av pastor Tim Buelow, Carthage, USA (från Biblicum nr 2/2020, s 57–60)

HERRENS hand kom över mig, och genom HERRENS Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal som var full med ben. Han förde mig fram bland dem och se, de låg där i stora mängder över dalen. Och se, de var alldeles förtorkade. Han sa till mig: “Människobarn, kan de här benen få liv igen?” Jag svarade: ”Herre GUD, du vet det.”

Då sa han till mig: “Profetera för dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör HERRENS ord: Så säger Herren GUD till dessa ben: Se, jag ska låta ande komma in i er så att ni får liv. Jag ska sätta senor på er och låta kött växa ut på er och täcka er med hud och ge er ande så att ni får liv. Och ni ska inse att jag är HERREN.”

Jag profeterade som jag blivit befalld. Och när jag profeterade hördes ett ljud, det blev ett rassel, och benen kom tillsammans så att ben fogades till ben. Medan jag såg på, växte senor och kött på dem och de täcktes med hud. Men ännu fanns det ingen ande i dem.

Då sa han till mig: ”Profetera till Anden, ja profetera, du människobarn, och säg till Anden: Så säger Herren GUD: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna så att de får liv.” Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara.

Han sa till mig: ”Människobarn, dessa ben är hela Israels hus. Se, de säger: ’Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, det är slut med oss.’ Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren GUD: Se, jag ska öppna era gravar och hämta upp er, mitt folk, ur era gravar och låta er komma till Israels land. Ni ska inse att jag är HERREN, när jag öppnar era gravar och för upp er, mitt folk, ur dem. Jag ska låta min Ande komma in i er så att ni får liv, och jag ska låta er få bo i ert land. Och ni ska inse att jag, HERREN, har sagt det, och att jag har gjort det, säger HERREN.”

 

Ett folk som till större delen vänt Gud ryggen i otro liknas här vid förtorkade ben. Israels barn hade på profeten Hesekiels tid förlorat sitt land. De var döda för det utlovade landet och det utlovade landet var dött för dem, nu landsförvisade tusentals kilometer från sitt land. Inte bara det, de hade förbjudits av den babyloniske kungen att någonsin återvända till sitt land. Det var det värsta! De fick inte återvända till det land där deras Frälsare enligt Guds löfte skulle födas! Han skulle ju födas som en telning ur Ishais avhuggna stam (Jes 11:1), från en kvarleva i Juda land där han är den rätte innehavaren av härskarstaven (1 Mos 49:10). Men om ingen avhuggen stam längre fanns där, ingen kvarleva i Juda? Hur skulle då löftet om Messias kunna uppfyllas?

De upplevde sin situation helt hopplös – bokstavligen utan något hopp om återvändande, om nytt liv. Skulle det ens någonsin kunna komma en Frälsare? Hur? Det tycktes helt omöjligt! Så de säger: ”Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, det är slut med oss” (v 11).

Något liknande känner många i dag i coronatider. Kanske inte lika dramatiskt, men tankar som dessa gnager i vårt inre: Kommer något att bli som tidigare? Kommer vårt land att någonsin kunna återhämta sig? Kommer våra liv att för alltid ha förändrats till det sämre? Kommer en rad affärer och företag att tvingas slå igen? Hur ska det gå för de unga med deras utbildning, emotsedd examen och studentfirande?

Genom Hesekiel visade Gud på ett dramatiskt sätt sitt folk att även om allt tycktes helt hopplöst – de kunde få liv igen! Det var en otrolig syn som Hesekiel såg. Döda, torra ben kom tillsammans så att ben fogades till ben, fick senor och muskler och täcktes med hud. ”Jag ska ge er ande så att ni får liv”, sa Herren. ”Anden kom in i dem, de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara.”

Vilket under! Jag undrar om t o m Hesekiel blev överraskad av denna syn. Egentligen borde han inte ha blivit det – och inte vi heller. Tänk på hur det var i begynnelsen. Gud skapade världen av absolut ingenting och formade sedan människan ”av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse” (1 Mos 2:7). Detta är vad Gud gör. Han är Gud! Han är vår Skapare. Förutom honom finns inget liv. Han uppfann det och han gjorde så att det blev till. Precis som Gud skapade i begynnelsen, är han den som skapar på nytt. Han gör det mänskligt sett omöjliga. Han är Gud.

Hur gör han det? Då sa han till mig: ”Profetera för dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör HERRENS ord.” . . . Jag profeterade som jag blivit befalld. Och när jag profeterade hördes ett ljud, det blev ett rassel, och benen kom tillsammans så att ben fogades till ben (v 4,7). Han andades in Anden i dessa ben genom att förkunna sitt ord. Precis som Gud i begynnelsen lät liv bli till genom sitt ord ”Varde!”, ”bli till!”, och det blev till. Så skapar Gud på nytt genom att tala sitt ord.

Genom ett under skulle Gud göra något som han aldrig hade gjort tidigare. Han skulle återupprätta en död nation! Han gjorde det genom att påverka den persiske kungen Koresh sinne, så att han över hela sitt rike lät kungöra och utfärda ett edikt, 70 år efter landsförvisningens början, exakt enligt Jeremias profetia: judarna skulle få återvända, deras döda nation få nytt liv, deras huvudstad bli återuppbyggd och deras tempel byggas upp (Jer 29:10). Ingenting ens det minsta likt detta hade någonsin hänt tidigare! Det döda Israel skulle föras tillbaka till livet och komma tillbaka till Jerusalem och Judeen. Vilket mirakel!

Gud skulle t o m göra mer än detta: Han skulle göra denna lilla judiska nation, den kvarleva av troende som fanns där, till ett världsvitt rike genom att inympa miljontals hedningar i sitt sanna folk. Det sanna Israel är nu en levande verklighet över hela jorden, en helig gemenskap av alla som genom Guds löftesord blivit födda på nytt. ”Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel. . . Det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas hans avkomlingar” (Rom 9:6,8).

Det finns de som företar pilgrimsresor till Israels jordiska huvudstad, Jerusalem, för att komma till det sanna Israel. Men de som tror på Guds Son, den messianske Kungen, Lammet som är ”herrarnas Herre och kungarnas Kung” (Upp 17:14), de har enligt Hebreerbrevet redan ”kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, till en festgemenskap och församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen” (Heb 12:22f).

Inte en enda själ i Kristi rike började som någonting annat än en hög av döda ben. I Guds ögon var inte en enda av oss levande förrän Anden kom in i oss. Människobarn, kan de här benen få liv igen? (v 3). Ja, de kan det, för Gud har gjort oss levande i Kristus. Genom Guds ord förde den helige Ande oss som var andligt döda från död till liv. Och han fortsätter att göra det i dag runt hela världen, dag in och dag ut. Han skapar en stor armé av själar – den stridande kyrkan (Ecclésia mílitans).

Han gör precis det som han gjorde med de förtorkade benen i dalen. Han gör det genom sitt allsmäktiga ord. ”Profetera för dessa ben och säg till dem: NI förtorkade ben, hör HERRENS ord” (v 4). Och när de döda benen hör Herrens ord, ger Anden dem liv genom Ordet. Han gör precis så som han gjorde med högen av döda ben i dalen. Han gör det genom sitt allsmäktiga ord. Genom Guds ord kom Anden in i dem. Tron är en gåva genom Ordet och Anden. Vi är frälsta genom tron. Detta är det enda sättet att bli frälst. Den helige Ande ger oss förtröstan på Jesus och vi får evigt liv.

 

Från död till liv

Döda israeliter, som genom sin otro förts bort i babylonisk fångenskap, kom tillbaka till liv och återvände från landsförvisningen. Steg för steg återuppbyggdes deras huvudstad. Deras tempel byggdes upp. Det var mindre än det hade varit tidigare. Men det var nu en rest av troende, inte den stora massa som hade övergett Gud. Också detta var förutsagt: Även om ditt folk, Israel, vore som havets sand, så ska bara en rest av det återvända/vända om (Jes 10:22).

Också 500 år senare fanns det en rest av troende judar, när Gud uppfyllde sitt löfte att sända sin Messias till Sion. Ett exempel är den gamle Simeon som tog Jesus i sina armar och sa: Mina ögon har sett din frälsning som du har berett inför alla folk (Luk 2:30f). Ett annat exempel på troende är Maria som när hon får budskapet att hon skulle bli havande med den utlovade Frälsaren, ingen mindre än Guds Son, svarar: Låt det ske med mig som du har sagt (Luk 1:38). Samme allsmäktige Gud har gett liv åt våra döda ben genom tron på den utlovade Frälsaren som han sände när tiden var inne och som genom sin fullbordade frälsningsgärning har frälst oss från synd och död. Det börjar med död, exemplifierat av de döda, förtorkade benen.

Genom sin lag avslöjar Gud vilka stora syndare vi är, värda den eviga fördömelsen. Genom sitt evangelium uppväcker han andligt döda till liv. ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv”, skriver Paulus (2 Kor 3:6). Lagen med sina krav kan inte ge liv, bara evangeliets löftesord. Genom det uppväcker Anden oss till liv. Paulus skriver till de troende: ”Er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. . . Av naturen var vi vredens barn. . . Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det” (Ef 2:1,3,8). Gud låter oss nu genom coronaepidemin smaka lite av dödsfruktan för att vi inte ska ta livet som något självklart, som något vi förtjänar, utan som ett mirakel, som en stor gåva av nåd. Och störst av allt är det eviga livet. Jesus sa: Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet (Joh 5:24).