Guds fria nåd, hur är den möjlig?

Av Seth Erlandsson ^[1]Föredrag hållet vid Biblicumdagen i Alvesta den 30/9 2023, här något bearbetat och utvidgat.

Guds lag visar oss människor och behöver visa oss vårt stora syndafördärv, att vi har ett hjärta, ett inre, som är allt annat än heligt och rent. Det är tvärtom fullt av synd, av onda tankar och begär. Det som kommer från hjärtat gör människan oren, sa Jesus till sina lärjungar. ”Inifrån, från människornas hjärtan, kommer de onda tankarna: sexuell omoral, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, orgier, avund, hädelse, högmod och dårskap. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren” (Mark 7:21-23).

Guds lags krav på helighet kan sammanfattas med orden: ”Du ska älska HERREN din Gud av hela ditt hjärtaoch du ska älska din nästa som dig själv.” ”På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna”, understryker Jesus (Matt 22:37-40). Genom lagen avslöjas vår ohelighet och därmed vår oförmåga att frälsa oss själva.

Vem kan då bestå inför Gud den helige som är ”en förtärande eld” mot all synd? (5 Mos 4:24, Heb 12:29). Också kung David ställer den frågan: ”Vem får gå upp på HERRENS berg? Vem får komma in i hans helgedom?” (Ps 24:3). David vet Guds svar: ”Den som har oskyldiga händer och rent hjärta” (v 4). Ingen människa har efter syndafallet oskyldiga händer och ett rent hjärta. Därför kan ingen människa komma in i Guds helgedom, in i Guds rike, i sitt eget namn. ”Genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig” (Gal 2:16).

Bara i Guds namn finns och erbjuds räddning

Bibelns glada budskap är att det finns en lösning, en väg för syndare att komma in i Guds rike. Gud utlovade så snart syndafallet hade ägt rum en Frälsare (1 Mos 3:15) och detta löfte har infriats. ”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt” (Gal 4:4-5). Den syndfrie Människosonen, ”kvinnans säd” Jesus Kristus, är som vår ställföreträdare. vår enda räddning. Han är den enda vägen: ”Jag är vägen … Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Vi kan inte komma till Fadern i vårt eget namn, bara i Guds namn.

När Jeremia profeterade om räddningen genom Messias, skriver han: ”Detta är det namn man ska ge honom: HERREN vår rättfärdighet” (Jer 23:6). Han skriver också: ”För ditt namns skull: Förkasta oss inte!” (Jer 14:21). Jesaja skriver: ”HERREN HERREN är min styrka och min lovsång. Han har blivit min frälsning” (Jes 12:2). David skriver i Psaltaren: ”För ditt namns skull, HERRE, förlåt min synd, för den är stor” (Ps 25:11). ”Ge åt HERREN hans namns ära!” (Ps 29:2). ”Gud, fräls mig genom ditt namn!” (Ps 54:3). ”HERRE, ge mig liv för ditt namns skull!” (Ps 143:11).

Den ende ställföreträdare som har förmågan att uppfylla kravet på ett rent hjärta är gudamänniskan Jesus Kristus. Han uppfyller Guds krav fullkomligt för alla syndares räkning, och fastän syndfri tar han fördömelsedomen för våra synder på sig, blir dödad i vårt ställe. Den frälsning som Jesus ställföreträdande har genomfört för oss, den förbildades under gamla förbundets tid av de många ställföreträdande synd- och skuldoffren. Jesaja fick långt i förväg i en syn se uppfyllelsen av förebilderna, Messias ställföreträdande försoningsoffer : ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade HERREN på honom” (Jes 53:5-6).

Evangeliet om ställföreträdaren Jesus Kristus är den enda räddningen för alla som genom lagens krav på rena hjärtan inte kan komma till den himmelska glädjen i sitt eget namn. Glädjebudskapet lyder: ”En har dött för alla, och därför har alla dött” (2 Kor 5:14). ”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna” (1 Kor 15:3). ”Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud” (2 Kor 5:21). ”Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda, han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom 4:24–25). ”När vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, hur mycket mer ska vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen? För om vi som Guds fiender blev försonade med honom genom hans Sons död, hur mycket mer ska vi då inte som försonade bli frälsta genom hans liv?” (Rom 5:8-10). ”Liksom en endas fall ledde till en fördömelsedom för alla människor, så ledde en endas rättfärdiga gärning till en livgivande frikännande dom för alla människor” (Rom 5:18). ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus” (Rom 3:23-24).

Utan Guds oförtjänta nåd är vi evigt förlorade. Gud den trefalt helige tar sig an oss syndare ”för sitt eget namns skull”, bara pga sin godhet och sin älskade Sons frälsningsgärning. Den ende sanne Guden, HERREN, är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och stor i nåd och sanning” (2 Mos 34:6, Ps 86:15). Paulus skriver: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det” (Ef 2:8). Att tro innebär inte att genom tron förtjäna Guds nåd utan att lita på Guds löftesord och ta emot frälsningen som en oförtjänt gåva. Med otro menas motsatsen, att misstro Guds löftesord och vägra ta emot frälsningens gåva.

Betydelsen av Guds löftesord, storhet och makt

Guds löftesord har makt att upptända tro, samtidigt som synden har makt att förblinda så att vi förlorar ur sikte Guds makt att uppfylla sina löften och bara vill lita på vad som är mänskligt möjligt. Kung David är ett exempel på syndens makt att förblinda och förföra. Han syndade svårt. Men han är också ett exempel på förlåtelsens och nådens makt att upprätta. Hans herdetjänst pekade fram emot Messias herdetjänst, så att Messias i flera profetior kan kallas för David (se Hos 3:5, Jer 30:9, Hes 34:23f; 37:24f). David skriver i Psaltaren: Jag vill ”prisa ditt namn för din nåd och sanning, för du har gjort ditt ord och ditt namn större än allt” (Ps 138:2). ”Hans storhet är ofattbar… Dina väldiga gärningars makt ska man tala om, och din storhet ska jag förkunna” (Ps 145:3-6). Låt oss nu studera några exempel på i GT på Guds löftesord.

Guds löftesord till Abraham

Abraham hade fått detta löfte: ”Jag ska göra dig till ett stort folk… I dig ska jordens alla släkten bli välsignade”(1 Mos 12:2-3). Hur skulle nu detta kunna ske? Åren gick och Abraham fick inga barn. ”Herre GUD, vad ska du ge mig? Jag går ju bort barnlös!” (1 Mos 15:2). Men Guds löftesord bygger inte på vad som är mänskligt möjligt. Därför upprepar Gud sitt löfte i all dess orimlighet. Abraham, ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem… Så ska din avkomma bli” (v 5). Och vad hände? Guds löftesord hade makt att skapa tro: ”Abraham litade på HERREN, och han räknade honom det till rättfärdighet” (15:6).

Tron är inte en gärning att förtrösta på, utan det är HERREN och hans löftesord som är trons föremål. Därför behöver Abraham och vi alla prövningar, så att vi inte förtröstar på oss själva. Vi vill lätt förtrösta på någon egen gärning i st f Guds nåderika gåva, hans frälsning som är ett nådesunder. Därför sattes också Abrahams tro på prov. Hans hustru Sara var ofruktsam, så hur skulle hon kunna bli med barn. Lösningen på deras problem var enligt Sara att Abraham fick barn via Saras slavinna Hagar. ”Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne”, sa Sara (16:2). Abraham föll för Saras lösningsförslag och fick sonen Ismael med Hagar. Nu hade Abraham hunnit bli 86 år, så det var hög tid att han fick en son. Men denna mänskliga lösning var inte Guds. Löftesordets uppfyllelse hade inte sin grund i det mänskligt möjliga.

Tretton år senare uppenbarade sig HERREN på nytt för Abraham. Nu hade han hunnit bli 99 år och Sara 89. Gud sa: ”Jag ska ge dig en son med Sara… Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log och sa för sig själv: ’Ska det födas barn åt en man som är hundra år? Och ska Sara föda barn, hon som är nittio år?’” (17:16-17). Vi ser att också Abraham hade svårt att stadigt förlita sig på Guds löftesord. Kan detta vara möjligt? Sara är ju ofruktsam och jag är snart 100 år! När Sara hörde att Gud sa till Abraham: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då ska din hustru Sara ha en son”, då log också Sara. Då sa HERREN till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Ska jag föda barn, jag som är så gammal? Skulle något vara omöjligt för HERREN?” (18:10-14).

Den stora förebilden för frälsningen genom Guds Son

Frälsningen från träldomen i Egypten nämns i Bibeln flera gånger som den stora förebilden för frälsningen genom Guds Son. Den var mänskligt sett omöjlig, precis som frälsningen från syndens, dödens och djävulens våld genom Jesus Kristus, uppfyllelsen av denna förebild. Men både förebilden och dess uppfyllelse genom Jesus Kristus möts av mycket otro. Guds under, en frälsning av nåd allena, förkastas av de flesta. ”Våra fäder i Egypten tog inte lärdom av dina under, de tänkte inte på dina många nådegärningar utan gjorde uppror vid havet, vid ´Undergångens hav´ (på hebr. Yam-suf). Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt känd” (Ps 106:7-8).

Stora prövningar väntade efter frälsningen ut ur Egypten, precis som för de Kristustroende som förlitar sig på hans frälsningsgärning. Tron på frälsningens under behöver prövas och stärkas. Den innebär inte en frihet från allt lidande i den här syndens värld. ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike” (Apg 14:22), påminde apostlarna de Kristustroende. Och till den troende Abraham sa HERREN: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i 400 år” (1 Mos 15:13). Genom hungersnöd hade Abrahams ättlingar hamnat i Egypten. När det kom en ny kung i Egypten som inte kände till Jakobs son Josef, ansåg han: ”Israels barns folk har blivit för stort och mäktigt för oss… Därför satte man arbetsledare över dem och plågade dem med tvångsarbete” (2 Mos 1:9, 11). Detta är bakgrunden till den frälsning ut ur Egypten som vi nu ska studera närmare.

Guds uppdrag och löftesord till Mose

När Mose, som levde som flykting i Midjans land efter att ha mördat en egyptier, vallade fåren åt sin svärfar Jetro och kom till Guds berg Horeb (som uppenbarligen låg i Midjans land, öster om Akabaviken), ”uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske” (2 Mos 3:1-2). Denne ”HERRENS Utsände” (ordet ”ängel”, på hebr. Mal’ak, betyder ”utsänd”) visade sig vara ingen mindre än Gud själv, Faderns evige Son. Redan före sitt människoblivande nedsteg Sonen, Guds eviga Ord (jfr Joh 1:1ff), flera gånger till människorna och uppenbarade Guds nåd och frälsning för dem. Han sa till Mose:  ”Jag är din fars Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud… Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten… Jag känner deras lidande. Därför har jag stigit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung... Jag ska sända dig till farao, och du ska föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten” (2 Mos 3:6-8).

Vilket underbart löftesord: Den ende sanne och levande Guden uppenbarade sig genom sin Son och lovade rädda de förtryckta från slaveriet! Observera: Gud är frälsaren, inte Mose. Men Mose får ett viktigt uppdrag: Han ska samla Israels ledare och delge dem detta glädjebudskap: ”HERREN, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig [Mose] och sagt: Jag har sett till er och vet vad de har gjort mot er i Egypten. Därför säger jag: Jag ska föra er ut ur lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung” (2 Mos 3:15-17). Vad ska då Mose göra? Han ska ”gå till Egyptens kung och säga till honom: HERREN, hebreerna Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN vår Gud” (v 18).

Mose bävade inför detta uppdrag och ville slippa det. Hur skulle han, en mördare som tvingats fly undan farao för att undkomma ett dödsstraff, kunna återvända till Egypten och tala med farao om att släppa Israels barn fria? Han tappade ur sikte Guds löftesord, att det var Gud den allsmäktige som skulle genomföra räddningen.Hans starka hand skulle bryta ner faraos motstånd. Gud förklarade: ”Jag vet att Egyptens kung inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. Därför ska jag räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag ska göra där. Sedan kommer han att släppa er” (3:19-20). Men det som var mänskligt möjligt dominerade Moses synfält, och då var det inte underligt att han bävade inför uppdraget. Han sa: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord utan säger: HERREN har inte uppenbarat sig för dig?” (4:1), och dessutom: ”Jag är ingen ordets man” (4:10). Hur svårt är det inte att lita på Guds löftesord, att frälsningen inte grundar sig på mänsklig förmåga utan på nåden allena?

Men Gud är ”en nådig Gud, sen till vrede och stor i nåd och sanning”. Han gav Mose ytterligare undervisning och dessutom en speciell stav i handen. ”Med den ska du göra dina tecken” (4:17). Då åtog sig Mose till sist uppdraget. Han återvände med fårhjorden till sin svärfar Jetro, berättade för honom om det uppdrag han fått av Gud och bad honom: ”Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten!” Jetro trodde på vad Mose berättade för honom och sa: ”Gå i frid!”

HERREN ingöt ytterligare mod i Mose med orden: ”Alla som ville ta ditt liv är döda” (4:19). Dessutom hade Mose redan fått Guds osvikliga löfte: ”När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni hålla gudstjänst på detta berg” (3:12). ”Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och återvände till Egyptens land. Och Mose tog Guds stav i handen” (v 20).

Det började illa för Mose och Aron. När de kom till farao och sa: ”Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!”, svarade farao: ”Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel.” Men Mose och Aron betonade: ”Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN vår Gud” (2 Mos 5:1-3). Men farao trodde inte på HERREN och att han skulle ha uppenbarat sig. Hänvisningen till HERREN resulterade bara i att farao ökade förtrycket. Då förlorade Mose på nytt Guds löftesord ur sikte. Han klagade inför HERREN: ”Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför sände du mig? ... Du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk” (5:22-23).

Denna anklagelse och misstro var allvarlig. Men HERREN är ”en barmhärtig och nådig Gud” (34:6). Han vill få Mose att lita på löftesordet, att han verkligen har makt att hålla sitt löfte om frälsning från slaveriet i Egypten. I sin stora nåd förnyar Gud sitt löfte: ”Min starka hand ska få honom att släppa dem, och min starka hand ska få honom att driva ut dem ur sitt land.”

Så blev det, men först efter att Gud visat sin stora makt genom väldiga under. Först efter den tionde plågan gav farao upp. HERREN sa till Mose: ”En plåga till ska jag sända över farao och Egypten, och sedan ska han släppa er. Han ska till och med driva ut er härifrån när han släpper er” (11:1). ”Vid midnatt [mellan den 14:e och 15:e Nisan] slog HERREN allt förstfött i Egyptens land”, men Israels barn räddade han genom lammets blod. ”Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier. Och det hördes ett högt sorgerop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död. Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sa: Bryt upp och dra ut från mitt folk, ni själva och Israels barn! Gå i väg och håll gudstjänst som ni har sagt… Egyptierna skyndade på folket för att få dem ut ur landet fort, för de sa: Annars dör vi allihop” (12:29–33).

Gud hade visat att det han förutsäger ska ske och lovar att göra, det gör han och har makt att göra. Frälsningen från Egyptens slaveri är ett under, en gärning av nåd allena. ”Israels barn hade bott i Egypten i 430 år. Just den dag då de 430 åren hade gått drog alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land” (2 Mos 12:40).

Äntligen kunde Israels barn lämna slaveriets land trots faraos ihärdiga motstånd. HERRENS Ängel, Guds egen Son, skulle nu enligt sitt löfte föra dem ”till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung” (2 Mos 3:8). Det var en mycket stor skara som samlades i staden Sukkot för att börja uttåget, ”omkring 600 000 man till fots förutom deras familjer. En stor blandad folkhop drog ut med dem, och dessutom en mycket stor hjord av får och kor” (12:37f).

Vägen ut ur Egypten

Närmaste vägen från Egypten till det utlovade landet var ”vägen genom filisteernas land”. Men Gud förde dem inte in på den vägen. Han förklarade varför: ”För att inte folket ska ångra sig och vända tillbaka till Egypten när de får se krig. Därför lät han folket ta en omväg, ökenvägen mot Röda havet (ordagrant Yam-suf)” (13:17-18). Sukkot var startpunkten för ”ökenvägen”. Den gick och går än idag mot Röda havet, mot Aqabavikens nordspets. Det var den vägen som Mose tog när han flydde från Egypten till Midjans land, öster om Aqabaviken, den väg som han och hans familj tog när de återvände från Midjans land till Egypten 40 år senare, och den väg som Aron tog när han lämnade Egypten för att möta Mose vid Horebs berg. HERREN hade sagt till Aron: ”Gå och möt Mose ute i öknen! Aron gav sig i väg och mötte Mose vid Guds berg” (4:27).^[2]Se artikeln ”Från träldom till det utlovade landet”, Biblicum nr 3 /2020, s 99–115, för en utförligare framställning om ”ökenvägen”, Midjans land och Guds berg Horeb.

Vi vet alltså vilken väg Israels barn tog när de lämnade Egypten. ”HERREN gick framför dem om dagen i en molnpelare för att visa dem vägen och om natten i en eldpelare för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren upphörde inte att gå framför folket på dagen och inte heller eldpelaren på natten” (13:21–22). Det skyndsamma uttåget kunde alltså pågå både dag och natt. De slog inte läger förrän ”vid utkanten av öknen” (2 Mos 13:20), så då hade de tågat natt och dag och tillryggalagt minst tre dagsresor. Ökenvägen övergår till ett mycket bergigt landskap den sista sträckan av ökenvägen före Aqabavikens nordspets.

Förtröstan på Gud blir prövad

Nu händer något märkligt. ”HERREN sa till Mose: Säg till Israels barn att de vänder och slår läger framför Pi-Hachirot … Farao kommer att säga att Israels barn har gått vilse i landet, instängda av öknen” (14:2–3). Vad är det fråga om? Varför handlade HERREN på detta sätt? Svaret ges i nästa vers: ”Jag ska göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här” (v 4).

Farao hade till sist inte bara gått med på att släppa Israels barn fria från slaveriet och att de med familjer och djur fick tåga ut ur Egypten. Han hade t o m drivit ut dem. Men nu, när han fick rapporter om att folket ”hade flytt” och [som han trodde] av misstag förirrat sig ner i en återvändsgränd, då ångrar han att han gjort sig av med israeliternas viktiga slavtjänst: ”Vad har vi gjort? Vi släppte israeliterna så att de inte tjänar oss mer!” (14:5-6). Han visste inte att det var HERREN som låg bakom att israeliterna blev instängda framför havet och gjorde ”den egyptiske kungens hjärta hårt så att han förföljde Israel” (v 7). ”Alla faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här förföljde dem och hann upp dem där de slagit läger vid havet, vid Pi-Hachirot (”ravinens mynning”), mitt emot Baal-Sefon” (v 9).

Nu sattes folkets tilltro till Guds löftesord verkligen på prov. Litade de på Gud, han som bl a genom de tio plågorna visat dem att han kan göra det omöjliga. Nej, de litade inte på Gud: ”De sa till Mose: Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad har du gjort mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det inte det vi sa till dig i Egypten? Vi sa: låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen” (v 11-12). Men Mose tog fasta på Guds löfte och svarade folket: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som HERREN i dag ska ge er, och ni ska hålla er stilla” (dvs ni behöver inte göra någonting, frälsningen är helt och hållet Guds verk) (v 13-14).

Vad hände? HERREN befallde Mose: ”Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå rakt genom havet på torr mark.” Då gjorde Gud havet till torrt land, vattnet klövs itu. Och ”Guds ängel som hade gått framför Israels här flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som hade gått framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egyptierna här och israeliternas. Under hela natten kunde den ena hären inte komma nära den andre. Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem.

Egyptierna förföljde dem ut till mitten av havet. Men vid morgonväkten såg HERREN ner från pelaren av eld och moln på egyptiernas här. Han uppmanade Mose att räcka ut handen över havet så att vattnet vände tillbaka över egyptierna. Egyptierna flydde men möttes av vattnet och HERREN strödde ut dem mitt i havet. Inte en enda av dem kom undan. ”Så frälste HERREN den dagen Israel från egyptiernas hand” (14:30). ”Och de trodde på HERREN och hans tjänare Mose” (v 31). Tron skapade inte frälsningen. Det var frälsningen som skapade tron.

Men hur länge? Frälsningen vid Yam-suf, ”Undergångens hav”, ca 20 dagar efter uttåget ur Egypten, försvann snart från de flestas synfält. När de kommit över till andra sidan havet och efter ytterligare ca 10 dagars vandring kom till Elim, där det fanns 12 vattenkällor och 70 palmer, då hade det gått nästan en månad. För de lämnade Elim ”den femtonde dagen i andra månaden” (16:1). Och de kom till Sinai öken där Horebs berg fanns ”då den tredje månaden började” (19:1), alltså 45 dagar efter uttågets början. Herren hade nu uppfyllt sitt löfte. Han hade ju lovat: ”När du har fört folket ut ur Egypten ska ni hålla gudstjänst på detta berg”(3:12), alltså det berg där Herrens Ängel hade uppenbarat sig för Mose i den brinnande busken när han vallade sin svärfar Jetros får.

Men vilken gudstjänst höll folket? Dess värre: en gudstjänst i otro. I otålighet över att Mose dröjde så länge på bergets topp, när han mottog de tio förbundsorden, gjorde de sig en guldkalv och sa: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” Aron byggde ett altare framför den och utropade: ”I morgon är det en HERRENS högtid.” Och de steg upp tidigt nästa morgon och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Då sa HERREN till Mose: ”Gå dit ner, för ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå… Det är ett hårdnackat folk” (32:3-9).

De stannade vid Horebs berg  ett helt år. Först ”andra året [efter uttåget], i andra månaden, på tjugonde dagen, höjde sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel” och ”de bröt upp från Sinai öken” och gick från plats till plats (4 Mos 10:11-12) tills de efter ”elva dagsresor” (5 Mos 1:2) var nära det utlovade landets sydgräns. Där, i Parans öken, slog de läger i Kadesh-Barnea. Nu skulle de äntligen få tåga in i det utlovade landet (4 Mos 13-14), men vad hände? Åter otro, ett förkastande av Guds gåva av nåd allena. Hur otron yttrade sig nu får bli föremål för ett annat föredrag.