av Lars Borgström

 

”Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten” (SKB, s 59).

Dessa ord av Philipp Melanchthon är hämtade från art. VII, ”Om kyrkan”, i Augsburgska bekännelsen. Många menar med utgångspunkt från dem, att den enda samstämmighet som behöver föreligga för kyrkogemenskap mellan kyrkor och församlingar, är att evangeliet – d.v.s. läran om Guds nåd i Jesus Kristus – undervisas och predikas. Augsburgska bekännelsen, art. VII, säger ju att därmed ”är det nog” för kyrkans sanna enhet. Och då är saken klar – eller?

Nu är det emellertid så, att ”evangeliet” också kan förstås på ett bredare sätt, avseende alla kristna trosartiklar, såväl lag som evangelium. I både Bibeln (t.ex. Mark. 1:1, Rom. 2:16) och i bekännelseskrifterna (se nedan) finns exempel på detta bredare sätt att förstå ”evangeliet”. Vår uppgift är nu att undersöka i vilken mening ”evangeliet” ska förstås i Augsburgska bekännelsen, art. VII.

 

Vad menas med ”evangelii” lära i Augsburgska bekännelsen, art. VII?

Är det möjligt att uppfatta ”evangelii lära” i Augsburgska bekännelsen art. VII på ett snävt sätt, så att det endast skulle vara fråga om förkunnelsen om Guds nåd? Läser vi fortsättningen förstår vi att en sådan tolkning inte är riktig:

”Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.”

Det är alltså inte Guds ords övriga undervisning (t.ex. ämbetet, äktenskapet o.s.v.) som man inte behöver vara ense i, utan ”nedärvda människobud (min kurs.) eller religiösa bruk eller yttre, av människor (min kurs.) föreskrivna former för gudsdyrkan”. Det som är Guds bud och lära i Bibeln, vare sig det är lag eller evangelium, måste man naturligtvis hålla fast vid – alltsammans. Det är endast kyrkliga eller mänskliga traditioner som man inte behöver vara ense i. Om t.ex. någon församling har en annan gudstjänstordning eller firar andra helgdagar än en annan församling ska inte gemenskapen dem emellan brytas för en sådan saks skull.

 

Hur använder Melanchthon ”evangelii lära” på andra ställen?

Som bevis ”övernog” att Melanchthon använder”evangelii lära” i dess vida betydelse i Augsburgska bekännelsen art. VII ska vi nu vända oss till några exempel på hans användande av begreppen ”evangeliet” och ”evangelii lära” på andra ställen i Augsburgska bekännelsen och i Augsburgska bekännelsens apologi. På det sättet kastas ännu mer ljus över vad han menar med ”evangelii lära” i Augsburgska bekännelsen art. VII.

Melanchthon skriver i Augsburgska bekännelsens apologi, art. IV (om rättfärdiggörelsen) att ”evangeliet överbevisar alla människor, att de stå under synden och att de alla äro skyldiga till den eviga vreden och döden, och tillbjuder för Kristi skull syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen, som mottages genom tron” (SKB, s 113). Här är det tydligt att ”evangeliet” inte används i sin snäva betydelse utan avser såväl lag som evangelium.

I Augsburgska bekännelsens apologi, art. XII (om boten) kallar Melanchthon läran om boten, som ju är ”ånger och tro” för ”huvudpunkten av evangeliet” (SKB, s 189). Vi ser alltså att även på detta ställe inkluderar ”evangeliet” såväl lag som evangelium. Det är liktydigt med ”den kristna läran”, ”kristendomen” eller dylikt.

Senare i samma artikel (art. XII) kallas ”syndernas förlåtelse” för ”själva huvudpunkten i evangeliet” (SKB, s 190). Även här måste ”evangeliet” förstås på ett brett sätt.

I Augsburgska bekännelsens apologi, art. XV (om människostadgarna i kyrkan) kallas rättfärdigheten genom tro, tro på Kristus och trösten för samvetet tillsammans för en ”frälsningsbringande del av evangeliet” (SKB, s 233). Återigen förstår vi att Melanchthon talar om evangeliet i en bred bemärkelse.

Flera gånger likställer Melanchthon helt enkelt evangeliet med Skriften eller Guds ord (se nedan). Konkordieformeln har helt rätt när den hävdar,

”att ordet ’evangelium’ såväl i den heliga Skrift som hos äldre och nyare kyrkolärare icke alltid använts och förståtts i en och samma betydelse, utan i två bemärkelser. Stundom brukas detta ord så, att man därmed har att förstå vår Herres Kristi hela lära, som han själv framställt i sitt predikoämbete på jorden och bjudit förkunnas i Nya testamentet och vari han inbegripit förklaringen av lagen och förkunnelsen om Guds, sin himmelske Faders, godhet och nåd” (SKB, s 598).

Melanchthon hörde helt visst till de ”nyare kyrkolärare” som använt ordet ”evangelium” i betydelsen ”vår Herres Kristi hela lära, som han själv framställt i sitt predikoämbete på jorden”.

Här några exempel på hur Melanchthon likställer evangeliet med Skriften (som ju har ett bredare innehåll än endast ”evangeliet” i dess snäva betydelse):

I Augsburgska bekännelsen, art. XXVIII (om den andliga makten), skriver han: ”Ty enligt evangeliet eller, såsom de säga, enligt gudomlig rätt, ha biskoparna såsom biskopar, d.v.s. såsom betrodda med Ordets och sakramentets ämbete, denna domsrätt: att meddela syndernas förlåtelse, [bedöma läran,] förkasta läror, som strida mot evangeliet, och utan mänsklig tvångsmakt, men genom Ordet utesluta från kyrkans gemenskap sådana, vilkas ogudaktighet är allmänt känd”(SKB, s 83f). Här är det uppenbart att ”evangeliet” betyder ”Skriften” eller ”Guds ord”.

Senare, i samma artikel: ”Men om denna fråga lära de våra, att biskoparna icke hava makt att föreskriva något mot evangeliet (min kurs.), såsom ovan ådagalagts. Detsamma lära kyrkoordningarna i hela Nionde distinktionen. Det strider även mot Skriften (min kurs.) att fastställa kyrkliga bud eller fordra, att vi genom deras efterlevande skulle tillfyllestgöraför våra synder eller förtjäna [nåd och] rättfärdiggörelse” (SKB, s 84f). Här används ”evangeliet” och ”Skriften” som två utbytbara begrepp.

I Augsburgska bekännelsens apologi artikel om kyrkan (art. VII-VIII), talas det om ”den rena evangeliska läran” som ett yttre kännetecken på kyrkan (SKB, s 175). Mycket intressant och talande är, att den tyska översättningen, som Melanchthon hade en mycket aktiv roll i, översätter latinets ”puram evangelii doctrinam” med ”wo Gottes Wort rein geht” (Concordia Triglotta 1921, s 226). Detta stycke i sig klargör att för Melanchthon var ”evangeliets lära” lika med Guds ord. Och det råder inget tvivel om att ”Gottes Wort” betyder hela Bibeln.

 

Den bekännelsemässiga implikationen

Hur bör man, med tanke på Augsburgska bekännelsen, art. VII, agera i den situation som råder i vårt land, med en folkkyrka som fortfarande bär det lutherska namnet, men som i verkligheten är djupt avfallen och i praktiken allt annat än biblisk-luthersk?

Det finns inget försvar för ett kvarstannande. En bibel- och bekännelsetrogen lutheran har inget annat val än att söka sig till en kyrka, där man förenar sig med andra i samma tro, lära och bekännelse. Inte bara Augsburgska bekännelsen art. VII kräver läromässig enighet för kyrkogemenskap. Även Konkordieformeln art. X (Om kyrkliga bruk, som man kallar adiaphora) lär att enighet kring alla trons artiklar ska föreligga inom en kyrkogemenskap, under det att olika mänskliga bruk kan variera:

”Vi tro, lära och bekänna, att den ena kyrkomenigheten icke ska fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest äro eniga i läran och alla dess artiklar ävensom i sakramentens rätta bruk” (SKB, s 531).

Eftersom falsk lära är att likna vid gift för själen är det mycket farligt, evighetsfarligt, att ha andlig gemenskap med villolärare och delta i deras gudstjänster. I sitt berömda verk Church and Ministry (tyska Kirche und Amt) formulerar Walther sin åttonde tes om kyrkan enligt följande:

”Fastän Gud åt sig samlar en helig kyrka av utvalda även där hans Ord inte lärs ut i dess fullkomliga renhet och sakramenten inte helt och hållet förvaltas i enlighet med Jesu Kristi instiftelse, men där Guds ord och sakramenten inte fullständigt förnekas utan består till sina väsentliga delar, är det ändå varje troendes plikt, vid fara att förlora sin frälsning, att fly alla falska lärare, undvika alla heterodoxa församlingar eller sekter, och erkänna och hålla sig till renläriga församlingar och deras renläriga präster varhelst dessa står att finna. (min kurs.)” (Church and Ministry 1987, s 101).

Till sist ska även några bibelställen lyftas fram, som inskärper vikten av att dra sig undan de lärare som undervisar falskt:

”Akta er för de falska profeterna. De kommer till er i fårakläder, men i sitt inre är de rovlystna vargar” (Matt. 7:15).

”Jag uppmanar er, bröder, att se upp för dem som skapar splittring och väcker anstöt mot den lära som ni har fått undervisning i. Håll er borta från dem, för sådana människor tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med fina ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor” (Rom. 16:17–18).

”Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror” (2 Kor. 6:14). ”Gå ut från dem och skilj er från dem” (2 Kor. 6:17).

”Håll dig borta från sådant” (1 Tim. 6:11)

”En villolärare ska du ge en första och en andra varning och sedan avvisa” (Tit. 3:10). ”Om någon kommer till er och inte har med sig denna lära ska ni inte ta emot honom i ert hem (där gudstjänsterna firades, egen anm.) eller hälsa honom välkommen” (2 Joh. 10).

Att åtlyda dessa uppmaningar blir till stor välsignelse, såväl för personen själv som för de människor han eller hon blir ett gott exempel för. I den rätta kyrkan får själarna näring. Där får den kristna kärleken utrymme. ”Se, hur gott och ljuvligt detär när bröder bor endräktigt tillsammans” (Ps. 133:1).