Luther och toleransen

av teol. dr Gottfried Herrmann

Författaren av denna artikel är ledare för tyska Evangelisk-Lutherska Frikyrkans förlag och professor i kyrkohistoria vid Lutherisches Theologisches Seminar i Leipzig: Artikeln är översatt till svenska av Hendrik Landgraf. (Från Biblicum nr 2/2017 under rubriken ”Inför Lutherjubileet”.)

 

Långt utanför Tysklands gränser uppmärksammas reformationsjubileet. I och med detta har i synnerhet Martin Luther satts i fokus. Inom den tyska evangeliska ”Landeskirche” har detta jubileum förberetts i tio år. Med detta vill man uppmärksamma reformatorns många förtjänster och den positiva efterverkan utan att förneka hans mörka sidor.

Speciellt Luthers sätt att bemöta meningsmotståndare är en stötesten och uppfattas idag av många som väldigt intolerant. Hans uttalanden mot judar används gärna som exempel för att utmåla honom som en antisemit som levererade argument för judarnas massförintelse i Nazityskland. Som bevis anförs bl a citat från Luthers uppmaningar från 1543:”Börja med att sätta eld på deras synagogor och skolor och att begrava och täcka över med jord det som inte vill brinna, så att ingen någonsin kommer att återse en sten eller slagg från dem.”^[1]Luther, Von den Juden und ihren Lügen, 1543 (LW 47, 268; LW= Luther’s Works; Walch. 20,1989f; Walch. = St. Louis utg.van). .versatt fr.n LW till svenska av SE.

Dessa ord är utan tvekan ”magstarka” och det är föga förvånande att kyrkokritiker flitigt använder sig av dem. Dock är saken inte så enkel. Kritikerna förbiser gärna att Luther inte bör mätas med vår tids mått. Det ligger ju åtminstone ett halvt årtusende mellan hans och vår tid. Han levde under helt annorlunda förhållanden än vi idag. Detta måste man ta med i beaktande om man vill bedöma honom rättvist.

Vårt ämne är ”Luther och toleransen”. Här sätts två saker i relation som egentligen inte hör ihop. Uttrycket tolerans uppfanns först under upplysningstiden på 1700-talet. Hur ska vi då kunna mäta Luthers 1500-tal med denna måttstock?

Vad betyder egentligen tolerans? Vad försöker man uttrycka med ordet? Bortser man från termens tekniska bruk^[2]Där står tolerans för en tillåten avvikelse från idealmåttet., betyder tolerans fördragsamhet eller att låta främmande övertygelser gälla. Vi människor är idag efter-upplysningstidens barn. Tolerans präglar allt vårt tänkande och handlande. Vi kan och vill inte tillbaka till medeltiden. Vi vill inte påtvinga någon vår uppfattning och absolut inte med våld. Och det är bra.

Inte heller Luther har gjort detta. Han var dock grundad i Bibeln och dess lära.

I 2:a Tessalonikerbrevet skriver aposteln Paulus: ”Alla har ju inte tron” (2 Tess 3:2). Redan i Gamla testamentet blir det tydligt. Gud vill att alla ska bli frälsta (1 Tim 2:4) men han tvingar det inte på någon.

När Luther 1523 publicerade sina första judevänliga skrifter hade han precis låtit trycka sitt grundläggande verk Om den världsliga överheten. Där skiljer han tydligt mellan världslig och andlig styrelse, dvs mellan statliga lagar och religiösa frågor. Han betonar i detta sammanhang att ingen i trosfrågor kan tvingas till något och absolut inte av den världsliga överheten. Han skriver:

. . . Den världsliga regeringen har lagar som inte sträcker sig längre än till liv och egendom och yttre handlingar på jorden, för Gud kan inte och vill inte tillåta någon annan än sig själv att regera över själarna. Där den världsliga auktoriteten gör anspråk på att föreskriva lagar för själarna, gör den sålunda intrång på Guds styrelse och bara förför och förstör själarna. . .^[3]Luther, Von weltlicher Obrigkeit, 1523 (Walch. 10,395f ).

Vid denna grundval förblev Luther även senare, då han var väldigt kritisk i sitt resonerande gentemot judarna. 1543 skriver han:

Vi kan inte hjälpa att de (dvs judarna) inte delar vår tro. Det är omöjligt att tvinga någon att tro.^[4]Luther, Von den Juden und ihren Lügen, 1543 (LW 47,275; Walch. 20,1997).

I det som följer kommer jag att visa vad man brukar kalla för intolerans hos Luther och hur man bör värdera det. Vi ska titta på två exempel som väcker speciellt mycket anstöt, nämligen (1) hans yttranden om judarna och (2) hans agerande gentemot anabaptister (vederdöpare).

 

1. Luthers relation till judarna ^[5]Jfr Gottfried Herrmann, Luther und die Juden, i THI 1998/4.

Det som förvirrar en när man betraktar Luthers yttranden om judar är motsägelsefullheten: I början finns mycket välvilja, mot slutet stort ogillande. Hur kunde det bli så?

1523 publicerar Luther en liten skrift med namnet ”Att Jesus Kristus är född som jude”.^[6]WA 11,314-336; Walch. 20,1792-1821. I den finns väldigt positiva och uppskattande utsagor om judar:

När vi är benägna att berömma oss av vår ställning bör vi komma ihåg att vi härstammar från hedningar, medan judarna härstammar från Kristus. Vi är främlingar och ingifta, de är blodsförvanter, kusiner och bröder till vår Herre. Om man därför vill berömma sig av kött och blod, är judarna faktiskt närmare Kristus än vi, som Paulus säger i Romarbrevet 9:5.^[7]Rom 9:3–5: Israeliterna är ”mina landsmän efter härstamning. … de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem … Continue reading Gud har också visat det genom sina gärningar, för åt ingen nation bland hedningarna har han tillerkänt så stor ära som åt judarna.^[8]Walch. 20,1795.

Orsaken till judarnas bristande vilja att omvända sig finns då enligt Luther hos den senmedeltida katolska kyrkan:

Jag är dock övertygad om att orsaken till detta onda rykte inte så mycket är judarnas envishet och ondska, utan snarare (de kristnas) grova oskicklighet och åsneaktiga okunskap; därutöver också påvens, prästernas, munkars och skolornas njutningslystna och skamlösa liv, eftersom dessa varken genom (sin) lära eller kristen livsföring inspirerat åtminstone en liten gnista av ljus eller eld i judarna, utan i stället vänt bort deras hjärta och samvete och gjort kristenhetens namn känt för dem enbart genom mörker och genom sina mänskliga påhitts villfarelser samt sitt alltigenom onda livs exempel.^[9]Brev till Bernhard, en omvänd jude; Walch. 20,1824 (översatt av HL).

Judarna på hans tid välkomnade naturligtvis denna förstående tolkning. De hoppades att efter en tid av svår förföljelse skulle det nu äntligen börja en tid då de skulle tolereras i Tyskland.

Dock skulle bladet strax vändas igen. Sedan mitten av 1520-talet varnar Luther för judarna och vägrar att föra deras talan inför sin furste.^[10]Luther, Brev till Josel von Rosheim, 1537 (Walch² 20,1826-1829). Han befarar att de kristna går tillbaka till judiska ceremonier (s k sabbatarier ^[11]Luther, Brief wider die Sabbather an einen guten Freund, 1538 (LW 47,57-98; Walch² 20,1828-1861 ). Hans ogillande är som störst 1543, när han publicerar den omfattande boken ”Om judarna och deras lögner”.^[12]Walch² 20,1860-2029; LW 47,121-306. Samma år publiceras ”Vom Schem Hamphoras und vom Geschlecht Christi”, tryckt i Walch² 20,2028-2109. I den finns de drastiska uttalanden mot judarna som citerades i början, att man skulle driva dem ur landet och förstöra deras synagogor. Till och med i hans sista predikan, som han höll i Eisleben två dagar innan han dog, uppmanar han överheten att utvisa judarna ur landet.

Vad var anledningen till att Luther ändrade sin uppfattning om judar så radikalt? Historikerna har tittat noggrant på den frågeställningen. Man kan nämna några faktorer som torde ha bidragit till detta:

1. För det första kan man iaktta en viss besvikelse hos Luther. 1523 hoppades han fortfarande att åtminstone ”somliga” av judarna – om än inte många – skulle kunna vinnas över till den kristna tron.  Man skulle äntligen predika lag och evangelium klart och oförfalskat för dem.

Det visade sig dock att inte ens evangeliets predikan ledde till den efterlängtade framgången. Tvärtom: 1525–26 samtalade Luther med en grupp judar som var på genomresa i Wittenberg. När han utfärdade referensbrevet som de bett honom om, vägrade de ta emot det, eftersom referensen var skriven i Jesu namn.^[13]Dorothea Wendebourg, Ein Lehrer, der Unterscheidung verlangt, i ThLZ 140 (2015), sp 1034-1059 (speciellt sp 1042). De kallade Jesus en ”hängd förbrytare” (Thola), som de inte ville ha något att göra med. Dessa förolämpningar mot Frälsaren träffade Luther väldigt hårt. Många år senare kan man fortfarande skönja hans förfäran över detta, när han skriver att de judiska förolämpningarna mot den korsfäste ”gjorde väldigt ont … i alla fromma kristnas hjärtan”.^[14]Luther, Vier tröstliche Psalmen an die Königin von Ungarn, 1526 (WA 19,608,4f; LW 14, 269,272).

2. Som andra anledning kan man nämna Luthers arbete som bibeltolkare. I sitt arbete som professor föreläste han framför allt om gammaltestamentliga böcker. Inom ramen för detta använde han sig alltid även av judiska kommentarer till GT, eftersom han hoppades kunna använda deras utmärkta kunskaper i det hebreiska språket till att bättre förstå texterna. Tyvärr gick detta hopp inte i uppfyllelse. Redan i sitt Sendbrief vom Dolmetschen, där han försvarade sin bibelöversättning, skrev Luther 1528:

Ett antal goda och hängivna personer som är språkkunniga men inte vana vid att översätta – några som nu lever och andra som torde komma efter oss – kan möjligen finna det stötande eller kommer att ta avstånd från att vi på några ställen ganska fritt frångått originalets bokstavliga formulering och ibland t o m följt en annan tolkning än den som judiska rabbiner och grammatiker fört fram. Därför vill vi här ange våra skäl och förklara dem med flera exempel, så att de kan se att vi inte har handlat utifrån feltolkningar av grundspråkets innebörd eller av okunnighet om rabbiners kommentarer utan sakkunnigt och medvetet översatt så som vi gjort.^[15]Luther, Sendbrief vom Dolmetschen, 1533 (EA 37,254; LW 35, 209).

Ju längre tiden gick, desto mer upptäckte han att de judiska tolkarna medvetet undvek eller dolde många påpekanden och hänvisningar till Kristus i GT. I sin föreläsning över Första Mosebok, som Luther ägnade sig åt under sina sista tio levnadsår, kommer han gång på gång in på detta ämne och förklarar det med olika exempel.^[16]Walch² 1,998; 1,1097; 2,2030; LW 3 om 1 Mos 16:12 och 1 Mos 17:15f och LW 8 om 1 Mos 49:19 m fl.

3. Slutligen torde även hans aversion mot ocker ha spelat en roll vid hans helomvändning i bedömningen av judarna. Luther gillade inte de förändringar i samhället och ekonomin som pågick framförallt under hans senare år. Naturahushållningen som dominerade medeltiden ersattes mer och mer av penninghushållning. Denna expanderade framförallt också genom höga räntesatser. 30-40% ränta var väldigt vanligt. Luther vände sig i flera skrivelser mot ocker som utnyttjar medmänniskans nöd och ruinerar henne.^[17]Uwe Klärner, Luthers Aussagen zum Wucher, i Handreichung 1994/4, s 10ff.

På detta område var speciellt judarna framstående. De startade Europas första bankverksamheter. En anledning till detta var dock även det faktum att alla hantverks- och bondesysslor var förbjudna för judar enligt då gällande lagstiftning. Därför hade de nästan inga andra alternativ än att ägna sig åt handel som tack vare penninghushållningen börjat växa mycket.

4. Slutligen uppstod rykten i mitten på 1530-talet att judarna höll på att aggressivt missionera bland kristna (s k sabbatarier). Enl. dessa hade det redan lett till att kristna konverterat till judendomen. Ur dagens perspektiv visar sig dessa rykten som tämligen överdrivna. Men då var det många som trodde att de representerade ett verkligt hot – även Luther. För Luther tillkom även att han i sina dispyter med anabaptister och svärmiska grupper med förskräckelse iakttagit hur de återinförde de för Israel avsedda gammaltestamentliga föreskrifterna och åter tvingade dem på kristna. De krävde att sabbatsbudet och gammaltestamentliga matregler skulle hållas (mot Kol 2:16). Detta uppfattade Luther som ett återfall i judaismen, som framförallt också hotar rättfärdiggörelsen av nåd allena (jfr Gal 1:8ff: Den som lär sådant skall vara under förbannelse!).

Om man ska värdera Luthers drastiska yttranden om judar på ett rättvist sätt måste man beakta de ovannämnda faktorerna. Till detta kommer att man inte får rycka dessa citat ur sitt historiska sammanhang. De härstammar från en tid som inte är som vår egen, utan på den tiden agerade man efter andra principer. Följande saker kan nämnas:

a) Man bör ta i beaktande att man på 1500-talet samtalade med varandra på ett annorlunda sätt än idag. Många idag stöter sig redan på den otrevliga tonen som genomsyrar texter. Det gick så långt att man förolämpade motståndaren. Speciellt när man tittar på Luthers senare skrifter behöver man ta detta i beaktande. Denna s k grobianism var inte enbart en egenskap hos Luther utan väldigt vanlig på den tiden. Heinrich Böhmer, som forskat om Luther, uttryckte det väldigt tydligt så här: ”Dåtidens mest mjuka och känsliga damer … hade samma känslighet som nutidens fiskförsäljare i Hamburg” (dvs ingen).^[18]Heinrich Böhmer, Luther im Lichte der neueren Forschung, Leipzig ³ 1914, s 103.

b) Det som Luther i sina sena skrivelser kräver när det gäller judarna låter visserligen väldigt hårt i våra öron, men på hans tid var det faktiskt inte det, tvärtom. Detta behöver vi inte gilla, men likväl är det ett viktigt historiskt faktum.

Den mycket välkända humanistiska läraren Erasmus av Rotterdam (1470-1536) skrev exempelvis under samma tidsperiod:

Frankrike ska skattas lyckligt därför att det inte är infekterat av ju- darna, till skillnad från Tyskland. För judendomen är en pest där man inte kan hitta något annat som är mer fientligt och hätskt mot Kristi lära.^[19]Citerat enl Dorothea Wendebourg, Martin Luther und die Juden; föredrag på en konferens av EKD (evangeliska kyrkan i Tyskland) för ledamöter i tyska Bundestag och Europaparlamentet i Eisleben 7 … Continue reading

Det som Erasmus refererar till är att omkring år 1500 hade judarna drivits ut inte endast ur Frankrike. Ur England hade man fördrivit dem redan 200 år tidigare. Spanien och Portugal gjorde sig av med judarna i slutet på 1400-talet.^[20]Just detta var också Luthers poäng, jfr LW 47, 272; dessutom: Luther rekommenderar predikanter: ”De bör inte förbanna dem eller skada deras personer för alltid. För judarna har förbannat och … Continue reading Endast i det tysk-romerska riket var det annorlunda. Där fanns det olika regler kring det. I de stora riksstäderna och några andra regioner hade man fördrivit judarna helt. På andra områden fick judiska församlingar vara kvar. Ofta fanns det ekonomiska anledningar till det.^[21]I Luthers närmare omgivningar fanns inga judiska församlingar. Endast i Eisleben med omnejd fanns det judar. Här har vi en av orsakerna till att Luther i sin sista predikan 1546 i just Eisleben … Continue reading

Hur märkligt det än kan verka för oss att majoriteten av befolkningen beter sig på detta sätt mot den judiskaminoriteten, såg man det inte alls som ett problem på den tiden. Tvärtom, själva frågeställningen var helt omvänd: Varför skulle judar få bo i kristna länder? Man utgick från den fasta övertygelsen att det i ett kristet land endast får finnas en tro – nämligen den rätta. Kättare av alla sorter fick erfara det på ett blodigt sätt. Så snart falska läror visade sig slog kätterilagstiftningen till och döden på bålet hotade.

Att judarna inte behandlades som andra kättare i de kristna länderna utgjorde faktiskt ett undantag. Det hängde ihop med att redan kyrkofadern Augustinus (354-430) hänvisat till Israels speciella roll i Guds uppenbarelsehistoria. Han skriver i sitt stora verk ”De Civitate Dei” (Om Guds stat):

”De judar som lämnade Jesus åt döden och inte ville tro på honom är för oss genom sina skrifter ett vittnesbördom att vi kristna inte har hittat på löftena om Kristus… Gud har alltså förbarmat sig över kyrkan och visat det genom hennes fiender judarna.” Därför har han inte förgjort judarna eller påbjudit att förinta dem, tvärtom. Därför har han befallt att de sprids över hela världen. ”För hade de med sina skrifters vittnesbörd endast påträffats i sitt eget land och inte överallt, då hade kyrkan som finns överallt inte kunnat använda sig av alla dessa löften om Kristus som vittnesbörd för alla folk.”^[22]Augustinus, De Civitate Dei 18,46 (jfr Contra Faustum 13,11); citerat från D Wendebourg, Martin Luther und die Juden, ibid s 6.

Augustinus är övertygad om att GT entydigt vittnar om Jesus Kristus som Messias. De judar som inte tror detta är alltså falska lärare. De tolereras i kristna länder endast på grund av sin särskilda roll i frälsningshistorien. Så tänkte man under hela medeltiden ända till reformationstiden.

Denna särskilda roll är också en anledning till att man under medeltiden ibland befallde judarna att på sitt yttre identifiera sig som judar. Det skedde genom en speciell hatt eller en s k ”gul ring” eller ”gult märke”. Detta använde nationalsocialisterna som förebild för sin stigmatisering av judarna genom en gul stjärna (fr o m 1941).^[23]De tidigaste belägg för en märkning av människor med avvikande tro hittar man i de islamska rikena på 800-talet. Den gällde judar och kristna. Sedan 1200-talet förekommer en märkning av judar … Continue reading

c) Augustinus resonemang visar att det inte var rasrelaterade motiveringar som låg bakom en yttre märkning av judar utan att det endast gällde deras avvikande religiösa Det var samma motiv som låg bakom judarnas fördrivning ur olika länder.

Vid olika tillfällen har Luther kallats en ”banbrytare för Hitler” och anklagats för att ha förberett judarnas massförintelse i NS-staten.^[24]Jfr Uwe Siemon-Netto, Der erfundene Luther: Wider das Klischee vom „Wegbereiter Hitlers“, 1999. Man menar att han underblåst judehatet, vars ’mogna frukt’ sedan skulle visa sig i 1900-talets Förintelsen. Detta är dock ett felaktigt påstående som inte blir mer sant genom att det ständigt upprepas. För Luther och hans samtida handlade relationen till judarna enbart om den religiösa frågan: Är judarna beredda att ta emot Jesus som den av Gud utsände Messias eller inte? Varenda jude som tog emot ett kristet dop, behandlades därefter som en kristen broder.

Den avvisande hållningen var alltså riktad mot dem som förkastade kristendomen som grundval för de europeiska staterna. Men i och med detta måste vi medge att de särskilda omständigheterna i judarnas livsstil (gula märken, judegator, ghetton) säkert bidrog till att öka folks misstänksamhet mot minoriteten och knappast hjälpte till att komma varandra närmare.

Det behöver understrykas: Luthers relation till judarna handlade aldrig om rasrelaterade frågor. Han tyckte aldrig att den ’judiska rasen’ skulle vara mindervärdig, så som nazisterna gjorde. Nationalsocialisternas rasideologi har sina rötter i 1800-talet. Den fick alltmer inflytande när man successivt avskaffade olika lagstadgade hinder för judar i Europa. På den tiden uppfattade en del folk den ambitiösa judiska minoriteten som ett hot och gick på rasfantasierna som engelsmannen Houston Steward Chamberlain (1855-1927) och andra presenterat. Om det skulle funnits någon banbrytare för Hitler, så var det snarare Charles Darwin som med sin evolutionsteori också lade grunden för raslärans socialdarwinism.

En sak behöver tydligt konstateras: Det är inte sant om man påstår att Luthers senare skrifter skulle inspirerat nazisterna till sitt judehat och orsakat det. Detta motsvarar inte historiska fakta. Istället måste man konstatera: I flera århundraden efter reformationen har dessa skrifter knappt spelat någon roll överhuvudtaget. Ja, det var t o m så att de Tyska Kristna (”Deutsche Christen”, dvs. Hitlers anhängare) under Hitlertiden beskyllde de evangeliska kyrkorna för att ha förtigit Luthers judekritiska skrifter under lång tid. Många evangeliska teologer (som t ex Dietrich Bonhoeffer) kände i början enbart till Luthers tidiga skrifter om judar och de var ju vänliga mot dem.^[25]Wendebourg, Martin Luther und die Juden, ibid. s 13.

d) Det kan inte förnekas att nazisterna utnyttjade Luthers senare skrifter om judar och missbrukade dem för att stödja sin ideologi av människoförakt. Frågan är bara om man kan beskylla Luther för det. Eller borde man kanske ta i beaktande i vilken tid och omvärld han gjorde sina yttranden, åtminstone om man ska vara rättvis. Poängen här är inte att fullständigt rentvå Luther. Inte allt som Luther skrivit som personlig åsikt är kyrkans lära eller del av de Lutherska Bekännelseskrifterna! I och med allt som hände under nazismen, där hans uttalanden missbrukats, kan vi idag inte bara vända blad och gå vidare utan att kommentera dessa skrifter. Vi behöver lära oss att rätt värdera dem samt ta avstånd från de delar som idag leder till missförstånd.

Trots detta bör man ha klart för sig att Luther aldrig krävde en förintelse av judar. Hans starka uttalanden syftade på en utvisning av judarna från landet på grund av deras antikristna propaganda. En utvisning, som han krävde, var på den tiden ett vanligt förfarande också i andra länder.^[26]Observera: Luther pratade om att förstöra synagogor först efter att den tänkta utvisningen avslutats. Detta bör man ha i minnet, även om ett sådant tillvägagångssätt inte längre motsvarar våra nutida föreställningar om hur man ska behandla oliktänkande eller människor av annan tro.

 

2. Luthers beteende gentemot döparna

Först behöver vi säga något om benämningen. Luther och hans samtida vände sig mot ”anabaptisterna” (åter- eller vederdöpare). Så kallades sedan gammalkyrklig tid de som förnekat barndopet och därför (åter-) döpte vuxna människor som redan blivit döpta som småbarn. Idag kräver politisk korrekthet att de kallas ”döpare”, eftersom de själva kallar sig det. Eftersom barndopet av dem inte godtas som ett äkta dop, ser de inte heller sitt s k trosdop som ett återdop.

Nu till saken. Låt mig börja med ett aktuellt exempel. I ett pressmeddelande den 13 juli 2015 hette det:

Thüringens premiärminister Bodo Ramelow (vänsterpartiet Die Linke) invigde i Friedrichsroda-Reinhardsbrunn en minnesutställning som handlar om avrättningen av sex döpare år 1530 i närheten av klostret Reinhardsbrunn. Döparna halshöggs som kättare på grund av att de förnekat sitt barndop och låtit sig återdöpas och därför att de inte var beredda att avsäga sig denna övertygelse. Ramelow hedrade döparnas mod att stå för sina övertygelser. Samtidigt varnade han för intolerans som idag, enligt honom, visar sig vid främlingsfientliga demonstrationer.

Utställningens upphovsman är präst (emeritus) Hans-Joachim Köhler (Zella-Mehlis). Tydligen hade han 2010 för första gången hört om dessa döpares avrättning i Thüringen. Prästen ”visade sig vara bestört över det faktum att reformatorn Philipp Melanchthon uttryckligen bifallit dödsdomen”.^[27]Citerat efter SELK-Info Nr 412 (sept 2015), s 19.

Som bakgrund får tilläggas att år 2010 ägde Lutherska Världsförbundets (LWF) generalförsamling rum i Stuttgart. Där ”försonades” man med mennoniterna (också kallade Taufgesinnte – ”dopsinnade”). Man bad om ursäkt för den tidigare diskrimineringen av döparna.

Är inte det skandal att man i dåtidens redan lutherska Thüringen avrättade människor på grund av deras tro och dessutom med godkännande från Wittenberg? Även i detta ärende lönar det sig att betrakta saken lite närmare, innan man alltför snabbt förkastar Luther och hans kollegor i Wittenberg.

Vad som exakt hände i Reinhardsbrunn kan man läsa i Martin Brechts biografi om Luther. Han skriver:

I januari 1530 avrättades i Reinhardsbrunn sex döpare som återfallit. Gothas superintendent Myconius hade inte fått dem att omvända sig. De ville följa Thomas Müntzers martyrium. Justus Menius, Eisenachs superintendent, författade därpå en upplysningsskrift om ”Vederdöparnas lära” som han visade för Luther. Han insisterade på en publikation snarast möjligt. Eftersom han samtidigt tyckte att Thüringens döpare var upprorsmän hade han inga invändningar mot att de avrättades.^[28]Martin Brecht, Martin Luther (biografi i 3 band), Berlin 1989, Bd 2, s 327f – om källorna jfr Paul Wappler, Die Täuferbewegung in Thüringen 1526-1584 i Beiträge Zur neueren Geschichte … Continue reading

Det låter åtminstone något annorlunda än hos Ramelow eller Köhler. Mot döparna i Reinhardsbrunn användes det förfarande som var brukligt på den tiden. De förmanades och detta inte bara en gång. Lät de sig inte övertygas, utvisades de ur landet. De samlades då ofta i områden kring rikets utkant (t ex i Mähren, Nederländerna) eller också i Hessen, där de under lång tid välvilligt tolererades av Landgraf Philipp. Först som sista utväg (ultima ratio) användes dödsstraffet. I fallet angående Reinhardsbrunns döpare drabbade det 6 av 9 personer.^[29]https://de.wikipedia.org/wiki/Reinhardsbrunn.

Det fanns en speciell orsak till användningen av sådana drastiska bestraffningar. Anledningen var det s k Wiedertäufer-Mandat (lagen mot vederdöpare) som kejsaren Karl V stadfäste under riksdagen i Speyer (23 april 1529). Detta tvingade alla rikets myndigheter att agera strängt mot vederdöpare. Efter att okunniga förmanats skulle dödsstraffet konsekvent utdömas, speciellt vid återfall.^[30]Lagens text finns i Johann Hast, Geschichte der Wiedertäufer von ihrem Entstehen zu Zwickau in Sachsen bis auf ihren Sturz zu Münster inWestfalen, Münster 1836, s 161ff. En annan speciell anledning för ett väldigt noggrant agerande var det faktum att de områden som deltog i reformationen var under speciell fokus från rikets regering. De misstänktes lätt för att bryta mot kejserliga regler och kände sig därför tvingade att bokstavligt följa även lagen mot vederdöpare.

2.1.  Luthers grundsatser

Luther har blivit anklagad för att själv ha tagit samvetsfrihet i anspråk (t ex vid riksdagen i Worms) men vägrat samma sak gentemot oliktänkande eller oliktroende. Vid första ögonkastet verkar det stämma.

Luther skrev fortfarande 1524 med anledning av Thomas Müntzer till sin furste:

Låt andarna råka i konflikt och strida om det. Om under tiden några vilseförs, kör för det, sådant är kriget. Där det förekommer strid och blodsutgjutelse måste några falla och några bli sårade. Den som strider ärofullt kommer att krönas…

Men redan nästa mening i samma brev visar var Luther drar en gräns och vill att överheten intervenerar:

Men när de vill gå längre än strida med Ordet och börjar förstöra och använda våld, då måste Ers nåd gripa in, oavsett om det är vi själva eller de som är skyldiga, och förvisa dem från vårt land. Du kan säga: ”Vi är villiga att stå ut med och tillåta att ni strider med Ordet för att den sanna läran ska råda. Men använd inte er näve, för det är vår uppgift, annars ge er iväg från landet.”^[31]Luther, Ein Brief an die Fürsten zu Sachsen von dem aufrührerischen Geist, 1524 (WA 15, 219 och Walch² 16, 13f; LW 40, 57).

Tydligen är han inte alls rädd för argumenten från döparna. Han skriver, som det verkar efter att ha haft samtal med dem:

Men de attraherar en stor mängd människor genom att högröstat använda stora, äreröriga ord om dopet…

Alla dessa som jag alltid lyssnade på när de diskuterade dessa ting med mig ägnade sig högröstat åt äreröriga ord som dessa: hundbad, badvaktstjänare, en handfull vatten etc. Sedan stod de där som rakade munkar och hade inget mer att komma med som försvar för sina feluppfattningar.^[32]Walch² 17, 2220; LW 40, 258f

Det innebär: Luther är absolut för yttrande- och trosfrihet. Men striden ska föras med ord eller skrift – utan våld. Så snart våld finns med i bilden ser han en anledning för överheten att ingripa. Den måste ha våldsmonopol. Detta var fallet t ex med Thomas Müntzer som anslöt sig till bondekriget och försökte få igenom sina idéer med vapen och våld. Sådant ansågs som uppror (revolution, omstörtning) och krävde att överheten skulle använda sin makt att ingripa.

Luther presenterade denna uppfattning sammanfattningsvis när han 1530 publicerade sin utläggning av Psalm 82.

För det andra: Om någon skulle föra fram läror som motsäger en trosartikel klart grundad i Skriften och trodd i hela världen av alla kristna, sådana artiklar som vi lär barnen i trosbekännelsen – t ex om någon skulle lära att Kristus inte är Gud utan bara en människa lik andra profeter, så som turkarna och anabaptisterna lär – sådana lärare bör inte tolereras utan straffas som hädare. För de är inte bara villolärare utan offentliga hädare, och de styrande är bundna vid sin plikt att straffa hädare så som de straffar dem som förbannar, svär, skymfar, missbrukar, förtalar och ärekränker…^[33]WA 31 I,208; LW 13,

Men Luther konstaterar ännu en gång:

Genom detta förfaringssätt är ingen tvingad att tro. Han kan fortfarande tro vad han vill, men han är förbjuden att undervisa och häda. För genom att göra det skulle han tillfoga dem denna skada under deras eget beskydd och med hjälp av de ting som alla har gemensamt. Låt honom ge sig av till något ställe där det inte finns några kristna.^[34]WA 31 I,208; LW13, 62 (jfr 3 Mos 24:16; Tit 3:10).

På ett liknande sätt kan man se det i ett utlåtande från fakulteten i Wittenberg som begärts av landgreven i Hessen 1536.^[35]Utlåtande 1536. Författare: Melanchthon i samarbete med Bugenhagen och Luther; text i WA 50,8-15; Walch² 20,1752-1757.

Att Luther inte förespråkade våldsanvändning mot oliktänkande visar de inledande raderna i hans brev ”Von der Wiedertaufe an zwei Pfarrherrn” (1528). Där skriver han:

Det är fortfarande inte rätt och jag beklagar djupt att dessa olyckliga människor så bedrövligt skulle mördas, brännas och torteras till döds. Vi borde tillåta var och en att tro vad han vill. Om hans tro är falsk blir han tillräckligt straffad i den eviga helveteselden. Varför skulle då vi plåga dessa människor också i den här världen, om deras fel bara gäller tron och de inte är skyldiga till uppror eller våld mot regeringen?^[36]WA 25, 145f; LW40, 230; jfr också Armin Kohnle, Martin Luther, Holzgerlingen 2015, s 134.

 

2.2.  Olika bedömningar av döparrörelsen

Huvudproblemet med reformationstidens döparrörelse är dess ambivalens (dubbla ansikte). Ända till idag finns det vitt skilda uppfattningar när det gäller att bedöma rörelsen.

1. Å ena sidan finns mennoniternas och baptisternas historieskrivning. Den tröttnar aldrig på att betona att döparna endast var fredliga, beskedliga kristna som inget annat ville än att få leva efter sina religiösa övertygelser. De ska ha drivits ut ur de etablerade kyrkorna och behandlats på ett fruktansvärt orättvist sätt.
2. Å andra sidan finns historikerna som påpekar att man inte ska måla en så pass ensidig bild av döparna. Alltför tydligt är att redan deras samtida kunde se socialrevolutionära tendenser hos döparna. Deras ringaktning av statliga ordningar (ingen ed, pacifism, förakt för myndigheter och överhet, upplösning av äktenskap) fanns alltid med. Den kunde snabbt slå om till stridslystenhet. Vad allt detta kunde leda till ser man på vederdöparriket i Münster, där döpare 1533-1535 kapade åt sig stadens styre och själva agerade våldsamt mot oliktänkande. Det kan man inte bara vifta bort som engångsföreteelse. Till och med hos uttalat fridsamma döparförsamlingar – t ex hutterna (senare Amish People) – fanns internt en anda av intolerans. Det visar sig därvid hur lite döparna bör ses som vägröjare för den moderna toleransen.

Vad Luther störde sig på hos döparna var det faktum att de inte tydligt distanserade sig från våldsamma förkämpar.^[37]Det kan jämföras med gränsdragningen mellan ”fredlig islam” och ”islamistisk terror” som så många i vår tid propagerar för (men som är svår att förverkliga). Även de ”fredliga” mähriska hutteriterna (förelöpare till Amish) hänvisade gång på gång till Thomas Müntzer. På liknande sätt såg Reinhardsbrunns döpare en förebild i Müntzer. Förutom allt detta sågs döparnasvägran att avlägga ed och deras upplösning av äktenskapet som en pågående omstörtning av samhällsordningen.

 

3. Dagens problem: Toleransens gränser

Jag skrev i början att Luther anklagas för att vara intolerant och för att attackera oliktänkande. Det är en felbedömning som man gör när man förflyttar Luther till vår tid och dömer honom efter våra förhållanden.

Luther har säkerligen – i enlighet med sin tids umgängesregler – debatterat med sina motståndare på ett mycket drastiskt sätt. Ett sätt som vi idag inte längre kan eller vill använda oss av. Vi skulle ha stora svårigheter om vi plötsligt hamnade på 1500-talet. Vi älskar vår individuella frihet. Vi skulle inte vilja att vår regering bestämde vilken religion vi får utöva.

Det var helt annorlunda på Luthers tid. Under hela medeltiden levde folk i ett uttalat kristet samhälle. Regeringar och myndigheter var kristna och styrde sitt land (eller sin stad) efter kristna grundsatser. Varje från den kyrkliga läran avvikande handling sågs som motstånd mot statlig ordning och beivrades därefter. Förnekade någon treenigheten hamnade han på bål (som t ex den spanske läkaren Michael Servet 1553 i Geneve). Detta drabbade även judarna (trots deras speciella status) om de agerade öppet mot kristendomen.

Denna samhällsordning bör man inte beskylla Luther för. Han levde i och präglades av den. Man borde till och med ge honom beröm för att han gav de första idéerna till den nu rådande yttrande- och trosfriheten. Han skrev exempelvis 1528: ”Man bör låta var och en tro vad han vill.” Ingen kan tvingas till den rätta tron. Är inte det tolerans?

Luther drog enbart en gräns där våld fanns med i spelet eller där man ifrågasatte den samhälleliga ordningen (som var fallet med döparna). Om man vill vara rättvis måste man därför fråga: Känner inte vi också igen detta? Har inte toleransen också i vårt pluralistiska och toleranta samhälle gränser? Eller hur ska vi motivera statliga myndigheters agerande mot hatiska kommentarer i sociala medier eller mot användande av nazistiska symboler och paroller (pedofili ska vi inte ens nämna). Man talar här om en stark demokrati (wehrhafte Demokratie) som kan försvara sig själv.^[38]Det sker mot bakgrund av de dåliga erfarenheter som gjordes i Tyskland under Weimarrepublikens tid, då man inte gjorde tillräckligt på detta område. Den som öppet ifrågasätter vårt samhälles grundprinciper (demokratische Grundordnung) iakttas av statliga organ eller åtalas t o m.

Inte heller hos oss råder alltså en obegränsad tolerans mot allt och alla. Därför bör vi vara försiktiga när vi dömer Luther och hans tid. Då drog man gränserna annorlunda än idag (dvs snävare). Dock handlade det om samma princip.

Det är ett av problemen i vår tid att inte bara ett fåtal tror på en illusion: gränslös tolerans. För många är det som en orubblig ”trossats” som de skyltar med vid varje tillfälle. Det som man i detta fall tror vara tolerans har för länge sedan fått en annan betydelse än det ursprungliga begreppet. Idag blandar man ofta ihop tolerans med acceptans. Man menar att man inte bara ska tolerera (stå ut med) allt utan också behöver godkänna eller bifalla det. Men det leder ju till ett läge där man inte längre har en egen uppfattning utan håller allt som andra tycker och gör för gott och rätt.

Det som vi kan se i detta är en felutveckling som brett ut sig alltmer ända sedan upplysningstiden. Den har att göra med slagordet: ”Var och en efter sin fason.” Detta uttalande gjordes av Fredrik II av Preussen. När det gällde att godkänna katolska skolor i Preussen skrev han i marginalen av ett papper: ”Här måste var och en bli salig efter sin fason.”^[39]Fason (Facon) = form, stuk, skick, livsstil. Med detta menade han mer än Luther när han sa: ”Man ska låta var och en tro som han vill!” Den preussiska kungen ville inte bara stå ut med andra trosbekännelser som existerar intill hans egen (tolerera dem). Denna idé hade redan funnits före honom. För kung Fredrik var alla religioner likadana (jfr Lessings ringparabel ur ”Nathan den vise”). Det handlade inte längre om en fråga om vad som är sant. Var och en borde hålla sin egen uppfattning för sann.

Allt gäller på samma sätt – och blir i slutändan likgiltigt. Det spelar inte längre någon roll för en själv vad någon annan tror på, om han eller hon är på rätt väg eller inte.

Här måste vi komma ihåg: I vårt dagliga liv klarar vi oss inte utan tolerans. Detta lär oss vår erfarenhet. Alla kan inte ha samma uppfattning och smak (om t ex kläder, mat, musikstil) som jag själv. Vi har förstått att vi behöver stå ut med sådana meningsskiljaktigheter. Men när det gäller frågor om vår frälsning och eviga salighet blir tolerans och likgiltighet väldigt farliga. I detta sammanhang är Bibeln högst intolerant. I den läser vi: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta” (Apg 4:12). Det finns alltså inte många vägar till frälsningen, utan bara en enda. När det handlar om Guds sanning, vore det en felaktig uppfattning av kärlek om vi skulle vilja ge upp denna sanning.^[40]Jfr referat vid ELFK‘s synodalkonferens 2012: Rolf Borszik, Es ist in keinem andern Heil, Zwickau 2012.

Den romersk-katolska filosofen Robert Spaemann (född 1927) beskriver väldigt bra vad en meningsfull tolerans består i:

Jag kan kräva aktning (hänsyn, ”Achtung”) för min övertygelse – även om övertygelsen är falsk. Denna aktning gäller dock i så fall min person (person-tolerans) och inte min övertygelse (sak-tolerans), som jag företräder. Om en annan person inte håller med mig i min uppfattning, kommer han eller hon att försöka övertyga mig om att den inte är bra… Felaktigt blir det endast när man i toleransens namn kräver att man inte längre ska ha någon övertygelse… Då upphöjer man relativism till lag.^[41]Tidskriften CICERO 2004/4, s 39.

Hänsynstagande till personen får inte dölja skillnader i sakfrågor (så som det blivit gängse praxis i kyrkornas ekumeniska rörelse). När jag vet att den andre är på falsk väg och jag låter honom fara iväg utan vidare, så är det inte kärlek utan stor likgiltighet och kärlekslöshet.

Det gäller också vid falska och obibliska läror. Då är tolerans oftast inte kärlek utan farlig vårdslöshet. Aposteln Paulus jämför falsk lära med en cancertumör som sprider sig (2 Tim 2:17). Genom falsk lära förstörs tilliten till Bibeln. Tillit kan endast bygga på sanning och sanningsenlighet. Den som tar det bibliska budskapet på allvar som Guds ord kan inte se det som ett föremål där man beroende på rådande tidsanda och smak kan tänka sig stryka eller ändra vissa delar. Den heliga Skrift är inte vår egendom som vi förfogar över utan den är Guds egendom.

Då och då har man berömt Luther som samvetsfrihetens uppfinnare. Han var ju 1521 i Worms så pass modig att han som enskild person där trotsade rikets alla samlade storheter och hänvisade till sitt samvete. ”Här står jag. Jag kan inte göra annat. Gud hjälpe mig!” Det var utan tvekan mod som imponerar. Men det man inte får glömma här är följande: Han kräver inte att bara få ha sin egen uppfattning, utan han hänvisar till den heliga Skrift. Hans samvete är bundet vid Guds Ord. Han är redo att ge upp sin uppfattning och att ta tillbaka den, om man övertygar honom med argument från den heliga Skrift att hans övertygelse är felaktig. Även denna hållning föll sig inte lätt för honom. Redan före fördraget i Worms upplevde han stora prövningar (anfäktelser). Även senare gick han igenom djupa kriser, där han tycktes bli krossad av det omåttliga ansvaret (t ex hans depression 1527–28). Hade han då inte haft sitt orubbliga fäste i Guds vissa Ord, hade han inte klarat sig i prövningarna.

Att man inte får sätta kärleken till sanningen mot kärleken till ens nästa – så som det idag ofta sker – visar oss slutligen ett citat ur våra lutherska bekännelseskrifter. I dessa ser vi tydligt att det behövs mycket tålamod mellan kristna bröder och systrar och att man ska tolka allt till det bästa (8:e budet), så att det ska kunna vara möjligt att leva ihop i kyrka och samhälle. Philipp Melanchthon skriver i Apologin (art 4):

[Kärleken är] gent emot människor inte egensinnig, hård och brutal, [utan] den överser med vissa fel hos vänner, […] den fördrager andras mera ohyfsade uppträdande såsom en allmänt känd sentens säger: Du ska lära känna men inte hata din väns seder. Inte utan avsikt anbefaller apostlarna den kärlekens utövning som filosoferna kallar måttfullhet. Ty denna dygd är nödvändig för att upprätthålla den allmänna endräkten, som inte kan bestå om inte församlingsherdar och menigheter överser med mycket och förlåter varandra mycket.^[42]Apologie zur Konfession 4,242f; BSLK 207; SKB143 (OBS: den tyska texten är lite mer utförlig än den latinska som verkar finnas i SKB).

Detta är tolerans som är rätt tolkad och en bibliskt grundad tolerans!