Skillnaden mellan Gamla och Nya testamentet

Av Seth Erlandsson, som i en not skriver: ”Detta ämne har jag tagit upp olika utförligt vid flera tillfällen, bl a vid en Biblicumdag i Åbo den 12 okt 2019. Temat för den dagen var ”Att förstå Bibeln”. Eftersom ämnet är viktig för en rätt förståelse av Bibeln tar jag upp det igen i detta nummer.”

Innan jag går in på skillnaden mellan Sinaiförbundet och det nya förbundet bör först understrykas vad som är lika:

• Både GT och NT är helig skrift, Guds särskilda uppenbarelse.
• Både i GT och NT framträder Guds evige Son, ett med HERREN, den treenige och ende sanne Guden. Ingen syndare kan se Fadern i sin helighet, för han är ”en förtärande eld” (5 Mos 4:24; Heb 12:29). Endast genom Sonen har syndare tillträde till Gud den helige. Jag är Vägen… Ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh 14:6). Sonen uppenbarar sig som en människa redan under gamla förbundets tid, redan innan han antog mänsklig gestalt, ”blev kött” (Joh 1:14) som en sann, syndfri människa genom jungfru Maria. Han framträder i GT som Faderns särskilde Utsände, på hebreiska Mal’ak JHWH. Dessa ord översätts oftast med ”HERRENS Ängel”. Han visar sig för Abraham, då tillsammans med två änglar som sedan går vidare till Sodom medan HERREN stannar kvar hos Abraham och samtalar med honom (se 1 Mos 18:1–2, 13f, 16–18, 22; 19:1). Han visar sig för Mose (2 Mos 3) och går framför Israels barn vid uttåget ur Egypten. Han uppenbarar sig för många fler, bl a för Gideon (Dom 6:11ff) och för Simsons föräldrar (Dom 13:3ff). När Jesu gudom ifrågasätts, att han är ett med Fadern, hänvisar han till GT:s ord om HERRENS särskilde Utsände: Jag har inte kommit av mig själv, utan det finns en som är sann och som har sänt mig (Joh 7:28). Med andra ord: Jag är Faderns Utsände. ”Jag är från honom och han har sänt mig. Då ville de gripa honom” (Joh 7:29f). ”Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev” (Joh 5:46).
• Guds förbund med Abraham är samma nådesförbund som det nya förbundet. När förbundet ingås med Abraham enligt 1 Mos 15 framgår det tydligt att det är fråga om ett ensidigt nådesförbund. Den utlovade välsignelsen (frälsningen) erbjuds som en fri gåva utan villkor. Under bilden av ”en rykande ugn med en brinnande fackla” gick HERREN ensam fram mellan köttstyckena när förbundet ingicks (15:17). Därmed visar han att han åtog sig att uppfylla både förbundets frälsningslöfte och motpartens lydnadslöfte. Jeremia 34:18–19 berättar hur ett förbund kunde ingås för att åskådliggöra båda parters förpliktelser. Då gick båda parter, också den mottagande parten, ”mellan styckena av kalven”. Båda parter måste uppfylla sina löften.

Vad är då olika?

• Gamla förbundet, dvs Sinaiförbundet är tvåsidigt, ett villkorat erbjudande. Om den mottagande parten sviker sitt lydnadslöfte (se löftet i 2 Mos 24:7), bryts förbundet och välsignelsen ersätts av förbannelse (se 3 Mos 26 och 5 Mos 28). Jeremia profeterar att dagar ska komma då HERREN ”sluter ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte som förbundet jag slöt med deras fäder den dag då jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land – förbundet med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre” (Jer 31:31-32).
• Gamla testamentet är förebådande, Nya testamentet uppfyllelsen.
• Gamla förbundets tid är ”den första tiden” (på hebr. `eth harishón), nya förbundet som varar mellan Kristi första och andra ankomst ”den sista tiden” (på hebr. `eth ha’ach^arón), Jes 9:1.
• Gamla förbundet innebär bundenhet, nya förbundet frihet. Förbundet från berget Sinai ”föder sina barn till slaveri”, ”det himmelska Jerusalem är fritt och är vår moder” (har fött oss) (Gal 4:24-26). ”Kristus har gjort oss fria… låt er inte tvingas in under slavoket igen” (Gal 5:1). ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller när det gäller högtid eller nymånad eller sabbat” (Kol 2:16).
• Nya testamentet understryker att det är viktigt att skilja mellan Abrahams barn efter köttet och Abrahams barn efter löftet: ”Alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn”, ”alla som härstammar från Israel är inte Israel”, ”det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn utan löftets barn” (Rom 9:6–8). ”Så säger Gud genom Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk” (Rom 9:25, Hos 2:23).

Teokratin i GT

I det tvåsidiga teokratiska förbund som slöts vid Sinai berg ca 1446 f Kr behövde Israel mer än den naturliga lagen, morallagen. Som Guds utvalda tjänare behövde folket förutom morallagen en rad ceremoniallagar för att rätt dyrka sin himmelske Kung i det utlovade landet och leva med den Helige och ende sanne Guden i sin mitt. Som gudsstat behövde de också en civil lagstiftning som reglerade hur nationen skulle styras. Gud lovade att vara deras kung och ge dem rika välsignelser om de lyssnade på honom och handlade efter alla hans bud (se 3 Mos 26; 5 Mos 28). Och allt folket lovade å sin sida ”med en mun”: ”Allt som HERREN har sagt vill vi göra” (2 Mos 24:3): Mose tog då förbundsboken och läste upp den för folket, och de sa: Allt som HERREN har sagt vill vi göra och lyda (v 7).

När Guds folk sammanfaller med en yttre nation i en avgudadyrkande och mot Gud upprorisk värld och troget ska tjäna den ende sanne Guden, måste all orenhet och upproriskhet mot Gud utrensas ur denna nation. ”Ogräs och vete” kan i en teokratisk nation inte växa tillsammans fram till ”skördetiden” vid ”tidens slut”, dvs domedagen (Matt 13:30, 39), så som fallet är i det nya förbundet. Enligt det teokratiska förbund som slöts vid Sinai skulle uppenbar upproriskhet mot Gud bortskaffas så snart den blev uppenbar. Sålunda utrensades genom dödsstraff bl a missbruk av sexualitetens gåva (se 3 Mos 20:10ff), likaså brott mot sabbatens vila (se 4 Mos 15:32-36) och hädelse mot den Helige och hans heliga ord (se 3 Mos 24:13–16).

När Gamla testamentets löften om Messias (på grekiska Christós) och frälsningen genom honom får sin uppfyllelse, då instiftar Gud ”ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus”, redan utlovat av HERREN via profeten Jeremia på 600-talet f Kr (Jer 31:31ff). När Gud genom Jeremia ”talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat det förra föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat är på väg att försvinna”, skriver Hebreerbrevets författare (Heb 8:11).

Guds rike är ett andligt rike. Det sammanfaller inte med ett världsligt rike, någon viss yttre nation eller etnicitet. ”Mitt rike är inte av den här världen”, betonar Jesus (Joh 18:36). De troende är Guds sanna folk ”av alla folk och stammar och länder och språk”. De troende är i världen men inte av världen. ”Hela världen är i den ondes våld” (1 Joh 5:19). ”Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem från det onda”, ber Jesus i sin översteprästerliga förbön (Joh 17:15), och fortsätter: ”De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen” (v 16).

Angående ”liknelsen om ogräset i åkern” betonar Jesus att ”åkern är världen” (Matt 13:38). Därför säger han: ”Låt båda (ogräs och vete) växa tillsammans fram till skörden” (v 30). Den kristna församlingen däremot är ”inte av världen”. Därför hör inte ”ogräs” som sexuell omoral, girighet och avgudadyrkan hemma inom församlingen. Jesu lärjungar ska vara ett salt och ett ljus i den mot Gud upproriska världen (Matt 5:13–16), ”stå enade i samma sinne och samma mening” (1 Kor 1:10) och med en mun förkunna Guds väldiga gärningar (Rom 15:6; 1 Pet 2:9).

Skuggbilder (förebud) i GT, själva verkligheten (uppfyllelsen) i NT

Israel fick uppdraget att vara Herrens tjänare. ^[1]För ett utförligare studium av Israels tjänaruppdrag under gamla förbundets tid, se min skrift Israel som Guds tjänare (Biblicums småskrifter nr 16, 2012). När den utlovade Messias kommer som HERRENS sanne tjänare jämförs han ofta med Israel. Om Israels barn heter det i Hosea 11:1f: ”Ut ur Egypten kallade jag min son. Men ju mer man kallar dem, desto mer drar de sig undan. De offrar åt baalerna och tänder rökelse åt avgudabilderna.” Om den sanne tjänaren Jesus som tvingades fly till Egypten undan Herodes den store heter det: ”Ut ur Egypten kallade jag min son” (Matt 2:15). Jesus drog sig aldrig undan sitt uppdrag. Israel svek sitt uppdrag, hos Jesus fanns inget svek. Israel vandrade 40 år i öknen och gjorde gång på gång uppror mot Gud. Jesus fördes ut i öknen i 40 dagar, frestades av djävulen men var trogen sin Fader i allt.

Den gammaltestamentliga offertjänsten vittnade om att synden måste sonas. Den pekade fram emot det sanna försoningsoffret en gång för alla. Genom tabernaklet och templet var Gud mitt ibland sitt folk. ”Jag ska bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud” (2 Mos 29:45). Om den troende säger Jesus: ”Min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom” (Joh 14:23). Jesus är det sanna templet: ”Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar… Templet han talade om var hans kropp” (Joh 2:19, 21). De troende är levande stenar i detta tempel (1 Pet 2:5). ”Vi är den levande Gudens tempel, för Gud har sagt: ’Jag ska bo hos dem och vandra bland dem och vara deras Gud, och de ska vara mitt folk’” (2 Kor 6:16).

”Lagen (Toráh) ger en skuggbild av det goda som kommer, men inte tingen i deras verkliga gestalt” (Heb 10:1). ”Nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus för alla som tror. Här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus” (Rom 3:21-24). ”Den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet” (Rom 4:5). ”Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror” (Rom 10:4).

 

Hur Gud uppenbarar sig i GT och NT

Ingen syndare kan se Fadern i hans helighet och överleva. Paulus skriver: Han ”bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se” (1 Tim 6:16). Först i himlen där ingen synd finns kan vi se Gud i all sin härlighet. Mose påminner Israels barn: ”HERREN din Gud är en förtärande eld” (5 Mos 4:24). Samma sak blir vi påminda om i Hebreerbrevet 12:29. Därför döljer Fadern sitt ansikte när han stiger ner på vår syndiga jord. Han omger sig då av en molnsky och ett mörker. Det sker när han steg ner på Sinai berg för att delge folket ”de tio orden”. Det skedde också när han talade till Mose från Uppenbarelsetältet. Han gav Mose omfattande undervisning från uppenbarelsetältets inre rum, det allraheligaste (se 3 Mos 1:1ff). Där var det helt mörkt, så Mose kunde bara höra rösten.

För Mose uppenbarade sig Fadern på ett unikt sätt. ”I Israel uppstod ingen mer profet som Mose, som HERREN kände ansikte mot ansikte” (5 Mos 34:10). Så avslutas Moseböckerna. Med ”ansikte mot ansikte” menas att Fadern talade med Mose direkt utan mellanhänder, inte att Mose såg hans ansikte. När Mose bad att få se Fadern i hans fulla härlighet (2 Mos 33:18) blev svaret: ”Mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva” (v 20). ”Du ska få se mig på ryggen, men mitt ansikte kan ingen se” (v 23). När Gud uppenbarade sig för andra profeter, t ex Jesaja, talade han till dem via syner. Därför bär Jesajaboken namnet Chazón Jeshajáhu (”Jesajas syner”). Gud kunde också tala till människorna genom himmelskasändebud. De visade sig i regel som män i skinande kläder. Den främste av dessa sändebud (änglar) var Guds egen Son, HERRENS särskilde Utsände, som var ett med HERREN själv.

Inför den helige Gudens uppenbarelse för Israels barn på Sinai berg måste en rad försiktighetsåtgärder vidtas. Folket fick inte komma för nära. HERREN sa till Mose: ”Du ska märka ut en gräns för folket runt omkring berget och säga: Akta er för att stiga upp på berget eller komma nära dess fot. Var och en som kommer nära berget ska straffas med döden” (2 Mos 19:12). När det står att HERREN ska stiga ner på Sinai berg ”inför allt folkets ögon” (v 11), betyder det att ”allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget” (2 Mos 20:18) och hörde honom tala ”de tio orden”. Upplevelsen av Guds helighet var så stark att de bad Mose: ”Tala du till oss så ska vi höra. Men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö” (2 Mos 20:19).

Denna fruktan för den Helige och hur han uppenbarade sig var viktig. ”Eftersom ni inte såg någon gestalt den dag då HERREN talade till er på Horeb ur elden ska ni noga akta er, så att ni inte försyndar er genom att ni gör åt er något beläte, något slags avgudabild” (5 Mos 4:15). Men mycket snart glömde de hur Fadern uppenbarat sig och vad de hört. Snart gjorde de sig en avgudabild, en guldkalv, och om och om igen gjorde de uppror mot Gud under ökenvandringen.

För att syndiga människor inte ska förtäras av Guds helighet uppenbarar sig Fadern genom sin Son, som han sänder som sin särskilde budbärare. Han är Ordet: ”Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till” (Joh 1:1ff).  Denne utsände budbärare, på hebreiska Mal’ak JHWH, översätts oftast med ”HERRENS Ängel” (från grekiskans ángelos som betyder ”budbärare”, ”en som är utsänd”). Det hebreiska ordet mal’ak betyder “en som är utsänd” (av verbet la’ák “att sända”). Den utsände budbärarens ord och gärningar är Faderns ord och gärning. Därför kan Jesus säga: ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). ”Jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag ska säga och tala” (Joh 12:49). ”Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Orden jag talar till er säger jag inte av mig själv. Fadern bor i mig och gärningarna är hans verk” (Joh 14:10).

HERRENS särskilde utsände (”HERRENS Ängel”) är ett med HERREN själv. Därför kan det omväxlande stå HERRENS Ängel och HERREN eller Gud för samme person. När HERRENS Ängel uppenbarar sig för Mose i den brinnande busken (2 Mos 3) presenterar han sig för Mose som ett med den Helige (”ta av dig skorna, för platsen där du står är helig mark”, v 5) och som ”din fars Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud” (v 6). Nu var det ingen tvekan om att HERRENS Ängel var Gud själv. Därför dolde Mose sitt ansikte, ”för han bävade för att se på Gud” (v 6).

När judarna mer än 1470 år senare ifrågasätter Jesus som Messias och att han är Guds Son, hänvisar han till vad som står i deras Toráh om ”HERRENS särskilde Utsände” (HERRENS ängel). Se Joh 8:12–59: Jag är den Utsände. Jag har inte kommit av mig själv. Den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Vore Gud er Far skulle ni älska mig, för jag har utgått från Gud. Abraham, er far, jublade över att få se min dag. Han såg den och gladde sig (Abraham hade ju fått besök av ”HERRENS Ängel” som visade sig vara ett med HERREN själv, se 1 Mos 18). Om ni inte tror att jag är JAG ÄR, ska ni dö i era synder. JAG ÄR, innan Abraham fanns. ”Då tog de upp stenar för att kasta på honom” (v 59).

Den evige Sonen uppenbarar sig i mänsklig gestalt som en man redan innan han antog människonatur genom jungfrun Maria. Fadern är osynlig. Han visar sig inte men det gör Sonen. Genom sitt frälsningsuppdrag är han Guds nådiga ansikte. Sonens frälsningsgärning hade gällande kraft fr o m begynnelsen då löftet om frälsningen genom Sonen första gången gavs (1 Mos 3:15). I Upp 13:8 står det om man behåller grundtextens ordföljd: ”Alla jordens invånare kommer att tillbe det (vilddjuret), de som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat från världens skapelse” (så bl a Luther). Med annan ordföljd lyder versens senare del: ”de som inte från världens skapelse har sitt namn skrivet i livet bok som tillhör Lammet som är slaktat”.

Bara genom Sonen kan syndare komma till Fadern. HERRENS Ängel är Guds nådiga ansikte som syndare kunde se utan att dö. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, säger Jesus (Joh 14:6). Guds evige Son är för människornas räkning den rättfärdighet som de saknar och som de behöver för att bestå inför den Helige.

Från toppen av Sinaiberget hade Gud visat att hans helighet är som en förtärande eld. Hans helighet är oförenlig med synd. Ändå dröjde det inte länge förrän folket på det grövsta syndade mot Gud. HERREN är inte bara helig. Hans väsen är kärlek (1 Joh 4:8). Trots folkets svåra synd lovade HERREN i sin stora kärlek att inte överge sitt folk: ”Min Mal’ak (= Sonen) ska gå framför dig” (2 Mos 32:34), han är alltjämt Frälsaren. ”Jag ska inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen” (33:2–3). HERRENS väsen är både brinnande helighet och en kärlek som övergår vårt förstånd. Han är ”stor i nåd”. Men folket borde inte glömma Guds helighet, som nyligen ingav stor fruktan när den uppenbarades på Sinai berg. Mose får befallningen: ”Säg till Israels folk: Ni är ett hårdnackat folk. Om jag bara för ett ögonblick skulle gå med dig, skulle jag förgöra dig” (2 Mos 33:5). Via sin Son, sin Mal’ak, kan Gud fortsätta att leda sitt folk till det utlovade landet. Hans ansikte kan folket se utan att förgås: “Mitt ansikte (så står det ordagrant) ska gå med dig och låta dig få ro” (2 Mos 33:14). Endast Guds Son (= Mal’ak JHWH) kan föra syndare från syndens träldomsland in i det utlovade landet.

När Melkisedek = ”rättfärdighetens kung”, bar ut bröd och vin åt Abraham och välsignade honom, var det sannolikt HERRENS särskilde Utsände som uppenbarade sig för honom (1 Mos 14:18f). Han var Salems kung, dvs ”fridens kung” och präst åt Gud den Högste. ”Han står där utan far, utan mor och utan släktregister. Hans dagar har ingen början och hans liv har inget slut: han var lik Guds Son och förblir präst för evigt” (Heb 7:3). Passar in på Messias som ”är präst för evigt på Melkisedeks vis” (Ps 110:4).

Den man som Jakob brottades med vid Jabboks vadställe (1 Mos 32:22ff) visar sig vara Gud själv. ”Jakob kallade platsen Peniel (betyder ”Guds ansikte”), för han tänkte: ’Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats’” (v 30).

För Gideon ”uppenbarade sig HERRENS Ängel” (Dom 6:12ff). När Gideon genom ett underverk förstod att HERRENS Ängel var HERREN själv sa han: ”Ve mig, Herre GUD, jag har sett HERRENS Ängel ansikte mot ansikte!” ”Men HERREN sa till honom: ’Frid vare med dig! Var inte rädd, du ska inte dö’” (v 22–23).

Samme HERRENS Ängel som uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken (2 Mos 3) uppenbarade sig för Josua som ”befälhavare över HERRENS här” (Jos 5:13–15).

HERRENS Ängel uppenbarade sig för Manóas hustru (Dom 13:3ff). Hon berättade det för sin man: ”En gudsman kom till mig. Han såg ut som en Guds ängel” (v 6). ”Då bad Manóa till HERREN: ’O Herre, låt gudsmannen som du sände hit komma tillbaka till oss’” (v 8).  Gud lyssnade till Manóas röst och Guds ängel kom tillbaka till hans hustru. ”Se, mannen som kom till mig häromdagen har uppenbarat sig för mig” (v 10). HERRENS Ängel sa till Manóa: ”’Om du vill ordna ett brännoffer, så offra det åt HERREN.’ Manóa hade nämligen inte förstått att det var HERRENS Ängel” (v 16). Sedan hände följande i samband med brännoffret: ”När lågan steg från altaret mot himlen, steg HERRENS Ängel upp i lågan från altaret. Manóa och hans hustru såg det, och de föll ner till jorden på sitt ansikte” (v 20). ”Manóa sa till sin hustru: ’Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud’” (v 22).

Daniels tre vänner vägrade tillbe den staty av guld som Nebukadnessar lät göra (Dan 3). ”Om ni inte tillber ska ni i samma stund kastas i den brinnande ugnen, och vilken gud kan då rädda er ur mina händer?” (v 15). Ugnen gjordes sju gånger hetare och de tre vännerna bands, ”iförda sina byxor, mantlar, mössor och andra kläder, och kastades i den brinnande ugnen” (v 21). Ugnen hade blivit så starkt upphettad att männen som förde dit Daniels vänner själva blev dödade av eldslågorna (v 22). Nebukadnessar, som kunde se in i ugnen, blev förskräckt och frågade sina rådsherrar: ”Var det inte tre män vi band och kastade i elden?” ”Nu ser jag fyra män gå lösa och lediga inne i elden, helt oskadda. Och den fjärde ser ut som en gudason” (v 24–25).

Daniel såg följande syn mot slutet av sitt liv, år 537 f Kr: Jag såg ”en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av guld från Ufas runt midjan, Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som en blixt, hans ögon som eldslågor och hans armar och ben som glänsande koppar. Ljudet av hans ord var som ett väldigt dån” (Dan 10:5-6).

Gud är både Fadern och Sonen och den helige Ande, en treenig Gud. Det råder full harmoni och samverkan mellan dem. Vid skapelsen, då jorden först var öde och tom och helt täckt av vattenmassor och kompakt mörker, svävade Guds Ande över vattnet (1 Mos 1:2). Det betyder att Gud den helige Ande hade full kontroll över skapelsen från första stund. I 5 Mos 32: 11 liknas Guds Ande vid en örn som breder ut sina vingar högt därovan och svävar över sina ungar (samma verb som i 1 Mos 1:2), vakar över och bevarar dem. Vid dopet kan Guds Ande liknas vid en duva som kommer ned över den döpte med frid. ”Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid” (Rom 8:6). Fadern har sänt i de troendes hjärtan ”sin Sons Ande som ropar: Abba! Far!” (Gal 4:6).

Anden verkar genom Guds undervisning. Nehemja skriver om Israels barn trots deras ständiga avfall: ”I din stora barmhärtighet övergav du dem ändå inte i öknen. . . Din gode Ande gav du för att undervisa dem” (Neh 9:19-20). ”Du hade tålamod med dem i många år och förmanade dem med din Ande genom dina profeter, med de lyssnade inte” (Neh 9:30). Nya testamentet understryker: ”Guds ord är levande och verksamt” (Heb 4:12) därför att Guds Ande är i Guds ord. ”Hela Skriften är utandad (grek. theópneustos) av Gud” (2 Tim 3:16). Anden har också lett profeterna och apostlarna att nedteckna Guds heliga ord, betonar Petrus: ”Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud” (2 Pet 1:21).

Den helige Ande är Livgivaren och Hjälparen som genom evangeliet skapar förtröstan på Guds Son, den enda vägen till Fadern. Den helige Ande för människor från andlig död till andligt liv. Han föder syndare på nytt genom dopets bad (Tit 3:5; Joh 3:5). Jesus sa till folket: ”Detta är Guds verk: att ni tror på den som han har sänt” (Joh 6:29). Jesaja skriver: Den helige Ande är vishetens och förståndets Ande, Anden med råd och styrka. Han kommer med kunskap och skapar vördnad för HERREN (Jes 11:2).

”Ingen har någonsin sett Gud” (dvs Fadern i sin helighet och härlighet). Den Enfödde, som själv är Gud [dvs Sonen] och i Faderns famn, han har gjort honom känd” Joh 1:18). ”Filippus sa: ’Herre, visa oss Fadern så räcker det för oss.’” . . . Jesus svarade Filippus: Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Orden jag talar till er säger jag inte av mig själv. Fadern bor i mig och gärningarna är hans verk. Tro mig: Jag är i Fadern och Fadern är i mig. Och kan ni inte det, tro då för gärningarnas skull (Joh 14:8-11).

Sonen ”är den osynliga Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för genom honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom” (Kol 1:15–17). ”I honom är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder” (v 15).