Guds nåd är allmän

Guds nåd är inte begränsad till de utvalda, till vissa individer. Den sträcker sig till alla människor. ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor” (Tit 2:11). ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son” (Joh 3:16) ”Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Liksom Kristus är försoningen för hela världens synder (1 Joh 2:1, 2), så gäller också Guds nåd i Kristus alla människor.

Det faktum att endast få blir frälsta (Matt 7:13, 14) och att dessa blir frälsta endast genom Guds nåd omintetgör inte den sanningen att Gud är nådig mot alla människor. Både läran att nåden är allmän och läran att nåden allena frälser måste upprätthållas på grundval av Skriften.

Om Guds nåd inte innefattar alla människor (kalvinismen), kan ingen vara viss om den, eftersom varje människa då måste vara oviss om Guds nåd verkligen är avsedd för henne. Inte heller kan någon människa vara viss om Guds nåd, om den på något vis är beroende av en människas rätta hållning (synergismen). Hon kan då aldrig vara viss om att hennes ja håller måttet, att Gud godkänt hennes hållning till den erbjudna nåden och funnit den vara tillräckligt uppriktig, bättre än hos dem som förblivit oomvända och går förlorade.

Denna obibliska syn leder till att man söker vissheten om Guds nåd på fel ställe. Man söker den inte utanför sig själv i evangeliet. Man söker den inom sig själv. Man gräver i sig själv för att om möjligt komma fram till att sorgen över synden och längtan efter nåden är tillräckligt djup eller stark. Man söker vissheten i sin egen jämmer och suckan (pietismen) i stället för i nådemedlen, där evangeliet om syndernas förlåtelse överräcks åt oss.

När lagen riktar vår blick mot oss själva, har vi anledning till förskräckelse och suckan. Men när evangeliet riktar vår blick mot Kristus och den allmänna försoningen eller rättfärdiggörelsen, har vi anledning till jubel över att vi är benådade, helt och hållet av nåd för Kristi skull.

Att tro evangelium, att förtrösta på Kristus, och att vara viss om Guds nåd och saligheten, det är ett och detsamma. Denna visshet grundar sig sålunda på nåden allena, inte också till en del på att jag har förhållit mig rätt mot den erbjudna nåden. Som oomvänd har jag förhållit mig lika illa mot Guds nåd som de som alltjämt är oomvända. Jag kan inte förklara min omvändelse med att jag har förhållit mig bättre än de oomvända. ”När vi jämför oss med dem och finner oss lika dem, må vi så mycket ivrigare lära känna och prisa Guds alldeles oförtjänta nåd mot ’barmhärtighetens kärl’ (Rom 9:23)” (FC SD XI, 60, SKB s 667).

Guds nåd är aktiv

Guds nåd är inte en overksam känsla utan den visar sig i vad Gud gjort och alltjämt gör för människornas frälsning. Av kärlek till världen sände Gud sin Son för att frälsa världen (Joh 3:16). ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). Genom ”att vittna om Guds nåds evangelium” (Apg 20:24), predika Guds rike (v 25), vilket är samma sak, fortsätter Gud att erbjuda alla människor de frälsande frukterna av Kristi återlösning.

Alla Guds handlingar, genom vilka människor förs till tro, förklaras rättfärdiga, helgas, bevaras i tron och slutligen genom tron går in i den eviga saligheten, är föranledda av denna nåd. Vår eviga salighet är ett verk av Guds nåd och endast av Guds nåd. ”Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, även när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande med Kristus. … Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det” (Ef 2:4–5, 8).

Guds nåd är allvarligt menad

Gud har med ed bedyrat: ”Jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva” (Hes 33:11). Kristus gråter över det obotfärdiga Jerusalem (Luk 19:41) och säger: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna. Men ni ville inte” (Matt 23:37). Ingen bör tvivla på att Guds nåd är allvarligt menad också mot honom eller henne.

Guds nåd äger en inneboende kraft

Förkunnelsen och erbjudandet av Guds nåd i evangeiiet äger en inneboende kraft att påverka och röra hjärtat och verka ett mottagande av den erbjudna benådningen (Rom 1:16). Guds ord som erbjuder denna nåd ”är verksamt i er som tror” (1 Tess 2:13). Liksom en statschefs erbjudande om nåd har kraft att i en fånges hjärta verka ett accepterande av denna benådning, så har erbjudandet om Guds nåd kraft att i en syndares hjärta verka den tillit och förtröstan som tar emot den.

Orsaken till att Guds benådning inte alltid verkar tro ligger inte i någon ofullständighet eller svaghet i den erbjudna nåden. Orsaken är helt och hållet människans förvända vilja. ”Ni ville inte” (Matt 23:37). ”Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande” (Apg 7:51). Av detta får man inte, så som synergisterna gör, dra den slutsatsen att de som kommit till tro och tar emot benådningen förhållit sig bättre. Därmed gör man om intet läran om nåden allena. 

Att Guds nåd har verkat tro hos mig är till ingen del också en följd av min medverkan, min ”synergism”. Det enda jag har gjort som oomvänd är motstånd. Omvändelsen är ett helt oförtjänt under, en nyfödelse ovanifrån (Joh 3:3). ”Följande talesätt: Människans vilja är i omvändelsen inte overksam utan verkar något, och: Gud drager, men han drager den som är villig, har införts för att i strid mot läran om Guds nåd framhäva den naturliga fria viljan vid omvändelsen” (FC SD II, 86, SKB s 576).

Ur Biblicum nr 2, 1979 av SE