Hur uppenbarar sig en helig Gud för syndare?

Från Biblicum nr 1/2023 av Seth Erlandsson

Från början var människan utan synd. Gud skapade Adam och Eva till sin avbild. ”Gud sade: Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss” (1 Mos 1:26), dvs heliga och rättfärdiga som Gud, den treenige (”oss”). Men genom syndafallet blev Adam och Eva och alla människor efter dem syndare. Misstro mot Gud, synd och förbannelse, lidande och död kom in i världen. Människan förlorade den syndfria gemenskapen med Gud och därmed paradiset. Genom synden blev vägen till paradiset stängd (1 Mos 3:24).

Men Gud vill ingen syndares död. Han är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och stor i nåd och sanning” (2 Mos 34:6). ”Så sant jag lever, säger Herren GUD, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva” (Hes 33:11). Synden, som förhindrar gemenskapen med den Helige och ledde till att vägen till paradiset spärrades, måste undanröjas. Men hur ska det kunna ske när människan pga sitt syndafördärv inte kan undanröja synden och besegra döden? Svaret gavs till Adam och Eva redan på syndafallets dag: Gud ska bli människa och inta människans plats. Av en kvinna ska en son födas som är utan synd. Han ”ska krossa” fiendskapen mot Gud, krossa ”ormens huvud” (1 Mos 3:15). Uppfyllelsen av detta löfte sammanfattar Paulus så här:  ”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att de skulle få söners rätt” (Gal 4:4-5). Faderns Son skulle födas av en kvinna, bli en Människoson och friköpa alla syndare från lagens fördömelsedom. Jesaja profeterade mer än 700 år innan detta löfte gick i uppfyllelse: ”Se, jungfrun ska bli havande och föda en son” (Jes 7:14), ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, . . . Mäktig Gud” (Jes 9:6).

Detta löfte var så säkert att Sonens frälsningsgärning gällde som syndares enda räddning långt före uppfyllelsen genom Jesus Kristus. Översteprästens offertjänst och de många synd- och skuldoffren under gamla förbundets tid fick sin sonande kraft genom Sonens frälsningsgärning som de var skuggbilder av och pekade fram emot. Genom Sonens laguppfyllelse och fördömelsedomen över honom i alla syndares ställe har syndare friköpts och erbjuds helt gratis en frikännande dom. Vägen till gemenskap med Fadern har öppnats. Utan Sonen, hans försoningsgärning, att Gud var i Sonen ”och försonade världen med sig själv” (2 Kor 5:19),kan ingen se Gud och leva. ”Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd” (Joh 1:18). Utan Sonen, som är ”HERREN vår rättfärdighet” (Jer 23:6), är Gud ”en förtärande eld” mot all synd och orenhet (5 Mos 4:24, Heb 12:29). ”Ingen människa kan se mig och leva” (2 Mos 33:20), sa Fadern till Mose när han ville se Faderns härlighet. ”Du ska få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se” (2 Mos 33:23).

Fadern uppenbarar sig genom Sonen som är hans nådiga ansikte

Sonen är Faderns ”Utsände”, på hebreiska Mal’ak = den Utsände, i GT ofta översatt ”Ängeln”, ”HERRENS Ängel”. Jesus betonade flera gånger för de judar som tvivlade på att han var Guds Son, att han är Faderns Utsände: ”Jag har inte kommit av mig själv, utan det finns en som är sann och som har sänt mig. Honom känner ni inte. Jag känner honom, för jag är från honom och han har sänt mig” (Joh 7:28-29). ”Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig. Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig” (Joh 12:44-45). Filippus sa till Jesus: ”Herre, visa oss Fadern.” Jesus svarade: ”Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Orden jag talar till er säger jag inte av mig själv. Fadern bor i mig och gärningarna är hans verk. Tro mig, jag är i Fadern och Fadern är i mig” (Joh 14:8-11). ”Den som hatar mig hatar också min Far” (Joh 15:23).

Gud är en treenig Gud, ”en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom”, som den athanasianska trosbekännelsen så korrekt uttrycker det. ”Hör, Israel! HERREN vår Gud, HERREN är en” (5 Mos 6:4), en evig och enig Gud (hebr. ächád), men ett ”vi”. Huvudordet för Gud på hebreiska är Elohím(ändelsen –im visar att det är en pluralitet i namnet). Elohím sa  vid människans skapelse, som jag redan citerat: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss” (1 Mos 1:26). Jesus sa om ”sanningens Ande”: ”Vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom” (Joh 14:23). Fadern kan bara ses via Sonen. Likaså kan ingen se Anden, ”Hjälparen”, som Fadern och Sonen sänder (Joh 14:16; 16:7) för att vittna om sanningen. ”När jag går bort ska jag sända honom till er”, sa Jesus till sina lärjungar (Joh 16:7). ”Evig är Fadern, evig Sonen och evig den helige Ande”, ”Fadern Gud, Sonen Gud och den helige Ande Gud, och likväl inte tre Gudar utan en enda Gud” (Athanasianska trosbekännelsen). Sonen kunde därför säga: ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9) och ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19).

När Gud visar sig för människor är det alltid genom sin ”Utsände”, sin Mal’ak. Det sker redan i Gamla testamentet. Sonen kan sägas föregripa sitt utlovade människoblivande genom jungfru Maria genom att dessförinnan uppenbara sig i människogestalt. Här följer några exempel:

• Sonen besöker Abraham vid Mamres terebintlund som en av ”tre män” (1 Mos 18). Han sa: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då ska din hustru Sara ha en son” (v 10). Sara stod i tältöppningen och hörde detta. Hon log inom sig och tänkte: ”Ska jag få känna åtrå när jag är utsliten och min herre är gammal?” (v 12). HERREN sa då till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Ska jag föda barn, jag som är så gammal? Skulle något vara omöjligt för HERREN?” (v 13). Två av männen gick sedan mot Sodom, ”men Abraham stod kvar inför HERREN” (v 22) och samtalade med honom om människorna i Sodom. ”På kvällen kom de två änglarna till Sodom” (19:1). Den tredje ängeln var alltså HERREN, Guds utsände Son. ”HERREN såg till Sara så som han hade lovat, och HERREN gjorde med Sara som han hade sagt. Sara blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, just vid den tid som Gud hade sagt honom” (21:1–2).
• En natt brottades en man med Jakob vid Jabboks vadställe ända till gryningen (1 Mos 32:22ff). Han sa till Jakob: ”Du ska inte längre heta Jakob, för du har kämpat med Gud och med människor och segrat” (v 28). ”Jakob kallade platsen Peniel (betyder ”Guds ansikte”), för han tänkte: Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats” (v 30). Profeten Hosea skriver: ”I sin mannakraft kämpade han [Jakob] med Gud och vann seger, han grät och bad honom om nåd” (Hos 12:3f).
• HERRENS Ängel uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken (2 Mos 3). Det framgår tydligt att denne Ängel (hebr. Mal’ak) är HERREN (v 4): ”Jag är din fars Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” ”Då dolde Mose ansiktet, för han bävade för att se på Gud” (v 6). ”Gud sa till Mose: Jag är den Jag Är. Och han fortsatte: Så ska du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er” (v 14). Helt enligt sitt löfte förde sedan HERRENS Utsände Son (”Jag Är”) dem ut ur Egypten: ”HERREN gick framför dem om dagen i en molnpelare för att visa dem vägen och om natten i en eldpelare för att ge dem ljus. På så sätt kunde de efter uppbrottet från Egypten vandra både dag och natt” (2 Mos 13:21).
  Efter flera dagars vandring kom en första prövning: När de var på ”ökenvägen mot Yam-suf”^[1]Angående vilket hav som menas med Yam-suf, se artikeln ”Exodus: Från träldom till det utlovade landet”, Biblicum nr 3/2020, s 102ff. (2 Mos 13:18) i sin vandring mot det utlovade landet, befallde HERREN Mose: Vänd och slå läger framför Pi-Hahirot vid havet! (2 Mos 14:1). ”Farao kommer att säga att Israels barn har gått vilse i landet, instängda av öknen. Och jag ska göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem” (2 Mos 14:3f). Och Farao beslöt nu att sända ”hästar, vagnar och ryttare”, en hel armé att förfölja dem. När förföljarna nästan nådde fram till dem där de slagit läger, instängda vid havet, blev Israels barn mycket förskräckta. De ropade till HERREN och sa till Mose: ”Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? . . . Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen” (2 Mos 14:11-12). Mose svarade folket: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som HERREN i dag ska ge er. Så som ni ser egyptierna i dag ska ni aldrig någonsin se dem igen” (2 Mos 14:13).
  Trots folkets otro räddade Guds Mal’ak dem: ”Guds Ängel (Mal’ak), som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som hade gått framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma nära den andra” (2 Mos 14:19-20). Enligt HERRENS uppmaning till Mose lyfte han sin stav och klöv havet så att Israels barn kunde gå rakt genom havet på torr mark. ”Vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet. Men vid morgonväkten såg HERREN ner från pelaren av eld och moln på egyptiernas här och förvirrade den” (2 Mos 14:22-24). Egyptierna försökte retirera men mot morgonen lät HERREN vattnet återvända. ”Inte en enda av dem kom undan” (2 Mos 14:28).
• Mose efterträdare Josua förde folket in i det utlovade landet. När han var vid Jeriko ”hände det en gång att han lyfte blicken och fick se en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand” (Jos 5:13ff). Mannen förklarade för Josua: ”Jag är befälhavare över HERRENS här. Nu har jag kommit” (v 14). Då förstod Josua att mannen var samme HERRENS Ängel som hade uppenbarat sig för Mose i den brinnande busken och fört Israels barn ut ur Egypten, dvs den sanne befälhavaren för Israels barn. Josua både tillbad honom och tog av sig skorna (v 14–15). precis som Mose uppmanades att göra vid den brinnande busken.
• Under domartiden gjorde Israels barn på nytt ”det som var ont i HERRENS ögon” och HERREN lät dem förtryckas av midjaniterna i sju år (Dom 6:1). Då uppenbarade sig HERRENS Ängel för Gideon och sa: ”HERREN är med dig.” Gideon svarade: ”O, min herre, om HERREN är med oss, varför har då allt detta drabbat oss?” (v 12–13). ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, så ge mig ett tecken att det är du som talar med mig. Gå inte härifrån förrän jag kommer tillbaka till dig och bär fram min offergåva och lägger den framför dig” (v 17–18). Så skedde, och vilket tecken fick Gideon? ”HERRENS Ängel räckte ut staven som han hade i handen och rörde med spetsen vid köttet och det osyrade brödet. Då slog det upp en eld ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och HERRENS Ängel försvann ur hans åsyn. När Gideon såg att det var HERRENS Ängel, sa Gideon: Ve mig, Herre GUD, jag har sett HERRENS Ängel ansikte mot ansikte! Men HERREN sa till honom: Frid vare med dig! Var inte rädd, du ska inte dö” (v 21–23).
• Också Simsons föräldrar, Manoa och hans hustru, tror att de måste dö när de förstår vem mannen var som besökt hustrun. Hustrun berättar för sin man: ”En gudsman kom till mig. Han såg ut som en Guds ängel, mycket respektingivande. Jag frågade honom inte varifrån han var, och han lät mig inte veta sitt namn. Han sa till mig: Se, du ska bli havande och föda en son. Drick nu inte vin eller starka drycker och ät inte något orent, för pojken ska vara en Guds nasir från moderlivet ända till sin död” (Dom 13:6-7). Det var ett omskakande budskap, så Manoa bad till HERREN: ”O Herre, låt gudsmannen som du sände hit komma tillbaka till oss och lära oss hur vi ska göra med pojken som ska födas” (v 9).
  ”Guds ängel kom tillbaka till hans hustru när hon satt ute på marken och hennes man Manoa inte var hos henne. Då skyndade hustrun genast i väg och berättade det för sin man och sa till honom: Se, mannen som kom till mig häromdagen har uppenbarat sig för mig. Manoa reste sig och följde med sin hustru. När han kom till mannen frågade han honom: Är du den man som talade med min hustru? Han svarade: Ja” (v 9–11). Manoa vill då veta mera om vad som gäller för pojken, om det skulle bli som han sagt. Efter samtalet vill Manoa att mannen stannar hos dem och han vill bjuda på mat. Mannen avböjer. ”Men om du vill ordna ett brännoffer, så offra det åt HERREN. Manoa hade nämligen inte förstått att det var HERRENS Ängel” (v 16). När Manoa därefter ordnade med ett brännoffer åt HERREN, lät mannen ett under ske inför ögonen på Manoa och hans hustru: ”När lågan steg från altaret mot himlen, steg HERRENS Ängel upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru såg det, och de föll ner till jorden på sitt ansikte” (v 20). Nu förstod Manoa att det var HERRENS Ängel och vem denne Ängel var.
  ”Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud” (v 22). Men Manoas hustru sa: ”Om HERREN hade velat döda oss skulle han inte ha tagit emot brännoffer och matoffer från vår hand, och inte låtit oss se allt detta eller höra något sådant” (v 23). Gud visar sig sålunda genom Sonen (HERRENS Ängel). Utan Sonen är Fadern en förtärande eld. Jesus sa: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).

Fadern uppenbarar sig genom Ordet

Den särskilda uppenbarelsen, Guds undervisning genom gamla förbundets profeter och nya förbundets apostlar, är Faderns ord. Centrum och målet för denna undervisning är Sonen och hans frälsningsgärning, att syndare genom Guds ord ska se sitt behov av en Frälsare, se att vägen till paradiset är stängd genom synden och att Sonen är ”Vägen, Sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Jesus sa till dem som missat de heliga Skrifternas centrum och mål: ”Ni forskar i Skrifterna, för ni tror att ni har evigt liv i dem. Det är just de som vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv. . . Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev. Men om ni inte tror hans skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?” (Joh 5:39-40, 46-47).

Guds evige Son är så förenad med Faderns ord att han kan kallas för Ordet. ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till” (Joh 1:1-3). Psalmisten skriver: ”Himlen är skapad genom HERRENS ord, hela dess här genom hans muns ande. . . Han sade och det blev till, han befallde och det stod där” (Ps 33:6,9). Paulus skriver om Sonen: ”I honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, . . . allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom” (Kol 1:16-17). ”Genom honom har han skapat universum. Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord” (Heb 1:2-3). ”Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt” (Heb 11:3).

Men om människor inte tar emot Guds uppenbarelse genom Ordet, kan de då veta något om Gud?

Gud uppenbarar sig inte bara muntligt och skriftligt utan också genom sina gärningar. Paulus skriver: ”Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem. eftersom Gud har uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt. Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen” (Rom 1:19-25).

Falska föreställningar och ett liv styrt av hjärtats syndiga begär är inte mindre i vår tid. Paulus skriver: Många ”har buken till sin gud och sätter sin ära i det som är deras skam, dessa som bara tänker på det jordiska”, skriver Paulus (Fil 3:19). Alltjämt ser vi samma förblindelse, samma förnekelse av Skaparen och att man dyrkar och tjänar det skapade i stället för Skaparen. Tron att skapelsen har skapats och utvecklats fram av sig själv för ca 13,5 miljarder år sedan påstås vara vishet och det enda acceptabla vetandet. Och ett utlevande av vårt syndiga hjärtas begär och orenhet skedde inte bara i Romarriket och dessförinnan i Sodom och Gomorra utan sker nu alltmer öppet och t o m uppmuntras. Nåde den som inte går med på en HBTQi-certifiering eller vägrar delta i en prideparad!

Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser.
Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det som är onaturligt.
På samma sätt lämnade männen det naturliga umgänget med kvinnan
och upptändes av begär till varandra.
Män gjorde skamliga saker med män
och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse (Rom 1:26-27).

Förnekandet av Skaparen och hans skapelseordning, t ex att Gud har skapat två kön, inte tre eller bara ett, yttrar sig inte bara i sexuella synder, utan vår värld är full av all möjlig orättfärdighet. Det är inget nytt, även om avfallet och fiendskapen mot Gud ska tillta i den yttersta tiden. Paulus skriver:

De har blivit fyllda av all slags orättfärdighet,
ondska, girighet och elakhet.
De är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja.
De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld.
De skrävlar och skryter.
De är påhittiga i det onda och olydiga mot sina föräldrar,
vettlösa, trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa.
De känner mycket väl till Guds rättvisa dom,
att de som handlar så förtjänar döden.
Ändå gör de sådant,
och de samtycker dessutom till att andra gör det (Rom 1:29-32).

Guds ord avvisas. Men Guds gärningar, hur kan de avvisas?

Som syndare vill vi gärna pga vår gamla, köttsliga människa följa världens s k vishet och det egna hjärtats tankar och begär. Människotankar väger tyngre än Guds ord. Det Gud säger genom sina profeter och apostlar ses inte som gudomliga sanningar. Paulus och Johannes ord som citerats ovan ses av världen bara som förlegade människotankar från en gången och underutvecklad tid. Inte heller Guds evige Son, Ordet, erkändes som sanningen utan blev avvisad. Om Sonens ankomst till vår syndiga värld som människornas Frälsare skriver Johannes: ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. . . Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning” (Joh 1:9-10, 14).

”Vi såg hans härlighet.” Många ögonvittnen såg ”hans härlighet”, gärningar som ingen människa kan göra, bara Gud. Jesus sa till dem som inte ville tro att han var den utlovade Messias, Guds Son: ”Gärningarna som jag gör i min Fars namn vittnar om mig” (Joh 10:25). De gick inte att bortförklara. Ändå försökte man göra det och sa: ”Du hädar och gör dig själv till Gud fast du är en människa” (Joh 10:33). Det är lätt att säga ”det är bara ord”, när någon påstår något vara sant. Men om någons ord styrks av gärningar inför många vittnen, då blir det svårare att avvisa orden. Därför sa Jesus till tvivlarna: ”Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern” (Joh 10:37-38). Men i stället för att ändra sig ”försökte de gripa honom igen” (v 39).

Här följer några exempel på gärningar som vittnade om att Jesus var Guds Son:

• När Jesus enligt Matteus 9 sa till en förlamad man: ”Dina synder är förlåtna”, kunde man tänka: ”Det är bara ord”, hädiska ord, eftersom bara Gud kan förlåta synder. Därför sa Jesus som ”såg deras tankar”: ”Vad är lättast, att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Res dig och gå?” (v 5). För att de skulle förstå att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder, gav han tvivlarna ett bevis på att han kunde göra det som bara Gud kan. Han sa till den lame: ”Res dig, ta din bädd och gå hem!” (v 6). Och det skedde! Nu borde de väl förstå att Jesus var Guds Son och att hans ord var sanna?
• När Jesus öppnade ögonen på en man som varit blind från födseln (Joh 9) borde väl de som såg vad som hade hänt förstå att Jesus var Guds Son. Hans grannar som hade sett honom tigga sa: ”Är inte det han som satt och tiggde?” (v 8). Några sa: ”Det är han!”. Andra tvivlade: ”Nej, men han är lik honom.” Själv sa han: ”Det är jag” (v 9). Vad sa då experterna, fariseerna? Mannen fördes till dem. Eftersom det var sabbat sa några av dem: ”Den mannen kan inte vara från Gud, han håller ju inte sabbaten!” Andra sa: ”Hur kan en syndig människa göra sådana tecken?” De var alltså splittrade (v 16). ”Men judarna trodde inte att han hade varit blind och sedan fått sin syn förrän de hade skickat efter hans föräldrar” (v 18). Vad sa då hans föräldrar: ”Vi vet att han är vår son och att han föddes blind. Hur han kan se nu, det vet vi inte. Vem som har öppnat hans ögon vet vi inte heller. Fråga honom, han är gammal nog att svara för sig själv” (v 20–21). ”Föräldrarna svarade så därför att de var rädda för judarna. Redan då hade judarna kommit överens om att den som bekände Jesus som Messias skulle uteslutas ur synagogan” (v 22).
• När Jesus uppväckte Lasarus från döden efter att han varit död i fyra dagar och redan luktade, blev det verkligt besvärligt att förneka vad som hade skett (Joh 11). Jesus gick fram till klippgraven där den döde Lasarus låg och sa: ”Ta bort stenen!” (v 38f). De tog bort stenen och Jesus ropade med hög röst: ”Lasarus, kom ut!” ”Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sa till dem: ’Gör honom fri och låt honom gå'” (v 41–44). Många judar som sett vad Jesus gjorde kom nu till tro på honom. Men några av dem gick till fariseerna och berättade för dem vad Jesus gjort (v 45–46). ”Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Låter vi honom hålla på så här kommer alla att tro på honom”, sa översteprästerna och fariseerna då Stora rådet kallats samman för att ta ställning (v 47–48). ”Från den dagen bestämde de sig för att döda honom” (v 53).
  ”Sex dagar före påsk kom Jesus till Betania där Lasarus bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Där ordnade de en festmåltid för honom. Marta passade upp, och Lasarus var en av dem som låg till bords med honom” (12:1–2). ”En stor mängd judar fick veta att Jesus var där, och de kom inte bara för Jesu skull utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda. Då bestämde sig översteprästerna för att döda även Lasarus, eftersom många judar lämnade dem för hans skull och trodde på Jesus” (v 9–10). Ofrånkomliga bevis på att Jesus vare Guds Son måste alltså undanröjas.
• Jesu uppståndelse från de döda. Att Jesus inte var skendöd utan verkligen dog på korset kontrollerades genom att en av soldaterna stack upp hans sida med sitt spjut, och genast kom det ut blod och vatten (Joh 19:34). Den döda kroppen togs ned från korset innan sabbaten bröt in (föreskrivet i lagen) och fördes till en klippgrav nära avrättningsplatsen. Det var en ny grav som Josef av Arimatea hade låtit hugga ut i klippan (Matt 27:57ff). Nästa dag, alltså på lördagen (sabbatsdagen), samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus och sa: ”Herre, vi har tänkt på att den där bedragaren sa medan han ännu levde: Efter tre dagar ska jag uppstå. Befall därför att graven ska säkras fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda” (v 62–64). Pilatus gick med på deras krav: ”Här har ni en vaktstyrka. Gå och säkra graven så gott ni kan. Det gjorde de ”genom att försegla stenen och sätta ut vakterna” (v 65–66). På tredje dagen uppstod Jesus från döden precis som han flera gånger förutsagt. Dagen efter sabbaten medan det ännu var mörkt, i gryningen på söndagsmorgonen, var graven bevisligen tom. Några kvinnor, bl a Maria Magdalena, var de första som så tidigt i gryningen kom ut till graven (Luk 24:1f, Joh 20:1) och hade tänkt ta sig in i graven för att smörja Jesu döda kropp. Men de oroades av hur de skulle kunna rulla bort stenen: ”Vem ska rulla bort stenen från gravöppningen åt oss” (Mark 16:3). Då fick de se att stenen redan var bortrullad från graven så att det var möjligt att gå in i den. Graven var tom. Kvinnorna visste inte först vad de skulle tro. Men då visade sig två män i skinande vita kläder för dem och sa: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått!” (Luk 24:4-6). Och Maria Magdalena som först tänkte: ”De har tagit bort Herren från graven” (Joh 20:2), fick sedan se den uppståndne som hon först trodde var trädgårdsmästaren (Joh 10:15).
  När Petrus och Johannes nåddes av kvinnornas rapport (som de trodde ”var tomt prat”, Luk 24:11), rusade de iväg till graven. Johannes som kom först fram till graven lutade sig in i den och ”såg innebindlarna ligga där”. ”Strax efter kom Simon Petrus. Han gick in i graven och såg också linnebindlarna ligga där, och duken som hade täckt huvudet. Den låg inte tillsammans med bindlarna utan hopvikt på ett ställe för sig” (Joh 20:5-7). Sannolikt hade linnebindlarna stelnat av de väldoftande salvor som Josef av Arimatea och Nikodemus använde när de lindade Jesu döda kropp ”med linnebindlar tillsammans med de väldoftande salvorna, så som judarna brukade göra vid begravningar” (Joh 19:40). Precis som den uppståndne Jesus senare gick genom stängda dörrar när han visade sig för lärjungarna, så gick han sannolikt rakt genom de stelnade, omlindade bindlarna och stenen som tillbommade graven. Varför rullade då en ängel bort stenen? Inte för att Jesus skulle kunna komma ut ur graven utan för att lärjungarna skulle kunna komma in i den och se att han verkligen var uppstånden.
  Den uppståndne visade sig många gånger för sina lärjungar. Redan på kvällen samma dag när lärjungarna var samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna, stod han mitt ibland dem och sa: ”Frid vare med er! När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida” (Joh 20:19f). Tomas, en av apostlarna, var inte med vid detta tillfälle och tvivlade på vad de andra apostlarna berättade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i spikhålen och min hand i hans sida, så kan jag inte tro” (Joh 20:25). Åtta dagar senare var de åter samlade där inne, och nu var Tomas med dem. ”Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sa: Frid vare med er! Sedan sa han till Tomas: Kom med ditt finger och se mina händer, kom med din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro!” Det räckte för att skingra allt tvivel. ”Tomas svarade honom: Min Herre och min Gud!” (Joh 20:26-28).
  Paulus skriver ca 25 år efter Jesu död och uppståndelse till församlingen i Korint hur tillförlitligt evangeliet är, att Jesus dog för våra synder och uppstod på tredje dagen. Han räknar upp en lång rad vittnen till att Jesus verkligen är uppstånden och lever, bl a att han visade sig för femhundra bröder på samma gång, av vilka de flesta av dem lever än (1 Kor 15:3ff). När aposteln Johannes för sin tros skull satt fängslad på ön Patmos på 90-talet e Kr, uppenbarade sig Jesus för honom, vilket blev upphovet till Uppenbarelseboken. Johannes skriver: ”När jag såg honom, föll jag ner som död för hans fötter. Men han lade sin högra hand på mig och sa: Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet. Och Jag har nycklarna till döden och helvetet. Skriv nu ner vad du har sett och vad som är och vad som ska ske efter detta” (Upp 1:17-19).

Vaktstyrkans bortförklaring med hjälp av mutor

Vaktstyrkan måste ha noterat att något ytterst märkligt hade hänt. Matteus hävdar att vakterna blev dödsförskräckta, för en kraftig jordbävning ägde rum och en ängel som liknade en blixt ”gick fram och rullade bort stenen” (Matt 28:2f). Några från vaktstyrkan gick och berättade för översteprästerna ”om allt som hade hänt” (Matt 28:11). Vad de exakt sa vet vi inte. Men en sak är säker: Inga lärjungar kan ha kommit på natten och brutit sig in i den förseglade graven.

Översteprästerna och de äldste beslöt ge soldaterna en stor summa pengar och sa: ”Säg så här: Hans lärjungar kom på natten och rövade bort honom medan vi sov. Om ståthållaren [Pilatus] får höra det, så ska vi tala med honom och se till att ni inte behöver oroa er. De tog emot pengarna och gjorde som de blivit tillsagda, och detta rykte är spritt bland judarna än i dag” (Matt 28:11-15). Vakterna visste att de inte hade sett några gravplundrare som fört bort Jesu kropp. Men för mutornas skull (”en stor summa pengar”, v 12) gick de med på att sprida lögnen att lärjungarna stulit kroppen. Som ursäkt för och förklaring till att de inte gripit in mot gravplundrare skulle de säga att de sov. Men det var ju i så fall ett grovt tjänstefel som skulle leda till ett hårt straff, kanske döden. Och en dålig förklaring. Om de sov kunde de ju inte ha sett att lärjungar kom och rövade bort Jesu kropp!

Graven var grundligt bevakad och förseglad i enlighet med vad översteprästerna och fariseerna hade begärt. Hur troligt är det att lärjungar lyckades ta sig fram till graven i mörkret, bryta förseglingen och rulla bort stenen utan att bli gripna? Och varför satte inte judarnas ledare och den romerska ockupationsmakten in alla resurser för att leta reda på Jesu kropp om nu lärjungarna flyttat bort den? Det borde ha varit första prioritet att hitta kroppen och arrestera förbrytarna. De borde ha varit ytterst angelägna att visa upp ”bedragarens” döda kropp för att en gång för alla förinta den besvärliga ”sekten”. Varför skedde inte det? Trodde de inte på sin egen lögn?

Summering

I den här artikeln har jag velat visa hur det är möjligt för Gud, som är en förtärande eld mot all synd och orenhet, att uppenbara sig för syndare och rädda dem från evig förkastelse och pina. Gud vill ju ingen syndares död utan är nådig och barmhärtig. Men genom syndafallet blev vägen till paradiset stängd och ingen syndare kan öppna vägen till gemenskap med Gud och hans underbara rike, där synd, lidande och död inte finns.

Enda lösningen är att Gud gör det som är omöjligt för syndare. Redan på syndafallets dag utlovade Gud en Frälsare som skulle krossa syndens och dödens upphovsman. Guds evige Son skulle bli människa, födas av en kvinna och för alla människors räkning genomföra det som ingen syndare kan genomföra. Löftet om Sonens människoblivande och att han ska krossa ormens huvud var så säkert att Människosonens räddningsgärning gällde som syndares enda väg till gemenskap med Gud, detta redan innan löftet uppfylldes genom Jesus Kristus. Genom Sonen är hindret för gemenskap med Fadern borttaget. Utan Sonen kan ingen se Gud och leva. ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, säger Jesus.

Sonen är förutsättningen för att Gud den Helige kan visa sig för syndare. Han är centrum och mål för all Guds undervisning. Sonen är så förenad med Faderns ord att han kan kallas Ordet. ”Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till som är till.” Redan i begynnelsen, vid världens skapelse, framträdde Gud som treenig: Fadern skapade genom Ordet, Sonen, och Anden svävade över mörkret och vattendjupet, dvs hade full kontroll över skapelseprocessen från första dagen till dess fullbordan i och med den sjätte dagen. Likaså framträdde Guds treenighet vid Jesu dop, då han offentligt installerades för sin frälsningsgärning som syndares ”stand in”. När den syndfrie Sonen intog syndares plats och blev döpt med omvändelsens dop till syndernas förlåtelse, öppnades himlen, Anden sänkte sig ner som en duva över honom och Fadern förklarade från himlen: ”Denne är min Son som jag älskar.” Att bli en Jesu lärjunge innebär att tro på denne, den ende sanne Guden, den treenige, att ta emot frälsningen genom Faderns Son, att bli döpt ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:18-20).

Att Guds Son uppenbarade sig flera gånger i människogestalt innan han föddes som människoson av jungfru Maria, det har kanske inte så många uppmärksammat. Gud har många sändebud (änglar) men bara en ”ängel” (utsänd) som är ett med HERREN själv. Sonen är Faderns särskilde Utsände, oftast översatt med ”HERRENS Ängel”. När judarna och särskilt deras ledare betvivlade att Jesus var Guds Son, hänvisade Jesus till de många ställen i GT där HERRENS Utsände är ett med HERREN. Fadern har sänt mig. Jag är Faderns Utsände. ”Jag är i Fadern och Fadern är i mig.” Jag är ”Jag Är”. ”Hade ni trott Mose skulle ni tro mig, för det var om mig han skrev.”

Det är tragiskt att så många kan blunda för Jesu gärningar när han så tydligt visar att han är Guds Son och blev en människoson för att som vår ”stand in” dö för våra synder och besegra döden för vår räkning. Det är tragiskt att så många avvisar den ende sanne Guden, den treenige, som älskar dem så mycket att han sänder sin egen Son som deras och alla människors Frälsare. Det är tragiskt att så många inte ser att Jesus är den enda vägen till det stängda paradiset. Det är tragiskt att så många förnekar Jesu uppståndelse, beviset för att han har betalat för alla våra synder och är ”HERREN vår rättfärdighet”. Det är tragiskt att så många tror att Jesus bara var skendöd eller att han förväxlades med någon annan (islam), eller att han dog och förblev död som en bedragare och att hans grav var tom genom att hans lärjungar rövade bort hans döda kropp (judendomen).

Seth Erlandsson