av Seth Erlandsson (från Biblicum nr 2/2020, s 50–56) 

Vi kanske glömmer bort att det är först i och med boktryckarkonsten och de helbiblar som trycktes fr o m mitten av 1500-talet som vi kan läsa alla Bibelns 66 böcker och låta de många böckerna komplettera varandra. Vid tolkningen av händelserna i Jesu liv är det en stor tillgång att vi har fyra böcker: Evangelium enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes (jag skriver medvetet inte ”evangelierna”, för det finns bara ett). Med nödvändighet kan inte varje evangelist ta med allt som hänt. Ett urval måste ske och händelseförloppet kan dras ihop så att mellanliggande händelser, omnämnda i ett annat evangelium, inte finns med. Så är t ex fallet med händelserna i Luk 2:21–38 som inte finns med i Matt 2.

Genom jämförelser mellan de olika evangelisternas berättelser kan ett händelseförlopp kompletteras och eventuella missförstånd undvikas. Ett exempel på detta ska ges nedan under rubriken: ”När fick Josef och Maria besök av de vise männen?”

Tolkningen av ord och uttryck i en bibelbok kan underlättas genom att se hur samma eller liknande ord och uttryck används i andra bibelböcker. Man kanske undrar vid läsningen av Gamla testamentet: ”Vad menar profeten med detta uttryck?” ”Vad syftar han på?” Då kan det vara en stor hjälp att jämföra hur samma ord och uttryck används i de olika böckerna och dessutom känna till den röda tråden i Israels frälsningshistoria. Ett exempel på detta ska ges nedan under rubriken: ”Den stora räddningen.”

 

1  När fick Josef och Maria besök av de vise männen?

Läser man bara Matteusevangeliet kan man tro att de vise männen kom till Jesusbarnet strax efter hans födelse, även om det inte står hur snart därefter: ”När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, då kom vise män från Östern till Jerusalem och frågade: ’Var är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna i Östern (alt. gå upp) och har kommit för att tillbe honom” (2:1–2).

Genom att jämföra Matteusevangeliet och Lukasevangeliet kan vissa missförstånd undanröjas och ökad klarhet ges angående när de vise männen besökte Josef och Maria med Jesusbarnet. Enligt Matt 2:13–14 flydde Josef med Maria och Jesusbarnet till Egypten så snart de vise männen lämnade dem. Herren sa då till Josef via en ängel: ”’Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten! Stanna där tills jag säger till dig, för Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.’ Josef steg då upp och tog samma natt med sig barnet och dess mor och gav sig av till Egypten. Där stannade han tills Herodes hade dött” (2:13–15).

Nu framgår det av Luk 2:21–38 att den heliga familjen bodde kvar i Betlehem mer än 40 dagar efter Jesu födelse. Så de vise männens besök hos Josef och Maria med Jesusbarnet kan tidigast ha ägt rum drygt 40 dagar efter Jesu födelse, eftersom de lämnade Betlehem och flydde till Egypten direkt efter deras besök. Dessutom framgår det av Matt 2:11 att när de vise männen kom till Betlehem bodde den heliga familjen inte längre i ett stall utan i ett hus: ”De gick in i huset och fick se barnet med Maria dess mor” (Matt 2:11).

 

Kronologisk sammanfattning

Tar vi hjälp av både Matteus och Lukas vittnesbörd kan händelseförloppet i samband med Jesu födelse kronologiskt sammanfattas så här: Eftersom det är sannolikt att Herodes dog i början av april år 4 f Kr och vi vet att han levde när Jesus föddes, är det mycket möjligt att Jesus föddes den 25 december år 5 f Kr, en del tror ännu tidigare. (Munken Dionysius fick påvens uppdrag på 500-talet e Kr att göra en ny tideräkning med utgångspunkt från Jesu födelse. Men tyvärr gjorde han flera misstag när han skulle fastställa födelseåret).

När Josef och Maria kom till Betlehem för att skattskriva sig var trängseln stor i Betlehem. Var och en reste ju till sin stad för att skattskriva sig, så det var många från Davids hus och släkt som reste till Betlehem. Det står att Josef reste ”till Davids stad som kallas Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt” (Luk 2:3–4). När de kom fram och det var dags för Maria att föda, var alla gästrum fulla. Men de flesta hus hade en stalldel med krubbor för djuren. Så Maria tvingades föda Jesus i ett stall: ”Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i gästrummet” (Luk 2:7). Att övernatta i ett stall blev en nödlösning.

Samma dag fick några herdar av en ängel veta det stora som hade hänt: ”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren.” ”Detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba” (Luk 2:11–12). Kungarnas kung och herrarnas herre ligger i en krubba! ”De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban” (Luk 2:16). Därefter vände herdarna hem ”och prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se, just så som det hade blivit sagt till dem” (Luk 2:20).

Sannolikt kunde Josef och Maria efter en eller ett par dagar flytta in i ett hus, och där ägde Jesu omskärelse rum när han var åtta dagar gammal (Luk 2:21). När Jesus var fyrtio dagar bodde de alltjämt i Betlehem och gjorde en kort resa upp till Jerusalem. Lukas berättar: ”När tiden var inne för deras rening enligt Mose lag (kanske 3 februari år 4 f Kr), tog de med honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, som det står i Herrens lag” (Luk 2:22f): ”En kvinna som fött en son skulle stanna hemma i 40 dagar och därefter frambära ett reningsoffer i templet (se 3 Mos 12:1f)” (fotnot till Luk 2:22 i Svenska Folkbibeln).

När de återkom från Jerusalem till sitt hus i Betlehem fick de sannolikt ganska snart besök av de vise männen, kanske ca 7 februari år 4. Matteus berättar: ”De gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad honom, och de öppnade sina skattkistor och bar fram gåvor till honom: guld, rökelse och myrra” (Matt 2:11). Det är alltså ett missförstånd att de vise männen uppvaktade Jesus strax efter hans födelse (så som många julkrubbor vill få oss att tro), eftersom den heliga familjen flydde till Egypten direkt efter deras besök. Hade de vise männen besökt den heliga familjen tidigare, kunde inte det besök i Jerusalem äga rum som beskrivs i Lukas 2:22–38.

Vistelsen i Egypten blev inte långvarig. Redan i början av april avled den grymme Herodes efter att ha låtit döda ”alla pojkar i Betlehem och hela dess omgivning som var två år eller yngre, detta enligt tiden som han noga tagit redan på av de vise männen” (Matt 2:16). Varför ”två år eller yngre”? Förmodligen därför att de vise männen sagt till Herodes när de förhördes att de två år tidigare (i december år 7 f Kr) hade sett en märklig stjärna som de tolkade som ett tecken på att en kung skulle födas åt judarna. Enligt astronomer skedde just två år tidigare ett ovanligt möte mellan planeterna Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild (den ytterst sällsynta så kallade ”conjunctio magna”).[1]

När Herodes hade dött (i början av april år 4 f Kr) informerades Josef av en ängel att Herodes nu var död och att han kunde återvända till Israels land: ”Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och bege dig till Israels land, för de som ville ta barnets liv är döda” (Matt 2:19). Josef lydde omedelbart. Uppenbarligen tänkte han nu återvända till huset i Judeen. Men när Josef med sin familj kommit tillbaka till Israels land fick han höra att ”Arkelaus (också han mycket grym) var kung över Judeen efter sin far. Då ”vågade han inte” bo i Judeen. Han varnades också i en dröm för att bo i där, så han flyttade till Galileens område och bosatte sig i Nasaret. Därmed uppfylldes profetian ”att Jesus skulle kallas nasaré” (Matt. 2:19–23).

Lukas har inte tagit med i sin berättelse det Matteus berättar: att stjärntydare från Östern kom för att hylla och uppvakta ”judarnas nyfödde kung” med dyrbara gåvor, att det besöket ledde till barnamord och att den heliga familjen tvingades fly till Egypten. Lukas nämner endast att sedan den heliga familjen ”fullgjort allt som var bestämt i Herrens lag” (i samband med reningsoffret i Jerusalem) ”återvände de till Galileen och sin hemstad Nasaret” (Luk 2:39). Bibelläsaren bör alltså vara uppmärksam på att efter allt det som berättas i Luk 2:22–38, hände det som Matteus berättar i Matt 2:1–21.

 

2  Den stora räddningen, en räddning för många

Josef sa till sina bröder: Gud sände mig hit före er, för att låta er bli kvar på jorden och hålla er vid liv, till räddning för många (1 Mos 45:7). Vad menas med ”till räddning för många” eller som det står ordagrant ”för en stor räddning”? Alla Herrens frälsningsgärningar under Israels historia förebildar och syftar fram emot den stora räddningen, en räddning ”för många”, för alla folk, inte bara för ett. Bakgrunden är löftet till Abraham: ”Där (i det land som jag ska visa dig) ska jag göra dig till ett stort folk. . . I dig ska jordens alla släkten bli välsignade” (1 Mos 12:2–3). Detta löfte förnyas och preciseras gång på gång: ”I din avkomma (= genom en avkomling till dig) ska jordens alla folk bli välsignade” (1 Mos 22:18). ”Se, dagar ska komma, säger HERREN, då jag låter en rättfärdig telning växa upp åt David” (Jer 23:5). Uppfyllelsen av den utlovade välsignelsen genom en avkomling till Abraham, Isak, Jakob, Juda och David förutsatte att judarna fanns kvar i landet när tiden var inne för Messias frälsningsgärning ”för jordens alla folk” (= ”de många” i Jes 53:11, Matt 26:28 och Rom 5:15, 18).

De många berättelserna i Gamla testamentet om hur HERREN räddar förebildar delvis och pekar fram emot den stora räddning som Messias ska genomföra. På Josefs tid berättas följande: ”Man kom från hela världen till Josef i Egypten för att köpa säd, för svälten var svår i hela världen. . . Så var också Israels söner bland dem som kom för att köpa säd, eftersom det rådde svält i Kanaans land” (1 Mos 41:57; 42:4). Räddningen av Israels söner och deras familjer från undergång berodde inte på deras godhet. Tvärtom hade de handlat mycket illa. Sedan de räddats helt oförtjänt sa Josef till sina bröder: ”Ni menade ont mot mig, men Gud har menat något gott genom det, för att bevara många människors liv” (1 Mos 50:20).

Räddningen från slaveriet i Egypten 430 år senare grundade sig också bara på Guds stora nådelöften och övernaturliga ingripanden. Både före och efter räddningen genom uttåget ur Egypten var otron stor bland folket. Det var nära att folket i sin helhet skulle gå under i öknen pga sin upproriskhet. Efter att ha gjort sig en avgud vid Sinai berg sa HERREN till Mose: ”Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem” (2 Mos 32:9–10). Men när Mose hänvisade till Guds löftesord till Abraham, Isak och Jakob, beslöt HERREN att inte förgöra dem. Men när de senare vid gränsen till det utlovade landet talade illa om det och förkastade Guds ord fastän de sett hur Gud alltid genom stora under uppfyllde vad han lovat, sa HERREN: ”Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, av dem ska ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig ska få se det” (4 Mos 14:22–23).

Omkring 700 år senare skriver profeten Jesaja. ”Ni har övergett HERREN, föraktat Israels Helige och vänt honom ryggen. . . Hade inte HERREN Sebaot lämnat kvar en liten rest åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra” (Jes 1:4, 9). Genom att använda assyrierna som sitt vredesverktyg sände HERREN folket långt bort (722 f Kr). ”Ödsligheten ska bli stor i landet. När bara en tiondel är kvar i det (Sydriket Juda), ska även den ödeläggas” (Jes 6:12f). Hur ska det då gå med löftet om att Messias ska födas i det ringa Betlehem bland Juda tusenden (Mika 5:2)? Skulle verkligen löftesordet till Abraham kunna gå i uppfyllelse om landet blev öde? Skulle det finnas några ättlingar till Abraham, Isak och Jakob och något Davids hus från vilket Davidssonen Messias kunde komma och genomföra den utlovade stora räddningen? Jesaja ger besked: Herren står fast vid sitt löfte: ”Ett skott ska skjuta upp ur Ishais avhuggna stam, en telning från hans rötter ska bära frukt” (Jes 11:1). ”Liksom en terebint eller en ek lämnar kvar en stubbe när den fälls, ska den stubben vara en helig säd” (Jes 6:13).

Det såg alltså mörkt ut och mänskligt sett omöjligt att Herren skulle kunna hålla sitt löfte, när Juda renrakades som med ”en rakkniv hyrd på andra sidan floden – nämligen Assyriens kung” (Jes 7:20) och när senare Nebukadnessar förde folket bort i babylonisk fångenskap (2 Kung 24:10ff). Men Herren utlovade redan på 700-talet f Kr genom Jesaja: ”Jag är den som säger om Jerusalem: ’Det ska bli bebott’ och om Juda städer: ’De ska byggas upp, jag ska resa upp deras ruiner. . . Jag är den som säger om Koresh: ’Han är min herde, han ska fullborda allt jag vill. . . Jag spänner bältet om ditt liv, fastän du inte känner mig’” (Jes 44:26, 28; 45:5).

På 600-talet f Kr profeterade Jeremia om hemsökelsen genom babylonierna: ”Hela detta land ska ödeläggas och förstöras, och dessa länder ska tjäna Babels kung i sjuttio år. Men när sjuttio år har gått ska jag straffa Babels kung och folket där för deras missgärning, säger HERREN” (Jer 25:11f). ”När sjuttio år har gått för Babel ska jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats” (Jer 29:10). ”För att HERRENS ord genom Jeremia skulle uppfyllas påverkade HERREN den persiske kungen Koresh sinne, så att han över hela sitt rike lät kungöra både muntligt och skriftligt: ’Så säger Koresh, kung av Persien: HERREN, himlens Gud, har gett mig alla rike på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk ska bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga upp HERRENS, Israels Guds hus, och hans Gud ska vara med honom” (Esra 1:1–3).

 

Tillbaka till tolkningen av 1 Mos 45:7

Gång på gång räddar Gud det upproriska folket från undergång: genom Josef, genom Mose, genom en rad domare (se Domarboken), genom David, genom Koresh. Orden ”för att låta er bli kvar på jorden” (1 Mos 45:7) syftar inte bara bakåt på räddningen genom Josef utan är en förutsättning för uppfyllelsen av löftet till Abraham. ”Där (i det land som jag ska visa dig) ska jag göra dig till ett stort folk. . . I dig ska jordens alla släkten bli välsignade” (1 Mos 12:2–3).

Söner till Abraham, Isak, Jakob och Juda skulle ”bli kvar på jorden” och finnas i Kanaans land när tiden var inne för den utlovade Messias att födas och genomföra den stora räddningen. Men vid många tillfällen verkade det helt omöjligt att Guds löftesord till Abraham skulle kunna gå i uppfyllelse: bl a under den babyloniska fångenskapen och senare under romersk ockupation. Ja, allra mest när den utlovade Frälsaren förkastades under ropen: ”Bort med honom, korsfäst honom!”

Rättfärdig och oskyldig dog han i alla syndares ställe. ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade”, förutsade Jesaja mer än 700 år före uppfyllelsen. Det som såg ut som ett nederlag blev ”den stora räddningen”, uppfyllelsen av löftet till Abraham om en välsignelse för ”jordens alla släkten”, ”till räddning för många”. ”När världen inte genom sin vishet lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap vi förkunnar frälsa dem som tror” (1 Kor 1:21).

[1] Enligt Alfred Edersheim fanns en judisk förväntan att en märklig stjärnkonjunktion skulle föregå Messias födelse (se The Life and Times of Jesus the Messiah, 3 uppl. 1886, s 211f). I en av de mindre midrascherna, som ingår i det verk på sex volymer som publicerats av A. Jellinek under titel Beth ha-Midrasch (Leipzig och Wien 1853–1878) står det att en stjärna i öster ska visa sig två år före Messias födelse (vol III, s 8).