Här följer ett litet smakprov ur en ny viktig bok av Lars Borgström som är under tryckning. Boken är en utläggning av Daniels bok (184 sid.) och heter ”Vilken gud kan då rädda er?” (Biblicums förlag 2024).

Daniels bok är en alldeles fantastisk skrift. Den är märklig på många sätt, bl.a. därför att den kommer med så exakta framtidsförutsägelser. Den visar kanske mer än andra böcker i Bibeln på Guds väldiga makt. Den som allvarligt studerar och förlitar sig till vad som sägs i Daniels bok blir verkligen stärkt i sin tro och viss om att vad som än händer är Gud den som segrar. De världsliga kungarna kan tyckas mäktiga, men de är bara lekbollar i den Allsmäktiges hand. En gång ska alla knän böjas inför Människosonen, då Han uppenbarar sig i sin fullkomliga makt. Jordiska världsimperier och supermakter kommer och går, krossas och försvinner, men Guds rike består för evigt! Inte undra på att Daniels bok blivit så häftigt angripen av trons fiender! Ingen bok, förutom 1 Mosebok, Jesajas bok och Jonas bok, har blivit så förtalad, förhånad och förvrängd av bibelkritiken, som just Daniels bok. Ingen bok, förutom Uppenbarelseboken, har heller blivit så missförstådd av svärmiska bibelutläggare.

Författarfrågan

Man säger vanligtvis inom bibelkritiken att Daniels bok är skriven på 160-talet f.Kr. av en troende jude och inte alls av någon profet vid namn Daniel, som ska ha levt på 500-talet f.Kr. Boken är ett fromt bedrägeri, hävdar man, med syftet att stärka de judar som förtrycktes av seleukiderna, den makt som ockuperade det heliga landet på 160-talet f.Kr.

Vilka är då grunderna för kritiken mot Daniels bok? Det avgörande skälet är att Daniels bok så exakt beskriver händelser som på 500-talet f.Kr. ännu inte ägt rum! Bibelkritiken räknar inte med en övernaturlig verklighet och utesluter därför på förhand profetians möjlighet. Kritiken bygger alltså på den godtyckliga förutsättningen, att ingen framtidsförutsägelse är möjlig. En kristen vet däremot att Gud finns och att Han är såväl allvetande som allsmäktig. Gud vet därför precis allt som kommer att ske i framtiden, och Han har förmågan att uppenbara det för sina utvalda profeter. Som Daniel själv säger angående de framtida händelser som kung Nebukadnessar ville ha besked om: “Den hemlighet som kungen vill veta kan inga vise män, besvärjare, spåmän eller stjärntydare berätta för kungen. Men det finns en Gud i himlen som kan uppenbara hemligheter” (Dan. 2:27–28).

Ett annat argument som riktats mot Daniels boks äkthet är att Daniel inte finns med i den uppräkning av framstående män som finns med i den apokryfiska Jesu Syraks bok, kap. 45–50. Till detta kan sägas att listan i Jesu Syraks bok inte är fullständig. Han nämner inte heller Esra, som ju var en av de mest framstående männen i Gamla testamentet. Daniel nämns däremot i Hesekiels bok (Hes. 14:14, 20; 28:3) som är skriven på 500-talet f.Kr.

Även språkliga argument används mot Daniels boks äkthet. Boken är till hälften skriven på arameiska (Dan. 2:4–7:28), ett språk som först senare i historien blev judarnas talspråk. Dessutom innehåller boken lånord från grekiskan, ett språk som blev allmänt spritt först under hellenistisk tid (det sena 300-talet f.Kr. och framåt). Till detta kan svaras att Daniel behärskade många språk – han var ju den visaste i Babylon (hebr. “Babel”) (Dan. 2:48). Och att arameiskan används i Dan. 2:4–7:28 är inte särskilt anmärkningsvärt. Dessa kapitel har ett allmänt, världshistoriskt intresse, och därför används maktens eget språk. När sedan innehållet främst berör gudsfolket övergår språket till att återigen vara hebreiska. Viktigt i sammanhanget är dessutom, att den arameiska som används inte är den västliga variant som användes i Palestina vid mitten av 100-talet f.Kr., utan den gamla riksarameiska som var etablerad redan på 500-talet f.Kr. När det gäller grekiskan finns det tidiga exempel på lånord, långt före Alexander den stores tid då Grekland blev en stormakt. Dessa lånord är i Daniels bok dessutom tre slags musikinstrument (Dan. 3:5) och musik är ju en internationell företeelse, där man gärna lånar in främmande fackord. Dessutom borde Daniels bok, ifall den vore skriven på 160-talet f.Kr., innehålla många fler grekiska lånord, än vad som är fallet. Vid den tiden hade nämligen hellenismen genomträngt hela den då kända världen i så hög grad, att skrifter på olika språk röjde stark påverkan från grekiskan. Att utöver detta även persiska lånord förekommer är inte heller märkligt, eftersom Daniel verkade en tid även efter persernas övertagande av världsherraväldet (Dan. 6). De persiska orden är dessutom ålderdomliga, mer hemmahörande på 500-talet än under hellenistisk tid.

Slutligen anger bibelkritiken historiska argument som vill hävda att Daniels boks författare gör sig skyldig till en rad historiska misstag, vilket är naturligt då författaren, som man menar, levde flera hundra år efter den tid han skildrar. Vi ska dock se under den fortlöpande utläggningen hur författaren på punkt efter punkt visar sig ha förstahandskännedom om de händelser han skildrar. Ja, det är i vissa fall fråga om ”inside information”, som bara den som levt i den närmaste kretsen i hovet vid denna tid rimligtvis kunnat ha kunskap om.

Som om inte ovanstående motargument vore nog säger Jesus, som är alla kristnas yttersta auktoritet, att profeten Daniel står bakom den bok som blivit uppkallad efter honom. I Matt. 24:15–16 säger Han: ”När ni ser ‘förödelsens styggelse’, som profeten Daniel talar om, stå på helig plats – den som läser detta bör noga lägga märke till det – då måste de som är i Judeen fly bort till bergen.”

Daniels tid

Daniel levde i en mycket omvälvande tid. Han föddes ungefär år 620 f.Kr. Av kung Davids forna rike fanns då bara Sydriket (Juda rike) kvar. Juda stam och delar av Benjamins stam var därmed det som återstod av Israels folk efter det att Nordriket (Israel) år 722 f.Kr. intagits av assyrierna.

Assyrien hade vid Daniels tid dock sin storhetstid bakom sig och nu hade en ny stormakt vuxit fram i tvåflodslandet (Eufrat och Tigris), nämligen det nybabyloniska riket. Det kallas så för att särskilja det från det gamla babyloniska riket, som fanns i området över tusen år tidigare, och vars mest kände kung var Hammurabi (1810–1750 f.Kr). Denna nybabyloniska makt bredde ut sig alltmer under kung Nabopolassar, som regerade 625 f.Kr. till sin död 605 f.Kr. Egypten, som också ville ta för sig av tomrummet som lämnats efter Assyriens kollaps, besegrades i det avgörande slaget vid Karkemish år 605 f.Kr. Segerherre var general Nebukadnessar (2 Krön. 35:20, Jer. 46:2, 2 Kung 24:7), som samma år skulle efterträda sin far på kungatronen. Nebukadnessar regerade sedan till sin död år 562 f.Kr.

År 605 f.Kr., under Juda kung Jojakims tredje regeringsår, intog Nebukadnessar Jerusalem för första gången (Dan. 1:1) och förde bort ett antal unga män av förnäm släkt. Syftet med denna deportation var att dessa ungdomar skulle fostras i babylonisk kultur och lärdom. Andra gången han intog Jerusalem var år 597 f.Kr. då Jojakin var kung. Då fördes 10.000 fångar bort till Babylon. År 587 f.Kr. föll Jerusalem slutgiltigt för Nebukadnessar och den babyloniska fångenskapen inleddes för judarna, Guds folk. Jerusalem brändes ned och de flesta överlevande fördes bort till Babylon.

Det nybabyloniska riket blev dock inte långvarigt. År 539 intogs Babylon av perserkungen Koresh, eller Cyrus den store som han kallas i de latinska källorna, vars namnbruk tillämpas i den allmänna historieskrivningen.

Vi ska ha klart för oss att händelserna i Daniels bok inte bara berör det judiska folkets historia och alltså är frälsningshistoriskt viktiga, utan samtidigt, i allra högsta grad, är världshistoria. Daniel stod i de storpolitiska händelsernas centrum. Att han, som i ung ålder deporterades till Babylon, blev utnämnd till en mycket hög tjänsteman, ”herre över hela Babels provins och till högste föreståndare för alla de vise i Babel” (Dan. 2:48), när kung Nebukadnessar regerade, är väldigt anmärkningsvärt. Långt senare utnämndes han också till Belshassars (som var den siste regenten i Babylon) närmaste man (Dan. 5:29).

För att förstå det närmast unika i detta kan man göra en modern jämförelse: Det är att likna vid att en krigsfånge från Irak, eller något annat land som legat i krig med USA, avancerar till att bli vice president, den näst mäktigaste mannen i Washington. Inte nog med det: Än mer anmärkningsvärt är det, att när sedan det nybabyloniska riket avlöstes av det persiska väldet blev Daniel en av de tre furstar som stod närmast perserkungen Koresh (förmodligen samme person som den Darejavesh som nämns i Dan. 5:31f, 9:1f, se kommentar om detta senare). Det är ju annars brukligt att den nya makten gör rent hus med alla medlemmar av den gamla regimens innersta krets, att samtliga av den gamla maktelitens “toppar” avlivas. Men Daniel ägde en sådan integritet, och ingav ett sådant stort förtroende, att även perserna insåg att de fullständigt kunde lita på honom.

I och med Koreshs maktövertagande och den persiska tidens inbrytande slutar den historiska delen av Daniels bok (kap. 1–6). Men Daniels profetior (kap. 7–12) sträcker sig långt fram i tiden, först detaljerat vad gäller den yttre världshistorien fram till 160-talet f.Kr., sedan vidare till uppfyllelsens tid då Jesus Kristus utför sitt frälsningsverk (Dan. 9:24) och slutligen ända fram till den yttersta dagen, då Människosonen ska hålla dom (Dan. 7:10–14).

Samtida med Daniel verkade Hesekiel. Denne profet föddes i en prästsläkt, förmodligen år 623 f.Kr., och växte upp i Jerusalem. År 597 f.Kr. fördes han bort i den andra deportationen, då hela det styrande skiktet om 10 000 man (2 Kung. 24:14, Jer. 24) fördes i fångenskap till trakten kring Babylon, där Daniel var i tjänst hos kungen (Hes. 28:3, Dan. 2:48). Där kallades Hesekiel till profet (Hes. 1–3) år 593 f.Kr. och verkade fram till år 571 f.Kr. Han profeterade om Jerusalems fall år 587 f.Kr. (Hes. 4–24) men också om en kommande upprättelse (Hes. 34–37). Han förkunnade även domar över hednafolken (Hes. 25–32, 38–39) och talade om ett nytt tempel (Hes. 40–48), nämligen det nya förbundets kyrka och dess eviga fridsförbund med Gud. Man kan fråga sig om Daniel och Hesekiel träffades. Det förefaller långt ifrån osannolikt eftersom de båda var betydande medlemmar av den judiska diasporan i Babylon. Det minsta vi kan säga är i alla fall att Hesekiel mycket väl kände till Daniel (Hes. 14:14, 20; 28:3).

Vissa forskare menar dock att den Daniel som nämns i Hesekiels bok är den ugaritiske kungen Danal, som likt Noa och Job var ansedda icke-israeliter (jfr “Om då dessa tre män fanns i landet: Noa, Daniel och Job, så skulle de genom sin rättfärdighet bara rädda sina egna liv, säger Herren Gud”, Hes. 14:14). Denna teori måste dock anses mindre sannolik, eftersom Noa och Job, likt Daniel – till skillnad från Danal – är bibliska personer som dessutom är kända för sin rättfärdighet. Daniel passar liksom bättre än Danal in i denna uppräkning av namn.

Även Jeremia var en samtida profet. Han var dock inte verksam i Babylon utan i Juda rike, så länge det bestod. När templet föll år 587 f.Kr. tvingades Jeremia följa med en grupp som flydde till Egypten (Jer. 42–44). Anmärkningsvärt är att Daniel, där han befann sig i Babylon, läste Jeremias bokrulle som helig skrift (Dan. 9:2).

Daniel och hans bok

Vem var då Daniel och vilket är hans budskap? Daniel och hans tre vänner Hananja, Mishael och Asarja var några av de förnäma pojkar som fördes bort i den första deportationen till Babylon år 605 f.Kr (Dan. 1:3–6). De undervisades i kaldeernas språk och litteratur (Dan. 1:4) och när tiden efter tre år var inne för att avlägga examen inför Nebukadnessar visade det sig att de var tio gånger klokare än någon annan av de spåmän och besvärjare som fanns i hans rike (Dan. 1:20).

Daniel var en from och gudfruktig man. Trots alla försök att ”babylonisera” honom och få honom att avsäga sig sin tro på Herren, den ende sanne Guden – vilket vi ska få se exempel på i det följande – förblev han trogen sin Gud. Han levde ett oförvitligt liv och vi har inte ett enda exempel på att han någonsin föll i någon yttre synd. Han var en man som stod mycket nära Herren, men han var inte någon profet i vanlig mening. Han fick inte träda fram inför Israels folk med budskap från Herren, proklamerande: ”Så säger Herren”. Man brukar istället säga att Daniel var en apokalyptiker. Det innebär att han fick skåda in i den eviga världen med obeslöjade ögon. Det täckelse människor normalt har för sina ögon, vilket gör att vi bara kan se det som är omedelbart närvarande i tid och rum, var för Daniel undanryckt. Han kunde se sådant som sker på andra platser och i andra tider, han kunde t.o.m. se sådant som sker i den himmelska världen, i Guds tronsal.

Daniels bok är, som ovan påpekats, indelad i två lika stora delar. Båda delarna är kronologiska på det sättet att den första delen, kap. 1–6, i ordningsföljd skildrar händelser mellan år 605 f.Kr och år 539 f.Kr, medan den andra delen, kap. 7–12, i ordningsföljd skildrar de uppenbarelser som Daniel hade. Den första uppenbarelsen hade han i form av en dröm år 553 f.Kr (Dan. 7:1), den andra i form av en syn år 551 f.Kr (Dan. 8:1), sedan fick han ett besök av ängeln Gabriel år 539 f.Kr. (Dan 9:1, 21) och slutligen en uppenbarelse då han mötte Kristus, Människosonen, år 537 f.Kr. (Dan. 10:1, 16).