Den helige Ande tröstar kyrkan

Vilka medel använder den helige Ande för att ge oss sin tröst? Vad är innehållet i Andens tröst? Dessa frågor får sitt svar i föredragets första del. Därefter ska jag utifrån de första kapitlen i Bibeln visa på ursprunget till några livsvillkor som alla människor är underkastade och som medför att vi är i behov av tröst från Herren. Slutligen ska jag visa med några exempel hur den helige Ande tröstar oss i olika situationer.

 

Den helige Ande talar till oss på ett språk vi förstår

Människans själ är skapad så att hon kan höra och förstå innebörden i Guds ord. Språket kallas ”det mänskliga språket” eftersom det är en förmåga hos människan. Men språket har inte sitt ursprung i människan. Gud talade före det att människan skapades. Genom sitt ord skapade han himlarna och jorden. I Psaltaren 33:8–9 heter det: ”Hela jorden ska frukta Herren, alla som bor i världen ska bäva för honom, för han sade och det blev till, han befallde och det stod där.” I Genesis två första kapitel läser vi att både Gud och människan talade samma språk, det som vi nu kallar ”det mänskliga språket”. När Gud talar är hans ord fullt av gudomlig kraft och sanning, och Guds ord uträttar vad det säger (Gen 1:3 osv). Gud gav människan gudomlig sanning genom sitt ord (Gen 1:28–29, 2:16–17) och människan svarade med ord som uttryckte hennes själs gudsfruktan, lydnad, kärlek och tacksamhet (Gen 2:20, 23). 

Efter syndafallet ser vi en dramatisk förändring hos människan. Språkförmågan och de förnuftiga förmågorna fanns kvar men rättfärdigheten och kärleken hade gått förlorad. Adam gav inte längre uttryck för kärlek till Gud i sitt tal. Istället var hans tal fyllt av förskräckelse, dåraktighet, undanflykter och beskyllningar (Gen 3:10, 12). Ett förhållande ändrades dock inte på grund av syndafallet. Liksom före syndafallet så fortsatte Gud efter syndafallet att meddela människan gudomlig sanning genom det talade ordet på ett språk som hon förstod (Gen 3:14–19). Gud talade direkt till de första människorna. Sedan gav han sitt ord genom profeter och apostlar. 

I Genesis kapitel 2 ser vi att Gud och Adam kommunicerade med varandra på ett gemensamt språk även före det att kvinnan blev skapad. Språket som förmåga hos människan hade alltså en funktion och ett syfte före det att det fanns någon annan människa att tala med. Det första bruket av språkförmåga hos människan var att kommunicera med Gud, höra Guds ord samt att ge uttryck för sin gudsfruktan, lydnad och kärlek. Detta första bruk av den mänskliga språkförmågan använder också vi när vi läser ett kapitel i Bibeln och ber ”Fader Vår”. 

Det finns en del som hävdar att språkförmågan har sitt ursprung i människan och att den är ett resultat av evolutionen. Och det finns en del som hävdar att det mänskliga språket inte kan förmedla gudomlig sanning. Jag hävdar motsatsen. Vi ser i de två första kapitlen både ursprunget till språket och hur språkförmågan används. Av användningen kan vi förstå något om syftet. Språkförmågan gavs av Gud åt människan för att Gud och människa skulle kommunicera med varandra. 

Att Gud är givare av både språkförmågan och gudomlig sanning genom ordet som sitt instrument ser vi också av exempelvis Exodus 4:11, 12. Herren sade till Mose: ”Vem har gett människan munnen? Vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? Gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga.” Att det är Guds vilja att vi ständigt ska ägna oss åt de ord han gett oss sägs i Ps 1. Att det också är Guds vilja att vi ska svara honom med ord som uttrycker vår tacksamhet och kärlek till Gud framgår av Davids bön: ”Herre, öppna mina läppar, så ska min mun förkunna ditt lov” (Ps 51:17). 

 

Den helige Ande har talat till oss genom profeterna och apostlarna

Fadern, Sonen och den helige Ande samverkar i detta verk: att tala till oss människor och ge oss sitt ord. Men detta verk tillskrivs främst den helige Ande. I den nicenska trosbekännelsen bekänner vi: ”Jag tror … på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna.” Profeternas ord i GT tillskrivs den helige Ande (Sakarja 7:12, 2 Pet 1:21). De ord Jesus fick av Fadern och som han talade till apostlarna tillskrivs den helige Ande (Apg 1:2, Joh 16:12–15). Paulus gör anspråk på att förkunna andliga ting med ord som han fått av den helige Ande (1 Kor 2:13). Också när Skriftens gudomliga inspiration beskrivs som en direkt diktamen av den förhärligade Kristus för aposteln Johannes som hans skrivare, så tillskrivs dessa ord Anden. I breven till de sju församlingarna i Uppenbarelseboken heter det om det som Kristus dikterat för Johannes: ”Den som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!”(Upp 2:7, 11, 17 osv). 

Bibeln är Guds ord och den är exklusiv. Vid sidan av detta ord finns ingen andlig eller gudomlig sanning eller någon uppenbarelse från Gud. Det heter i Jesaja 8:19–20: ”När de säger till er: ’Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar’, så svara: ’Ska inte ett folk fråga sin Gud? Ska man fråga de döda för de levande?’ Till Guds undervisning, till vittnesbördet!” 

Därmed har vi börjat zooma in och fokusera på vårt objekt. Ska vi söka Andens tröst, så ska vi inte söka den på annat håll än i Skriftens ord. 

 

Den helige Ande verkar endast genom ordet och sakramenten

Skriften är av Gud indelad i två delar – lagen och evangeliet. Bägge dessa delar eller läror har gudomlig verkan. Lagen ger kännedom om synden (Rom 3:20) och evangeliet verkar tro och frälsning och föder på nytt (Rom 1:16–17, 1 Pet 1:23). Det verk som Skriftens ord utför är identiskt med den helige Andes verk. På det ställe där Jesus utlovar Tröstaren, den helige Ande, säger han att Andens uppgift inte uteslutande är att trösta. Han ska också överbevisa världen om synd (Joh 16:8). 

Men den helige Andes främsta verk är att trösta. Den helige Ande verkar tron, frälsningen och pånyttfödelsen (1 Kor 12:3, Joh 3:6). Detta innebär inte att det finns två skilda orsaker till ångern och tron, dels Skriften, dels Anden. Nej, Skriftens och Andens verkan är identiska. Skriften har en gudomlig verkan och det verk ordet utför är identiskt med det verk den helige Ande utför. Endast denna distinktion kan göras: den helige Ande verkar genom Skriftens ord som sitt instrument. 

I Skriften har Gud instiftat två sakrament för den nytestamentliga kyrkan där han förenat sitt ord med jordiska element, närmare bestämt evangeliets löfte. Dessa sakrament är dopet och nattvarden. Också genom dessa sakrament verkar den helige Ande pånyttfödelse, tro och frälsning. (Jag ska senare i föredraget ta upp mer om en av nattvardens funktioner.) Dopet i vatten ger och verkar pånyttfödelse. Jesus sa till Nikodemus: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike” (Joh 3:5). Det förhåller sig på samma sätt med sakramenten som med Skriftens ord. Det sakramenten verkar är detsamma som den helige Ande verkar. Endast denna distinktion kan göras: Anden verkar detta genom sakramenten som sitt instrument. 

Nu har vi helt zoomat in och fokuserat på vårt objekt. Att finna den helige Andes tröst handlar om att skilja mellan lag och evangelium. Andens tröst finner vi endast i evangeliet i ord och sakrament och på inget annat håll. Vi bekänner också i Schmalkaldiska artiklarna (VIII:10): ”Därför bör vi ovillkorligen hålla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor bara genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas såsom ande, det är av djävulen.” 

Den bibliska läran om nådemedlen är en stor tröst för oss kristna. Den lär oss var vi ska gå för att hämta tröst och hjälp mot synden och alla dess konsekvenser. Vi ska gå till evangeliet i ord och sakrament där Gud den helige Ande handlar med oss människor och ger oss den frälsande tron. Den bibliska läran om nådemedlen är en stor tröst eftersom den lär oss att vi blir frälsta inte av egna verk utan av den helige Andes verk i nådemedlen, inte på grund av vår förtjänst utan av Guds nåd för Kristi skull som det heter i Augsburgska bekännelsen art V: ”För att vi ska få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänks den helige Ande som frambringar tron hos dem som hör evangeliet, var och när det behagar Gud.” Det vill säga att det inte är för vår förtjänsts skull utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem som tror att de för Kristi skull upptas i nåden. 

Den bibliska läran om nådemedlen är en speciellt stor tröst för kyrkan på jorden, eftersom Gud den helige Ande säkrat närvaron av evangeliets ord här på jorden bland oss syndare fram till den yttersta dagen. I Jesaja 59:21 heter det: ”Detta är mitt förbund med dem, säger Herren: Min Ande som är över dig och mina ord som jag har lagt i din mun ska inte vika ur din mun eller ur dina barns eller barnbarns mun, från nu och till evig tid, säger Herren.” 

Detta är ett gudomligt löfte om att evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete ska upprätthållas bland oss människor till tidens slut. Guds förbund med sitt folk som sträcker sig genom historien innebär att Guds kyrka ska förbli till den yttersta dagen, att denna kyrka finns där evangeliet predikas och att den helige Ande ska verka genom denna predikan till den yttersta dagen. Guds fiender ska aldrig lyckas med att tillintetgöra kyrkan eller tysta Guds ord som frälser. 

 

Den helige Ande tröstar kyrkan med evangeliet om Jesus Kristus

När vi ser närmare på den bild som framträder när vi fokuserat på evangeliet i ord och sakrament, så ser vi tydligt vad som där framträder i centrum: Jesus Kristus vår Frälsare. Det heter i Uppenbarelseboken 19:10b: ”Jesu vittnesbörd är profetians ande.” Detta innebär att profetian centrerar kring vittnesbördet om Jesus. Det är genom detta vittnesbörd den helige Ande tröstar kyrkan. Jesus Kristus är Gud och människa i en person och ”Guds Son har uppenbarats för att göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh 3:8). I vårt ställe har han uppfyllt lagens krav genom sin fullkomliga lydnad och i vårt ställe har han lidit straffet för vår synd genom sitt lidande och sin död. Hans uppståndelse på tredje dagen bekräftar att Gud räknar oss rättfärdiga för Kristi skull. Kristi uppståndelse är också en bekräftelse på att vi för Kristi skull äger evigt liv och ska bli förhärligade med honom. I Kristus och hans gärningar finner vi tröst mot synden och alla dess konsekvenser. 

Den helige Andes tröst är evangeliet om Jesus Kristus. Men Anden ställer inte bara fram för oss Jesus Kristus som vår Frälsare, han ger oss också genom evangeliet tron på honom och på det sättet för han trösten ända in i våra hjärtan, så som vi bekänner i Stora katekesen: ”Ty varken du eller jag kunde någonsin veta något om Kristus eller tro på honom och få honom till Herre, om det inte i och genom evangeliets predikan tillbjöds oss och lades i vårt hjärta av den helige Ande” (SKB s 447). 

 

Vårt behov av den helige Andes tröst

Utifrån Bibelns första kapitel ska vi nu studera några allmänna livsvillkor som visar att vi människor är i behov av mer än tröst och stöd av andra människor som har förmåga till empati. På grund av syndafallets följder är vi i behov av gudomlig hjälp, tröst av den helige Ande. 

Det är den helige Ande som skapar den frälsande tron i människans hjärta genom evangeliet om Jesus Kristus och hans frälsningsverk. Kyrkan består av de människor som tror på Jesus Kristus som sin Frälsare undan synden och syndens konsekvenser. Därför är kyrkans födelsedag den dag då Gud förkunnade det första löftet om Frälsaren för Adam och Eva och skapade tro i deras hjärtan. Det första löftet skapade kyrkan. Händelserna direkt före och efter förkunnelsen av det första löftet visar på allmänna livsvillkor som inte förändras genom historien till tidens slut och som medför att kyrkan är i behov av den helige Andes tröst. 

Syndafallet fick katastrofala konsekvenser för våra första föräldrar men också för alla deras efterkommande. Adam och Eva skapades till Guds avbild. Guds avbild i människan bestod i helighet och rättfärdighet, sann kunskap om Gud och fullkomlig kärlek till Gud (Ef 5:9, Kol 3:10). Men när våra första föräldrar bröt mot Guds bud förlorade de också sin rättfärdighet och blev syndare. Den sanna kunskapen om Gud och kärleken till Gud gick förlorad. I stället uppfylldes de av förskräckelse och en fruktansvärd väntan på domen. De hamnade under lagens dom. De dog en andlig död som utan ingripande från Gud ofelbart följs av kroppslig och evig död så som Gud sagt: ”Den dag du äter av det ska du döden dö” (Gen 2:17). 

Adams alla efterkommande är i samma hopplösa läge som han själv hamnade i. Människan föds inte till Guds avbild utan till sina föräldrars avbild, alltså med syndig natur, så som det heter: ”När Adam var 130 år fick han en son som var lik honom, hans avbild. Han gav honom namnet Set” (Gen 5:3). David bekänner också i Ps 51 att han är formad såsom syndare i sin mors liv, syndare är hans natur. Det är därför han också gör det som är ont i Guds ögon (Ps 51:5–7). Paulus säger om alla människor: Av naturen var vi vredens barn (Ef 2:3). 

Adams handlande efter syndafallet visar att han fortfarande var en förnuftig varelse som kunde se samband mellan orsak och verkan och ha ett medvetet syfte med sitt handlande. Samtidigt visar hans handlande och de skäl han angav för sitt handlande att hans förnuft nu var helt oförnuftigt i sitt förhållande till Gud och att hans hjärta saknade förtröstan på Gud och kärlek till Gud. Adam saknade sann kunskap om Gud och trodde att han kunde gömma sig för Honom som är närvarande överallt och vet allt. Han var uppfylld av förskräckelse för Gud och strävade så långt bort från Gud som möjligt. 

Han hade också förlorat sin insikt om Guds skapelse och dess rätta bruk. Han visste inte längre varför hans hustru var given åt honom och hur han skulle förhålla sig till henne. I stället skyllde han sin egen synd på henne. All tacksamhet mot Gud var borta och ytterst beskyllde han Gud för att vara orsaken till sin egen synd. Adams handlande kan ses som försök att lösa de problem som hans synd fört med sig. Men inget av dessa lösningsförsök kunde ta bort förskräckelsen för Gud och Guds straff eller ta bort syndens skada. Människan kan själv inte finna någon verklig och hållbar tröst i sitt hopplösa läge. 

De lösningsförsök som vi ser Adam prova upprepas genom historien i olika varianter av otroende människor utan framgång. Eftersom människan efter syndafallet är så blind i andliga ting att hon inte ens inser sitt hopplösa läge utan försöker hitta olika lösningar på temat ”gömma sig”, ”förneka” eller ”skylla ifrån sig”, så har den helige Ande inte bara uppgiften att trösta. Gud förebrådde och avslöjade Adam med orden: ”Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” (Gen 3:11) Detta är lagens förkunnelse som avslöjar synd, förebrår, hotar och förskräcker. Detta verk fortsätter den helige Ande genom historien genom lagens förkunnelse. Anden avslöjar synden. Jesus säger om Anden: ”Och när han kommer ska han överbevisa världen om synd” (Joh 16:8) Detta kallar vi den helige Andes främmande verk och han gör det för att sedan utföra sitt egentliga verk – att trösta genom evangeliet om Kristus. 

Till de första föräldrarna gav Gud löftet om Frälsaren som skulle krossa ormens huvud. Detta budskap är till sin natur uteslutande trösterikt. Det innehåller inga krav eller hotelser. Det handlar överhuvud taget inte om oss eller våra gärningar. Löftet handlar om Kristus och hans gärningar för oss. Det hängde inte på de första föräldrarna, inte heller hänger det på oss, att befria oss från djävulens makt och syndens skada. Det var Hjälten som utlovades som ensam skulle utföra detta. Han skulle krossa ormens huvud, dvs djävulens makt och välde som består i fångenskap under synd och död. Detta skulle ske till ett högt pris. Det skulle kosta Frälsaren lidande att krossa djävulens välde – han skulle själv bli huggen i hälen (Gen 3:15). 

Genom frälsningshistorien fortsätter Gud att tala till människorna genom profeterna och det första löftet till de första människorna förklaras. Efterhand som vi läser Skriften förstår vi att löftet syftade på Jesus Kristus och hans verk för vår frälsning. Vi lär känna den inkarnerade Guds Son, Jesus Kristus, som uppfyllelsen av Guds löften om en Frälsare. Vi får också lära känna den person i Treenigheten som ger oss dessa löften om Frälsaren. Det är den helige Ande. Guds ord till oss som helhet tillskrivs Anden. I detta ord är budskapet om Kristus det centrala och det är Andens egentliga verk att trösta oss med löftet om Kristus. Därför kallas han också Tröstaren eller Hjälparen (på grekiska ho parákletos, Joh 16:7). 

Sedan kyrkan fötts genom det första löftet handlar Gud inte med sina troende efter vad människans fallna förnuft anser rimligt eller önskvärt. Som en följd av synden kom lidandet in i människornas liv. Med smärta skulle kvinnan föda och uppfostra sina barn (Gen 3:16). Också före syndafallet hade Adam arbetat med att vårda och bevara trädgården, men nu kom mödan och lidandet in i arbetet. Arbetet med livets nödtorft skulle innebära möda alla livsdagar och slutligen skulle de erfara att de bröts ned och dog den kroppsliga döden (Gen 3:17–19). Dessutom drev Gud ut dem från trädgården och satte keruberna med det flammande svärdet att vakta vägen till livets träd (Gen 3:22–24). I Gen 4 får de troende även göra den nya erfarenheten att lida genom otroendes hat – den otroende Kain dödade den troende Abel (Gen 4:8, 1 Joh 3:12). 

Från denna tidpunkt har mycket hänt i mänsklighetens historia. Men från en synvinkel har inget alls hänt när det gäller människans livsvillkor, hennes förhållande till Gud när det gäller Guds handlande med människan. När Adam och Eva blev förvisade från Eden hade de endast ett ord från Gud att hålla fast vid. Mot synden och alla syndens konsekvenser i sina liv hade de att hålla sig till löftet om Frälsaren. Detta var Andens tröst i deras liv. Deras sinnen och förnuft kunde inte bekräfta löftets sanning. Deras sinnen och förnuft erfor snarast motsatsen. Om Adam och Eva skulle döma om saken med förnuftet så kunde de endast utgå från vad de kunde se, känna och erfara. Skulle de dra någon slutsats av den smärta och möda och förgänglighet de kände i sina kroppar och vad de såg och erfor när Gud förvisade dem ur Eden, så skulle det väl närmast vara att Guds vrede vilade över dem. 

De hade endast ett löfte från Gud att hålla fast vid, ett löfte som försäkrade dem om Guds nåd och en Frälsare. De var tvungna att tro Guds löfte utan att ha någon annan bekräftelse eller garanti för löftet än att Gud sagt så. De trodde utan att se. Detta är också den frälsande trons natur. Det heter i Hebreerbrevet 11:1: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.” Den frälsningsväg Gud bestämt är inte genom åskådning, förnuft och erfarenhet utan genom tro på Guds löften. Den frälsande tron tror Guds ord därför att Gud sagt så, utan vidare bekräftelse av vad som kan förstås med förnuftet, ses eller förnimmas med sinnena, ja, tvärt emot vad som kan förstås med förnuftet, ses eller förnimmas med sinnena. Guds handlande med oss ger inget stöd för förnuftet så att nåden som utlovas i löftet kan anses bekräftad i vad vi erfar med våra sinnen. 

Det var endast genom tron våra första föräldrar kunde ta till sig den tröst som löftet gav och det var den helige Andes verk att de gjorde det. På samma sätt är det för oss. Den tröst Anden ger är till sin natur sådan att den inte kan bekräftas av vårt förnuft eller våra sinnen. Det är tron som tror evangeliets löften och det är den helige Ande själv som väcker denna tro i våra hjärtan och på så sätt för han själv sin tröst in i våra hjärtan. 

 

Den helige Andes tröst i specifika situationer

Nu ska vi se hur den helige Ande tröstar kyrkan i några specifika situationer. Dessa situationer har redan introducerats i och med de allmänna livsvillkor som vi studerat i de första kapitlen i Genesis. De svåra livssituationer vi alla har att möta eller konstant leva under som en följd av syndafallet kan vi rubricera: Vår synd, Vår andliga blindhet, Den från vår sida störda kommunikationen med Gud, Vardagens möda och smärta, Döden i vår kropp och De otroendes fiendskap. 

När vi därför studerar hur Anden tröstar kyrkan i specifika situationer är det detsamma som att studera hur apostlar och profeter delar lag och evangelium och räcker evangeliets löften till Guds folk i dessa situationer. I stort innebär det att den helige Ande tröstar oss med läran om den allmänna rättfärdiggörelsen, med läran om Guds allmakt och nådemedlen när vi plågas av synden, med läran om Kristi uppståndelse inför döden och med läran om utkorelsen när vi lider och anfäktas genom Kristi och kyrkans fiender. 

För att hjälpa oss att lättare tro evangeliets löften i dessa svåra situationer i livet så styrker den helige Ande regelbundet vår tro i nattvardens sakrament. Jesus har för sin nytestamentliga kyrka instiftat nattvarden. Nattvarden är ämnad att ofta firas i församlingen. I detta sakrament får vi en försäkran om att vi tillhör det nya förbundet som innebär att Gud inte tillräknar oss våra synder (Jer 31:34, Luk 22:20, 2 Mos 24:8). Kristi kropp är närvarande under brödet och ges åt oss att äta i detta sakrament och samma blod som upprättade det nya förbundet inför Gud, Jesu blod, är närvarande i nattvardens vin och ges åt oss att dricka. Detta sakrament ger oss syndernas förlåtelse och stärker vår tro på Kristus. 

Det faktum att Kristi sanna kropp och blod är närvarande i detta sakrament i, med och under bröd och vin, det tror vi därför att Gud säger så i instiftelseorden. Alla söndagar och övriga högtidsdagar när detta sakrament firas tränas vi av den helige Ande att tro det vi inte kan se, endast för att Guds ord säger så. Därigenom tränas vi att också i andra sammanhang tro det som den helige Ande säger i ordet, det vi inte kan se med våra ögon.

Vår synd

Eftersom den helige Ande verkar genom det yttre ordet är det viktigt att varje kristen och pastorerna i synnerhet vet vad som skänker människor som anfäktas av synden den helige Andes tröst. Varje dag ser och erfar vi synden i våra kroppar och våra liv och hör samvetets anklagelser. Samvetets anklagelser kan bli mycket envisa och skarpa när vi hör Guds lag. Apostlarna tröstade kristna som anfäktades av synden genom att visa till den allmänna rättfärdiggörelsen och Guds auktoritet och detta är den helige Andes tröst mot synden. Det är i detta evangelium vi själva ska söka tröst när vi anfäktas av synden och samma ord ska vi rikta till våra medkristna i samma situation. 

Johannes skriver i 1 Joh 2:1–2: ”Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte ska synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern: Jesus Kristus, den rättfärdige. Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.” Detta och andra liknande bibelord försäkrar oss att Jesus tagit bort också våra synder. Eftersom han är försoningen för hela världens synder så är han det helt visst också för våra. Om hjärtat ändå fortsätter att anklaga oss så ska vi veta att vårt hjärta inte är högsta auktoritet. Aposteln Johannes tröstar dem som anklagas i sitt hjärta med att ”Gud är större än vårt hjärta och vet allt” (1 Joh 3:20). Gud vet att han avkunnat en annan dom än vårt anklagande hjärta – han har förklarat oss rättfärdiga för Kristi skull (Rom 3:24). Och Gud är högsta auktoritet och har sista ordet – inte vårt hjärta.

Andens tröst är sådan till sin natur att den inte kan bekräftas med våra sinnen. På så sätt ges utrymme för den frälsningsväg som Gud bestämt – frälsningen genom tron. I evangeliet försäkrar oss Anden om det vi inte kan se. I våra kroppar och i våra liv ser och känner vi synden varje dag. Den helige Ande tröstar oss varje dag genom evangeliet om Kristus, såvida vi brukar ordet och tänker på det och lever av det. I detta evangelium försäkrar oss den helige Ande att synden inte existerar där den kan ses och kännas, utan att den finns där den inte kan ses. 

I ordet försäkrar oss den helige Ande: ”Så långt som öster är från väster, så långt avlägsnar han våra synder från oss” (Ps 103:12), och ”Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud” (2 Kor 5:21). Skriften betygar att synden finns där den inte kan ses – nämligen hos Kristus som själv var syndfri. Det heter om Jesus att han ”bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä” (1 Pet 2:24). Och nu efter uppståndelsen finns synderna inte heller hos honom – endast härlighet och ära. 

Vart har då synderna tagit vägen? Den helige Ande försäkrar oss att Gud kastat dem i havets djup (Mi 7:19) och att vi är inneslutna i ett förbund som innebär att Gud inte mer kommer ihåg våra synder (Jer 31:34). Den helige Ande ställer inte bara fram för oss denna tröst som ett trosobjekt. Han ger oss också tron på detta i våra hjärtan och för så den gudomliga trösten in i våra hjärtan. Gud den helige Ande verkar i våra hjärtan den tron att vi håller Guds ord och löften vissare och sannare än det vi kan se med ögonen och erfara med våra sinnen.

Vår andliga blindhet

I Genesis 3 ser vi hur dåraktigt Adam agerade och talade efter syndafallet – bättre förmådde inte ens den mest begåvade människan. Paulus skriver i 1 Kor 2:14: ”En oandlig människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.” Efter syndafallet är människans förstånd blint i andliga ting och förstår ingenting. Därför kan vi utgå från att allt det vi och andra människor på egen hand tänker i andliga ting är fel. 

Det är ett stort lidande att veta att vi i andliga ting inte har några hållpunkter att orientera efter i oss själva. Men det är en stor tröst för oss att den helige Ande ger oss vilsna människor en säker vägledning och hållpunkt i tillvaron genom sitt ord. Psalmisten säger i Ps 119:105: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Profeternas och apostlarnas ord ska vi hålla pålitligare än vårt förnuft och våra sinnen så som Petrus skriver i 2 Pet 1:19: ”Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en dyster plats tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.” 

När Paulus talar om att vi iklätt oss den nya människan ”som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare” (Kol 3:10), så uppmanar han oss i det sammanhanget: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan” (v 16). Paulus skriver också: ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet, så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim 3:16–17). 

Därför ska vi inte förtvivla när vi ser följderna av Adams fall på honom själv och på alla hans efterkommande. Vi är inte lämnade i andligt mörker och blindhet. Den helige Ande ger oss en rätt kunskap om Gud genom sitt ord. Och precis som apostlarna ska vi ha större förtroende för Skriftens ord än för vårt förnuft och våra sinnen. Guds ord är sanningen.

Den från vår sida störda kommunikationen med Gud

I syndafallet förlorade Adam sin förmåga att kommunicera med Gud. Gud fortsatte att tala till människan men människan kunde inte längre svara på ett sätt som behagade Gud. Vi är helt beroende av den helige Ande för att kunna be till Gud enligt Guds vilja. En förutsättning för all bön är att vi är rätta personer att be. Gud hör inte de otroendes bön men de troendes bön stiger upp inför Gud (Ords 15:8, Upp 8:4). Det är Gud den helige Ande som gör oss till rätta personer att be genom att skänka oss den frälsande tron genom evangeliet i ord och sakrament. 

Det är Guds vilja att vi ber till honom i all nöd och prisar honom (Ps 50:15). Den helige Ande förnyar oss till en rätt kunskap om Gud och öppnar våra läppar så att vi kan förkunna Guds lov (Kol 3:10, Ps 51:17). Den helige Ande hjälper oss att be genom att i sitt ord visa på våra behov och på Guds gåvor, ja, han ger oss själva orden vi ska använda när vi ber till Gud, begär hjälp av honom, tackar och lovar honom. Psaltaren är en sådan samling böner där den helige Ande själv gett oss böner för olika livssituationer. 

Förutom dessa välgärningar så träder den helige Ande själv in och ber för oss. Anden vet bättre än vi själva våra behov och han hjälper oss genom att be för oss så som Gud vill. I Rom 8:26–27 heter det: ”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.” Detta förtroende har vi för honom.

Döden i vår kropp

Genom evangeliet försäkrar oss den helige Ande om samma sak då det gäller döden som då det gäller dödens orsak, synden. Vi som genom den helige Andes verkan kommit till tro på Jesus som vår Frälsare undan synden ska fast tro att döden inte finns där den kan ses och erfaras. Med våra sinnen ser och känner vi när kroppen bryts ner och dör, men vad vi inte kan se men som vi tror på grund av Guds löfte är att vi äger evigt liv genom tron på Kristus. Jesus säger i Johannes 5:24: ”Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet. Jesus sa till Marta: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?” (Joh 11:25–26). 

Den helige Ande fokuserar hela tiden på det osynliga. När vi med våra sinnen erfar att kroppen bryts ner förnyar Anden den inre människan med visshet om den härlighet som väntar – att vi ska bli uppväckta med Kristus. Paulus skriver i 2 Kor 4:16: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”

Vardagens möda och lidandet för Kristi skull

Vi tror att vi äger en nådig Gud för Kristi skull därför att Gud säger och lovar detta i sitt ord. Men Guds handlande med oss ger inget stöd för förnuftet så att nåden som utlovas i löftet kan anses bekräftad av vad vi erfar med våra sinnen. Tvärtemot vad förnuftet anser rimligt sänder Gud oss lidanden. Men mitt i lidandet ger Anden oss en tröst av annat slag än den som världen ger och som förnuftet önskar. Vi som tror på Kristus kan till och med glädja oss i lidandet eftersom vi vet att lidandet för något andligt gott med sig (Rom 5:1–5). 

Konkordieformeln lyfter fram vad Paulus så trösterikt skriver i Rom 8:28ff med anledning av lidande och anfäktelse, nämligen ”att Gud i sitt rådslut före all tid bestämt genom vilket kors och lidande han vill forma var och en av de utvalda efter ’sin Sons avbild’ och att för var och en hans kors ska ’tjäna till det bästa’, eftersom de är ’kallade efter hans beslut’. Av detta drar Paulus den fasta och vissa slutsatsen att ’varken nöd eller ångest’, ’varken död eller liv . . . ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre’” (SD XI:49).

De otroendes fiendskap

När vi möter de otroendes fiendskap och ser hur ondskan i världen hindrar evangeliet och hotar kyrkan, så hänvisar oss den helige Ande till det osynliga. En speciell bok i Bibeln är skriven för detta ändamål. I Uppenbarelseboken visar oss Anden till Kristus som den som segrar och har makt att hålla dom. I bild efter bild skildras domen då Guds fiender slutligen besegras och Kristus triumferar, omgiven av ett folk som han frälst ur den stora bedrövelsen. Verkligheten är inte endast den vi ser och erfar, utan den som Anden uppenbarar för oss i sitt ord. Hans ord är pålitligare och sannare än våra sinnen. 

För vårt förnuft är det svårt att förstå hur Gud kan vara allsmäktig och god då ondskan är så stor. Genom tron förstår vi att Gud har allting under kontroll och att det fulla antalet av de utvalda helt visst ska bli frälsta. Kristus bevarar sin kyrka och ”helvetets portar ska inte få makt över den” (Matt 16:18). Även om det går så långt att Kristi fiender dödar oss, så segrar de inte: ”Varken något som nu är eller något som ska komma . . . ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom 8:38f). 

När vi förts till tro på Frälsaren Jesus Kristus genom evangeliet och sedan i vårt nya liv som kristna möts av lidanden och anfäktelser över vår synd och ser Guds fienders verksamhet, ger oss den helige Ande den ultimata trösten genom de skriftställen som talar om Guds nådiga utkorelse. Dessa bibelställen, som hör samman med evangeliet, visar att det inte var en tillfällighet att vi nåddes av det glada budskapet. Gud har av evighet utvalt var och en som ska bli salig och beslutat att frälsa oss genom tron på Jesus Kristus. Därför har han också i tiden väckt tron i våra hjärtan genom evangeliets förkunnelse. 

Orsaken till vår frälsning är Guds beslut av evighet som inte kan ryggas eller upphävas (Rom 8:28ff, Ef 1:4–5). Därför kan vi som tror på Kristus vara helt vissa om vår frälsning. Jesus försäkrar oss: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand” (Joh 10:27–28). De som genom evangeliet av vatten och ande fötts på nytt” (Joh 3:3–5) kan jublande säga: Varken synd, djävul eller ondska i världen kan beröva oss frälsningen. Vår frälsning ligger enligt Guds beslut tryggt i vår Frälsares, Jesu Kristi, allsmäktiga hand. 

Ur Biblicum nr 2, 1999 av Stefan Hedkvist,
föredrag hållet vid KELK-konferensen i Winter Haven, Florida i april 1999