Laglöshetens hemlighet och laglöshetens människa

Laglöshetens hemlighet var verksam redan i apostolisk tid

När aposteln Paulus i 2 Tess 2:7ff skriver att ”laglöshetens hemlighet redan är verksam” menar han därmed inte nödvändigtvis att laglösheten är verksam på ett för människor osynligt sätt. Hans bruk av ordet ”hemlighet” (mystérion) inbegriper i stället att denna aktivitet på något sätt är maskerad och förklädd (jfr 2 Kor 11:13: ”falska apostlar, oärliga arbetare förklädda till Kristi apostlar”) eller närvarande som ett för människor obegripligt mysterium. Väntan på den laglöses framträdande (”uppenbarelse”) vilar på det faktum att laglösheten redan är i verksamhet, fast ännu på ett förberedande och förklätt sätt. Det föreligger alltså ett nära samband mellan laglösheten nu (i apostelns dagar) och laglöshetens människa som träder fram först senare. Detta är klart utsagt av aposteln.

Laglösheten består i avfall från den rätta läran

Tessalonikerna visste vari laglösheten bestod. Också vi får veta det, om vi ger akt på det närmare sammanhanget. Så följs apostelns ord om den laglöses framträdande av hans hänvisning till den muntliga undervisning han gett församlingen. Aposteln ställer en fråga till adressaterna: ”Minns ni inte att jag sade er detta medan jag ännu var hos er?” (2:5). Samtidigt påminner han adressaterna om att de hade mottagit undervisning om vad det var och vem det var som höll den laglöse tillbaka (2:7) och om de händelser som leder fram till Kristi återkomst (2 Tess 2:1ff, 1 Tess 5:1ff). Han framhåller i detta sammanhang att påståendet att Herrens dag redan hade kommit var falsk och i sig ett tecken på de onda krafternas aktivitet nu i de sista dagarna (2 Tess 2:9ff).

Läser vi apostelns vidare framställning finner vi också att han sammanfattar vad han har att säga (”därför”). Han uppmanar sina adressater: ”Stå fasta och håll er till den undervisning ni har fått, muntligt eller genom brev” (2:15). Denna uppmaning ger han efter att i föregående avsnitt ha varnat för de apokalyptiska irrlärarna. Mot en traderad falsk undervisning, en redan verksam ”laglöshet”, ställer Paulus sin egen undervisning som han meddelat dem. Apostelns hänvisning till sin muntliga och skriftliga undervisning visar att uttrycket ”undervisningen” inte bara omfattade en etisk (moralisk) undervisning utan också och framför allt en dogmatisk. Så påminner aposteln i v 13f om hur tessalonikerna genom det av honom förkunnade evangeliet (”vårt evangelium”) hade förts till tro på sanningen (2 Tess 2:13f, jfr 1 Kor 15:1–3).

Laglösheten och den laglöse verkar i församlingen

Vid ett mera ingående studium av 2 Tess 2 är det viktigt att undersöka vad aposteln avser med ”Guds tempel” i detta sammanhang. Det blir då nödvändigt att undersöka apostelns språkbruk. Vilken innebörd har termen ”Guds tempel” hos honom?

Inledningsvis kan sägas att aposteln använder två ord för tempel: hierón och naós. Det förra ordet använder han endast i 1 Kor 9:13, där han talar om dem som ”äter av det som kommer från templet”. Han syftar då på templet i Jerusalem, byggnaden med dess offeraltare.

Vid fem tillfällen brukar aposteln det senare ordet för ”tempel” (naós): 1 Kor 3:16f, 6:19, 2 Kor 6:16, Ef 2:19–22 och 2 Tess 2:4. I de fyra första fallen refererar ordet inte alls till något yttre tempel. Det brukas i överförd mening om de kristna, som benämns ”den levande Gudens tempel” (2 Kor 6:16). ”Vet ni inte”, frågar aposteln, ”att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva” (1 Kor 6:19).

I Ef 2:13ff förkunnar aposteln hur Gud genom Jesu Kristi gärning har brutit ner skiljemuren mellan jude och hedning och försonat de båda med Gud i en enda kropp genom korset, där han dödade fiendskapen. Så träder den nytestamentliga församlingen fram som ett Guds husfolk, där ”hela byggnaden fogas samman i honom och växer upp till ett heligt tempel i Herren, och i honom blir också ni sammanbyggda till en boning åt Gud genom Anden” (v 21f).

I ovan anförda fyra fall har Paulus använt ordet naós (»tempel») i överförd mening. Han avser därmed inte Jerusalems tempel eller något annat yttre tempel över huvud. Ordet syftar på de heliga och troende. De är Guds tempel. Mot denna bakgrund går vi till ”Guds naós” i 2 Tess 2:4. Ordet har samma innebörd som i ovan angivna fall. När aposteln här talar om ”laglöshetens människa”, ”motståndaren” (Antikrist), som ”sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud”, då är det bara naturligt att låta ordet ”tempel” (naós) behålla den innebörd det eljest har hos aposteln. Det brukas också i detta fall om den kristna församlingen. Och när aposteln använder detta språkbruk är han medveten om att bli förstådd av läsarna i Tessalonike. Vad han här skriver i sitt brev har han ju meddelat tidigare i sin muntliga undervisning (2 Tess 2:5, 15). Därför kan han fråga: ”Eller vet ni inte?” Jo, adressaterna visste vad han menade.

Den rätta läran och apostlarna håller Antikrist tillbaka

Att avfall från tron ska komma i de sista tiderna och att på samma gång den onda makt som vållar det redan är verksam har Paulus redan utsagt i 2 Tess 2:3ff. Samma skeende förutsäger han i 1 Tim 4:1ff, där profetian om ett kommande avfall omedelbart glider över i en skildring av de redan förefintliga tendenserna därtill. I 2 Tess skildras den kommande ”motståndaren” som den falske profeten, som ”bedrar dem som går förlorade” (2:10).

Den återhållande makt som aposteln talar om i 2:6 är hans evange­lium och hans apostolat. Aposteln uppmanar nämligen sina adressater att bevara och vidare förmedla ”den undervisning” de har fått (2:15). Vi känner här igen den vana Paulus har att i slutet av ett kapitel eller avsnitt sammanfattande återuppta tankar och uttryck, som han redan tidigare använt. Som exempel härpå kan anföras Rom 6:17, 1 Kor 11:2 och Gal 1:9.

Vad som ännu håller Antikrist tillbaka är evangeliets förkunnelse. Aposteln identifierar sig därvid med denna predikan och kan därför växla mellan neutrum (”det som nu håller honom tillbaka”, v 6) och maskulinum (”han som håller tillbaka”, v 7). Att Paulus på detta sätt ställer sitt evangelium och sitt apostolat i förgrunden är något som är karakteristiskt för honom^[1] I sitt arbete ”Pastoralbrevens äkthet” ger G Thörnell följande kommentar till 1 Tim 1: 11: ”I slutet av v 11 införs tämligen abrupt och sökt, liksom ville författaren gripa första … Continue reading (se också 2 Tess 3:6–11). När han t ex i Kol 1:23 hänvisar sina adressater till evangelium avser han det av honom förkunnade evangeliet. Han tillfogar därför omedelbart ”som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna”.

Frågan vad det är som håller Antikrist tillbaka och vem det är besvaras av aposteln i detta kapitel.^[2]Denna tolkning, som har ett starkt stöd i det givna textmaterialet, ges redan av vissa kyrkofäder. Enligt en annan tolkning, som också har stöd hos vissa kyrkofäder, uppfattas den romerska … Continue reading Laglösheten, den falska undervisningen, är visserligen verksam inom apostelns verksamhetsområde, men denna undervisning hålls tillbaka av aposteln. Först när denne är avlägsnad och röjd ur vägen kan laglöshetens människa, den falske profeten, träda fram öppet.

Den apostoliska traditionen (Skriften) är ingiven av Gud och därför livsviktig

I sitt brev till galaterna hävdar Paulus att han har mottagit sitt evangelium direkt från Kristus (1:11). Ofta framhåller han också att han för vidare ”vad han själv har tagit emot”. ”Vi vet vad vi fått av Gud”, säger han, ”vad ögat inte har sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat… Gud har uppenbarat det för oss genom sin Ande” (1 Kor 2:9f). Aposteln fortsätter: ”Det förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär oss utan med ord som Anden lär oss” (1 Kor 2:13).

När han därför i sitt brev påminner korintierna om den undervisning han gett dem, skriver han: ”… ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro” (1 Kor 15:2). Apostelns ord och uttryck är Guds inspirerade ord. Därför är han angelägen att betona att församlingarna ägde trons sanning i den apostoliska traditionen. ”Vare sig det nu var jag eller de andra, så är det detta vi förkunnar och detta ni har kommit till tro på” (1 Kor 15:11).

Apostlarna intar en särställning i den nytestamentliga församlingen. De hade mottagit en omedelbar uppenbarelse av Herren Jesus och kunde som uppenbarare av Kristushemligheten inte ha några efterföljare i detta ämbete. Apostolatet är i denna mening unikt.

Den undervisning som det här är tal om var både muntlig och skriftlig (2 Tess 2:15). Till den apostoliska traditionen hörde såväl apostelns muntliga undervisning som hans skriftliga (dvs brev). Det är inte fråga om någon motsättning mellan muntlig och skriftlig tradition. Paulus ger i sitt brev till filipperna denna uppmaning: ”Det ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig, det ska ni göra” (4:9). Samtidigt förklarar han i samma brev att han i sin muntliga och skriftliga framställning undervisar om ”samma ting”. ”För mig är det inget besvär att skriva samma sak till er igen, och för er är det tryggare” (3:1).^[3]Erling Eidem skriver i sin bok ”Det kristna livet enligt Paulus” att ”innebörden av Fil 3:1 är oviss .” Att den apostel som förmanar sina läsare att ”inte vara tröga när det gäller … Continue reading

Apostlarnas ord skulle vid sidan av profeternas (GT) vara trosgrundval i den kristna kyrkan. Jesus förutsäger också tillkomsten av en nytestamentlig skriftsamling, när han i sin översteprästerliga förbön säger: ”Jag ber inte bara för dem, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord” (Joh 17:20).

Avfallet från den apostoliska traditionen (Skriften) började redan i apostolisk tid: judendomens stadgar överordnas Guds uppenbarelse

Det finns en tradition som Nya testamentet uttalar sig mycket positivt om, och det är ”den apostoliska traditionen”. Mycket bestämt förkastas den tradition som de judiska rabbinerna ställde vid sidan om Skriften och som kallas ”de äldstes stadgar” (”traditioner”). ”Ni överger Guds bud och håller er till människors stadgar”, sa Jesus till fariseerna (Mark 7:8). Jesu ord om att Guds bud överges, dvs att deras egna fäderneärvda traditioner ställdes över Skriften, får inte ses som en överdrift. Traditionen från fäderna kom faktiskt att ställas över Skriften av fariseerna.

I dessa stadgar kan vi finna utsagt att ”det är mer straffbart att lära mot de skriftlärdes förordningar än mot Skriften själv” och att ”den som utlägger Skriften i strid med traditionen inte har någon andel i den tillkommande världen” (F W Farrar, Jesu liv. I svensk övers, 3 uppl 1885, s 671). I tidskriften Revue Biblique 93 (1986), s 617, lämnas den uppgiften att den skriftlärde Johanan ben Zakkay (samtida med Paulus) ”underordnade allt under den muntliga traditionen”. Farrars generella omdöme om förhållandet mellan Skrift och tradition tycks i varje fall inom judendomen äga riktighet: ”Överallt där Skrift och tradition såsom tvenne auktoriteter ställs vid sidan av varandra, kommer i själva verket traditionen att inta främsta rummet” (Farrar, s 670).

Aposteln Paulus, f d farisé, framhåller också med stor skärpa att hans bekännelsegrundval inte längre är densamma som förr. ”Jag vill göra klart för er, bröder, att evangeliet som jag har predikat inte kommer från människor. Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus. Ni har ju hört hur jag betedde mig förr inom judendomen … Jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och ivrade än mer fanatiskt för mina fäders stadgar. Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland hedningarna” (Gal 1:11ff).

Den undervisning som Paulus gav blev motsagd. Vi kan här bara påminna om den strid som han hade att föra i Galatien, i Kolosse och i andra församlingar, striden för den apostoliska traditionen, ”den sunda läran”. Den striden skulle fortsätta efter apostelns död. I sitt avskedstal till presbytererna i Efesos profeterar han och säger: ”Jag vet att när jag lämnat er ska rovlystna vargar tränga in bland er, och de kommer inte att skona hjorden” (Apg 20:29). Han tillfogar också: ”Ja, bland er själva ska män träda fram som förvränger sanningen för att dra över lärjungarna på sin sida.”

Så kom också att ske. Vi kan här peka på den strid som fornkyrkan hade att föra i efterapostolisk tid såväl mot en judaistisk som en gnostisk åskådning, som krävde underkastelse under människo­stadgar.

Ett massivt avfall från den apostoliska traditionen sker genom ”laglöshetens människa”, ”motståndaren” (Antikrist): Påvens stadgar överordnas Guds uppenbarelse

I sitt arbete ”Der moderne Katholizismus” (1959) skriver Walther von Loevenich: ”Som andra källa till den kristna sanningen står bredvid Bibeln traditionen. Därmed blir den kyrkliga traditionen den legitima utläggaren av den heliga Skrift.” Liksom Farrar framhåller också von Loevenich att ”när Skrift och tradition likställs blir i praktiken traditionen överordnad Skriften” (s 155).

Vi får i katolicismen ett helt nytt traditionsbegrepp. Var den muntliga traditionen för aposteln vad han mottagit från Herren Jesus och sedan förmedlat – en tradition som kom att bevaras och förmedlas genom den nytestamentliga skriftsamlingen (”kanon”) – blev den muntliga traditionen för katolska kyrkan något helt annat, nämligen muntligt traderad lära som finns före Skriften! I den första kristna församlingen, menar man, låg mycket ännu i sitt frö, och det fanns sådant som då inte ens var känt av de troende. Detta för Skriften själv okända dogma uppenbaras av biskopen i Rom (påven).

Nya dogmer och trossatser, fastslagna av påven, måste omfattas av ”det katolska trosmedvetandet” eller – uttryckt i klarspråk – omfattas av vulgärfromheten. Det är viktigt att det blir klart utsagt att påvens dogmatiska tillägg till det kristna dogmat inte är ett vidareutvecklande av bibliska läror utan införande av nya dogmer, som helt och hållet strider mot den bibliska uppenbarelsen.

Påven misstolkar ordet om ”klippan” som församlingens grundval såsom syftande på honom

I ”Katolsk katekes för det apostoliska vikariatet i Sverige” (1893) heter det att ”Kristus har anförtrott det kyrkliga läroämbetet åt den romerske påven” och att han ”är ofelbar när han som kyrkans överste herde och lärare i avseende på tros- och sedeläran lämnar ett utslag, som är bestämt för hela kyrkan.” Detta motiverar katekesen med att ”påven har blivit gjord till kyrkans grundval” och hänvisar till Matt 16:18, där Jesus säger till Petrus: ”Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling.”

Härtill ska sägas att papisterna får svårigheter när de ska försvara satsen att det finns två ”grundvalar”/”klippor”. Enligt Skriften är Kristus den enda klippan: ”Ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd, Jesus Kristus” (1 Kor 3:11). Om den bibelutläggning som katolska katekesen ger säger Franz Pieper: ”Att sätta klippan i relation till Petrus, det må vara som apostlafurste (apostel primarius) eller som representant för apostlarna, är fullständigt uteslutet genom sammanhanget och ordalydelsen.

Vad sammanhanget beträffar är det varken i det föregående eller det följande tal om Petrus som apostel utan om Petrus som en trons människa. Kristus frågar sina lärjungar vad folket håller honom för. När lärjungarna då berättar att meningarna om honom är delade, men att de överensstämmer däri att Kristus bara är en människa, då frågar Kristus inte efter deras apostolat utan efter deras tro. Och när Petrus bekänner lärjungarnas tro med orden: ’Du är Messias, den levande Gudens Son’, och denna tro av Kristus erkänns som den rätta, av Gud verkade tron, säger Kristus: ’Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling’ och tillfogar: ’Jag ska ge dig himmelrikets nycklar’…”(Christliche Dogmatik, III, s 477).

Att det här inte är fråga om Petrus som apostlafurste, som ensam får nyckelmakten, utan att det är den troende och bekännande Petrus som tilltalas, framgår också därav att samma makt att lösa och binda med exakt samma ord av Jesus överlämnas åt alla de troende, ”åt församlingen” (Matt 18:18). Aposteln säger också till korintierna: ”Därför ska ingen skryta över människor, för allt är ert: Paulus, Apollos och Kefas” (1 Kor 3:21). Jesus har också sagt till sina lärjungar: ”En är er Mästare, och ni är alla bröder” (Matt 23:8).^[4]Jesu ord till Petrus har i NT 81 återgetts på följande sätt: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka” (Matt 16: 18). Genom att bortse från textsammanhanget och … Continue reading

När Skriften underordnas en mänsklig tradition blir laggärningar och inte tro det viktiga

Den förändring som sker kan exemplifieras med vad som skedde i och med att fariseerna ställde sina stadgar, ”de äldstes stadgar”, över Skriften. Genom de stadgar som de själva fastställde hotades deras tro. De förstod inte Skriften, såg inte Messias i Skriften. De förtröstade på sig själva, menade sig vara rättfärdiga och föraktade andra. Genom trohet mot lagen, dvs mot sina egna stadgar, tänkte de sig vinna rättfärdigheten.

Samma utveckling finner vi i Katolska kyrkan. Genom att ställa fram en hemlig muntlig tradition vid sidan av Skriften, en tradition som biskopen i Rom ensam känner och som inte behöver vara känd och förkunnad i Skriften, har den Katolska kyrkan kommit att anpassa sig till gängse folkliga föreställningar om mänskliga förtjänster inför Gud. Guds nåd och mänsklig förtjänst förs här samman och tänks samverka. Där så sker, där är nåd inte längre nåd.

Så har också Katolska kyrkan vid Tridentinska mötet uttalat förbannelsen över Skriftens lära om syndares rättfärdiggörelse av nåden allena, genom tron allena, och i stället hänvisat människan till att genom fullgörande av fromma övningar och mänskliga stadgar förvärva sig förtjänster inför Gud. När människan så uppmanas rättfärdiggöra sig genom laggärningar, visar det sig alltid att det är en förvänd och perverterad lag hon följer i sin strävan att genom mänskliga stadgar och traditioner nå fram till en hel och full gudsgemenskap.

Denne ”motståndare” (Antikrist) är en falsk profet

De ord med vilka aposteln presenterar den eskatologiska motståndaren, ”laglöshetens människa”, ”motståndaren”, har gjort att man särskilt inom bibelkritisk exeges har kommit att uppfatta honom som en symbolisk figur. Man har därvid hänvisat till tankar och motiv som aposteln skulle ha hämtat från den apokalyptiska traditionen.

Textens eget budskap tilldrar sig därför mindre intresse. Aposteln ska ha lånat drag och motiv från profeten Daniels profetia om kungen, ”som ska göra vad han vill, och han ska upphöja sig och förhäva sig över varje gud” (Dan 11:36). Daniels profetia om GTs kommande Antikrist gick i fullbordan när Antiokus Epifanes vanhelgade Jerusalems tempel genom att där låta uppställa en Zeus-staty. Det är denna händelse Jesus anspelar på när han talar om ”förödelsens styggelse på helig plats” (Matt 24:15).

Men det är helt omöjligt att uppfatta Paulus ord om den laglöses framträdande som skulle det vara fråga om ett mytiskt apokalyptiskt motiv. För aposteln är den kommande motståndaren en historisk verklighet. Om ett motiv säger man inte att det ”träder fram … med stor kraft och med lögnens tecken och under”. Liksom Kristus, Guds Son, har trätt in i historien, så följs han av Antikrist, som också träder in i historien vid en bestämd tidpunkt.

O. Michel blir också mycket tveksam inför tanken att det i 2 Tess 2:3ff skulle vara fråga om en motivkonstellation. Han frågar sig: ”Har verkligen 2 Tess 2:3ff rätt och slätt tagit över denna tradition? Avses här verkligen det historiska templet i Jerusalem?” Han hänvisar därefter till ”en tolkning som alltifrån 300-talet har varit den dominerande, att Guds tempel enligt 1 Kor 3:16 och 2 Kor 6:16 är den kristna församlingen, i vilken heresin (villfarelsen) har trängt in (så Hieronymus m fl, så också Calvin) eller i vilken påve­institutionen har sin maktställning” (Theological Dictionary of the New Testament, IV, s 887). I den katolska tidskriften Biblica 49 (1968), s 310, hävdas också att den eskatologiske motståndaren i 2 Tess 2 ”är en falsk profet”. Men är det tillräckligt att här endast tala om ”en falsk profet”?

Enligt aposteln Johannes ska ”många antikrister” och ”Antikrist” vara verksamma under ”den sista tiden”, dvs hela tiden mellan Kristi jordeliv och hans återkomst

Aposteln Paulus ord om laglösheten som redan är i verksamhet och om den laglöse som ska träda fram först senare har helt naturligt ställts samman med aposteln Johannes profetia att ”Antikrist ska komma” och att ”redan nu många antikrister trätt fram” (1 Joh 2:18). Precis som Paulus skiljer mellan laglösheten som verksam såsom en hemlighet för att senare följas av den laglöses framträdande, så skiljer aposteln Johannes mellan många antikrister som redan är verksamma och den särskilde Antikrist, som ska träda fram senare (1 Joh 2:18).

Aposteln Johannes förklarar också, liksom Paulus, att han har gett en muntlig undervisning i detta ämne. Mot den falska lärans anstormning ställer Johannes fram (liksom Paulus) den apostoliska undervisningen, ”det ni har hört från början”(v 24). ”Hans smörjelse (”en smörjelse från den Helige”) undervisar er om allt” (v 27) ”och ni har all kunskap” (v 20). De behövde inte en undervisning som gick utöver den apostoliska traditionen och läran.

Johannes inleder sin framställning med att förklara att ”den sista tiden är här”. För att rätt förstå den apostoliska undervisningen i detta ämne är det nödvändigt att undersöka vad apostlarna lägger in i begreppet ”de sista dagarna”, ”den sista tiden”.

Om denna tid har GTs profeter talat. Hos Jesaja läser vi: ”Och det ska ske i de sista dagarna att berget med Herrens hus ska stå fast grundat… För undervisningen ska gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem” (Jes 2:2–3). När aposteln Petrus i sitt brev förkunnar att ”ni blev friköpta med Kristi dyrbara blod”, då anknyter han till profeternas förkunnelse av det som skulle ske ”i de sista dagarna” och fortsätter: ”Han var utsedd redan före världens skapelse men har nu i dessa sista tider uppenbarats för er skull” (1 Pet 1:18ff).

”Den sista tiden”, ”världens slut” (1 Kor 10:11) eller ”de sista dagarna” har alltså enligt apostlarna Paulus, Johannes och Petrus redan kommit med Kristus. Hebreerbrevets författare inleder också sitt brev med dessa ord: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son” (Heb 1:1).

Dessa sista dagar – det framgår av den vidare framställningen (Heb 2:3) – inbegriper inte bara den förkunnelse som frambars ”genom Herren” (Jesus) utan också den som ”sedan bekräftades för oss (apostlalärjungar) av dem som hade hört honom” (dvs apostlarna). Uttrycket ”de sista dagarna” omfattar inte bara den tid som vi kallar urkyrkans och fornkyrkans, utan tiden från Kristi jordeliv fram till hans återkomst på den yttersta dagen, Herrens dag. De sista dagarna är alltså en benämning på hela den nytestamentliga tiden.

Kyrkans historia jämförd med Skriften visar att den falske profeten, som kallas ”laglöshetens människa” och ”Antikrist”, är påven

Nya testamentet varnar för falska lärare (antikrister). Det varnar också för den särskilde Antikrist, ”motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” På flera ställen i Nya testamentet utsägs att Antikrist träder fram efter apostlarnas död.

Att Antikrists tid kommer då vittnena har fullgjort sin vittnestjänst och att Antikrists framträdande inträffar efter apostlarnas död, det är klart utsagt i Nya testamentet (2 Tess 2:2, 1 Joh 2:18, 22, 4:3, 2 Joh 7; se också Apg 20:29f, 1 Tim 4:1ff och 2 Tim 3:1ff om vad som händer efter apostelns död).

Ett studium av kyrkohistorien hjälper oss att identifiera och avslöja den falske profeten. Påven träder fram i historien med titeln ”Guds Sons ställföreträdare” (Vicarius Filii Dei) och ”förklarar och förkunnar att det är nödvändigt till frälsning för varje människa att underordna sig under den romerske påven” (ur Bonifatius VIII:s bulla ”Unam Sanctam” 1302). Påven förklarar sig vara kyrkans ende lärare och som sådan ha makt att med stöd av en hemlig muntlig tradition utanför Skriften ha rätt att ”gå utöver vad Skriften säger” (jfr 1 Kor 4:6) och binda samveten vid av honom tillfogade nya dogmer och lärosatser (jfr Upp 22:18).

Påveämbetet har uttryckligen uttalat förbannelsen över Skriftens lära om syndares rättfärdiggörelse av nåden allena, genom tron allena (Trident, sess VI, can 11:12, 20) (jfr Rom 3:21ff, 4:1ff, 5:18ff). Påveämbetet är det som i våra dagar förbjuder vissa kristna (munkar, präster och nunnor) att ingå äktenskap (jfr 1 Tim 4:3). Påveämbetet är det som öppet förkastar Kristus som den ende läraren i kyrkan och som ger sig självt en funktion som är messiansk, när det tillämpar bilden av ”klippan” på påvens person i stället för på Kristus och bekännelsen till honom (jfr Matt 16:18). Påveämbetet är det som har fastslagit dogmen om jungfru Marias syndfrihet, hennes ”obefläckade avlelse” (år 1854) och hennes kroppsliga himmelsfärd (år 1950). Som en trons lag för varje katolik har dessa dogmer promulgerats, trots att de står i uppenbar strid med den apostoliska traditionen (Skriften).

Ofta hör man i vår tid sägas att påvedömet har blivit något annat och bättre än förr. Men innehavaren av påveämbetet fortsätter och är bunden till en mycket gammal utombiblisk tradition.

Det är väl känt att profeten Muhammed trodde att de kristna dyrkade Gud, Jesus och Maria som gudar: ”En gång ska Allah fråga Isa (= Jesus): ’Du Isa, Maryams (Marias) son, har du någonsin sagt till människorna: Förutom Allah ska ni ta mig och min mor till gudar?’ Då ska Isa svara:… ’Jag har inte sagt dem annat än vad Du befallt mig och det är: Ära Gud, er Herre och min’” (Koranen i övers av Åke Ohlmarks, 1976, s 74).

Detta citat ur Koranen visar inte endast Muhammeds okunnighet utan även att de kristna då gav Maria större rum i sitt fromhetsliv än den helige Ande. Påvedömet fortsätter egentligen bara en gammal och mycket stark utombiblisk tradition att mer eller mindre ge Maria plats i den heliga Treenigheten.

I Karol Wojtylas på svenska utgivna bok ”Ett tecken som väcker strid” (1982) tilltalas och tillbeds jungfru Maria av påven Johannes Paulus II på följande sätt: ”Hell dig, Gud Faderns dotter! Hell dig, den helige Andes brud! Hell dig, den allra heligaste Trefaldighetens hemvist!” (s 155). Att Mariakult och Mariadyrkan inte bara hör katolsk folkreligiositet till utan präglar hela kyrkan och teologin är helt uppenbart.

I dokumentet från Andra Vatikankonciliet (Art 62) får Maria inte endast titeln ”medåterlöserska» (corredemptrix) utan också ”medlare” (mediatrix), och detta fast Skriften så klart har utsagt att ”en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus” (1 Tim 2:5). Uppgiften om att påven (Johannes Paulus II när denna artikel skrevs, red) för något år sedan begav sig till Fatima i Portugal (där jungfru Maria ska ha visat sig för några barn år 1917) för att tacka henne för hjälpen när han undkom att skadas vid ett attentat, ska inte väcka förvåning. Mariakult och Mariadyrkan präglar Katolska kyrkan i dess helhet.

Apostolisk tradition eller mänskliga stadgar

De som håller fast vid Skriftens undervisning brukar få bära smädenamn. De sägs ha Skriften som sin påve och benämns ”fundamentalister”. Men Skriften ger dessa lärjungar vackra namn. De benämns ”barn av profeterna” (Apg 3:25) och av ”apostlarna” (Gal 4:19, 1 Joh 1:3, 2:1). Som bibelordets enkla lärjungar är de medvetna om att det är Skriftens ord som har fött dem på nytt (1 Pet 1:23). När dessa hör apostelns uppmaning: ”Stå fasta och håll er till den undervisning ni har fått” (2 Tess 2:15), då vet de att denna undervisning är hämtad från den gudomliga uppenbarelsens klara källa. Vad som ”går utöver vad Skriften säger” – de många människostadgarna – är av ondo.