Förnuftet och Guds ord - Stiftelsen Biblicum

Av teol jubeldr Seth Erlandsson (från Biblicum nr 4/2020)

”Gud kan inte vara både vred och nådig.” ”Gud kan inte säga olika saker i lagen och evangeliet.” Gud kan inte! Det är omöjligt! Så kan det låta när Gud och hans undervisning bedöms utifrån vad det mänskliga förnuftet anser kan accepteras som logiskt möjligt. Sådana invändningar bekräftar att kontrasten mellan Guds tankar och människotankar är stor. Gud betonar genom profeten Jesaja: ”Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar” (Jes 55:8). Guds ord innehåller nämligen både dom och frälsning, både vrede över synden och oförtjänt nåd, både lag och evangelium.

Guds vrede över synden

”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor” (Rom 1:18). ”De ville inte lyssna och inte vända örat till, så att de vände om från sin ondska och slutade att tända rökelse åt andra gudar. Därför vällde min harm och vrede fram” (Jer 44:5f).

Guds oförtjänta kärlek till syndare

”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son” (Joh 3:16). Sonen är räddningen undan Guds vrede och dom pga synden. ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken” (1 Joh 3:16). ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). ”HERRE, till himlen räcker din nåd, din trofasthet ända till skyarna” (Ps 36:6).

Syndares enda räddning

När Jesus förklarade för sina lärjungar att han som ”Messias, den levande Gudens Son” måste lida mycket och bli dödad, protesterade Petrus och sa: ”Gud bevare dig, Herre! Det där ska aldrig hända dig.” Jesus sa då till Petrus: ”Dina tankar är inte Guds utan människors” (Matt 16:21–23). Petrus hade ännu inte förstått att den enda räddningen för oss syndare undan vredesdomen är att Jesus, den ende rättfärdige, ställföreträdande träder in för alla människor och tar straffet för våra synder på sig. Hans rättfärdighet, förutsagd i profetiorna om honom och bevisad genom att döden inte kunde behålla honom, tillräknas oss syndare som en gåva att ta emot helt oförtjänt: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det” (Ef 2:8).

Bibelns undervisning består av både lag och evangelium

Människan behöver både Guds budskap om Guds vrede och dom och Guds frälsningsbudskap om den enda räddningen.

Guds lag kräver fullkomlig syndfrihet (3 Mos 19:2; Matt 5:48) och hundraprocentig kärlek till Gud och våra medmänniskor (5 Mos 6:5; Matt 22:37,39) för att komma till vår himmelska Far och hans paradis. När Jesus klargjorde att frälsningen är omöjlig på lagens väg, lika omöjligt som för en kamel att komma igenom ett nålsöga, protesterade många: ”Vem kan då bli frälst?” Jesus svarade: ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud” (Luk 18:26f). Lagen avslöjar oss som syndare, utestängda från Guds paradis. Pga synden är vägen till paradiset stängd (1 Mos 3:24) och ”genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig” (Gal 2:16).
Guds evangelium uppenbarar den enda vägen till Guds fullkomliga paradis. Jesus sa: ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Johannes döparen pekade på Jesus och sa: ”Se Guds lamm som tar bort världens” Paulus sammanfattar: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus” (Rom 3:23–24). ”Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom 6:23).
Guds lag kräver: ”Var fullkomliga, så som er himmelske Far är fullkomlig” (Matt 5:48). ”Den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt” (Jak 2:10).
Guds evangelium innehåller inga krav, bara nåd.
Guds lag avslöjar oss som syndare, värda den eviga fördömelsen. Efter syndafallet kan ingen uppfylla lagens krav. ”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden. På så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla syndade” (Rom 5:12).
Guds evangelium kommer till oss syndare med en frikännande dom, erbjuder syndernas förlåtelse helt gratis uteslutande för Kristi skull.
Paulus sammanfattar skillnaden: ”Domen kom genom en enda och ledde till en fördömelsedom (grek. katákrima), men den fria gåvan (grek. chárisma) kom efter många överträdelser och ledde till en frikännande dom (grek. dikaíåma)” (Rom 5:16). ”Bokstaven (dvs lagen) dödar, men Anden (dvs evangeliet) ger liv” (2 Kor 3:6).

Lagen och evangeliet är inte människotankar utan Guds viktiga undervisning. Lag och evangelium får inte blandas samman så att Guds vrede över synden och dess följder tonas ner, eller så att Guds nådiga räddning inte uteslutande är av nåd utan delvis också orsakad av något från syndarens sida. Men tron då? Tron är ingen prestation utan endast lik en tom hand, ett förtröstansfullt mottagande av den räddande gåvan, skapad av Gud den helige Ande genom evangeliets helt oförtjänta nådeserbjudande. Mottagaren ser sin ovärdighet, att han eller hon inte på något sätt förtjänat gåvan genom sin tro, tvärtom. Jag är helt ovärdig att få ta emot denna gåva: ”Jag tror. Hjälp min otro!” (Mark 9:24). Evangeliets ofattbart stora gåva har flera namn: ”Syndernas förlåtelse”, ”evigt liv”, ”frikännande dom”, ”frid med Gud”, ”överflödande nåd”, ”Kristi rättfärdighet”.

Exempel i Bibeln på både fördömelsedom och frikännande dom

Lagens domsord: ”Jorden har blivit orenad under sina invånare, för de har överträtt Guds undervisning, kränkt lagarna och brutit det eviga förbundet. Därför förtär en förbannelse jorden, de som bor på den måste straffas för sin skuld” (Jes 24:5f).
Evangeliet frikännande dom: ”Jag, jag är den som utplånar dina brott för min egen skull, dina synder minns jag inte mer” (Jes 43:25).
Lagens domsord: ”Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk, som vandrar den väg som inte är god, som följer sina egna tankar, ett folk som ständigt kränker mig rakt i ansiktet” (Jes 65:2f). ”Ni har övergett HERREN, föraktat Israels Helige och vänt honom ryggen” (Jes 1:4).
Evangeliets frikännande dom: ”Jag har utplånat dina brott som ett moln, dina synder som en sky. Vänd om till mig, för jag har återlöst dig” (Jes 44:22).
Lagens domsord: ”Ge honom namnet Lo-Ammi (= Inte mitt folk), för ni är inte mitt folk” (Hos 1:9). ”Här är det folk som inte lyssnar till HERREN sin Guds röst och som inte tar emot tillrättavisning” (Jer 7:28).
Evangeliets löftesord: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare” (Mark 2:17). ”Jag ska säga till Lo-Ammi: ’Du är mitt folk’” (Hos 2:23).
Lagens domsord: ”Ni svarade inte när jag kallade, ni lyssnade inte när jag talade. Ni gjorde det som var ont i mina ögon och valde det som misshagade mig” (Jes 65:12).
Evangeliets löftesord: ”De förlorade ska jag söka upp, de som gått vilse ska jag föra tillbaka, de sårade ska jag förbinda, och de svaga ska jag stärka” (Hes 34:16). ”Människosonen har kommit för att söka upp och frälsa det som var förlorat” (Luk 19:10).

Lösningen: Kristi kors

Golgata kors är den enda plats där lagen och evangeliet kan mötas till frälsning för oss syndare. Utan Kristi ställföreträdande gärning för oss på korset kan ingen syndare bestå inför Fadern, vars helighet är som en förtärande eld mot all synd. ”Gud är en förtärande eld” (5 Mos 4:24). Men Kristus är utan synd för vår räkning. Därför kan han säga: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).

Som människors frälsare och ställföreträdare fullbordar Jesus på korset den frälsningsgärning som Gamla testamentet gång på gång utlovat genom Mose och profeterna. ”Kristus dog för alla våra synder enligt Skrifterna” (1 Kor 15:3). I varje syndares ställe tog Messias, Guds Son, lagens straff på sig. Han, den ende rättfärdige, fick motta vad vi alla förtjänat: Guds heliga vrede och dom över synden. ”Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä” (1 Pet 2:24). Fadern straffade sin älskade Son i vårt ställe. ”Så högt älskade Gud världen”, dvs oss syndare (Joh 3:16). Han vill ingen syndares död (Hes 18:23), han vill inte ”att någon ska gå förlorad” (2 Pet 3:9). Där på korset möttes Guds vrede och Guds kärlek: vreden över synden och syndare, och en ofattbar kärlek till alla syndare.

Gamla testamentet hade förebildat denna frälsning. Några exempel: Det slaktade lammets blod blev israeliternas frälsning undan den tionde plågan när de räddades från träldomen i Egypten. Under den långa ökenvandringen som följde offrades enligt gamla förbundets föreskrifter syndoffer och brännoffer. Ett otal felfria djur fick ställföreträdande offra sina liv för folkets synder. De förebildade den frälsning som fick sin fullbordan på Golgata kors. Jesaja fick i förväg se denna fullbordan, då Guds rena Lamm blev slaktat på korset i vårt ställe: ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade HERREN på honom” (Jes 53:5–6).

Redan innan denna fullbordan ägde rum hade Fadern visat att hans älskade Son är syndares enda räddning. Det framgick bl a vid räddningen ut ur Egypten. Gud sände sin Son, HERRENS särskilde Utsände (oftast översatt ”HERRENS Ängel”) att befria folket från träldomen i Egypten. Det var denne Ängel som om dagen i en molnpelare och om natten i en eldpelare (2 Mos 13:21) ledde folket ut ur Egypten. När Jesus sa: ”Jag har inte kommit av mig själv, utan Fadern har sänt mig” (Joh 8:42), anspelar han på Moseböckernas ord om denne HERRENS Utsände. När denne HERRENS Ängel i en eldlåga (2 Mos 3:2) uppenbarade sig för Mose sa han: ”Jag är Jag Är” (3:14). Den Utsände Sonen är alltså ett med Fadern (vilket Jesus påminner om, se Joh 10:30). Jesus sa till de judar som menade att han var besatt av en ond ande och ingalunda Guds Son: ”Jag Är, innan Abraham fanns” (Joh 8:58). Jesus är Guds evige Son och som sådan identisk med den Utsände (Ängeln) som uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken och flera gånger bl a för Abraham.

Denne Jag Är, Faderns utsände Son, skulle i kommande dagar födas av en jungfru som en människoson utan synd (Jes 7:14; 9:6) och instifta ”ett nytt förbund”, ”inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod” (Heb 9:12): ”Jag ska förlåta deras missgärningar och aldrig mer minnas deras synder” (Jer 31:31–34; Heb 8:6–13). Paulus skriver: ”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt” (Gal 4:4–5).

Treenighetens hemlighet, obegriplig för förnuftet

Gud som vredgas mot synden och inte kan lämna den ostraffad är samtidigt ofattbart god och nådig. Han vill ingen syndares död. ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8). Den ende sanne Guden är av evighet tre personer: Fadern, Sonen och den helige Ande, tre aktörer eniga i allt de säger och gör. Fadern är Gud, Sonen är Gud och den helige Ande är Gud, och likväl inte tre Gudar utan en enda Gud. Genom Sonens ställföreträdande gottgörelse finns räddning. Fadern sänder sin Son, sin Mal’ak (jfr Jesu ord i Joh 7:28–29). Sonen antar uppdraget att vara Faderns utsände Frälsare, att som alla syndares ställföreträdare ta på sig Guds vrede pga synden. Anden är Hjälparen som verkar genom lagens krav för att människorna ska inse syndens allvar, ångra sin synd och genom evangeliets villkorslösa gåva ta emot deras enda räddning. ”Sanningens Ande … ska vittna om mig”, säger Jesus (Joh 15:26), och ”leda er in i hela sanningen” (Joh 16:13).

”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom” (1 Joh 4:9). Lagen uppenbarar Guds vrede pga synden. Evangeliet uppenbarar Guds oförtjänta rättfärdiggörelse pga Sonens ställföreträdande frälsningsgärning. ”Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd” (Joh 1:17–18). ”Jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er” (Joh 14:16–17). ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Och min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom” (Joh 14:23).

2 Mos 33 och Guds ansikte

Många har undrat hur 2 Mos 33 ska förstås när det gäller Guds vrede och Guds nåd. Bakgrunden är vad som hände enligt 2 Mos 32: Israeliterna hade svårt syndat genom att förkasta HERRENS Ängel, Frälsaren som så nådigt fört dem ut ur Egypten. De ersatte honom med en gjuten kalv när de sa: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land”, och ”nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer” till denne avgud (2 Mos 32:4–6). Guds vrede brann mot synden och syndarna, för Gud är en förtärande eld mot all synd (5 Mos 4:24). Ändå säger HERREN till Mose: ”För folket dit jag har sagt dig. Se, min Ängel (på hebr. min Mal’ak = min ”Utsände”) ska gå framför dig” (32:34).

I 2 Mos 33:2 upprepar Fadern: ”Jag ska sända Mal’ak (Ängeln) framför dig” och tillägger: ”Jag ska inte (själv) gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen” (33:3). ”Och HERREN sa till Mose: ’Säg till Israels folk: Ni är ett hårdnackat folk. Om jag bara för ett ögonblick gick med dig skulle jag förgöra dig’” (33:5). Men i vers 14 säger HERREN ordagrant: ”Mitt ansikte (hebr. panái) ska gå med dig och jag ska ge dig vila” (jfr Jesu ord i Matt 11:28). HERRENS nådiga ansikte är Sonen, Ängeln, den Utsände Frälsaren. Utan Sonen, HERRENS Ängel, kan ingen bestå inför Fadern.

Det som väckt undran är HERRENS ord: ”Jag ska inte själv gå upp med dig” för då ”skulle jag förgöra dig”, och sedan: ”Mitt ansikte ska gå med dig”? Ska Gud gå med eller inte gå med? Mose verkar undra: Går verkligen Gud med när inte Fadern går med utan bara Ängeln, Faderns Utsände? Mose säger: ”Hur ska man nu kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte du går med oss?” (v 16). Mose ville tydligen att Fadern synligt skulle gå med, lika synligt som hans Utsände, för han säger: ”Låt mig få se din härlighet” (v 18). Men ingen syndare kan bestå inför Guds heliga härlighet annat än genom Sonen, för Fadern är en förtärande eld mot all synd: ”Mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva” (v 20). Och Fadern upprepar i v 23: ”Mitt ansikte kan ingen se.” Men Gud är ett med Sonen, så han har inte övergett Mose och folket (se v 17). Jämför Jesu ord: ”Jag är inte ensam, utan Fadern som har sänt mig är med mig” (Joh 8:16), och ”Fadern är i mig och jag i Fadern” (Joh 10:38).

Här i 2 Mos 33 kommer treenighetens mysterium till uttryck. Sonen, HERRENS utsände Ängel, är Guds nådiga ansikte och lika mycket Gud som Fadern. Ingen syndare kan se Faderns ansikte annat än genom Sonen. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, säger Jesus (Joh 14:6). Hur kan HERREN, vars helighet är som en förtärande eld, ta sig an ett syndigt folk? Svaret är: Bara genom sin Son. Gud Sonen är Guds nådiga ansikte. Gud Fadern har sänt honom som syndares Frälsare. Bara genom honom finner syndare nåd inför Faderns ögon.

Mose hade inte förkastat HERRENS Ängel, vilket folket gjorde medan Mose var uppe på Sinai berg och mottog Guds heliga budord. ”Du har funnit nåd inför mina ögon”, säger HERREN (v 17). Men Fadern vill också rädda sitt syndiga folk genom sin utsände Frälsare. Hans nådevilja är ”att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Han vill ingen syndares död. Han säger genom profeten Hosea: ”Hur ska jag kunna göra med dig som med Adma och behandla dig som Sebojim? Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar. Jag vill inte utföra min brinnande vrede” (Hos 11:8f).

Förnuftet har svårt att förstå hur Gud kan vara både vred och nådig, både en förtärande eld och en nådig Frälsare. Att Fadern och Sonen är två skilda personer och ändå en och samma Gud är en uppenbarad sanning som strider mot mänskligt förnuft: ”Du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig”, sa Mose till HERREN (33:12). Ändå hade Fadern sagt: ”Min Ängel (min Utsände) ska gå framför dig” (32:34). Denne Ängel hade tidigare presenterat sig för Mose när han visade sig i en eldslåga i den brinnande busken: ”Jag Är ” (3:14), dvs jag är Gud, ett med Fadern. Jag är ”Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud” (3:15). När Fadern själv inte går med folket utan sänder sin Son, utför Sonen Faderns frälsande gärning. Anden då? I Nehemjas bok kan vi bl a läsa: ”Din gode Ande gav du för att undervisa dem” (Neh 9:20). ”Du hade tålamod med dem i många år och förmanade dem med din Ande genom dina profeter, men de lyssnade inte” (Neh 9:30).

Sonen före sitt människoblivande

Redan före sitt människoblivande uppenbarade sig Sonen inte bara för Mose utan också bl a för Abraham (1 Mos 18), Jakob (1 Mos 32:22ff), Gideon (Dom 6:11ff) och Simsons föräldrar (Dom 13:3ff). Han uppenbarade sig som en man som umgicks och samtalade med dem. När det gick upp för dem att gudsmannen var HERRENS övernaturlige Utsände fruktade de för sitt liv. Abraham sa: ”Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska” (1 Mos 18:27). Jakob sa: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats” (1 Mos 32:30). Strax före sin död kallar Jakob Gud ”min herde” och ”den Mal’ak (Ängel) som har förlossat mig från allt ont” (1 Mos 48:15f). När Gideon insåg att mannen som talade med honom var ”HERRENS Ängel”, sa han: ”Ve mig, Herre GUD, jag har sett HERRENS Ängel ansikte mot ansikte!” ”Men HERREN sa till honom: ’Frid vare med dig! Var inte rädd, du ska inte dö’” (Dom 6:22–23). När Simsons föräldrar förstod att mannen som talade med dem var HERRENS Ängel, ”föll de ner till jorden på sitt ansikte”, och Manoa sa till sin hustru: ”Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud” (Dom 13:20–22).

Strax före sin död sa Mose till Israels barn: ”Eftersom ni inte såg någon gestalt den dag då HERREN talade till er på Horeb ur elden ska ni noga akta er, så att ni inte försyndar er” (5 Mos 4: 15f), ”för HERREN din Gud är en förtärande eld” (v 24). Hebreerbrevets författare upprepar: ”Vår Gud är en förtärande eld” (Heb 12:29). Guds helighet är nämligen oförenlig med allt orent, all synd. När HERREN steg ned på Sinai berg täcktes hela berget av rök och hela berget skakade våldsamt (2 Mos 19:18). HERREN sa till Mose: ”Gå ner och varna folket så att de inte tränger sig fram till HERREN för att se, för då kommer många av dem att falla ner döda” (v 21). När HERREN talade direkt till Mose på berget kunde Mose inte se honom. Han fick bara se honom på ryggen. ”Mitt ansikte kan ingen se” (2 Mos 33:23). När HERREN uppenbarade sig för Mose från det allra heligaste i uppenbarelsetältet, kunde Mose lyssna till hans ord men inte se honom. Där var helt mörkt.

Förnuftets logik kommer i konflikt med Guds ord. Det leder fel när det gäller Guds undervisning om andliga ting, det som hör till Guds rike. Pga synden föreligger en andlig blindhet. Människan behöver födas på nytt. ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike” (Joh 3:3). ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande” (Joh 3:5–6).

Treenighetens hemlighet, att den ende sanne Guden är en enda och samtidigt tre, Fadern, Sonen och den helige Ande, är obegriplig för det mänskliga förnuftet. Ingen kan se Fadern och den helige Ande, bara deras ord och deras gärningar. Men Sonen, den utsände Frälsaren, kunde människor se, han som är lika mycket Gud som Fadern och Anden.

Ytterligare ett par exempel på förnuftets blindhet i andliga ting

Enligt Bibeln är frälsningen helt och hållet Guds förtjänst. Människan kan inte berömma sig av att åtminstone ha bidragit lite till sin frälsning. ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig” (Ef 2:8–9). Innan tron upptändes var alla efter syndafallet andligt döda. Gud har gjort människor levande genom att föda dem på nytt ovanifrån (Ef 2:1; Joh 3:3). Ingen andligt död kan uppväcka sig själv, ingen kan bidra till sin nya födelse. Tron är ett under, en Guds gåva.
Enligt Bibeln är människans avvisande av Gud och hans frälsningsgärning helt och hållet människans eget fel. Enligt förnuftets logik går detta inte ihop. För om frälsningen är helt och hållet Guds förtjänst, måste människans otro delvis var Guds fel. Men om å andra sidan frälsningen inte är helt och hållet Guds förtjänst, då måste frälsningen delvis bero på människan. Det kan uttryckas grövre eller finare: Grövre: Frälsningen beror på både Guds gärning och människans gärning. Det är fråga om ett samarbete. Finare: Människan kan nästan inte bidra med någonting. Men ”hon kan låta sig dragas” eller ”streta emot mindre än de som går förlorade”. Nu kan förnuftet logiskt förklara varför somliga blir frälsta och inte andra.
Den som håller fast vid Bibelns ord att frälsningen verkligen helt och hållet är Guds förtjänst måste som sagt enligt förnuftet komma fram till att fördömelsen är Guds fel. Denna förnuftets logik har lett till den dubbla predestinationsläran, nämligen att Gud av evighet har bestämt vissa till frälsning och andra till fördömelse. Denna logik strider mot Guds ord som inte lär någon dubbel predestination, dvs en predestination till fördömelse. Gud vill ingen syndares död. ”Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). De som inte vill förkasta Guds klara ord i t ex 1 Tim 2:4 men ändå finner det nödvändigt utifrån logiken med en dubbel predestination, finner en utväg i människotanken att Guds nådevilja inte kan vara allvarligt menad mot alla. Men den tanken strider mot Guds ord.
Enligt Kristi instiftelseord är nattvardens bröd och vin inte bara bröd och vin utan också Kristi sanna kropp och Kristi sanna blod. Jesus säger om brödet: Detta är min kropp och om vinet i bägaren: Detta är mitt blod. Enligt förnuftets logik är detta omöjligt. 1) Antingen har brödet och vinet förvandlats så att det bara ser ut som bröd och vin men nu inte längre är det utan bara Kristi kropp och blod (den romersk-katolska kyrkan). Men Bibeln säger: Detta (bröd) är Kristi kropp och detta (vin) är Kristi blod. Med andra ord: brödet är både bröd och Kristi kropp, och vinet är både vin och Kristi blod. 2) Eller också kan inte ÄR betyda ”är” utan måste tolkas som liktydigt med ”symboliserar” eller ”betecknar”. Jesu kropp och blod är ju i himlen. Närvaron måste alltså vara en symbolisk, andlig Kristusnärvaro (reformerta kyrkor). Men Jesus säger inte: Detta bröd och detta vin symboliserar en andlig Kristusnärvaro. Brödet ÄR Kristi kropp som utgivits och vinet ÄR Kristi blod som utgjutits till våra synders förlåtelse, en verkligt stor tröst för syndare som behöver stärkas i tron att de verkligen är förlåtna, dyrt friköpta genom Kristus.

Varför kommer inte alla till paradiset när Sonen tagit vredesdomen på sig?

Enligt Bibelns glada budskap har Jesus ställföreträdande för alla människor tagit på sig vredesdomen, straffet för alla människors alla synder. ”En har dött för alla, och därför har alla dött” (2 Kor 5:14). Jesus, den utlovade ”Telningen”, är ”HERREN vår rättfärdighet” (Jer 23:5–6). Han är ”Vägen” till Fadern, den enda räddningen för alla människor.

Hur kan då någon drabbas av Guds vrede när Jesus ”dött för alla” (2 Kor 5:14), offrat sig själv ”till lösen för alla” (1 Tim 2:6)? Kan Gud vara både vred och nådig? Svar: Det Jesus genom sin ställföreträdande frälsningsgärning vunnit för alla människor är en fantastisk gåva: syndarnas förlåtelse, befrielse från straffet för alla våra synder och Kristi rättfärdighet som en klädnad, det som krävs för det eviga livet i Guds paradis. Inbjudan att ta emot denna gåva kan man vägra att hörsamma, lita på och ta emot. Det kallas i Bibeln för otro och innebär att man förkastar det eviga livet i Guds paradis. Utan Kristi rättfärdighet kan ingen komma till Fadern. Sonen är den enda Vägen till paradiset (Joh 14:6). ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom” (Joh 3:36). ”Den som tror på honom (Guds Son) blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn” (Joh 3:18).

Glädjen i paradiset liknas av Jesus vid ett bröllop (Matt 22) och av Jesaja vid ”en festmåltid för alla folk” (Jes 25:6f). Det går inte att komma dit annat än i Guds Sons namn, dvs vara iklädd hans rättfärdighet. Alla som tror på honom, ”som blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus” (Gal 3:27). ”Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4), dvs komma till den himmelska bröllopsfesten i Jesu Kristi rättfärdighet. Att försöka komma dit i sin egen rättfärdighet går inte, för den är som ”en fläckad dräkt” (Jes 64:6). Inbjudan till bröllopet går ut till alla: ”Gå ut till vägskälen och bjud alla ni ser till bröllopet. Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda” (Matt 22:9f). Men den som inte hade ”bröllopskläder” blev utkastad i mörkret, det eviga fördärvet (Matt 22:13).

Dessvärre avvisar majoriteten inbjudan till Guds paradis genom Sonen, den enda vägen dit. ”Den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den” (Matt 7:13–14). En av brottslingarna som var upphängda bredvid Jesu kors vände sig i sista stund till Jesus som till skillnad från alla andra av kvinna född ”inte gjort något ont”. Han sa: ”Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.” Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen. I dag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:41–43).