Förkortad version av föredrag på Biblicums onlinekurs 28 september 2024/ Ola Österbacka

 

Profeten Hesekiel

Profeten Hesekiel var verksam drygt 100 år efter att Nordriket Israel hade gått under. Under den tiden var Babylonien Judarikets stora fiende och judar fördes i fångenskap i tre omgångar.

Hesekiel fördes till Babel i den andra deportationen, 597 f Kr. År 587 intas Jerusalem av Babyloniens kung Nebukadnessar och templet och staden raseras.

Hesekiel levde i Tel Abib vid floden Kebar, en biflod till Eufrat. Han var verksam som profet i 22 år bland de deporterade i Babel, från sommaren 593 till 571. Han var en sträng domspredikant, men han var också en mild rådgivare och bekännare. Hans bok är en blandning av poetisk, konstnärlig skildring och berättade prosa. Han ger en levande framställning med bilder och symbolhandlingar. Boken har många likheter med Uppenbarelseboken. Vi finner paralleller till NT också i Jesu liknelser och i Petrus syn i Apg 10.

Fram till 587 förkunnar Hesekiel dom över Guds obotfärdiga folk, vilken har lett till exilen i Babel och som ska leda till att Jerusalem och dess sköna tempel förstörs. Han varnar folket för det falska hoppet att Jerusalem inte kan gå under. Han profeterar också mot en rad hednafolk. Syftet är att väcka ånger och lydnad för Herren.

I kapitel 33 inleds en dramatisk förändring av budskapet. Där berättas om hur en flykting kom med budet att Jerusalem hade fallit. Staden föll i juni-juli 587 (Jeremia 39 och 52; 2 Kung 25). Från det började Hesekiel förkunna att Gud ska förbarma sig över sitt folk. Han ska själv söka upp de förlorade fåren och ta sig an dem. Han ska samla sitt folk från alla länder och föra dem till deras land. Han ska frälsa dem från deras orenhet, ge dem ett nytt hjärta och låta sin Ande komma in i dem. Han betonar vikten att hålla fast vid Guds ord.

Det här budskapet handlar inte bara om att folket ska få återvända till sitt land, som också Jeremia tydligt har signalerat. Det handlar också om en förändring som gäller hjärtat.

Jag ska stänka rent vatten på er så att ni blir rena. Jag ska rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem (Hes 36:25–27).

I Hes 34:15f beskrivs Herren som herden som tar sig an sitt folk, i motsats till judarnas ledare:

Jag ska själv föra mina får i bet och låta dem vila sig, säger Herren Gud. De förlorade ska jag söka upp, de som gått vilse ska jag föra tillbaka, de sårade ska jag förbinda, och de svaga ska jag stärka. Men de feta och de starka ska jag förgöra. Jag ska ta hand om dem med rättvisa.

Det här fullbordas i det nya förbundet. Jesus anknyter direkt till det här när han talar om sig själv som Den gode herden (Joh 10). Det här ska vi hålla i minnet när vi nu går till Hesekiels profetia om templet.

De två templen

Tabernaklet som byggdes vid Sinai enligt Guds noggranna anvisningar var förebilden för templet i Jerusalem. Det första templet byggdes av Salomo åren 966–959 f Kr. Det förstördes i grunden år 587.

Det andra templet var Serubbabels tempel, som blev färdigt 512 f Kr. Det byggdes senare ut till Herodes tempel, som blev färdigt 64 e Kr, bara några få år innan det förstördes av romarna år 70.

Mellan de båda templen kommer Hesekiels tempelritning, som aldrig har förverkligats. Man kunde ju tänka att det andra templet skulle ha följt ritningarna, men så blev det inte.

Den stora frågan är om beskrivningen av templet ska ses som en profetia om något som ska hända i vår fysiska verklighet, eller om det är en symbolisk profetia. Några tror att ett tredje tempel ska byggas i Jerusalem. Låt oss se på de två templen som har funnits i Jerusalem och på Hesekiels beskrivning.

I 1 Krön 28 ger David noggranna instruktioner för det tempel som hans son Salomo ska bygga i Jerusalem. Han ger uttryckligen ritningar för det (en mönsterbild) som han fått genom Anden (v 11). För varje kärl till tjänstgöringen gav han exakt vikt i guld, likaså för ljusstakarna och skådebrödsborden, gafflarna, skålarna och kannorna. David berättar för sin son Salomo (v 19):

”Allt detta har Herren visat mig genom en skrift av sin hand, allt som ska utföras enligt mönsterbilden.”

I 1 Kung 6 och 2 Krön 3 berättas om hur Salomo uppförde templet på Moria berg, där Herren hade uppenbarat sig för David, och där Abraham hade fått i uppgift att offra sin son Isak. Det blev ett fantastiskt tempel. Det här sköna templet blev förstört år 587 f Kr. Platsen låg sedan öde i 50 år.

Tack vare perserkungen Koresh’ edikt år 539 (Esra 1) började fursten Serubbabel (sonson till kung Jojakin, eller Jekonja, som blev bortförd till Babel och juridisk förfader till Jesus) lägga grunden till det andra templet år 536 f Kr. Det blev många problem och arbetet återupptogs först 520 f Kr. Det stod klart fyra år senare, den 12 mars 516 f Kr. Det var ungefär 70 år efter förstörelsen av Salomos tempel.

Serubbabels tempel byggdes efter samma modell som Salomos tempel men det var inte alls lika fint och härligt.

År 20 f Kr inledde Herodes den store en renovering som pågick ännu 46 år efteråt, enligt Joh 2:20. Därför brukar man kalla det andra templet Herodes’ tempel. Tyvärr gick det lika illa för det här templet. Det förstördes år 70 efter en flera månader lång belägring under den romerska härföraren Titus, sedermera kejsare. Det är den förstörelsen som Jesus förutsäger i sitt eskatologiska tal (Matt 24:2): ”Allt ska rivas ner.”

Hesekiels tempel

Hesekiel berättar att Herrens hand kom över honom i det tjugofemte året av vår fångenskap, vid årets början, på tionde dagen i månaden, vilket då bör vara den 10 april 573 f Kr. Hesekiel fördes till Israels land, till ett högt berg. Det står att det här skedde ”i syner från Gud”. Här är en tydlig parallell till hur Johannes kom ”i Anden”, och hur han då fick se märkliga syner. Det ger en fingervisning att vi inte ska ta texten som en ritning som ska förverkligas fysiskt en gång.

De detaljerade beskrivningarna gör det möjligt att rita upp hur templet såg ut. Illustrationen är ett försök med hjälp av Concordia Self-Study Bible. Det är ändå inte lätt att tolka alla detaljer, och en svårighet finns i olikheter mellan den hebreiska texten och Septuaginta (LXX). Detaljerna i beskrivningarna är ändå inte det väsentliga. Vi ska återkomma till det väsentliga senare, men låt oss nu en stund dyka ner i detaljerna.

En man som såg ut att vara av koppar utförde mätningen av templet som Hesekiel såg. Han hade ett snöre av linne i sin hand och en mätstång. Mätstången var sex alnar lång. Det finns olika angivelser av hur lång en aln kunde ha varit på den tiden, men vi säger för enkelhetens skull att den motsvarade en halv meter. Mätstången var alltså 3 m. Det är en modul som beskriver många detaljer, t ex murens tjocklek och höjd. De sju trappstegen upp till tempelområdet var också 3 m breda. Alla mått anges noggrant.

Hela tempelområdet var 500 alnar, eller 250 m. Tempelsalen var 20 m x 10 m. Det innersta rummet, alltså det allra heligaste, hade en bredd på 10 m, samma som tabernaklet och Salomos tempel. Talen har ofta en symbolisk funktion: bredden av tempelbyggnaden var 100 alnar, 50 m. 100 är ett tal som står för fullkomlighet. Hesekiel gick själv inte in i tempelsalen, för det fick bara översteprästen, utan han iakttog mannen med mätstången (ängeln) som mätte storleken.

En intressant detalj här är att det inte fanns någon förbundsark i det allra heligaste! Jesus har burit fram sig själv som offer en gång för alla. Ingenting nämns heller om kopparhavet (1 Kung 7), som i Salomos tempel var fem meter i diameter.

Ett textproblem finns i avsnittet 42:15–20. Här kommer vi ut på platsen runtom tempelområdet. Enligt den hebreiska texten är området en fyrkant med sidan 500 stänger. En stång var 6 alnar, alltså är områdets sida 3000 alnar eller 1,5 km. NIV, B2000 m fl översättningar använder LXX:s tal som anger sidan till 500 alnar, alltså 250 m. Men med en bokstavlig tolkning finns det ingen plats för något yttre område i Jerusalem ens med den läsningen! Själva tempelområdet är bara ca 200 m brett och mindre än en halv kilometer långt. En kvadrat med 1,5 km sida går inte att få in i Jerusalem, allra minst på tempelberget. Gezelius, som använder den hebreiska textens mått 3000 alnar, skriver att det här visar att det handlar om ett andligt tempel.

Guds härlighet kommer till templet

Höjdpunkten i beskrivningen av templet kommer i kapitel 43. Hesekiel förs till den port som vetter åt öster. Han återupplever två tidigare händelser: (1) när han kallades vid floden Kebar (kap 1) och när han sedan ser Herrens härlighet ute på slätten (3:23), och (2) hur Gud övergav templet och staden (8:4; 10:18–22; 11:22–24). Han hade lämnat templet genom den östra porten och stannat på berget österom Jerusalem. Nu återvänder Guds härlighet genom den östra porten, så som han hade lämnat templet mot öster (11:23).

En del har tänkt att Jesus ska återvända till Jerusalem på Oljeberget, därifrån han ska gå till Jerusalem – och kanske bygga upp templet.

De exakta beskrivningarna av templet som Gud förmedlar via Hesekiel har två syften: (1) De skulle påminna Israel om deras synd och oförmåga att tjäna sin fullkomliga Herre. (2) De skulle också hålla fram idealbilden av gudstjänsten som något att sträva efter i framtiden, så att de inte åter skulle avfalla från Gud. Han skulle inte lämna dem igen. Hans fullkomlighet visade sig i allting i det perfekt framställda templet. Hans folk skulle också ha fullkomlighet som sitt ideal.

Gud har inte ändrat sig. När han visar sin nåd är det inte för att han har ändrats från hämndens Gud till nådens Gud. Hans vrede brinner fortfarande över synden, men den som ångrar sin synd får se hur Gud alltid vill förbarma sig över sina skapade och återlösta människor. Även om vi vänder ryggen till Gud och hans vrede utgjuts över oss finns hans kärlek och längtan efter att föra oss tillbaka till sig kvar. Han ändrar sig inte, men han förändrar oss. Det är samma Gud som hade uppenbarat sig för Hesekiel 20 år tidigare som nu återvänder.

Genom Hesekiels syner visar Gud att han väntar sig att hans folk ska se och erkänna att han är helig och att de ska få en modell för sin gudstjänst och sina liv så att de inte mer avfaller från Gud (43:7–9).

Altaret beskrivs som det centrala i templet (43:13ff). Det är inte längre förbundsarken i det allra heligaste, för arken fanns inte i det här templet. Altaret i våra kyrkor med korset som symbol för det offer Gud verkställde för vår frälsning påminner om att synden krävde rening genom offer. Korset är för oss en påminnelse om det offer som en gång för alla bars fram som ett evigt gällande offer.

I anvisningarna för offren betonas starkt att offerdjuret måste vara felfritt. Det är en förebild för att Jesus, det verkliga offret, skulle vara utan synd. Också vår gudstjänst ska vara ren, på samma sätt som altaret skulle renas, vilket den kan vara bara när den sker i Jesu namn.

Kap 44 innehåller anvisningar om prästernas tjänst. Den symbolik som fanns i GT:s gudstjänster har till stor del gått förlorad i vår tid. GT:s gudstjänstfirande folk kunde vandra ut och in i templet och se de konkreta påminnelserna om Guds trofasthet och bli påminda om att deras liv tillhör Gud. Vi har i vår tid förlorat mycket av rikedomen i den gamla tidens symbolfunktioner, som har bevarats bättre t ex i de östliga kyrkorna.

De levitiska prästerna, som härstammar från Sadok, präst under David tillsammans med Ebjatar, ska få gå in och ”komma nära”, alltså utföra de prästerliga offren. Sadok hade varit trogen mot Guds ord och så är också troheten mot Guds ord det avgörande kriteriet för att en ledare i Guds församling ska få tjänstgöra inför Gud. Paulus lär oss i Efesierbrevet 2 att vi som renade i Jesu blod får ”komma nära”, och det är inte längre någon skillnad på hedningar och judar. Det gäller alla kristna.

Hesekiels beskrivning av templet innehåller många avsnitt som lär oss hur vi ska låta Guds ord leda oss i våra tjänster i församlingen och i vårt vardagsliv. Det finns varningar för att tro oss vara för fina att utföra till synes ”simpla” uppgifter. Det finns utsagor om Guds helighet, som påminner oss om att skilja mellan det heliga i vårt vardagsliv och när vi samlas till gudstjänst. Och det finns också ord till församlingen om att försörja dem som kallats till det heliga ämbetet med Ordet och sakramenten.

Fördelning av landet

Hesekiel ger instruktioner hur landet ska fördelas genom lottkastning. Det ger en klar fingervisning hur hela synen ska tolkas. Mitt i landet finns tempelområdet. Men det finns inte i Jerusalem, utan i ett område norr om Jerusalem som är tilldelat prästerna. Det jordiska Jerusalem är inte platsen för det nya, fullkomliga templet.

Alla stammar har lika stor portion av landet. I Guds rike ska alla Guds barn ha samma rättigheter, samma välsignelser och samma rätt att vara tillsammans inför Gud: jude och grek, slav och fri, man och kvinna. Folk av alla folk och stammar och länder och tungomål ska i himlen stå inför tronen och prisa sin Herre och Frälsare.

Det är intressant att jämföra de tolv stammarna med olika listor, dels i Moseböckerna och dels i Upp 7:5–8. Listorna stämmer inte med Jakobs söner, inte heller med Israels 12 stammar när Josef hade delats i Manasse och Efraim. Det visar att de ska tolkas symboliskt.

Det återskapade paradiset

I kapitel 47 beskrivs hur källor flödar ut från trösklarna i templet. Här ser vi att det handlar om ett andligt sammanhang. Ju längre man kommer från templet desto djupare blir vattnet. Först går vattnet till vristen tills man kommer 5 km från templet. Sedan går det till knäna, sen till höfterna, och efter 20 km kan man inte längre vada utan måste simma.

Källan som flödar fram är bekant från Psaltaren 46. Guds välsignelse flyter fram när folket lyssnar till Guds ord, och den fördjupas efter hand när människor grips av Ordet och för det vidare. Flödesvattnet renar allt, så att också Döda havet blir sunt.

Kopplingen till Uppenbarelseboken är intressant. I 47:12 finns en beskrivning av det återskapade paradiset:

Och vid strömmens båda stränder ska alla slags fruktträd växa upp. Deras löv ska inte vissna och deras frukt ska inte ta slut. Varje månad ska träden bära ny frukt, för deras vatten kommer från helge­domen. Deras frukter ska tjäna till föda och deras löv till läkedom.

Jämför med Upp 22:2:

Mitt på stadens gata, på båda sidor om floden, står livets träd. Det bär frukt tolv gånger, varje månad ger det sin frukt, och trädets löv ger läkedom åt folket.

Vi sammanfattar

Jerusalem hade en gång varit platsen där Gud bor. På grund av att hans folk hade övergett honom blev han tvungen att överge dem. Han beskriver genom Hesekiels symbolhandlingar och profetior i klartext varför han måste göra det. Det främsta tecknet var att han lämnade sitt tempel, där han skulle bo bland sitt folk, och så lämnade templet och staden till förödelse. Men han hade lovat att inte överge sitt folk. Han har inte gett upp, trots att hans folk har övergett honom. Han ska själv komma till dem och bli deras herde. Och så beskriver han hur hans återkomst ska bli, alltså Messias ankomst.

Beskrivningen av templet blir nu en bildlig framställning av hur det här ska ske och hur hans rike ska upprättas. Många menar att templet ännu ska byggas upp efter Hesekiels ritningar. Varför byggde inte Serubbabel upp det andra templet efter Hesekiels ritning? Men de är inte gjorda så att man kan lämna dem till en byggnadsingenjör som gör arbetsbeskrivningar och detaljritningar. Särskilt märker vi det här av beskrivningen av hur staden och omgivningarna ser ut. Det finns ingen chans att få plats för detta i det fysiska Jerusalem av idag.

Hesekiels budskap sluter cirkeln i kapitel 48. På grund av folkets otrohet har Gud lämnat templet och Jerusalem. Men han lovade återställa och förnya allt. Hesekiel såg hur Gud återvände för att vara med sitt folk, för evigt. Han kom som Immanuel, sonen som heter Gud med oss. Men det var ännu en syn.

Johannes hade sett Immanuel med sina ögon, men han såg inte det fullkomliga, återskapade paradiset. I Upp 21–22 såg han en vision av det nya Jerusalem komma ner från himlen, och Gud skulle vara med sitt folk. Han skulle torka bort alla tårar. Ingen död skulle finnas, Herren skulle vara deras tempel och staden skulle lysas upp av Guds härlighet. Johannes såg det himmelska nya Jerusalem bara i sin vision. Vi väntar på att få se profetiorna uppenbaras i en härlighet som vi inte kan föreställa oss. Till dess kan vi bara se bilder. Och det är härliga bilder.

Hesekiels tempel behöver inte byggas upp på denna jord. Kristus själv är templet tillsammans med sitt folk. Här på jorden är hans folk ofullkomligt, men Jesus är själv med enligt sitt löfte och han är fullkomlig. På den dagen, när han kommer tillbaka, ska templet vara fullkomligt. Och där ska Herren vara, enligt Hesekiels sista ord: Herren är här.

Låt oss, Herre, på ”den dagen” få vara med i denna härliga stad, tillsammans med dig.