De sjuttio ”sjuorna” i Daniel 9:24–27

Av Seth Erlandsson. Artikeln ingick i Biblicum nr 1/2009.

 

Texten om de sjuttio ”sjuorna” (veckorna) i Daniel 9:24-27 har varit föremål för många olika tolkningsförslag. Redan när Hieronymus (död 420) skrev sin kommentar till Danielsboken räknade han upp nio olika tolkningar och lämnade åtläsaren att välja bland dessa. Det finns därför skäl att närmare studera denna text och jämföra olika tolkningar med vad som faktiskt står i texten. Det ska med en gång medges att denna text inte är alldeles lätt att tolka och översätta. Några anser att den är Bibelns mest svårtolkade text. H.C. Leupold skriver i sin Danielsbokskommentar: ”Om man kan tala om ett exegetiskt crux, så är denna text ett sådant.”^[1]Exposition of Daniel, Baker 1969, s. 403.

 

Sammanhang

Det är viktigt att inte rycka loss vår text ur sitt sammanhang. Daniels 9:e kapitel dateras i 9:1 till det år då det nybabyloniska riket avlöstes av det medisk-persiska, dvs. ca 538 f.Kr. När detta skedde uppmärksammade Daniel i sitt studium av de heliga Skrifterna ”det antal år som enligt Herrens ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år” (vers 2). Han undrade nu om denna profetia innebar att tiden för Jerusalems återuppbyggnad var nära förestående och vände sig därför till Herren Gud med ivrig bön och åkallan och bekände därvid sina och folkets synder (v. 2ff). Det var ju på grund av folkets synder som ödeläggelsen hade ägt rum. ”O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre lyssna och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, för din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn” (v. 19).

Daniel 9:20-27 utgör Herrens svar på Daniels bön. Medan han ännu bad sände Herren Gabriel till honom med beskedom den fulla innebörden och fulla uppfyllelsen av Jeremias profetia (”syn”): ”Jag har kommit för att ge dig besked, för du är högt älskad. Så ge akt på ordet och förstå synen” (v. 23). Sedan följer beskedet i verserna 24-27 om vad som menas med Jerusalems sanna återuppbyggnad, vad som kommer att ske. Orsaken till Jerusalems ödeläggelse är folkets synder. Därför måste synden och skulden avlägsnas och sonas och ersättas av en evig rättfärdighet. Detta kan endast Messias åstadkomma, ”den Smorde Fursten” (v. 25).

I lätt bearbetad översättning lyder Daniel 9:24-27 så här:

24 Sjuttio sjuor är bestämda för ditt folk och för din heliga stad
för att göra slut på överträdelse,
försegla synder, försona skuld,
föra fram en evig rättfärdighet,
fullborda syn och profetia
och smörja det allra heligaste.
25 Vet därför och förstå:
Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återuppbyggas
till dess den Smorde Fursten kommer
ska det gå 7 sjuor och 62 sjuor.
Gator och vallgravar ska på nytt byggas upp, men i tider av svårigheter.
26 Efter de 62 sjuorna ska den Smorde förgöras, helt utblottad.
Och staden och helgedomen ska förstöras
av folket till en furste som kommer,
och slutet kommer som en störtflod.
Ända till slutet ska krig råda.
Förödelse är fast besluten.
27 Han ska stadfästa förbundet med de många under en sjua,
och mitt i sjuan ska han avskaffa slaktoffer och matoffer.
Och på en vinge ska förödarens styggelser stå,
ända till dess det fullständiga och bestämda slutet drabbar förödaren.

Låt oss nu närmare studera texten vers för vers och ge akt på hur Jerusalems återuppbyggnad ska gå till enligt Herrens ord genom Gabriel:

 

Vers 24

Sjuttio sjuor är bestämda för ditt folk och för din heliga stad

• för att göra slut på överträdelse,
• försegla synder,
• försona skuld,
• föra fram en evig rättfärdighet,
• fullborda syn och profetia
• och smörja det allra heligaste.

Inte 70 år utan 70 sjuor är bestämda för Israels folk och Jerusalem, får vi veta. Upphörandet av den babylonisk ödeläggelsen efter 70 år och en återkomst till Jerusalem därefter (enligt Jer. 25:11-12 och 29:10) ska äga rum, men detta är endast en profetisk predikan om en ännu större frälsningsgärning: det sanna återuppbyggandet av Jerusalem och dess tempel. Detta ska ske under den sista sjuan (v. 25) av de 70 sjuor som är bestämda för detta enligt Guds plan.

Vad kan då menas med sjuttio sjuor eller veckor? Det hebreiska ordet för en sjua används om den sjua som en vecka består av. Men i apokalyptisk litteratur har talet sju (liksom tal som 3, 4, 10, 12 och kombinationer av dessa tal) en bestämd innebörd, ett undervisande innehåll: Talet 7 betecknar först och främst Guds kärlek mot världen (”Så älskade Gud /= 3/ världen /=4/) och hans nådiga handlande med sitt folk (den sjuarmade ljusstaken, de sju dagarna för påsk- och lövhyddohögtiden, talet sju som ständigt upprepas i Uppenbarelseboken etc.). Talet 10 står för fullständighet, dvs. heladen tid som Gud utmätt för något visst. Sjuttio sjuor (= 10 x 7 x 7) skulle då kunna betyda hela den av Gud utmätta tiden (= 10) för det sanna återuppbyggandet av Jerusalem och dess tempel, vilket sker genom Messias och hans återlösningsverk.^[2]Enligt Jesus är han själv det sanna templet som återbyggs på tredje dagen när han uppstår från de döda: ”Bryt ner detta tempel, så ska jag resa upp det på tre dagar” (Joh. 2:19). … Continue reading Guds främsta nådegärning innebär ”nåd och åter nåd” (7 x 7).^[3]Jämför 144 000 i Uppenbarelseboken: 12 x 12 (= alla troende under GTs och NTs tid) x 10 x 10 x 10 (under hela den av Gud /=3/ bestämda tiden /10 x 10 x 10 = 1000/).

Den fulla innebörden av Guds frälsningsverk genom sin Smorde (Messias) skildras i denna vers i 3 + 3 punkter, tre negativa och tre positiva gudsgärningar: Messias ska ta bort all synd, gottgöra för all skuld och erbjuda oss en evig rättfärdighet. Han fullbordar därmed alla frälsningsprofetior. Kaninnebörden av Messias frälsningsverk uttryckas tydligare?

Formuleringen ”smörja det allra heligaste” kan vara svår att förstå. Vi vet att det innersta rummet i templet kallades för det allra heligaste och där fanns förbundsarken med nådastolen. Där frikände den Helige sitt orena folk från all skuld tack vare försoningsblodet som sju gånger (OBS talet 7) stänktes på nådastolen. Nådastolen var det gyllene lock (grek. hilastérion = ”platsen där synderna förlåtes”) som täckte över förbundsarken med lagtavlornas krav på fullkomlighet. Tack vare Messias försoningsoffer har syndare tillträde till Fadern. Paulus skriver: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol” (Rom. 3:24f). Med sitt försoningsblod har Messias öppnat vägen till Gud, vägen in i himlen, genom att en gång för alla själv vara hilastérion, den plats där synderna förlåtes. Hebreerbrevet förklarar: Kristus gick ”en gång för alla in det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning… Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull” (Heb. 9:12, 24).

Gabriel flyttar sålunda Daniels fokus från det utlovade återvändan- det från Babylonien och återuppbyggandet av det jordiska templet i Jerusalem till vad dessa gudsgärningar förebildar och pekar fram emot: Guds stora frälsningsverk genom Messias.

 

Vers 25

För att förstå vers 25 bör man känna till följande: Det år då Daniel vände sig till Gud angående betydelsen av Jeremias profetia om de 70 åren utfärdade den persiske kungen Koresh (Cyrus) ett edikt. Detta edikt är så viktigt att det citeras två gånger i GT. Esra skriver: ”Detta hände i den persiske kungen Koresh första regeringsår (538 f.Kr.). För att HERRENS ord genom Jeremia skulle uppfyllas påverkade HERREN den persiske kungen Koresh sinne, så att han över hela sitt rike lät utropa följande som också skriftligt kungjordes: ’Så säger Koresh, kungen i Persien: HERREN, himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk må bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga upp HERRENS, Israels Guds, hus och hans Gud ska vara med honom” (Esra 1:1-3; 2 Krön. 36:22-23). Redan Jesaja hade förutsagt att Koresh på ett förebildligt sätt skulle fullborda det Gud ville med Jerusalem: ”Han är min herde, han ska fullborda det jag vill. Han ska säga om Jerusalem: Det ska bli uppbyggt, och till templet: Din grund ska bli lagd på nytt … Han ska bygga upp min stad och släppa mina fångar fria” (Jes. 44:28; 45:13).

Nu säger Gabriel till Daniel: ”Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återuppbyggas (Koresh edikt år 538 f.Kr.) till dess den Smorde Fursten kommer ska det gå 7 sjuor och 62 sjuor. Gator och vallgravar ska på nytt byggas upp, men i tider av svårigheter.”

Gabriel vill att Daniel ska veta och förstå att Jerusalems och folkets verkliga upprättelse och frälsning sker genom det frälsningsverk som nämns i vers 24. Den Smorde Fursten, dvs. Messias, ska komma och uppfylla profeternas frälsningslöften. Denna  uppfyllelse  kommer  att äga rum under den sista av de 70 sjuorna. Dessförinnan, under 7 sjuor och 62 sjuor, ska visserligen det jordiska Jerusalem på nytt byggas upp med gator och vallgravar, men i tider av svårigheter. Man kommer osökt att tänka på svårigheterna i samband med återuppbyggandet av Jerusalem och dess murar under Nehemjas tid (ca 445 f. Kr.), då de tvingades hålla svärdet i ena handen och bygga upp muren med den andra.

 

Vers 26

”Efter de 62 sjuorna ska den Smorde (Messias) förgöras, helt utblottad. Och staden och helgedomen ska förstöras avfolket till en furste som kommer, och slutet kommer som en störtflod. Ända till slutet ska krig råda. Förödelse är fastbesluten.”

Här klargör Gabriel för Daniel att Messias inte kommer som en glansfull och framgångsrik politisk befriare. Tidigare hade Jesaja pro- feterat att Messias ska komma som Herrens lidande tjänare och bli ge- nomborrad för våra synders skull. Likt ett lamm ska han föras bort till att slaktas (Jes. 53:5, 7). Hans frälsningsverk innebär att han kommer att dödas, heltutblottad. Det verb som översatts med ”förgöras” betyder ordagrant ”skäras av” och används om att dödas genomavrättning.

Hur blir det då med det jordiska Jerusalem och dess tempel? Gabriels besked är tydligt: det kommer att förstöras av folket till en furste som kommer. Här förutsägs i klara ordalag Jerusalems förstöring som ägde rum genom romarnas angrepp under ledning av Titus år 70 e.Kr. Jesus anknyter i Matteus 24 uttryckligen till denna profetia i Daniel 9:26f . ”När ni ser ’förödelsens styggelse’, som profeten Daniel talar om, stå på helig plats – den som läser detta bor noga lägga märke till det – då måste de som är i Judeen fly bort till bergen” (Matt. 24:15-16).

Slutet för Jerusalems tempel kommer lika våldsamt som en tsunami (”som en störtflod”). Någon jordisk fred utlovar inte Gabriel. Tvärtom: ”Ända till slutet ska krig råda.” Inte heller Jesus utlovar gynnsamma och fredliga förhållanden på jorden: ”Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike. Det ska bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra” (Luk. 21:11). Orden ”förödelse är fast besluten” anknyter till Jesaja som profeterat: ”Om än ditt folk, Israel, vore som havets sand, så ska bara en kvarleva av det vända om. Förödelse är beslutad, en rättvis störtflod. Ty förödelse och beslutad straffdom ska Herren, HERREN Sebaot låta komma över hela landet” (Jes. 10:22-23).

 

Vers 27

”Han ska stadfästa förbundet med de många under en sjua, och mitt i sjuan ska han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och på en vinge ska förödarens styggelser stå, ända till dess det fullständiga och bestämda slutet drabbar förödaren.”

Vem ska stadfästa förbundet med de många? Vem är han? Sannolikt Messias. Varför?

• Därför att centrum i Gabriels besked till Daniel är Messias ankomst och att det sanna uppbyggandet av templet och Jerusalem sker genom hans frälsningsverk.
• Därför att Messias frälsningsverk har att göra med det förbund som Gud redan upprättat. Det nya förbundet genom Messias uppfyllande av frälsningsprofetiorna innebär ett stadfästande av förbundet med de många. Jesaja profeterar: ”Det är för lite för dig, då du är min tjänare, att endast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel. Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning intill jordens yttersta gräns” (Jes. 49:6). Uttrycket ”de många” hör samman med Messias ställföreträdande soningsgärning: ”Han bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe” (Jes. 53:12). Jesus använder sammauttryck när han instiftar nattvarden: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt. 26:28).

• Talet sju betecknar (som redan nämnts) Guds nådefulla handlande med människorna. I samband med sitt nådefulla handlande (= ”under en sjua”) ska Gud genom Messias stadfästa förbundet. ”Mitt i sjuan”, alltså i centrum för Guds nådefulla handlande, sker den största av Guds frälsningsgärningar: Messias död på korset för alla människors synder. I och med Messias försoningsoffer har förebilderna för detta offer fått din fullbordan. Den gammaltestamentliga offertjänsten med slaktoffer och matoffer behövs nu inte längre. Han avskaffar den.

Liksom Gabriel i vers 26 först talar om Messias korsdöd och sedan om Jerusalems och templets förstöring, så talar han i vers 27 först om innebörden av Messias korsdöd och sedan om Jerusalems och templets ödeläggelse. Avslutningen avvers 27 är svåröversatt. Ord för ord står: ”Och på en vinge styggelser förödaren.” Det kan betyda: ”Och på en vinge ska förödarens styggelser stå” eller ”Och på styggelsers vinge ska förödaren komma”. ”Styggelser” är namnet på avgudar och avgudabilder. Det kan också nämnas att versens sista ord kan betyda både ”förödaren” och ”det förödda”.

 

Andra tolkningar

De enda som inte ser att Daniel 9:24-27 handlar om Jesus Kristus är liberala bibelkritiker och judarna. Men få ställen talar så tydligt om Messias återlösningsverk som 9:24. Mycket kunde sägas om de sex punkterna i denna vers men de får tala för sig själva. Tilläggas kan att termen ”den Smorde” eller Messias om den kommande Frälsaren förekommer på bara tre ställen i hela GT. Två av dessa finns i just Daniel 9:24-27 (vers 25 och vers 26). Det tredje stället är Psaltaren 2:2.

Enligt liberala bibelkritiker skrevs Danielsboken först under Mackabeertiden av en anonym jude som låtsades vara Daniel på 500-talet. Daniels profetior är därför inga profetior utan handlar om författarens egen tid och hans uppfattning(enligt många kritiker delvis felaktig) om vad som hänt tidigare. Vanligtvis tolkas den sista sjuan (veckan) i Dan. 9:26-27 som syftande på förföljelserna under Antiochus IV Epifanes 171-164 f.Kr. Avskärandet (förgörandet) av den smorde i vers 26 tolkas som mordet på översteprästen Onias III år 171. ”Mitt i sjuan (veckan)” när slaktoffer och matoffer avskaffades (v. 27) tolkas som Antiochus vanhelgande av templet år 167. Författaren, som antas ha skrivit Danielsboken mellan 167 och 164 f.Kr., såg fram emot ett återupprättande av den sanna gudsdyrkan, vilket skedde genom Judas Mackabeus år 164.

De 70 sjuorna (veckorna) tolkas av många som årsveckor och att det är fråga om 490 år, uppdelade på först 49 år (7 sjuor), därefter 434 år (62 sjuor) och till sist 7 år (en sjua). ”Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återuppbyggas till dess den smorde Fursten kommer ska det gå sju sjuor och 62 sjuor” (9:25), dvs. enligt denna tolkning 483 år. Men efter ordet (Koresh edikt) om Jerusalems återuppbyggnad år 538 f.Kr. gick det mer än 483 år innan Messias kom och utförde sitt försoningsverk! Detta problem har lett till att man försökt hitta någon senare utgångspunkt än Koresh edikt. Bland olika förslag kan nämnas: Darius I:s bekräftande av Koresh edikt år 517 f.Kr. (Esra 6:1-12) (men då stämmer inte heller tidsavståndet), Artaxerxes I:s skrivelse till Esra år 458 f.Kr. (Esra 7:11-26) och Artaxerxes I:s brev år 445 f.Kr. (Neh. 2).

Han som ”ska stadfästa förbundet” (9:27) tolkas inte som Messias utan tillämpas i stället på den furste som enligt vers 26 kommer för att förstöra Jerusalem. Den fursten är enligt liberala bibelkritiker inte Titus (för det skulle ju innebära en profetia) utan den för den mackabeiske författaren välkände Antiochus IV Epifanes.

 

Dispensationalisternas tolkning^[4]Dispensationalister indelar historien i klart avgränsade perioder (på engelska ”dispensa- tions”), tidsperioder med olika gudomliga ordningar. ”Den skarpa skillnaden i frälsnings- schemat … Continue reading

1) 490 bokstavliga år

Dispensationalisterna tar för givet att de 70 sjuorna betyder 490 bokstavliga år. För att få 69 sjuor (483 år) att stämma med tiden från utfärdandet av ediktet till ”avskärandet” av Messias måste ediktet syfta på något annat edikt än Koresh edikt år 538 f.Kr. En del utgår från Artaxerxes brev 445 f.Kr. och har då kommit fram till att Jesu korsdöd måste ha ägt rum år 32. Andra utgår från Artaxerxes skrivelse till Esra år 458 f.Kr. och att de 483 åren då skulle nå fram till Jesu dop år 26.

2) Darbys ”Gap Theory”, en paus på tusentals år mellan vecka 69 och 70

Efter den 69:e veckans slut stannade ”den profetiska klockan”, hävdar dispensationalister. Darby lärde att den ”profetiska klockan” stannade när den kristna församlingen hade konstituerats. När judarna förkastade Kristus, slutade nämligen deras klocka att gå. Sedan dess har den stått stilla och ska fortsätta med det tills ”församlingens tidsålder” avslutats genom en bortryckelse. Först då börjarklockan att ticka på nytt för 7 år, den återstående årsveckan. Därefter placerar de flesta dispensationalister in ett tusenårigt jordiskt fredsrike.

Den 70:e årsveckan (7 år) hävdas vara identisk med ”den stora nöden (vedermödan)” som Uppenbarelseboken talar om. De flesta dispensationalister läser Uppenbarelseboken kronologiskt enligt följande: kapitel 1-3 handlar om församlingens tidsålder, bortryckelsen antyds i 4:1 (”kom hit upp”), kapitel 6-19 handlar om en sjuårig nödtid^[5]Enligt Upp. 7:14 har alla troende, hela den stora vitklädda skaran inför tronen och inför Lammet, kommit ”ur den stora nöden”, inte bara den allra sista tidens troende. och kapitel 20 om ett jordiskt tusenårigt fredsrike därefter.

Tanken på en sjuårig nödtid före tusenårsriket kommer alltså från dispensationalismens ”Gap Theory” och tolkning av den 70:e årsveckan. Den yttersta dagen kan därmed inte komma ”som en tjuv om natten” när som helst utan tidigast om 1007 år!

3) Antikrist

Huvudaktören under den sista veckan är Antikrist. När det i Daniel 9:27 står: ”Han ska stadfästa förbundet med de många under en sjua”, menar dispensationalisterna att ”han” inte syftar på Messias utan på Antikrist som är en romare. Men är det inte Messias som ”ska stadfästa förbundet med de många”? Nej, detta ska tolkas så att det är Antikrist som ska ingå ett förbund med judarna under den sjuåriga nödtiden. Men om nu ”han” i vers 27 inte syftar på Messias, borde väl ”han” syfta tillbaka på ledaren för det folk (romarna) som enligt vers 26 ska förstöra Jerusalem och dess tempel, dvs. Titus?

Också andra delen av vers 27 handlar enligt dispensationalisterna om Antikrist: ”Mitt i sjuan ska han avskaffa slaktoffer och matoffer.” De menar att Antikrist, som ingår ett fördelaktigt förbund med judarna i början av den sjuåriga nödtiden, kommer att vända sig mot judarna efter halva tiden. Efter 3½ år ska han stoppa offrandet i templet och då inträder den verkligt stora nöden. Enligt denna tolkning måste alltså Jerusalems tempel ha återbyggts någon gång dessförinnan och den gammaltestamentliga offertjänsten återupptagits! Följaktligen räknar man med att de nuvarande moskéerna på tempelområdet i Jerusalem kommer att rivas ner för att bereda plats åt ett nytt tempel med blodigt offrande enligt gamla förbundets föreskrifter.

4) Betydelsen av dispensationismens tolkning av Daniel 9

Den dispensationalistiska tolkningen av den 70:e årsveckan i Daniel 9:24-27 sägs vara helt avgörande för en rätt förståelse av Bibelns profetior. Henry A. Ironside (1876-1951), en av de ledande dispensationalisterna, skriver om denna profetia: ”Vi har här ryggraden för hela det profetiska systemet i Bibeln.”^[6]Citeras av Tim LaHaye, No Fear of the Storm (1992), s. 150. Ironsides kommentar över Daniel och hans bok The Great Parenthesis (Den stora parentesen) fick tidigt stort inflytande inom … Continue reading Tim LaHaye anser att dispensationalismens tolkning av den sista veckan och infogandet av ett långt tidsgap (”the gap theory”) mellan den 69:e och den 70:e veckan är en självklarhet som inte kan ifrågasättas. ”Daniel har tydligt angivit i 9:27 att den stora nöden (the Tribulation) ska vara i 7 år”, skriver han.^[7]LaHaye, op.cit., s. 203. Den som först populariserade tanken på ”ett tidsgap” och en dispensationalistisk tolkning av Daniel 9:27 var John Nelson Darby (1800-1882).

 

Problem med dispensationalisternas tolkning

1) Grundläggande antaganden

Profeternas ”syner” innehåller ofta liknelser, bilder och symboler. Men dispensationalisterna anser att också apokalyptiska profetior måste tolkas bokstavligt alltigenom. Vidare antar de att Gamla testamentet inte profeterar om den kristna kyrkan. Den ses som en stor parentes i Guds frälsningshandlande med sitt folk Israel. Man hävdar också att Guds frälsningsplan är olika för Israel och kyrkan.

2) Tanken på ett tidsgap, en profetisk klocka som stannat

Det finns ingenting i Daniel 9 som antyder att det ska bli ett långt tidsgap mellan den 69:e och 70:e veckan och att den kristna församlingen skulle vara en parentes. Denna tanke är också oförenlig med Jesu undervisning i evangelierna om den kristna församlingen och vad som ska ske fram till den yttersta dagen.

3) Tolkningen länkar samman en rad antaganden

Den dispensationalistiska tolkningen bygger på en rad antaganden som alla är diskutabla. Ju fler antaganden som länkas samman, desto svårare blir det att acceptera hela tolkningen som absolut sann. Den liknar ett korthus: för varje våning (varje nytt antagande) blir byggnaden skakigare och skakigare.

Bl.a. följande antaganden blir avgörande för tolkningen:

• De 70 veckorna betyder 490 bokstavliga år
• ”Ordet som gick ut” (v. 25) syftar inte på Koresh (Cyrus) edikt år 538 Kr.
• ”En furste som kommer” (v. 26) syftar inte på Titus utan på en framtida Antikrist
• Vers 27 handlar om Antikrist och inte om Messias
• Det är ett långt tidsgap mellan den 69:e och den 70:e veckan.

4) En lära byggs på ett svårtolkat bibelställe

Inom kyrkan har man aldrig varit helt enig om hur Daniel 9:24-27 ska tolkas. Redan på Hieronymus tid fanns nio olika tolkningar av denna text. Men dispensationalisterna har lagt en svårtolkad text till grund för en lära som inte finns någon annanstans i hela Bibeln. Detta strider mot den goda tolkningsprincipen att varje lära måste kunna grundas på ett klart bibelställe. Svåra textavsnitt måste tolkas i harmoni med klara bibeltexter om samma ämne.

 

Två andra tolkningar

1) Många framstående konservativa exegeter tolkar också de 70 veckorna (sjuorna) som 490 bokstavliga år. Messias ankomst vid den 69:e veckans slut syftar då på Kristi dop cirka 26 Kr. Jesus korsfästes efter 3½ år (i april år 30) och det skulle stämma med orden: ”mitt i veckan ska han avskaffa slaktoffer och matoffer” (v. 27). Denna tolkning förutsätter att startpunkten för de 70 veckorna måste vara någon annan än Koresh edikt år 538 f.Kr. Vanligtvis utgår man i stället från Artaxerxes skrivelse till Esra år 458 f.Kr.

När slutar då den 70:e veckan? Företrädarna för denna tolkning påpekar att texten inte anger någon speciell händelse som avslutar de 70 veckorna. Kanske kunde steningen av Stefanus år 33 tas som slutet, menar somliga.

Denna tolknings kristocentriska karaktär är tilltalande. Men att utgå från någon annan tidpunkt än Koresh edikt år 538 f.Kr. tycks problematiskt mot bakgrund av textsammanhanget (se ovan). Det är ju händelserna detta år som får Daniel att undra om Jeremias profetia om de 70 åren nu nått sin fullbordan. Vidare kan man undra om det jordiska Jerusalems förstöring är inkluderat i de 70 veckorna eller om Daniel 9 bara vill säga att Jerusalem går mot sin undergång någon gång efter det att Messias har fullbordat sitt frälsningsverk.

2) Andra framstående exegeter som Keil, Leupold och Kretzmann har följande tolkning av de 70 veckorna: 7 veckor från Koresh till Kristus och 63 veckor från Kristus till domedagen. Denna tolkning sätter punkt efter de 7 veckorna i vers 25 och för de 62 veckorna till det följande som handlar om återuppbyggandet av staden. Det gör också masoreterna genom att sätta ett atnach-tecken under ordet sju. Tidsaxeln blir då så här: 7 veckor från Koresh till Kristi första ankomst, 62 veckor för den nytestamentliga tiden då kyrkan byggs upp, och en slutvecka vid tidens slut då Antikrist framträder på ett extra kraftfullt sätt för att förfölja kyrkan.

Enligt denna tolkning syftar ”avskärandet” av Messias inte på korsfästelsen utan på den skada som kyrkan drabbas av under sluttiden. Han som ska ”stadfästa förbundet med de många” blir enligt denna tolkning Antikrist. Han ska göra slut på kristen gudstjänst under den sista hemska veckan. Vers 24 med de sex punkterna om att göra slut på överträdelser, försegla synder, försona skuld etc. handlar enligt denna tolkning inte om Kristi första ankomst utan om det fullkomliga slutförandet av Kristi verk på domedagen.

3) Tolkningen att de 70 veckorna har en symbolisk innebörd finner många ofrånkomlig. Likaså att Messias ”avskärande” efter den 69:e veckan syftar på hans korsfästelse. Genom sitt försoningsverk under den 70:e veckan stadfäste Messias nya testamentets nådesförbund med de många.

Följande tolkning av den sista veckan är tämligen ny och har framförts av Thomas P. Nass:^[8]I föredraget The Seventy Weeks Of Daniel 9:20-27, framfört vid Milwaukee Metro-South Pastoral Conference 1994. Detta föredrag diskuterar olika tolkningar ganska grundligt och har varit till hjälp … Continue reading Orden ”mitt i veckan ska han avskaffa slaktoffer och matoffer” (v. 27) syftar på templets förstöring år 70 e.Kr. Den sista veckans 3½-period (= 42 månader eller 1260 dagar) symboliserar tiden från år 70 till domedagen, den tid då Antikrist är aktiv i sin förföljelse av Kristi kyrka. Denna tolkning vill integrera de 70 veckorna med andra profetior i Daniel och Uppenbarelseboken som talar om 42 månader = 3½ år = 1260 dagar som kyrkans tid (se t.ex. Upp. 12:6, 14). Tidsaxeln ser då ut så här: 69 veckor från Koresh edikt till Kristi korsfästelse år 30, ½ vecka (en symbolisk tid av 3½ år) från korsfästelsen till Jerusalems förstöring och ½ vecka (en symbolisk tid av 3½ år) från Jerusalems förstöring till domedagen.

4) Följande tolkning är vanlig bland konservativa lutheraner.^[9]Denna tolkning föreligger bl.a. i John Jeskes kommentar Daniel (The People’s Bible), Northwestern 1985, och i Concordia Self-Study Bible, Concordia 1986. Den uppfattar inte heller de 70 sjuorna som 490 bokstavliga år. De 69 sjuorna är tiden från Koresh edikt år 538 f.Kr. fram till Messias offentliga verksamhet i och med hans dop år 26. Avskärandet av Messias syftar på korsfästelsen år 30. Genom Messias försoningsoffer en gång för alla avskaffades det gammaltestamentliga offersystemet. Följaktligen utgör korsfästelsen den sista sjuans centrum. De 70 sjuorna avslutas med Jerusalems och templets förstöring år 70. Det stämmer bra med denna profetias sammanhang, nämligen Daniels undran angående Jerusalems framtid.

 

Slutkommentar och sammanfattning

Det som står i centrum för profetian om de 70 sjuorna är inte kronologiska spekulationer utan den sjufaldiga nåd som Messias frälsningsverk innebär. Hans offerdöd är grunden för det sanna Jerusalems uppbyggnad. Han själv är det sanna templet som ersätter det gamla och upprestes när Jesus uppstod (jämför Joh. 2:19-22). I detta tempel är de troende infogade ”som levande stenar” (1 Pet. 2:5). ”Den som segrar ska jag göra till en pelare i min Guds tempel” (Upp. 3:12). Paulus skriver till de troende i Korint: ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? … Guds tempel är heligt, och det templet är ni” (1 Kor. 3:16-17). ”Vi är den levande Gudens tempel” (2 Kor. 6:16).

Gabriel klargjorde för Daniel att Messias ska göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja det allra heligaste (v. 24). Tack vare Messias försoningsverk sker den sanna upprättelsen av Guds folk, den sanna uppbyggnaden av Guds tempel: hans eviga rättfärdighet förs fram, erbjuds och tillräknas syndare av nåd. Detta är centrum här och i hela Skriften, det glada budskapet som har makt att föda på nytt och ge andligt döda evigt liv. Messias, den Smorde, är det nya templet, den nya platsen för det allra heligaste: platsen för syndernas förlåtelse, platsen där den Helige kan möta orena människor tack vare det renande försoningsblodet. Precis som Uppenbarelseboken är en sjutalsdominerad tröstebok med Lammets blod och Guds nådegärningar mot sitt folk i centrum, mitt under förföljelser och svårigheter, så gäller detsamma om Danielsboken 9:24-27.

Daniel undrade med anledning av Jeremias profetia om tiden för Jerusalems återuppbyggnad nu var inne i och med Koresh maktövertagande och edikt. Ängeln Gabriel kom omedelbart med besked: Det är sant, Jerusalem ska byggas upp igen med gator och vallgravar, ”men  i tider av svårigheter” (v. 25b). Inte 70 år utan 70 sjuor är bestämda för Jerusalems sanna uppbyggnad och folkets sanna frälsning. Den Smorde Fursten, Messias, ska komma och genomföra ett frälsningsverk som vida övergår stadens återuppbyggnad tack vare Koresh edikt (v. 24-25a). Genom Messias ankomst och offerdöd (v. 26a) under den sista av de 70 sjuorna ska det sanna Jerusalem byggas upp. Messias fullbordar genom sitt frälsningsverk profeternas syner och profetior. Han kom ”för att fullborda syn och profetia” (v. 24).

Hur ska det då gå med det gamla Jerusalem och dess tempel? Det ”ska förstöras av folket till en furste som kommer och slutet kommer som en störtflod. Intill änden ska det råda krig. Förödelse är fast besluten” (v. 26b). Denna profetia om det jordiska Jerusalem och dess tempel gick i fullbordan då Titus med sina romerska soldater ställde till ett fruktansvärt blodbad år 70 e.Kr. och la Jerusalem med dess tempel i ruiner. Också Jesus profeterade utförligt om dessa händelser i Matt. 24, Mark. 13 och Luk. 21.

Många har svårt att tänka sig att det ”intill änden ska råda krig” (v. 26) och att Jerusalems grandiosa tempel ska läggas i ruiner. Det vittnar också evangelierna om: ”När Jesus gick ut från templet, sa en av hans lärjungar till honom: ’Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!’ Jesus sa till honom: ’Du ser dessa stora byggnader. Här ska inte sten lämnas på sten, utan allt kommer att brytas ner’” (Mark. 13:1-2). De flesta kunde inte och kan inte tro Jesu ord om templet, varken dessa ord eller när Jesus säger att det är han som är det sanna templet, ett tempel ”som inte är gjort med händer”. Dessa ord uppfattade hans motståndare som en hädelse som förtjänade döden: ”Vi har hört att han har sagt: Jag ska bryta ner detta tempel som är byggt med händer, och på tre dagar bygga upp ett annat som inte är gjort med händer” (Mark. 14:58). Både Jesu ord och Jesu person som Messias och ett med Fadern uppfattades som hädelse. När översteprästen inför Stora rådet frågade Jesus: Är du Messias, den Välsignades son?”, svarade Jesus med hänvisning till just Danielsboken: ”JAG ÄR. Och ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln” (Mark. 14:61ff, se Daniel 7:13-14).