När ägde syndafloden rum?

Tiden mellan Sem och Abraham enligt 1 Mos 11:10–26

(från nr 2/2020, s 61–68)

Abrahams tid

När levde Abraham? Flera bibelställen kan hjälpa oss besvara den frågan. Låt oss börja med att försöka fastställa när uttåget ur Egypten bör ha ägt rum. Enligt 1 Kung 6:1 var Salomos fjärde regeringsår ”det 480:e året efter det att Israels barn drog ut ur Egypten”.^[1]Septuaginta har ”det 440:e året” i stället för det 480:e. Men det kommer i konflikt Dom 11:26, där Jefta svarar ammoniternas kung: ”Israel har i 300 år bott i Heshbon med underlydande … Continue reading Ganska säkert kan Salomos 4:e regeringsår dateras till ca 966 f Kr. Det betyder att uttåget ur Egypten bör ha ägt rum ca 1446 f Kr (966 + 480). 2 Mos 12:40 hjälper oss sedan att komma längre bakåt i tiden. Där står: ”Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år.”^[2]Septuaginta och den samaritanska pentateuken tillfogar efter Egypten ”och i Kanaan”. Det skulle kunna tolkas så att tiden i Egypten reduceras till 215 år, vilket är alldeles för kort tid. Bl … Continue reading  Enligt dessa ord bör Jakob och Israels barn ha flyttat ner till Egypten och bosatt sig där 1876 f Kr (1446 + 430) (se 1 Mos 45:16ff och 46:1ff).

Med hjälp av uppgifterna ovan kan vi lätt räkna ut tiden för Abrahams levnad. Första Mosebok anger att Abrahams ålder var 100 år när Isak föddes (1 Mos 21:5), att Isaks ålder var 60 år när Jakob föddes (1 Mos 25:26) och att Jakobs ålder var 130 år när han bosatte sig i Egypten (1 Mos 47:9, 28). Det betyder att Abrahams födelseår blir ca 2166 f Kr: 1876 + 100 (Abrahams ålder när Isak föddes) + 60 (Isaks ålder när Jakob föddes) + 130 (Jakobs ålder vid denna tid) = 2166. Eftersom Abraham dog när han var 175 år (1 Mos 25:7) kan hans levnadstid fastställas till ca 2166 – 1991 f Kr. Han var 75 år när han lämnade Harran och begav sig av mot Kanaans land, dvs ca 2091 f Kr (se 1 Mos 12:4–5).^[3]Stefanus ord i Apg 7:4 ska nog tolkas så att ”när hans far hade dött” betyder: Efter orden om Teras död i 1 Mos 11:32 berättas därefter i 1 Mos 12:4–5 att ”Gud förde honom därifrån … Continue reading

 

Syndafloden

Låt oss nu gå ännu längre tillbaka. Hur långt tidigare kan syndafloden ha ägt rum, om vi utgår från uppgifterna i 1 Mos 11:10–26? Två år efter floden fick Sem sonen Arpakshad (v 2). När Arpakshad var 35 år blev han far till Shela (v 12). När Shela var 30 år blev han far till Eber (v 14). När Eber var 34 år blev han far till Peleg (v 16). Alltså skedde Pelegs födelse 2 + 35 + 30 + 34 = 101 år efter floden. Uttrycket ”efter floden” tycks betyda efter flodens början. För det står i 1 Mos 7:6 att Noa var 600 år ”när floden kom” och i 1 Mos 9:28 att han levde 350 år ”efter floden” och att hans hela ålder blev 950 år (600 + 350). Alltså måste ”efter floden” betyda efter flodens början.

När Peleg var 30 år blev han far till Regu (v 18). När Regu var 32 år blev han far till Serug (v 20). När Serug var 30 år blev han far till Nahor (v 22). När Nahor var 29 år blev han far till Tera (v 24). När Tera var 70 år blev han far till Abram, Nahor och Haran (v 26). Alltså föddes Abraham 101 + 30 + 32 + 30 + 29 + 70 = 292 år efter flodens början.

Nu vet vi inte säkert om Abram var äldst av de tre bröderna. Abram kan ha nämnts först eftersom han är huvudpersonen i sammanhanget. Sannolikt var de inte trillingar lika lite som 1 Mos 5:32 måste innebära att Sem, Ham och Jafet var trillingar. Men om Abraham föddes när Tera var 75 år, bör syndafloden ha ägt rum ca 2458 – 2457 f Kr (2166 + 292 = 2458). Av 1 Mos 7:11 och 8:14f framgår att de åtta människorna plus djuren ombord lämnade arken ett år och tio dagar efter flodens början.

 

Problem

Om syndafloden ägde rum ca 2460 f Kr måste flera av Egyptens pyramider ha funnits när syndafloden ägde rum. För den äldsta pyramiden, Saqqarapyramiden, brukar dateras till ca 2650 f Kr och den största, Cheopspyramiden på Gizaplatån i utkanten av Kairo, till ca 2500 f Kr. Om dessa pyramiderna fanns när syndafloden ägde rum, dvs om dateringen av pyramiderna är någorlunda korrekt, borde de bära tydliga spår av att de dränktes av floden. Men inga sådana spår finns. Tvärtom visar sedimenten som pyramiderna vilar på och fossilen i dessa sediment att syndafloden hade ägt rum innan pyramiderna byggdes. Det ger oss anledning att fråga oss om masoreternas hebreiska text på varje punkt stämmer med den ursprungliga hebreiska grundtexten.^[4]En video som beskriver problemet finns här: https://www.youtube.com/watch?v=VI1yRTC6kGE.

 

Den ursprungliga grundtexten

Den ursprungliga hebreiska grundtexten till Gamla testamentets böcker finns inte bevarad utan endast avskrifter av avskrifter av avskrifter. Den rika tillgången på manuskript, tidiga citat och översättningar, ligger till grund för framtagandet av den ursprungliga grundtexten. Ingen biblisk lära vilar på osäker grund. Den hebreiska text som vi huvudsakligen utgår ifrån vid översättningar av Gamla testamentet är ganska sena avskrifter som judiska skriftlärda, de s k masoreterna, har gjort. Masoreternas sätt att kopiera förlagor vittnar i regel om stor noggrannhet. Därför väger de masoretiska avskrifterna tungt. Men det finns tidigare vittnesbörd om hur den ursprungliga grundtexten såg ut, så hänsyn måste tas också till dem.

Den äldsta bevarade masoretiska avskriften till alla Gamla testamentets böcker är den s k Codex Leningradensis från år 1008 e Kr (förkortat MT). Det är den som ligger till grund för tidsuppgifterna i 1 Mos 11:10–26 som vi använt ovan. Ett viktigt textvittne, mer än tusen år äldre än MT, är Septuaginta (LXX), den grekiska översättningen av den hebreiska grundtexten från tidigt 200-tal f Kr. Ibland är LXX:s översättning parafraserande, förmodligen i syfte att försöka tydliggöra innebörden, vilket försvårar en översättning tillbaka till den hebreiska förlagan. Men så är inte alltid fallet. I enstaka fall kan LXX ha bevarat den ursprungliga grundtexten bättre än MT.^[5]Den nya bibelöversättningen EHV (Northwestern Publishing House, 2019) skriver i sitt förord om grundtexten till GT: Vi utgår från Codex Leningradensis som vår grundtext, ”men vi tar också … Continue reading

Just i 1 Mos 11:10–26 föreligger några olikheter mellan MT och LXX som bör beaktas. Det gäller vid vilken ålder Arpakshad och sex av hans efterföljare fick en son. Följande skillnader föreligger när det gäller faderns ålder när Shela (v 12), Eber (v 14), Peleg (v 16), Regu (v 18), Serug (v 20) och Nahor (v 22) föddes. Enligt MT var åldern 35, 30, 34, 30, 32 och 30, medan LXX har 100 år mer för var och en, nämligen 135, 130, 134, 130, 132 och 130. Slutligen anges Nahors ålder när Tera föddes (v 24) till 29 år enligt MT, till 79 år enligt LXX. Den hebreiska grundtext som översattes till grekiska såg uppenbarligen delvis annorlunda ut än den masoretiska texten.

Ett kraftigt stöd för att LXX:s uppgifter kan vara de ursprungliga ges av den samaritanska pentateuken. Samaritanerna, som bosatte sig i Samaria efter Nordrikets fall 722 f Kr, slog vakt om Moseböckerna som helig skrift. Deras kopior av den hebreiska grundtexten till Moseböckerna går tillbaka till en förlaga som inte kan vara yngre än 400-talet f Kr. Den samaritanska pentateuken har samma tidsuppgifter som LXX ovan. Också den judiske historikern Flavius Josefos (ca 37 – ca 100 e Kr) har samma årsangivelser för de sex första (han nämner ingenting om Nahors ålder vid Teras födelse). Det finns alltså tre tidiga vittnen för en annan grundtext än den masoretiska när det gäller dessa tidsuppgifter.

Om Septuagintas hebreiska förlaga stämmer med den ursprungliga grundtexten skedde Pelegs födelse 401 år efter floden (2 + 135 + 130 +134), inte endast 101 år efter floden (enligt MT). Till 401 år för Pelegs födelse efter floden lägger vi 130 + 132 + 130 + 79 +70 = 541 år för att komma fram till tiden för Abrahams födelse, alltså 942 år efter floden (401 + 541), inte endast 292 år efter floden (MT) som verkar vara en alldeles för kort tid. Om Abrahams födelseår är 2166 f Kr får vi fram 2166 + 942 = 3108 f Kr för syndafloden, dvs ca 450 år innan den äldsta pyramiden byggdes i Egypten.

När människorna bröt upp från Ararats bergsland och drog österut mot Mesopotaniens lågland hade de åtta personer som lämnade arken blivit ett talrikt folk som snart genom Guds ingripande skulle spridas ut över jorden. Människorna ville ”i Shinars land” bygga ”en stad och ett torn med spetsen uppe i himlen. Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden” (1 Mos 11:4). Genom Guds ingripande kunde de inte fullfölja denna plan. Gud ”förbistrade (delade) hela jordens språk” från att ha varit ett enda och ”spred ut dem över hela jorden” (1 Mos 11:8–9). Kanske Eber, hebreernas förfader, ville påminna om detta Guds ingripande genom att kalla sin son för Peleg = ”delning” (1 Mos 10:25; 11:16). Det kan knappast ha hänt redan 101 år efter floden (så enligt MT om Pelegs födelse) men mycket möjligt 401 år efter floden (så LXX, den samaritanska pentateuken och Josefos). Dessutom måste byggandet av pyramiderna ha skett efter att Gud delat upp språket i flera språk och spritt ut dem, bl a till Egypten.

 

Varför olika tidsuppgifter i LXX och MT i just 1 Mos 11:10–26?

Fanns det någon anledning för de judiska lärde i Alexandria (LXX), för samaritanerna som kände sig bundna av Moseböckerna (den samaritanska pentateuken) eller för den judiske historikerna Flavius Josefos att ändra tidsuppgifterna i den ursprungliga grundtexten till 1 Mos 11:10–26? Knappast. Av vilken anledning skulle det kunna vara?

Varför har då judiska skriftlärda bakom den masoretiska texten i stället för ”35 och hundra”, ”30 och hundra” etc strukit hundra i sex fall och i ett fall ändrat ”nio och sjuttio” till ”nio och tjugo”? Det vet vi inte. Men vi vet att de besvärades av att Jesus och hans apostlar hävdade att Skriften (Gamla testamentet) klart visade att Jesus var den utlovade Messias. Jesus sa: ”Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev” (Joh 5:46). Konflikten mellan Jesus och de judiska skriftlärda var stor. ”Vore Gud er Far skulle ni älska mig, för jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig” (Joh 8:42). Paulus skrev: ”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, . . . uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna” (1 Kor 15:3f). Petrus citerade Jesaja 53 och skrev: ”Kristus led i ert ställe (se Jes 53:4f). . . Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun” (1 Pet 2:21f, se Jes 53:9). ”Genom hans sår är ni helade. Ni var som vilsna får” (1 Pet 2:24f, se Jes 53:5 och 6).

Inte bara Jesaja 53 var besvärande. (Detta kapitel togs inte med bland ”Haftarot för hela året”, dvs de valda texter ur de profetiska böckerna som lästes i synagogan. Jes 52 och 54 läses men inte Jes 53). Det var också besvärande att Messias som är Davids son samtidigt av David kallas för ”min Herre” (Ps 110:1) och att han enligt HERRENS ed är en präst precis som Melkisedek: ”HERREN har gett sin ed och ska inte ångra sig: ’Du är präst för evigt på samma sätt som Melkisedek’” (Ps 110:4). Lägg märke till vad Hebreerbrevets författare skriver om Melkisedek: ”Hans dagar har ingen början och hans liv har inget slut: han är som Guds Son och förblir präst för evigt” (Heb 7:3). Melkisedek är alltså som Guds Son och Guds Son, Jesus, är som Melkisedek: ”Jesus lever för evigt, och därför har han ett prästämbete som är evigt. . . Det var en sådan överstepräst vi behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna. Han måste inte bära fram offer varje dag som de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets. Det gjorde han en gång för alla när han offrade sig själv. Lagen (Toráh) insätter svaga människor som överstepräster, men ordet som bekräftades med ed och kom efter lagen insätter Sonen, som är fullkomlig för evigt” (Heb 7:24–28).

Melkisedek betyder ”rättfärdighetens kung” och han är ”Salems kung”, dvs ”fridens kung” (Heb 7:2; 1 Mos 14:18–20). Melkisedek välsignade Abraham (1 Mos 14:18–20). Den välsignelse han gav Abraham var inget mindre än Guds den Högstes välsignelse (se 1 Mos 14:19). Jesus sa till de judar som förnekade att han var Guds utsände Son: ”Abraham, er far, jublade över att få se min dag. Han såg den och gladde sig” (Joh 8:56). Precis som Guds Son (ofta kallad ”HERRENS Ängel” = ”HERRENS Utsände”) plötsligt uppenbarade sig i den brinnande busken för Mose (2 Mos 3:2ff) och lika plötsligt uppenbarade sig för Josua som en man med draget svärd (Jos 5:13ff), uppenbarade sig Guds son plötsligt för Abraham som ”Rättfärdighetens kung” (= Melkisedek).

De judiska skriftlärda kunde inte acceptera att Messias enligt Skriften var både Gud och människa och att Jesus var denne utlovade Messias, Guds unike Son, ett med Fadern. ”Ni känner varken mig eller min Far. Hade ni känt mig, skulle ni också känna min Far”, sa Jesus till dem (Joh 8:19). ”Om ni inte tror att Jag Är, ska ni dö i era synder” (Joh 8:24). Dessvärre framhärdade de skriftlärda i sin blindhet: ”Visst har vi rätt när vi säger att du är samarier och besatt av en ond ande?” (Joh 8:48). ”Du hädar och gör dig själv till Gud fast du är en människa” (Joh 10:33).

Jesus pekade på profetian i Ps 110 när han samtalade med fariseerna om Messias (se Matt 22:41–46), och för apostlarna var texten om Melkisedek i 1 Mos 14 viktig tillsammans med profetian i Ps 110. Det framgår av Hebreerbrevet. Från kapitel 4:14 ända fram t o m 10:21 undervisas om Jesus som en överstepräst lik Melkisedek: ”Om nu fullkomlighet hade gått att nå genom den levitiska prästtjänsten – och på den grunden fick folket lagen – varför måste det då uppstå en annan präst, en som Melkisedek, en som inte sägs vara som Aron? . . . Så åsidosätts ett tidigare bud eftersom det var svagt och kraftlöst, för lagen åstadkom aldrig något fullkomligt. Men ett bättre hopp har kommit, och genom det kan vi närma oss Gud. Dessutom kom det inte utan ed. De andra blev präster utan ed, men Jesus har blivit det genom en ed av den som sade till honom: Herren har gett sin ed och ska inte ångra sig: Du är präst för evigt” (Heb 7:11, 18–21).

Om profetian om en präst ”på samma sätt som Melkisedek” inte kunde syfta på Messias, vilket de judiska skriftlärda hävdade, eftersom Messias var ”Davids son”, dvs av Juda stam, vem var då Melkisedek? Deras lösning blev att han måste ha varit Sem. I Targum Neofiti från 3:e till 8:e århundradet e Kr sägs: ”Melkisedek, Jerusalems kung, var den store Shem.” Luther skriver i sin kommentar till Första Mosebok att alla judiska utläggare av 1 Mos 14 hävdar att  ”Sem var Noas son”. Eftersom Sem ännu levde på Abrahams tid enligt de sena handskrifter av den hebreiska texten som fanns på Luthers tid, så kan Melkisedek ha varit Sem, menar Luther.

Sem levde visserligen innan Levi stam fanns, men man menade att han på ett föregripande sätt kunde räknas till Levi stam, eftersom Levi stam härstammar från honom. Orden ”på samma sätt som Melkisedek” kunde alltså tolkas så att det utlovade prästadömet överensstämde med lagens krav och att Jesus som var av Juda stam ingalunda kunde åsyftas. Mot detta betonar Hebreerbrevet att Melkisedek enligt 1 Mos 14:18–20 framträder ”utan far, utan mor och utan släktregister. Hans dagar har ingen början och hans liv har inget slut” (Heb 7:3). Sem däremot framträder med både far och mor och släktregister.

Enligt den grundtext som uppenbarligen fanns långt före den masoretiska texten, den grundtext som LXX, den samaritanska pentateuken och Flavius Josefos hade tillgång till, dog Sem 500 år före Abrahams födelse! Sem kan alltså inte ha varit Melkisedek enligt LXX, den samaritanska pentateuken och Josefos. För att Sem skulle kunna vara Melkisedek måste han alltjämt ha levt på Abrahams tid. Den masoretiska texten kortar ner tiden mellan syndafloden och Abrahams tid med 650 år. Därmed levde Sem ännu när Abraham mötte Melkisedek.

Frågan är nu: Vilken grundtext stämmer med den ursprungliga? Har den samaritanska hebreiska texten till Toráh och den grundtext som de alexandrinska judarna översatte till grekiska av någon anledning förlängt tiden mellan floden och Abraham, eller har judiska skriftlärda förkortat den tiden så att Sem ska kunna vara identisk med Melkisedek?