av Tor Jakob Welde
Sjung till HERREN en ny sång! Han har gjort under, han har gett frälsning med sin högra hand, sin heliga arm (Ps 98:1).
Den lutherska kyrkan har ett fantastiskt sång-och musikarv. 1524 var det stora psalmåret då det verkligen tog fart, för detta år utkom tre olika psalmböcker i Nürnberg, Erfurt och Wittenberg. Martin Luther älskade musik och sång och var själv en mycket duktig musiker och sångare. ”Näst efter teologin finns det inte någon konstart som kan mäta sig med musiken”, ansåg han. ”Bara musiken kan skapa det som teologin på ett annat sätt uppnår, nämligen att lugna och glädja människans själ.”[1]I ett brev till Ludwig Senfl, från Coburg 1530, citerad av Heinz Schilling i Martin Luther: Rebell i en brytningstid, Oslo 2016, s 519. Reformationen utlöste en väldig sångglädje som efter hand spred sig till alla världsdelar.
Före reformationen hördes inte mycket församlingssång i kyrkorna. I många kyrkor var prästen den ende som sjöng under gudstjänsten. Men i lite större städer hade man gärna en kör och församlingen kunde lyssna till de vackra men ofta komplicerade melodierna. Men texterna förstod de flesta ytterst lite av, eftersom de oftast var på latin. Under adventstiden ljöd Ambrosius vackra psalm från 300-talet Veni redemptor gentium (”Världens Frälsare kom här”), men ganska få visste vad texten egentligen handlade om.
1523 började Luther med arbetet att reformera gudstjänstliturgin. Det var nödvändigt med vissa ändringar, eftersom evangeliet om nåden allena nu blivit återupptäckt och många av påvekyrkans läror blivit avslöjade som falska. Mycket hade hänt sedan startskottet för reformationen sex år tidigare, då de 95 teserna mot avlatshandelen publicerades. Luther hade författat en rad betydelsefulla skrifter. Och efter att ha blivit bannlyst av påven och förklarad fredlös av kejsaren 1521, satt han gömd på slottet Wartburg och översatte Nya testamentet till tyska.
När han efter återkomsten till Wittenberg arbetade med ändringar i liturgin önskade han behålla mycket av det gamla. Men all falsk lära måste naturligtvis bort från gudstjänsten. T ex i samband med nattvardsfirandet brukades en del böner som var vilseledande och felaktiga, bl a innehöll de påverkyrkans tanke om ”mässoffret”. Bönerna om helgonens hjälp måste också upphöra. Guds ord måste få ett större utrymme genom läsning av bibeltexter och utläggning av texterna i predikan. Dessutom ville han införa församlingspsalmer som en fast del av gudstjänsten. Därmed behövdes det nya och fina andliga sånger med en passande andaktsfull och vördnadsfull stil, så att de kunde brukas i Guds hus. De borde också vara enkla att lära sig.
De första kristna under apostlatiden stod säkerligen inte passiva och bara lyssnade till en sångkör eller prästens ”mumlande av heliga ord”? De var en sjungande församling och en sådan vill vi ha nu också, menade Luther i linje med Paulus uppmaning: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan” (Kol 3:16).
När de första kristna sjöng tillsammans var det först och främst verser från Psaltaren. Vi läser om Jesus och apostlarna på Skärtorsdagen, att ”när de sedan hade sjungit lovsången, gick de ut till Olivberget” (Matt 26:30). Och lovsången vid avslutningen av den judiska påskmåltiden vet vi var Ps 115–118. I fängelset i Filippi sjöng Paulus och Silas lovsånger till Gud medan de andra fångarna lyssnade (Apg 16:25).
Luther hade nu skrivit sina första sånger men det behövdes fler. Så han sände brev till folk han kände som var duktiga när det gällde språk och ordval och bad dem om att bidra: ”Efter profeternas och kyrkofädernas exempel tänker jag skapa tyska psalmer för folket, så att Guds ord också genom sången kan förblir bland folket. Vi söker diktare över allt.”[2]Grøm, Ragnar, Guds rike vi beholder: salmedikteren Martin Luther 1483-1546, s 20. En av hans vänner ombads dikta en sång med utgångspunkt i Psalm 6 eller 7, en tysk text med rim och rytm och fina,en kla och förståeliga ord. En annan vän tilldelades Psalm 32.
Luther själv hade valt åt sig Psalm 130, Ur djupen ropar jag till dig, en av de sju botpsalmerna. Denna Lutherpsalm var bland hans första försök som psalmdiktare. Han håller sig mycket nära bibeltexten, vilket kommer tydligt fram om vi jämför Svenska Folkbibelns översättning av Psalm 130 med Anders Frostensons översättning av Luthers psalm (Sv Ps 1986, nr 537). Så här lyder första versen av Luthers psalm i anslutning till Ps 130:1–3:
Vers 1: Ur djupen ropar jag till dig.
Så hör mig, Gud, och svara,
var mild, ha tålamod med mig
och lyssna till min klagan.
Om du vill ställa mig till doms
och räkna med allt ont jag gjort,
då är jag utan räddning.
Orden i Ps 130:1–3 kände Luther verkligen igen sig själv i. Som ung augustinermunk i klostret i Erfurt hade han kämpat en svår andlig kamp. ”Ur djupen” ropar psalmisten. Inte från havets djup eller från botten av en brunn. Han är andligt sett långt nere pga sin synd och skuld och konsekvenserna av synden. Han förstår att det är omöjligt att dra upp sig själv därifrån, att bara skärpa sig.
Ps 130:4–8 fortsätter:
Men hos dig finns förlåtelse, för att man ska vörda dig. Jag väntar på HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord. Min själ längtar efter HERREN mer än väktarna efter morgonen, mer än väktarna efter morgonen. Israel, hoppas på HERREN, för hos HERREN finns nåd, full lösen finns hos honom. Han ska friköpa Israel från alla dess synder.
Psalmisten förblir inte där nere i djupen. Han tänker på evangeliet om förlåtelsen, och detta lyfter upp honom. Att vörda Herren innebär bl a att sätta sin lit till och hoppas på Gud och hans löften om nåd. För om Gud inte var nådig kunde vi bara fly från honom i skräck och ångest. Att vänta på Herren betyder inte att man bör skjuta upp till en senare tidpunkt för att få förtrösta på Guds förlåtelse. Det hebreiska ordet för ”vänta” betyder en förhoppningsfull förväntan, att vara stilla och vänta på Herren, kasta alla bekymmer på Honom, sätta sin lit till Guds ord och löften: ”Jag hoppas på hans ord” (v 5).
De troende i Gamla testamentet gick också och väntade med längtan efter den utlovade Messias som skulle komma med befrielse från synden och alla dess konsekvenser: slaveri, ofrihet, lidande. Men redan dessförinnan fanns förlåtelse och frälsning pga den kommande Messias. Guds löfte var fast och säkert och giltigt. När Gud har lovat något, då är det sant och visst, det är så gott som uppfyllt allaredan. Detta kunde de i tron få lita tryggt på. Och detta hade makt och kraft att dra dem upp ur djupen, även om syndens konsekvenser alltjämt märktes. Samtidigt längtade de efter den dagen då de fullt ut skulle få uppleva befrielsen och vara för evigt i Guds närhet. Luther delar denna längtan och vill sjunga om den. Lägg märke till hur nära han följer bibeltexten i Ps 130:4–8. Som nämnts tidigare förljer han bibeltexten nära. Men i vers 2 tar han oss lite åt sidan och förklarar närmare vad denna syndanöd innebär. Situationen är fullständig hjälplöshet. Det finns ingenting som vi själva kan bidra med. Det är bara Guds frälsningsgärning och vilja att förlåta som kan rädda oss. Detta var helt annorlunda än det som Luther hade fått lära sig av den romersk-katolska kyrkan:
Vers 2: Ej ens det bästa i mitt liv
är nog att ge som gåva.
Från synden blir jag inte fri,
om du ej vill förlåta.
Ty i mig själv jag intet har
som hjälper mig på domens dag.
Vi alla nåd behöver.
Från vers 3 förtröstar Luther på vad Gud har gjort och lovat i sitt ord. Trons förtröstan på Guds löfte är ju helt centralt i biblisk-luthersk teologi. Vi får bygga på Guds tillförlitliga ord. Vårt hjärta får därigenom frid och trygghet redan här och nu:
Vers 3: Nu vill jag på mig själv ej mer,
ej på mitt eget bygga,
men söka dig, som ensam ger
mitt hjärta frid och trygghet,
förtrösta på vad du har gjort,
vad du mig lovat i ditt ord.
Från dig min hjälp jag väntar.
Vers 4: Och dröjer den skall jag ej bli
förtvivlad, ej ge vika,
ej tröttna på att be till dig,
som aldrig mig skall svika.
Om natten än blir mörk och lång,
så tar den ändå slut en gång,
och morgonen skall komma.
Vers 5: Vår ondska och vår synd är stor.
Långt större är dock nåden.
Gud är hos oss och ger oss tro
där natt och ångest råder.
Jag tackar honom och är glad.
Han all min synd förlåtit har.
Dig, Gud, ske pris och ära!
Mot slutet av Ps 130 nämner psalmisten ”Israel”. Det gör också Luther i den tyska texten (vers 5). Men däremot inte Frostenson. Som Paulus skiljer Luther mellan ”det jordiska Israel” (1 Kor 10:18) och det sanna Israel. Och han lånar ord från Ps 23: Gud är den gode herden som befriar sin hjord från alla deras synder. Så här lyder de sista raderna av Luthers psalm enligt den norske hymnologen Ragnar Grøms översättning:
Han er den gode hyrde selv
som vil forløse Israel
fra syndens straff og følge.
Då psalmböcker började komma ut fick denna Lutherpsalm snabbt stor betydelse. Med hans egen vackra melodi blev det vanligt att sjunga den som gudstjänstens inledningspsalm varje söndag. Omedelbart före syndabekännelsen passar den ju utmärkt. Psalmen blev också tidigt ett fast inslag vid begravningsgudstjänster. Den användes bl a när korfursten Fredrik den vise av Sachsen begravdes 1525 och även vid Luthers begravning 1546.
Första psalmboken
”Ur djupen ropar jag till dig” fanns med då den allra första lutherska sångboken trycktes hos boktryckaren Jobst Gutknecht i Nürnberg, första delen i januari 1524. Etlich Christlich Lieder (”Några kristna sånger”) var titeln, men den har alltid blivit mest känd som Achliederbuch (”Åttasångboken”). Detta var antagligen ett initiativ av boktryckaren utan att Martin Luther stod bakom utgivningen: ett litet häfte på tolv sidor, innehållande åtta sångtexter, och fyra olika melodier. Fyra av sångtexterna var diktade av Luther, tre av Paul Speratus och den åttonde antagligen av Justus Jonas, Luthers kollega vid universitetet i Wittenberg. Achtliederbuch fick stor spridning, väckte uppmärksamhet och sålde så bra att två nya upplagor måste tryckas upp.
Som psalm nummer ett i Achliederbuch stod Luthers Nun freut euch, liebe Christen g´mein (”O gläd dig, Guds församling nu”), som också räknas som hans allra första församlingspsalm, diktad på sensommaren eller tidigt på hösten 1523 till en egenkomponerad glad melodi. Den blev tidigt tryckt som ett eget flygblad och distribuerad och såld i stora delar av Europa, innan den blev inkluderad i de första psalmböckerna. Den gjorde stort intryck på folk. Det sas att hundratals människor kom till tro pga denna fängslande sång som lärde dem att frälsningen är av nåd allena, för Kristi skull, utan några egna förtjänstfulla gärningar. Vi kan ha frälsningsvisshet! Detta var något nytt. Många som inte kunde läsa eller skriva lärde sig den utantill och sjöng den både ute på åkern och hemma i huset, förutom i kyrkan. Luthers motståndare inom påvekyrkan var väldigt förargade.
Psalm nr ett
1 O gläd dig Guds församling nu,
kom, låt oss med varandra
av allt vårt hjärta tacka Gud
och sjunga allesamman
om kärleken som han oss gav,
om frälsning, ljuvlig, underbar,
som kostat Gud så mycket.
2 I ondskans makt jag fången var
och låg vid dödens portar.
Min synd mig tyngde natt och dag.
Jag såg: jag var förlorad.
Jag ville ej det goda mer,
förlamad, maktlös drogs jag ner
i ångest och förtvivlan.
3 Men Gud i sin barmhärtighet
mig såg i mitt elände.
Min plåga till hans plåga blev,
min nöd som sin han kände.
Han tänkte: Den jag älskar mest
och den som du behöver bäst
vill jag åt dig nu giva.
Efter en sprudlande och glad inledning, en uppmaning till Guds församling likt den från Paulus: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: gläd er!” (Fil 4:4), är det plötsligt i början av andra versen en jag-person som talar. Vem är detta jag? Är det Luther själv som minns sina erfarenheter som ung munk? Kanske. Men en annan tolkning är att det är församlingen som är nämnd i första versen, församlingen som Kristi brud, alltså vi som sjunger psalmen och som i utgångsläget var i ett eländigt syndatillstånd. Vad gjorde då Gud för att hjälpa oss? Det kommer i nästa vers.
Vi kan lägga märke till att dispositionen av psalmen påminner om Paulus brev till romarna, ett brev som blivit så viktigt för Luther. Det var ju vid studiet av detta brev som han verkligen upptäckte evangeliet. Romarbrevet är disponerat så att efter en glad inledning kommer först lag, därefter Evangelium (från 3:21) och senare undervisning om helgelsen och olika förmaningar mm.
En lite speciell diktarteknik som Luther använder här är direkt tal. I de tre sista raderna av vers 3 står: ”Den jag älskar mest och den som du behöver bäst vill jag åt dig nu giva.” Kanske någon säger: ”Det står ju ingenstans i Bibeln att Gud tänkte just så!” Nej, här är det Luther som är frimodig och använder detta friska grepp vid sin diktning för att göra innehållet levande och lätt för folk att förstå. Lite grann som när en lärare i klassrummet som ett pedagogiskt hjälpmedel ordnar ett rollspel för barnen.
Från vers 4 får vi också höra vad Gud Fadern sa till sin Son: ”Nu vill jag mig förbarma. Så skynda dit, min käre son…”. I Bibeln kan vi läsa att Fadern sa till Sonen: ”Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje” (Mark 1:11), och ”Sätt dig på min högra sida, tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter” (Ps 110:1). Vi har också bibelställen där Jesus talar till sin Far i bön. Men de ord som Fadern säger här i psalmen har Luther själv formulerat utifrån Bibelns undervisning om Guds nåd och barmhärtighet:
4 Han sade till sin ende son:
Nu vill jag mig förbarma.
Så skynda dit, min käre son,
med räddning åt den arme
och honom fräls ur synd och nöd
och plåna ut den bittra död,
låt honom med dig leva.
5 Guds Son var lydig mot sin Far,
kom till mig här på jorden.
En jungfrus sköte honom bar
och han blev här min broder.
När i sin hand mitt liv han tar
har Satan ingen makt mer kvar,
kan mig ej längre skada.
6 Han sade: Håll dig nu till mig,
stå tätt invid min sida,
mitt liv och allt jag ger för dig,
jag själv vill för dig strida.
Ty jag är din och du är min.
Jag är hos dig, och ingenting
oss från varann kan skilja.
I sjätte versen tilltalas vi av Guds Son. Det är inget direkt bibelcitat, men det klingar klart bibliskt, inspirerat av kände verser. Orden ”Håll dig nu till mig, stå tätt invid min sida” påminner om Jesu ord i Joh 15:4: ”Förbli i mig, så förblir jag i er.” Orden ”jag är din och du är min” har nog Luther hämtat från Höga Visan: ”Min vän är min och jag är hans” (2:16). Orden ”ingenting oss från varann kan skilja” påminner starkt om Rom 8:38–39: ”Jag är viss om att varken död eller liv, … varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.”
Denna psalm är full av Bibelns härliga evangelium. Här fick folket äntligen lära känna vägen till himlen, att det inte är våra egna religiösa ansträngningar som frälser oss utan bara Kristus och hans försoningsverk, en gåva som Gud överräcker till oss i evangeliet. Därför kan vi ha frälsningsvisshet, en fast tro och tillit till att vi för Kristi skull räknas som skuldfria och rättfärdiga inför Gud. Ett verkligt befriande budskap för tyngda själar, sjunget på ett enkelt och levande språk på en glad melodi med rim och rytm, så att det var lätt att lära sig det utantill.
7 För din skull jag på korset dog.
Av fienden jag fälldes.
För din skull utgöts där mitt blod,
så tro att dig det gällde.
Jag skuldlös dina skulder bar
och i min död du livet har.
Så har du blivit salig.
8 Jag till min Far i himlen går
och lämnar detta livet,
är med dig alla dar ändå.
Min ande jag dig giver,
som tröstar dig och låter dig
allt bättre lära känna mig,
och i all sanning leder.
9 Vad jag bland er har lärt och gjort
det skall du också lära,
så växer sig Guds rike stort,
det älskat blir och ärat.
Låt mänskobud ej skymma bort
det evangelium du fått,
den största skatt du äger.
(Övers.: O. Petri 1536, A. Frostenson 1977, 1986)
Psalm nr 2 – av Speratus
Nummer 2 i Achtliederbuch var ett av Paul Speratus’ tre bidrag. Es ist das Heil uns kommen her (”Gud har i sin barmhärtighet”) är bland de viktigaste psalmerna från reformationsårhundradet och var en av Luthers personliga favoriter. Den sjöngs på en påskprocessionsmelodi från Medeltiden. Men vem var denna Speratus? Han föddes 1484 i en landsby i sydtyska Schwaben. Efter att ha studerat och blivit doktor i teologi verkade han som katolsk präst bl a i Salzburg. Han blev påverkad av Luthers skrifter och 1521 gifte han sig. Att en präst gifte sig var mycket kontroversiellt på den här tiden. Men Luther hade i sina skrifter överbevisat honom och många andra om att obligatoriskt celibat för präster var ett obibliskt krav. Speratus blev exkommuniserad som kättare och dömd till att brännas på bål. Detta hände i Mähren i Tjeckien. Men han blev benådad efter att ha lovat lämna landet. Han reste med sin fru till Wittenberg och var där i ett år (1523–24). Han hjälpte Luther, bl a med att skriva några nya psalmer. Efter detta blev han kallad till tjänst som luthersk pastor längre norrut i Tyskland och senare blev han biskop.
Hur blir en människa rättfärdig inför Gud? Detta var ju reformationens centrala fråga. I sin psalm, grundad på orden i Rom 3:28 (”genom tro utan laggärningar”) svarar Speratus väldigt tydligt, enkelt och klart på den frågan. Men vill inte Gud att vi också ska göra goda gärningar? Speratus svarar också på denna fråga: Goda gärningar är inte det som frälser oss. Men genom evangeliet om Kristus och den frälsande nåden som erbjudes oss som en gåva att ta emot i tro ger den helige Ande oss ”kraften till att lyda”, som det heter i femte versen. ” I glädje vill vi älska Gud och villigt hålla lagens bud och tacksamt honom tjäna.”
1 Gud har i sin barmhärtighet
oss människor benådat,
från all vår orättfärdighet
har Kristi blod oss renat.
Vi själva kan ej rädda oss
vår synd har så fördärvat oss
att bara nåden frälser.
2 Guds lag som kräver helighet
har vi ej kunnat hålla,
för synden bär vi i vårt blod
alltsedan Adams dagar.
Så har Guds dom nu drabbat oss,
att älska Gud och göra gott
står ej i vår förmåga.
3 Men Gud har sänt sin egen Son
som oss med Gud försonat.
För Jesu skull han friar oss,
han oss i domen skonar.
Pris vare Gud som såg vår nöd
och frälste oss från evig död,
hans Son har skänkt oss livet.
4 Det Guds lag kräver gjorde han
till fullo i vårt ställe.
Oskyldig led han syndens straff
och tog på sig Guds vrede.
Nu får vi räknas som Guds barn,
rättfärdiga och rena,
för Kristi skull allena.
5 När vi nu litar på Guds Son
och inser egen vanmakt,
då vet vi var vår räddning finns
och kraften till att lyda.
I glädje vill vi älska Gud
och villigt hålla lagens bud
och tacksamt honom tjäna.
6 Så står alltsammans i Guds nåd
att vi får himlen ärva.
Han lovat har att hjälpa oss
och nådigt oss bevara.
Hos oss finns bara skröplighet,
i Gud är all vår salighet.
Ske honom pris och ära!
(Övers.: O. Petri 1536, S. Erlandsson 2016)
Lista över sångerna i Achtliederbuch
- Nun freut euch, lieben Christen g’mein (O gläd dig, Guds församling nu)– Martin Luther
- Es ist das Heil uns kommen her (Gud har i sin barmhärtighet)– Paul Speratus
- In Gott gelaub ich, das er hat (Jag tror på én Gud, att han har)– Paul Speratus
- Hilf Gott, wie ist der Menschen Not (Hjälp, Gud, hur stor är inte människans nöd)– Paul Speratus
- Ach Gott, vom Himmel sieh darein (O Herre Gud i himmelrik)– Martin Luther
- Es spricht der Unweisen Mund wohl (Den dåraktige säger så)– Martin Luther
- Aus tiefer Not schrei ich zu dir (Ur djupen ropar jag till dig)– Martin Luther
- In Jesu Namen wir heben an (I Jesu namn vi höjer nu)– Okänd (förmodl. Justus Jonas)
Erfurt 1524
På våren samma år utkom ännu en luthersk psalmbok i staden Erfurt. Titeln var Enchiridion som på grekiska betyder ”Handbok”, för detta var en nyttig bok att ha till hands. Alla de åtta psalmerna från Achtliederbuch fanns med plus 18 nya, de flesta av Luther. Han måste ha arbetat intensivt med psalmdiktning. Här inkluderades psalmer till kyrkoårets olika tider, advent, jul, påsk, pingst och trefaldighetsdagen. En psalm om tio Guds bud stod först och var tänkt för fastetidens gudstjänster. Reformationens första kvinnliga psalmdiktare, Elisabeth Cruciger, var representerad med psalmen ”Vår Herre Krist var Sonen” och var tänkt för Epifaniatiden.
Walters psalmbok
Denna vår var Luthers medarbetare, kantorn och kompositören Johann Walter, i fullt arbete med att arrangera melodier och färdigställa det som under sommaren utgavs i Wittenberg under titeln Geystliche Gesangk Buchleyn (”Liten andlig sångbok”). Här stod Luther själv som utgivare tillsammans med Walter, så nu hade han full kontroll över innehållet, vilket han inte hade när det gällde psalmböckerna från Nürnberg och Erfurt. Nu hade de kommit upp till 32 psalmer, varav hela 24 hade diktats eller översatts av Luther. Melodierna var försedda med ett flerstämmigt körarrangemang, något som var ganska nytt och speciellt 1524. Därför är boken också känd som Den Wittenbergska körsångboken och som Walters sångbok.
Luther skriver i ett intressant förord: ”När [sångerna] är arrangerade för fyra stämmor är skälet inget annat än att jag gärna såg att ungdomen, som ju under varje omständighet ska och bör undervisas i musik och andra skickliga konstarter, kunde ha något som gjorde det möjligt att göra sig av med oanständiga visor och världsliga sånger och lära sig något hälsobringande i stället… Då kunde de lära sig det goda med glädje, som det passar unga människor.”
Wittenbergsångboken kom senare ut i flera nya, utökade utgåvor. Då fanns också med Vår Gud är oss en väldig borgoch Vår Fader som i himlen är. Denna bok blev en ur källa för hela den rika körmusik som senare skulle ljuda i lutherska kyrkor och påverka stora kompositörer som Heinrich Schütz, Johann Sebastian Bach, Felix Mendelssohn och Johannes Brahms m fl.
Psalmdiktaren Luther är först och främst en pedagog. Han diktar inte psalmer för att ge uttryck åt några vackra och fantastiska känslor han hade i hjärtat, med finpolerade, blomstrande poetiska fraser. Nej, det var för att undervisa vanligt folk och med enkla och lite robusta formuleringar lära dem de viktigaste sakerna i Guds ord: evangeliet, betydelsen av budorden, Herrens bön osv. De behövde hjälp till att bekänna tron och tröst i mötet med livets alla svårigheter. Han ville ge dem mod i striden mot alla fiender som hotade. Inte minst ville han ge dem ord och toner för att kunna sjunga ut sin glädje över frälsningen. Luther själv kände sig som en ny och fri människa på grund av återupptäckten av evangeliet som uppenbarade rättfärdigheten från Gud, av tro till tro (Rom 1:17). En så ljuvlig glädje måste ju få utlopp i sång.
Så blev den lutherska kyrkan en sjungande kyrka. Psalmböckerna med sånger på modersmålet var en nyhet med verklig genomslagskraft. Redan 1528 utgavs i Malmö en sångbok med lutherska psalmer översatta till danska. Olaus Petri utgav 1536 Swenske songer eller wisor. Fler och fler diktare intresserade sig för psalmdiktning på modersmålet med begeistring. Paul Gerhardt (1607-1676) och Thomas Kingo (1634-1703) och många andra skrev underbara psalmer som fick enorm betydelse, då det glada budskapet om ”nåden allena”, ”tron allena” och ”Skriften allena” skulle föras ut till folk i många länder.
Jag vill sjunga om HERRENS nådegärningar för evigt, med min mun förkunna din trofasthet från släkte till släkte (Ps 89:2).