, HERRE vår Gud, rädda oss ur hans hand, så att alla riken på jorden förstår att du är HERREN Gud, bara du” (2 Kung 19:15–19).

Den ende sanne Gudens väldiga makt

Bibeln och hela skapelsen, från den minsta molekyl till det svindlade stora universum, vittnar om en Skapare som är ofattbart mäktig. Också hans ingripanden i vår historia som har skett inför många vittnen vittnar om hans stora makt och kan inte bortförklaras. Det gäller också Guds människoblivande genom sin Son, Jesus Kristus, hans många underverk inför många vittnen som likaså inte kunde förklaras bort, inte heller hans försoningsdöd och segerrika uppståndelse från de döda. Guds förmåga att styra historien och förutsäga vad som ska ske vittnar också om den ende sanne Gudens storhet och makt.

Mot bakgrund av det orimliga att likställa HERREN med människogjorda avgudar ska jag i denna artikel lyfta fram bibliska vittnesbörd om den ende levande och sanne Guden. Jag begränsar mig till tre områden: 1) Guds makt över historien, över mäktiga furstar, ja, även över väder och vind, 2) Guds förutsägelser, som bevisligen presenterats långt före händelserna i fråga och som senare verkligen går i uppfyllelse. Slutligen, att 3) Gud är av evighet, undrens Gud, Skaparen av himmel och jord.

1.  Guds makt över historien

Det första exemplet jag vill nämna anknyter till den text vi utgått ifrån. Gud använde sig av Assyriens kung som sitt vredesverktyg mot det avfälliga Israel och Juda. ”Jag sände honom [Assyriens kung] mot ett gudlöst folk, mot ett folk som jag är vred på. Jag befallde honom att plundra och ta byte” (Jes 10:6). Sanherib medger att han fått sitt uppdrag från Israels Gud: ”HERREN själv sa till mig: ’Dra upp mot det landet och ödelägg det!’” (2 Kung 18:25, Jes 36:10). Men han ville genomföra uppdraget efter sitt eget hjärtas onda vilja och inte enligt Guds vilja. ”Hans hjärta ville förgöra och utrota många folk” (Jes 10:7). Han ville själv vara ”Gud” och “Babels kung” precis som flera assyriska kungar före honom.^[1]Assyriens kungar alltifrån den mäktige Tiglat-Pileser III (745–727) var noga med att de var ”Babels kung”, inte bara Assyriens kung. Därmed drog han Guds dom över sig. ”När HERREN har fullbordat sitt verk på Sions berg och i Jerusalem, ska jag ställa Assurs kung till svars för frukten av hans hjärtas övermod och hans stolta ögons högmod” (Jes 10:12). ”Ska yxan höja sig över honom som hugger med den, eller sågen förhäva sig över honom som använder den? Som om käppen kunde svinga honom som lyfter den, eller staven lyfta honom som inte är av trä!” (Jes 10:15). Fastän det mänskligt sett var mycket enkelt för den väldiga assyriska armén att år 701 f Kr inta Jerusalem, så grep HERREN in och förhindrade det genom ett under som inte kan bortförklaras (mera därom nedan).

Ytterligare ett exempel på Guds makt att styra historien är hur han använder sig av Persiens kung. Gud hade förutsagt genom Jeremia: ”När sjuttio år har gått för Babel ska jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats” (Jer 29:10). Esra skriver om uppfyllelsen av detta löfte: ”Detta hände i den persiske kungen Koresh första regeringsår [539–538 f Kr]. För att HERRENS ord genom Jeremia skulle uppfyllas påverkade HERREN den persiske kungen Koresh sinne, så att han över hela sitt rike lät kungöra, både muntligt och skriftligt … : Den bland er som tillhör hans folk ska bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga upp HERRENS, Israels Guds hus” (Esra 1:1–3). Redan 701 f Kr hade Gud sagt genom Jesajas mun: ”Jag är den som säger om Koresh: ’Han är min herde, han ska fullborda allt jag vill’” (Jes 44:28). Gud kunde alltså påverka en hedniskt kungs sinne så att han tjänade Guds sak. ”För min tjänare Jakobs skull, för Israels skull, min utvalde, kallar jag dig vid namn. Jag ger dig ett ärenamn [”min herde”], fastän du inte känner mig” (Jes 45:4).

Guds makt att styra historien visade sig också långt tidigare, t ex när Israels barn hade bott i träldomslandet Egypten i 430 år (ca 1446 f Kr). HERREN uppenbarade sig för Mose och sa till honom: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten. …  Jag ska sända dig till farao, och du ska föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten. … Jag vet att Egyptens kung inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. Därför ska jag räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag ska göra där. Sedan kommer han att släppa er” (2 Mos 3:7,10,19–20). De under som Gud gjorde i Egypten vittnar tydligt om Guds makt att råda över sin skapelse och de naturlagar han skapat. Ps 105:28ff nämner bl a: ”Han sände mörker, han förvandlade deras vatten till blod, han lät deras land vimla av grodor, han befallde och det kom flugsvärmar och mygg över hela deras rike, han gjorde regnet till hagel, han befallde och det kom gräshoppor och gräslarver i oräknelig mängd.” ”Så mycket gräshoppor hade aldrig förekommit och ska aldrig mer förekomma. De täckte hela marken och landet blev mörkt”, skriver Mose (2 Mos 10:14f). När Gud befriade landet från gräshoppsplågan brukade han sin makt över väder och vind: ”HERREN vände vinden och lät en mycket stark västanvind blåsa. Den tog tag i gräshopporna och kastade dem i Yam suf [= Röda havets Aqabavik]^[2]Angående Yam suf, se artikeln ”Från träldom till det utlovade landet”, Biblicum nr 3/2020, s 99ff, om Yam suf särskilt s 102ff., så att inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område” (2 Mos 10:19).

Efter den sjunde plågan, sa HERREN till Mose: ”Jag har förhärdat hans [faraos] och hans tjänares hjärtan för att göra dessa tecken mitt ibland dem, så att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna och vilka tecken [under] jag har gjort bland dem” (2 Mos 10:1f). Efter den nionde plågan sa HERREN till Mose: ”En plåga till ska jag sända över farao och Egypten, och sedan ska han släppa er. Han ska till och med driva ut er härifrån när han släpper er” (2 Mos 11:1). Efter den tionde plågan, då det felfria lammets blod räddade Israels barn från den straffdom som drabbade Egypten [en förebild för frälsningen genom Guds Lamm, Jesus Kristus], ”just på den dag då de 430 åren hade gått drog alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land” (2 Mos 12:41).

På Josefs tid i Egypten

Också innan Jakob och hans familj flyttade till Egypten (ca 1876 f Kr) visade Gud sin makt att styra både historien och klimatet. Han kunde uppenbara i förväg vad som skulle ske. För farao uppenbarade han i drömmar som endast Josef kunde uttyda: ”Sju år ska komma med stort överflöd över hela Egyptens land. Men efter dem ska det komma sju hungerår så att man glömmer allt det överflöd som var i Egypten, och svälten ska ödelägga landet” (1 Mos 41:29–30). Och det blev så. Gud uppenbarade i förväg vad han skulle göra med klimatet och växtligheten så att egyptierna med hjälp av Josef kunde bygga upp stora förråd av livsmedel inför de kommande hungeråren. Det blev svält i alla länder efter de sju överflödsåren, men i Egypten fanns det bröd överallt (1 Mos 41:53–54). Också i Kanaans land där Jakobs familj bodde blev det missväxt. Den enda räddningen för Israels barn och barnbarn blev Josef som hans bröder hade hatat och sålt som slav till Egypten. Gud styrde skeendet i världen så att Jakobs familj kunde finna mat i Egypten.

Syndafloden

Går vi ännu längre tillbaka i tiden kan vi läsa om vad som orsakade syndafloden. Efter syndafallet blev jorden ”mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld” (1 Mos 6:11). ”Människornas ondska var stor på jorden och deras hjärtans alla tankar och avsikter var ständigt alltigenom onda” (1 Mos 6:5). Då bestämde Gud att efter ytterligare en nådatid på 120 år sända en världsvid syndaflod (på hebr. hammabúl = den ödeläggande översvämningen/tsunamin) över hela jorden. ”Jag ska låta floden (hammabúl) komma med vatten över jorden för att förgöra alla varelser under himlen som har livsande. Allt på jorden ska förgås” (1 Mos 6:17). Endast de människor och de landdjur som Gud lät rädda i den stora arken som han lät Noa bygga överlevde syndafloden.

När de 120 åren gått till ända, ”den sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram och himlens fönster öppnades” (1 Mos 7:11). Det blev en så våldsam översvämning och omstörtning av hela jorden att ”alla levande varelser på jordens yta utplånades, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. En så våldsam och omfattande katastrof har aldrig hänt senare och ska aldrig mer hända. ”Du täckte den [jorden] med djupet som en dräkt, högt över bergen stod vattnen. Vid din tillrättavisning flydde de, för din dundrande röst skyndade de bort. Berg höjde sig, dalar sänkte sig på den plats du bestämt för dem. Du satte en gräns som vattnen inte får gå över, aldrig mer ska de täcka jorden” (Ps 104:6–9). För efter syndafloden lovade HERREN: ”Jag ska aldrig mer döda allt levande som jag nu gjort” (1 Mos 8:21).

Den globala syndafloden var ett Guds ingripande i jodens historia som saknar motstycke. Den är orsaken till de enorma förändringar på jorden som har skett, men som de flesta skolelever får lära sig har orsakats av helt inomvärldsliga faktorer under miljontals år. Fastän spåren av syndafloden kan iakttas över hela jorden och bara kan förklaras av en unik och världsomfattande katastrof av ytterst våldsam karaktär, förnekas detta av en mängd vetenskapsmän. Varför? Därför att om den våldsamma katastrof som Bibelns syndaflod innebär verkligen har ägt rum, förutsätter det en övernaturlig orsak bakom, nämligen Bibelns Gud, och det kan inte vår tids ”upplysta människor” acceptera. Att dessutom de många fossilen runt om på jorden bara kanbildas genom en hastig begravning, det bortser man ifrån.

Fram till för cirka 200 år sedan var det få personer som betvivlade syndaflodens verklighet. Men i och med den s k ”upplysningen” från och med slutet av 1700-talet började nya teorier föras fram, sådana som bara räknar med inomvärldsliga, naturliga krafter. James Hutton (död 1797) var den förste som lanserade teorin att jordens tjocka sedimentära lager orsakats av långsamma, naturliga krafter under miljontals år (i boken Theory of the Earth i tre band, 1795). Charles Lyell (död 1875) anslötsig till Huttons uniformitarianistiska teori, dvs att vi bara bör räkna med de inomvärldsliga, naturliga krafter som vi ser verka i dag. Hans klassiska verk Principles of Geology, utgivet i tre band 1830–33, har lagt grunden för vår tids geologi. Den utgår ifrån att inget övernaturligt har hänt. Naturliga faktorer under miljontals år måste antas ha orsakat jordskorpans nuvarande utseende. Denna teori kallas för vetenskaplig, något som varje sann vetenskapsman bör utgå ifrån. Den som tror på Bibelns uppgifter kallas för vidskeplig!^[3]Därför blev det nyligen en formidabel hetsjakt mot Julia Kronlid. Hur kunde hon väljas till riksdagens andre vice talman när hon sagt att hon inte trodde på Darwins evolutionsteori och inte … Continue reading

För intresserade läsare rekommenderar jag följande länk. Klicka på https://youtu.be/UM82qxxskZE i din dator! I denna video får vi del av tydliga fotografier och filmer från många platser världen över som vittnar om vad syndafloden åstadkommit. Det är fråga om en ofrånkomlig verklighet. En rad vetenskapsmän som noggrant studerat de sedimentära lagren i bl a Grand Canyon och på många andra platser intervjuas. De visar att de många fossilen inte kan förklaras på något annat sätt än att de hastigt begravts genom enorma och helt omvälvande vattenmassor. Sedimenteringen har skett snabbt. Det finns inga spår av en lång tid mellan lagren. Erosion mellan lagren saknas. Döm själva genom att studera denna video!

2.  Guds förutsägelser

HERREN visar också att han inte är som de människoskapade avgudarna utan en levande och allvetande Gud genom att förutsäga vad som kommer att ske. Den svåra ödeläggelsen av landet genom assyrierna på Hiskias tid (”Ert land är ödelagt, era städer nerbrända i eld. Era åkrar förtärs i er åsyn av främlingar”, Jes 1:7) hade Gud genom Jesaja flera gånger förutsagt. Men det kunde inte avgudarna och de som trodde på dem. ”Låt oss tillsammans träda inför rätta”, säger Jesaja till dem (41:1). ”För fram er sak, säger HERREN, kom med era bevis, säger Jakobs Kung. Låt dem komma och berätta för oss vad som ska ske. Var finns era tidigare utsagor? Lägg fram dem, så ska vi studera dem och se hur de har uppfyllts” (41:21–22).

Jesaja däremot kunde hänvisa till sina tidigare utsagor och bevisa att HERREN hade förutsagt det som nu gått i uppfyllelse. Han sa: ”Vem har i öster uppväckt honom som möts av rättfärdighet? Vem  ger folk i hans våld och gör honom till härskare över kungar” (41:2). Denne mäktige man är inte Koresh på 500-talet som blev judarnas befriare utan den angripare som Jesaja flera gånger förutsagt skulle komma, nämligen Assyriens kung som vi sett håna Hiskia och som hotade lägga också Jerusalem i ruiner.^[4]Genom att bibelkritiker helt felaktigt hävdat att ”honom” i Jes 41:2 syftar på Koresh på 500-talet, menar de att därmed är det bevisat att det måste vara en profet på 500-talet (en … Continue reading Jesaja hade redan långt tidigare med talande bilder förutsagt: ”HERREN ska ta en rakkniv som är hyrd på andra sidan floden – nämligen Assyriens kung – och raka av allt hår både på huvudet och nertill, och även ta bort skägget” (7:20). ”HERREN ska låta flodens väldiga vattenmassor komma över dem, nämligen Assyriens kung med all hans härlighet. Den ska stiga över alla sina bräddar och över alla sina stränder. Den ska tränga in i Juda, svämma över och breda ut sig så att den når ända upp till halsen. Den ska breda ut sina vingar och fylla ditt land i hela dess vidd, Immanuel. Rasa, ni folk! Ni ska ändå krossas. Lyssna, alla länder i fjärran! Rusta er! Ni ska krossas. Rusta er! Ni ska krossas. Gör upp planer, de slår ändå fel” (8:7ff). ”HERREN Sebaot har svurit och sagt: Sannerligen, som jag har tänkt, så ska det ske, det jag beslutat ska blir verklighet. Jag ska krossa Assur i mitt land” (14:24f).

När nu Jesajas motpart inte kunde presentera några förutsägelser som bevisligen gått i fullbordan, så som Jesaja kunde, vill Jesaja ge dem en chans till: ”Låt oss höra vad som ska komma, tala om vad som ska hända i framtiden så att vi ser att ni är gudar. Gör något, vad som helst, så att vi alla häpnar när vi ser det!”(41:22b–23). Men bara Gud kan tala om vad som ska hända i framtiden. Och eftersom det nu visat sig att det Gud förutsagt om en våldsam assyrisk erövring verkligen besannats, så borde nu profetens motpart lita på allt som den ende sanne Guden förutsäger, också profetiorna om befriaren Koresh och om Messias som Koresh är en skuggbild av.

Jesajas motpart visade sin totala oförmåga att komma med sanna förutsägelser: ”Se, ni är mindre än noll, ert verk är ingenting alls. Den som väljer er är avskyvärd” (41:24). När det nu visat sig att Guds förutsägelser går i uppfyllelse borde de överge sina odugliga avgudar och lyssna på den ende sanne Guden. De borde lita på de nya förutsägelser som Gud nu låter Jesaja förkunna: ”Jag har låtit en man uppstå i norr, och han kommer från öster. Han ska åkalla mitt namn” (41:25). Här gäller förutsägelsen en man som till skillnad från erövraren i 41:2 verkligen fullgör det uppdrag han fått från Gud, nämligen Koresh. Jesaja sammanfattar i 42:9: ”Se, det jag förkunnade förut har kommit [förutsägelserna om Assyriens kung]. Nu förkunnar jag nya ting, jag låter er höra om dem innan de visar sig.” ”Jag är den som säger om Koresh: ’Han är min herde, han ska fullborda allt jag vill” (44:28). ”Jag kallar på örnen från öster, från fjärran land en man som verkställer mitt beslut. Vad jag talat låter jag ske, vad jag beslutat utför jag” (46:11).

Hiskias tro

Låt oss nu gå tillbaka till den text som är utgångspunkten för denna artikel, hur Sanherib jämställer HERREN med hedningars avgudar och hotar att inta Jerusalem. Är Hiskias tro en meningslös förtröstan? När Hiskia hörde vad Sanherib hade sagt, rev han sönder sina kläder och svepte sig i säcktyg. När Hiskias ämbetsmän berättade för Jesaja hur Hiskia reagerat, sände Jesaja följande budskap till Hiskia från Herren: ”Jag ska låta en ande verka i honom så att han vänder tillbaka till sitt land när han får höra ett rykte. Och jag ska låta honom falla för svärd i sitt eget land” (2 Kung 19:6–7).

Men Sanherib sände på nytt ett budskap till Hiskia via ett brev: ”Låt inte din Gud som du förtröstar på bedra dig så att du tänker: Jerusalem ska inte falla i den assyriske kungens hand. Du har ju hört vad Assyriens kungar har gjort med alla länder och förintat dem fullständigt. Och du skulle bli räddad!” (v 10–11). Hiskias reaktion på Sanheribs brev blev: Han bredde ut brevet inför HERRENS ansikte och bad: ”HERRE, Israels Gud, du som tronar på keruberna, endast du är Gud över alla riken på jorden. Du har gjort himlen och jorden. . . HERRE vår Gud, rädda oss ur hans hand, så att alla riken på jorden förstår att du är HERREN Gud, bara du” (v 15–19). På denna trosvissa bön svarade HERREN med följande ord om Sanherib: ”Därför att du rasar mot mig och ditt högmod har nått mina öron, ska jag sätta min krok i din näsa och mitt betsel i din mun och föra dig tillbaka samma väg som du kom. . . För från Jerusalem ska en rest gå ut, de räddade från Sions berg. HERRENS egen lidelse ska göra det. Därför säger HERREN så om Assyriens kung: Han ska inte komma in i denna stad eller skjuta någon pil ditin” (v 28, 31–32).

Att Sanherib och hans armé inte skulle inta Jerusalem stred mot allt förnuft. Men det HERREN lovade skulle ske, det skedde, helt mirakulöst: ”Samma natt gick HERRENS Ängel ut och slog 185 000 i assyriernas läger. När man steg upp tidigt nästa morgon, då låg där fullt av döda kroppar” (v 35). Sanherib fick erfara vem som har makten, vem han hånat och hädat. Han hade krävt Jerusalems kapitulation. Nu blev det han som måste kapitulera och vända tillbaka till Nineve med bara spillror av sin här. Utombibliska källor bekräftar att Sanheribs här drabbades av en svår hemsökelse och att Jerusalem aldrig intogs av Sanherib. Den Gud som Hiskia förtröstade på var inte en inbillad makt utan en levande verklighet, himmelens och jordens skapare.

3. Gud är av evighet, undrens Gud, Skaparen av himmel och jord

Det är helt grundläggande för en biblisk förtröstan på Gud att han inte är en människoskapelse utan tvärtom människans Skapare, ja, hela universums Skapare. Som sådan är han undrens Gud, för skapelsen med allt som hör till den är ett ofattbart under som förutsätter en allsmäktig Skapare. För ateister är det dårskap och vidskepelse att tro på Gud som hela världens Skapare. Men i själva verket är det tvärtom, det är dårskap att tro att skapelsen har skapat sig själv under miljontals år genom långsamt verkande inomvärldsliga orsaker och att leta efter liv som någon gång under utvecklingens gång skulle ha skapats av icke-liv. ”Gud sade och det blev till, han befallde och det stod där” (Ps 33:9). Men ”dåren säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud” (Ps 14:1).

Gång på gång hänvisar bibliska texter till Guds storhet, vishet och makt som Skaparen av himmel och jord, i skarp kontrast till människans litenhet, förstånd och förmåga. Till Job sa HERREN: ”Var var du när jag lade jordens grund? . . . Vem bestämde dess mått? . . . Har du under dina dagar befallt dagen att gry? . . . Har du stigit ner till havets källor och vandrat på djupets botten? . . .Var går vägen dit där ljuset delar sig, där östanvinden breder ut sig över jorden? . . . Kan du knyta samman Sjustjärnornas knippe eller lossa Orions band? Kan du föra fram himlens tecken i rätt tid och leda Björnen och dess ungar? . . . Kan du sända ut blixtarna? (ur Job kap 38). Job svarade: ”Jag är för liten. Vad kan jag svara dig? Jag sätter handen för munnen” (Job 39:37).

Efter den assyriska hemsökelsen behövde Guds folk tröstas och stärkas i sin förtröstan på Gud. Därför hänvisar Gud genom sin profet Jesaja gång på gång till sin storhet och makt som Skaparen. Här några exempel från Jesaja 40–45: ”Vem har mätt vattnen i sin kupade hand och mätt himlens vidd med sina fingrar? Vem har samlat jordens stoft i ett mått, vägt bergen på en våg och höjderna på en vågskål? Vem har utforskat HERRENS Ande? Vem kan ge honom råd och undervisa honom? . . . Se, folken är som en droppe i en spann, som ett dammkorn i en vågskål  … Lyft blicken mot höjden och se: Vem har skapat allt detta? Det är han som för fram härskaran däruppe i räknade skaror. Med sin stora makt och sin väldiga kraft nämner han dem alla vid namn – ingen enda uteblir” (ur Jes 40).

”Se min tjänare [Messias] som jag stöder, min utvalde som min själ glädjer sig över. . . Ett brutet strå ska han inte krossa, en tynande veke ska han inte släcka. . . Så säger Gud, Herren som har skapat himlen och spänt ut den, han som har brett ut jorden med allt som växer där, han som har gett liv åt folket som bor där och ande åt dem som vandrar på den” (ur Jes 42).

”Jag är den förste, och jag är den siste. Utom mig finns ingen Gud. Vem är som jag? Låt honom berätta och lägga fram förmig vad som har hänt sedan jag insatte folket för evigt, och berätta vad som ska komma i framtiden. . . Finns det någon annan Gud än jag? Nej, det finns ingen annan Klippa, jag vet ingen. Alla som tillverkar avgudar är tomhet, deras kära gudar kan intehjälpa. Deras vittnen ser inget och förstår inget, därför kommer de på skam. Vem vill forma en gud och gjuta en bild som inte kan hjälpa honom? Se, hela deras sällskap ska komma på skam … Jag, HERREN, är den som har gjort allt, den som ensam har spänt ut himlen och brett ur jorden. Vem var med mig? Jag är den som tillintetgör lögnprofeternas tecken och gör spåmännen till dårar, som låter de visa komma till korta och gör deras kunskap till dårskap” (ur Jes 44).

”Ve den som tvistar med sin Skapare, en lerskärva bland jordens skärvor! Säger leran till den som formar den: Vad gör du? Säger ditt verk: Han har inga händer? . . . Det är jag som har gjort jorden och skapat människorna på den. Det är jag som har spänt ut himlen med mina händer och gett befallning till hela dess här. . . Så säger HERREN, han som har skapat himlen, han som är Gud, som har format jorden och gjort den och berett den, som inte har skapat den till att vara öde utan format den till att vara bebodd: Jag är HERREN, och det finns ingen annan. . . Vänd er till mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar, för jag är Gud och det finns ingen annan” (ur Jes 45).

Många bibelböcker betonar Guds storhet som Skapare. Här till sist några exempel från Psaltaren: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat – vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar hand om honom?” (Ps 8:4–5). ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk” (Ps 19:2). ”Himlen är skapad genom HERRENS ord, hela dess här genom hans muns ande. . . Han sade och det blev till, han befallde och det stod där” (Ps 33:6, 9). ”Stor är HERREN och högt prisad, värd att vörda mer än alla gudar. Folkens alla gudar är avgudar, men HERREN har gjort himlen” (Ps 96:4–5). ”För länge sedan lade du jordens grund, himlarna är dina händers verk. De ska gå under, men du ska bestå. De ska alla nötas ut som kläder, du ska byta ut dem som en mantel och de försvinner. Men du är densamme, och dina år har inget slut” (Ps 102:26–28). ”Hur mångfaldiga är inte dina verk, HERRE! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat. Där är havet, det stora och vida, med ett oräkneligt vimmel av djur, både stora och små” (Ps 104:24–25).

Slutord

I denna artikel har jag begränsat mig till gammaltestamentliga vittnesbörd om Guds storhet och makt. Låt mig som avslutning lyfta fram några verser från Nya testamentet som talar om skapelsen och betonar att Guds Son Jesus Kristus är Ordet genom vilket allt är skapat. ”Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till” (Joh 1:3). ”Han [Fadern] har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom” (Kol 1:13–17). ”Honom [Sonen] har han [Gud] insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum. Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord” (Heb 1:2–3).

Är det vidskepligt och meningslöst att förtrösta på Gud som Skaparen och den ende Frälsaren? Verkligen inte! Bibelns och skapelsens vittnesbörd om Guds storhet och makt går inte att blunda för. De har makt att skapa tro och förtröstan på den ende sanne och levande Guden, att föra människor från mörker till ljus. En evolutionism som utgår ifrån att skapelsen blivit till utan en gudomlig och mäktig Skapare är däremot vidskepelse. Lyft blicken mot höjden och se: Vem har skapat allt detta?”(Jes 40:26). Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans [Guds] osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat (Rom 1:20).