Föredrag hållet på Gärdebygården i Rättvik den 24/9 2022. Från Biblicum nr 4/2022.

Av Lars Borgström

 

Jesu liknelse om den förlorade sonen är den mest kända av alla liknelser i Bibeln. Det är väl få människor i vårt land, åtminstone i de vuxna generationerna, som inte känner till denna berättelse, men det är inte alltid man förstått den på ett riktigt sätt. Liknelsen är tvåtoppig, vilket innebär att den är uppdelad i två delar och har två poänger. En mans två söner spelar huvudrollen ivarsin del. Vi ska i föredragets två första delar studera de två sönerna, först den yngre och sedan den äldre. I den tredje och avslutande delen ska vi betrakta liknelsens slut.

 

Den yngre sonens irrfärd och återkomst

Jesus börjar liknelsen på detta sätt: ”En man hade två söner. Den yngre av dem sade till sin far: Far, ge mig den del av förmögenheten som ska bli min” (v 11–12). Enligt Mose lag skulle den äldste sonen, som ansvarade för släktens framtid, ha en dubbel arvslott (5 Mos. 21:17). Alltså återstod för den yngre en tredjedel. Den yngre sonens begäran var oerhört djärv, för att inte säga fräck eller rent av oförskämd. Ett arv utskiftades nämligen vanligtvis då fadern dog, men här framträder den yngre sonen och vill ha ut sin del av arvet i förväg. I stället för att stanna kvar på gården och arbeta för sin familjs välgång bryter han all gemenskap och önskar få ut vad han kan av materiellt värde för att sedan lämna gården och bege sig långt bort, t o m till ett främmande land. Detta är i själva verket att önska sin far – döden, ja att i sitt inre dödförklara den som varit ens dagars upphov, den som uppfostrat och försörjt en.

Vilken smärta måste inte genomströmma en fars själ som får en sådan begäran framställd för sig! Men lika lite som Gud i Edens lustgård förhindrade sina barn Adam och Eva att överge honom då ormen lockade till avfall, lika lite lägger fadern i vår liknelse hinder i vägen för sonens emancipation, frigörelsen från hemmet med dess speciella regler och sätt att vara och leva. Han bifaller begäran eftersom sonen måste få välja själv – med tvång vill fadern inte hålla honom kvar.

Sonen beger sig av till ett främmande land, långt bort. Inom parentes sagt var detta något som inte låg i linje med Israelsreligion, för en viktig del av den var att man skulle ”bo i landet” – det land som utlovats redan åt Abraham (1 Mos 12:7). Där, i det främmande landet, förslösade han sitt arv i ett utsvävande liv ända tills det gick så långt att han var alldeles utfattig, bankrutt. Till detta kom att en svår hungersnöd drabbade landet han befann sig i, och nöden blev akut. Han sökte då upp en av invånarna där, en lantbrukare med djur, och tog anställning som dräng. Hur litet betalt han fick för denna tjänst förstår vi då vi läser att han gärna skulle ”ha velat äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något” (v 16). Här skildras den yngre sonens förnedring i tydligast tänkbara ordalag. Svinet var enligt Mose lag ett orent djur (3 Mos 11:7) och en rabbinsk utsaga lyder: ”Förbannad må den man vara som idkar svinavel.” Att vakta svin var den mest förödmjukande situation en jude kunde hamna i. Och inte nog med det. Han hade gärna, om han bara tillåtits det av sin husbonde, böjt sig till marken intill svinen och ätit av fröskidorna som de glufsade i sig. Men t o m det förvägrades honom.

Den yngre sonen är förstås bilden av en förlorad människa, en människa som övergivit Gud och i stället vill klara sig på egen hand. Det finns många sådana människor i ett land som vårt moderna Sverige. Många har döpts som små barn och därmed upptagits i Guds familj. Sedan har de i större eller mindre mått, tyvärr allt oftare mindre i takt med sekulariseringen, fått undervisning om Jesus och Guds rike under sin uppväxt – men sedan har de sagt farväl till alltsammans. De har velat leva livets goda och glada dagar på världens vis. Men ute i världen kan de inte få verklig föda för sin själ, för där finns inte den ”mat sombestår och ger evigt liv”, den själens föda som bara Jesus kan ge (Joh 6:27). Där finns bara andlig svinmat: skvaller omkändisar, pornografi etc som inte kan ge någon som helst näring för själen utan bara bryter ned oss ännu mer. Lika desperat som den yngre sonen försökte mätta sig med svinmat, försöker världens barn finna lycka och tillfredsställelse i det som världen och dess furste djävulen tillhandahåller.

Så en dag kom den yngre sonen ”till besinning” läser vi. Han sade till sig själv: ”Hur många arbetare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl! Jag vill stå upp och gå hem till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina arbetare” (v 17–19). Och så bröt han upp från det främmande landet och vände tillbaka hem.

I inledningen av det här föredraget hävdades att denna liknelse ofta missförstås. Ett missförstånd är att sonen, då han kom till besinning     i det främmande landet, skulle blivit omvänd – att återvändandet till fadershuset skulle vara den yttre bilden av en inre omvändelse i andlig mening. En sådan uppfattning är oriktig. De fariseer som lyssnade till Jesu berättelse om den förlorade sonen – i inledningen av Luk 15 (v 2–3) läser vi nämligen att det var för dem Jesus berättade de tre liknelserna om det förlorade fåret (Luk 15:4–7), det förlorade myntet (Luk 15:8–10) och den förlorade sonen (Luk 15:11–32) – fariseerna som alltså åhördeliknelsen kunde så här långt fortfarande nicka instämmande. Hela händelseförloppet hade intill denna punkt fortlöpt enligt det mönster som de satt upp för en människas ånger och återupptagande i den religiösa gemenskapen efter ett fall i svår moralisk synd eller religiöst avfall. Syndaren skulle erkänna sin synd och sedan arbeta ihop en erfordrad gottgörelse. När detta varavklarat ansågs den felande återigen vara en fullvärdig medlem i Israels religiösa gemenskap.

Denna fariseiska uppfattning ger också den yngre sonen uttryck för då han resonerar för sig själv vad han ska säga till sin far vid hemkomsten: ”Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina arbetare” (v 19). Han tänkte alltså att han visserligen hade ställt till med stor skada då han lämnade hemmet och förslösade arvet, men att det hela inte var värre än att han på avbetalningens väg skulle kunna arbeta ihop en gottgörelse för sin skuld. I en annan liknelse liknar Jesus vår skuld inför Gud vid en penningskuld på 10 000 talenter (Matt 18:24), vilket är en ofattbart stor summa, 60 miljoner denarer eller lika många dagslöner. Det motsvarade mer än 200 ton silver och var mångdubbelt större än kung Herodes rikedomar. Denna summa är vald av Jesus för att i liknelsens form få oss att förstå att ingen av oss kan betala tillbaka det vi är skyldiga.

Det överraskande i Jesu liknelse blir att när sonen närmar sig hemmet – fortfarande inställd på att arbeta av sin skuld och på så sätt ”göra rätt för sig” – så omfamnas han av fadern, får genast allt förlåtet, ikläds ”den bästa dräkten”, får en ring på fingret och skor på fötterna. Om fariseerna följt med och känt igen ångerns och återupptagandets process ända fram till nu, var detta den punkt som gick helt på tvärs mot deras uppfattning. Denna fria förlåtelse, som utan krav på botgöring och mödosamt kompenserande för tidigare synder tog upp de djupast sjunkna i Guds rike, visade Jesus gång på gång prov på då han satt tillbords och åt med syndare – och retade därmed fariseerna till vansinne.

Det är först nu, då den fria förlåtelsen skänkts och mottagits, som den yngre sonen blivit omvänd, född på nytt till gemenskapmed fadern i ett förhållande som inte vilar på gärningsrättfärdighet utan på fri nåd och förlåtelse. Nu kunde fadern säga omhonom: ”Min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen” (v 24). Den bästa dräkten som han ikläddes symboliserar förstås Kristi rättfärdighet som alla Guds barn är iklädda (Gal 3:26–27). Ringen som träddes på hans finger varförmodligen en signetring, med vilken sonen kunde trycka sin familjs sigill och göra affärer i familjens namn. Detta visar symboliskt att Guds barn är bemyndigade medarbetare i Guds rike, att de förvaltar nyckelmakten (Matt 18:18) och genom sina böner styr världen (Upp 8:4). Och skorna som sattes på hans fötter visar att han nu var en fri man, en fullvärdig son med arvsrätt, en som inte tillhörde slavarna som vid denna tid gick barfota.

Ett annat missförstånd av denna text är att den förkunnar ett evangelium utan offer. Muslimer och liberala kristna hyser en gemensam uppskattning av denna liknelse, eftersom de menar att den visar att Gud förlåter utan att utkräva offer. P P Waldenström, mannen som på 1870-talet splittrade den evangeliska rörelsen i vårt land efter Rosenius död, resonerade att om mänskliga fäder kan förlåta sina barn utan att kräva offer, tillfyllestgörelse, så kan Gud, som är den fullkomliga kärleken, göra det desto mer. Islam är en religion som skyr korset och menar att den allsmäktige Guden kan vara barmhärtig mot vem han vill utan att utkräva något offer. De t o m förnekar att Jesus, som de menar var en stor profet, dog på korset.

Vad ska man som kristen svara muslimerna och liberalteologerna? Att som somliga hänvisa till den slaktade kalven som sattes fram till festen som firades med anledning av att sonen återvänt hem (v 23) och däri försöka se en hänsyftning till Jesu offerdöd, är nog inte riktigt. Det verkar långsökt. Närmare liknelsens budskap kommer man om man betänker att fadern i Jesu liknelse inte är Gud Fader utan Guds Son, alltså Jesus själv, han som berättar liknelsen. Jesus berättar liknelsen för att förklarasitt eget handlande mot de utstötta och förlorade. I första versen av Luk 15 läser vi: ”Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom.” När detta upprörde fariseerna och de skriftlärda (v 2) tog Jesus till orda och gav den ena liknelsen efter den andra, kulminerande i den tredje liknelsen, den om den förlorade sonen. Jesus framställer sig själv som fadern i liknelsen, och till Jesus fick alla syndare komma.

Finns det då inte något spår av lidande, utblottelse och självutgivande kärlek hos fadern i denna liknelse, något som alltsåvisar hän mot Jesu offerlidande? Visst gör det det! Först har vi ju den saknadens smärta som fadern bär i sitt hjärta hela tiden dåden yngre sonen är borta i syndens främmande land. Men sedan har vi också faderns agerande strax före omfamningen och kyssen. Vi har inte, utifrån vår moderna västerländska kultur, så lätt att förstå vad som var förnedrande då fadern rusade sin förlorade son till mötes. Endast om man betänker hur den tidens patriarker, familjeöverhuvuden, betedde sig, kan vi ana huruppseendeväckande och under all värdighet det var att fadern rusade ut till sin son. En äldre herre i Orienten gick stolt omkring och lät ingenting rubba honom till att hastigt springa i väg som ett tjänstehjon i brådska. När fadern släpper alla skrupler och sänker sig så lågt i socialt anseende är detta en bild av Jesus, som ”var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gudsom segerbyte, utan [—] ödmjukade […] sig och blev lydig ända till döden – döden på korset” (Fil 2:6–8).

Som framhölls i föredragets inledning är denna liknelse tvåtoppig. Vi har nu rätt så utförligt hört om den yngre sonen, men nu ska vi vända oss till den äldre sonen.

 

Den äldre sonens egenrättfärdighet

Vi är vana vid att kalla texten vi har framför oss för ”liknelsen om den förlorade sonen”, men bättre hade varit att kalla den ”liknelsen om de två förlorade sönerna”. Den hemmavarande sonen var också förlorad, och det på ett ännu värre sätt än den yngre sonen. Han trodde att han var rättfärdig men var det inte. Ingen är så blind som den som är blind men tror sig kunna se. Den äldre sonen trodde att han gjorde gott och var en god son i huset, men i själva verket var hans hjärta långt från faderns. Två saker visar detta.

För det första säger han surmulet utanför huset när han möter fadern som kommit ut för att övertala honom om att komma in: ”Här har jag slavat för dig alla dessa år och aldrig gått emot ditt ord, och mig har du aldrig gett ens en killing så att jag kunde fira med mina vänner” (v 29). Här röjer han sitt sinne. Han uppfattade alltså arbetet på gården som en slavtjänst. Sådant är inte livet i Guds rike, som faderns hem i denna liknelse naturligtvis ska vara en bild av. ”Guds rike är [—] rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” (Rom 14:17), men detta var främmande för den äldre sonen. Vi kan också notera att den äldre sonen hade egna vänner, som var andra vänner än faderns. När han ville festa på en killing ville han göra det med sina egna vänner. När han var glad var det tydligen inte tillsammans med fadern.

För det andra delar han inte faderns hjärtelag utan har en helt annan inställning. Detta visar sig då den yngre sonen kommer hem. Vilken glädje väckte inte detta hos fadern, som utropar: ”Min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen” (v 24). Men den äldre sonen är bara arg och bitter över sin brors återvändande – lika ond och föraktfull som fariseerna var över att Jesus satt till bords med syndare. Hans förakt för sin yngre bror visar sig också i att han inte ens förmår kalla honom sin bror, utan talar om honom inför fadern som ”din son” (v 30). Vi kan också lägga märke till att fastän han rimligtvis inte kunde veta vad hans bror haft för sig i det främmande landet, så beskyller han honom för att ha slösat bort pengarna på horor. (Kanske vi här kan se ett uttryck för den äldre broderns egna tankar om vad man kan lägga pengarna på närman vill ha roligt, när man är långt borta från släkt och vänner, där ingen ser vad man gör.)

Vi måste nu lägga märke till en ytterst viktig sak. I vår utläggning om den yngre sonen sade vi att fadern förödmjukade sig, då han sprang ut ur sitt hus och kastade sig om halsen och kysste sin återvändande son. Här, då vi läser om den äldre sonen, möter vi något ännu mer anmärkningsvärt. Den äldre sonens beteende är fullständigt oacceptabelt. Att bojkotta sin faders fest på detta sätt är en skandal utan dess like. I Orienten, med dess krav på att visa familjefadern heder, är detta beteende en skymf av allra värsta slag. Hur reagerar fadern? De som lyssnade på Jesu liknelse förväntade sig en kraftfull reaktion, kanske att fadern skulle göra honom arvlös, driva ut honom och hotfullt säga åt honom att aldrig mer visa sig. Det var vad situationen krävde för att fadern skulle behålla sitt anseende inför gästerna. Men vad gör han? Han ödmjukar sig, går ut ur sitt hus och vädjar med kärlekens makt sin äldste son att komma in till festen och gemenskapen. Utan tanke på hur lågt han sänker sig igästernas och bybornas ögon sträcker han sig bönfallande efter sin förlorade son. I sanning är detta återigen en bild av Jesus, som ”ödmjukade […] sig och blev lydig ända till döden – döden på korset” (Fil 2:8). Fadern älskade också sin äldste son, likamycket som sin yngre. Han ville ge också honom fullständig delaktighet i hemmets förmåner och välsignelser. ”Allt mitt är ditt” (v 31), sade han vädjande till sin äldste son.

Jesus ville inte bara ha gemenskap med publikaner och prostituerade. Guds rike var till även för fariseerna. I denna del avliknelsen vänder sig Jesus särskilt till dem, ber dem besinna hur de fram till denna stund levt i konflikt med den kärlek som råder i Guds rike, hur de inte alls delade Guds sinnelag. De levde inte i Guds rike, trots att de aktades högt som särskilt rättfärdiga av alla i Israel. Deras fromhet var bara ett sken som bedrog utomstående, en illusion som även bedragit dem själva. Trots att de var hemmastadda i synagogan och kände till reglerna och budorden, var de långt från Guds rike – lika långt bort som den äldre sonen, som bara i yttre motto vistades hemma på gården.

 

Liknelsens slut

Avslutningsvis ska vi säga något om liknelsens slut. Det överraskande är att berättelsen saknar slut, eller rättare sagt har Jesus lämnat slutet helt öppet!

Fariseerna som stått och lyssnat på berättelsen fick undan för undan alltmer klart för sig att Jesus liknade dem vid den äldre sonen. De var lika missunnsamma över Guds kärlek till publikaner och syndare som den äldre sonen intill denna punkt iberättelsen varit gentemot sin yngre bror. Jesus avslutar inte liknelsen, han berättar inte hur den äldre brodern agerade, om hanändrade sinnelag – dvs omvände sig – och gick in till festen tillsammans med sin far och sin bror eller om han inte gjorde det. I stället bollar Jesus över berättelsen i fariseernas händer så att de själva, iklädda den äldre sonens roll, får avsluta berättelsen. Om slutet ska bli lyckligt med en glad återförening beror på åhörarnas ställningstagande.

Och nu, allra sist, bollas berättelsen över till dig som hör detta föredrag. Du är kallad och välkommen till Guds rike, dit syndare får komma sådana de är utan några som helst kvalifikationer. Var inte som den äldre sonen i berättelsen, så långt vi fick följa den, eller som fariseerna som klandrade Jesu bemötande och välkomnande av syndarna. Om du vill vara i Guds rike pga egen präktighet, om du tror dig ha förtjänat belöning hos Gud pga dina goda gärningar och ditt fromma sinnelag, om du tror att du varit bättre än hedningar och ateister – då lever du i själva verket utanför Guds rike, även om du står med i en församlingsmatrikel och t o m är kyrkogångare. Men om du vill vara med på samma villkor som den djupast sjunkne syndaren vi kan föreställa oss, komma på samma biljett som den botfärdige rövaren och andra brottslingar, gå in i Guds rike tillsammans med skökor och publikaner – då skriver du för din del ett lyckligt slut på liknelsen, då fullbordas det hela på det allra mestlycksaliga sätt och den himmelska festen blir en verklighet för dig. Amen, det är visst och sant!