När en bok får den stämpeln på sig att den inte är tillförlitlig, dröjer det inte länge förrän man slutar att läsa den. I varje fall läser man den inte för att få den rätta och fasta undervisningen. Bibeln ger enligt sitt eget vittnesbörd den rätta och fasta undervisningen, den är en livgivande föda. Men många intar inte denna föda och går så miste om dess rika välsignelser. Den yttersta anledningen är att den lede fienden djävulen har en bundsförvant i människans syndafördärv och därför med stor framgång lyckas lura henne att inte hämta kunskapen om vad som är gott och vad som är ont från Herren och hans ord (1 Mos. 2-3). Människan vill ta rätten i egna händer. Djävulen har uppfunnit många salighetshinder, vilka alla går ut på att avskära människan från Livets källa, Guds ord. Får bara människorna klart för sig att Bibeln är otillförlitlig blir det lättare att hålla dem borta från Ordet. »Skulle Gud hava sagt…» [0]
När det idag blir allt svårare att misstro Bibelns uppgifter till följd av historiska eller arkeologiska dokument, finner man snabbt andra skäl till misstro. Det kanske vanligaste skälet som idag framförs är: naturvetenskapen har visat att flera påståenden i Bibeln är omöjliga att acceptera som korrekta. Hur kan man då fasthålla vid Skriftens egna anspråk på full tillförlitlighet och kyrkans genom tiderna klara bekännelse om att detta anspråk är sant? Sanningen kan ju bara vara en enda. Många beträder därför den vägen att Bibelns anspråk på full tillförlitlighet måste reduceras, ty naturvetenskapens påståenden finner man orubbliga. Utan något som helst stöd i de bibliska texterna själva försöker man sig på det helt omöjliga, att skilja ut historiska, geografiska eller biologiska uppgifter ur texten i övrigt såsom mindre viktiga och menar att det inte spelar någon roll om dessa uppgifter är felaktiga. Budskapets riktighet är oberoende av dessa uppgifters sanning, menar man. Vi skall i en annan artikel visa hur omöjlig och godtycklig en sådan kompromiss är. [1]
Men kvar står att naturvetenskapen har fört fram en rad påståenden som tycks visa att Bibelns uppgifter i flera fall är oriktiga. Och många människor dras så till följd av detta bort ifrån Skriften, Livets källa. Hon vågar inte bruka Guds ord med den fulla tilltron, vilken är kännetecknet på en rätt tro: att misstro sin egen förmåga och fasthet, men att helt och fullt lita på Gud, hans obegränsade möjligheter, hans makt och fasthet. »Om ni inte håller fast vid (tror)/mig, min fasthet/, skall ni inte ha någon fasthet» (Jes. 7:9 enligt grundtexten). Abraham höll fast vid att Guds ord var helt fasta (sanna), även när Gud lovade det som mänskligt sett var totalt orimligt, »och det tillräknades honom som rättfärdighet» (1 Mos. 15:6). Reservationer mot Gud och hans ord är helt oförenliga med trons väsen. [2]
I denna tidskrift skall vi i en rad artiklar efter hand granska en del av naturvetenskapens påståenden, som gör många bibelläsare fundersamma och som har föranlett många att lämna det fasta Ordet. Vi gör det därför att vi tror att Sanningen är en enda och att mera kunskap om sanningen inte är farlig. Tvärtom tror vi att okunnigheten kan vara farlig. Den leder lätt till att olika hypoteser och teorier uppfattas som fakta, i all synnerhet när de får som följd en misstro mot Gud och hans ord. Själafienden har som sagt en bundsförvant i vår onda och förvända natur. I detta nummer skall vi i korthet beröra »C-14 metoden och dess problem». [3]
C-14 metoden och dess problem
Många har säkert hört talas om C-14 metoden i samband med tidsbestämningar av gamla fynd. När det blir tal om mänsklighetens äldsta historia och Bibelns uppgifter hänvisas ofta till C-14 metoden som högsta norm, regel och rättesnöre. Men vad C-14 metoden närmare innebär råder det uppenbarligen en viss oklarhet om. Och hur pass tillförlitlig är egentligen denna metod vid åldersbestämningar? [5]
Vår övre atmosfär är utsatt för ett ständigt bombardemang av kosmiska strålar vilka ger upphov till partiklar som kallas neutroner. Dessa kolliderar i sin tur med atmosfäriskt kväve (N-14) vilket resulterar i bildandet av radioaktiva kol-atomer, s.k. C-14 atomer. Dessa är litet tyngre än de vanliga, icke-radioaktiva, kol-atomerna (C-12). Kol-atomerna förenar sig med syre till koldioxid. Mängden radioaktivt kol i koldioxiden blir därvid synnerligen liten, uppskattad till 1.85X10-12 gram per gram C-12. [6]
All levande materia innehåller som bekant kol. Det upptagna radioaktiva kolet (C-14) bryts emellertid successivt ned och ger därvid ifrån sig radioaktiv strålning som kan mätas med lämpliga instrument. I samma takt som nytt C-14 bildas genom den kosmiska strålningen, försvinner C-14 genom radioaktiv nedbrytning.[7]
Så länge livsprocessen är i gång, intas C-12 och C-14 i organismernas vävnader i samma proportioner som föreligger i atmosfären. Men så snart en levande organism dör, upphör vävnaden att inta nytt kol. Relationstalet mellan C-12 och C-14 kommer därför successivt att ändras, enär C-14 mängden till följd av den radioaktiva nedbrytningen blir mindre och mindre och nu inte längre ersätts med nytt C-14 från atmosfären i samma takt. [8]
Man har sökt bestämma hastigheten för nedbrytningen av C-14 och kommit fram till att halva procentuella mängden C-14 försvunnit efter 5.685 år (enligt den revision av halveringstalet som gjordes av International Atomic Agency 1963). Om man kan bestämma hur mycket av kolet i ett dött föremål som utgöres av C-14, kan man räkna fram hur lång tid som förflutit efter föremålets död. [9]
Det var W.F. Libby som 1946 utvecklade denna metod för åldersbestämning av tidigare levande materia, sedan Serge Korff tidigare upptäckt att C-14 bildas genom kosmisk strålning. [10]
Problem
Även om C-14 metoden på många sätt är imponerande, är den inte problemfri. Genom att mängden C-14 redan från början är liten och den radioaktiva strålningen följaktligen svag, är C-14 metoden med svårighet tillämpbar på fynd äldre än c:a 17.000 år, enär strålningen då är svår att korrekt mäta. C-14 metoden har sålunda inte mycket att skaffa med moderna teorier om jordens ålder såsom varande c:a 4.500.000.000 år gammal (se närmare min art. i »Ditt Ord är Sanning», 1971, s. 147ff.). Radioaktiviteten har beräknats falla till 1/2 av dess ursprungliga värde på ca 5.700 år, till 1/4 på ca 11.500 år och till l/8 på ca 17.000 år. [12]
Problemet med C-14 metoden består emellertid ej bara i att C-14 så snabbt nedbrytes. Metodens tillförlitlighet är i hög grad beroende av riktigheten i flera antaganden. Vi skall här namna några: [13]
Man måste antaga att bildandet av C-14 från N-14 genom kosmisk strålning har ägt rum med samma hastighet förr som nu. Om t.ex. det kosmiska bombardemanget i stratosfären var mindre för 5000 år sedan i jämförelse med dess intensitet idag, betyder det att det för 5000 år sedan bildades mindre C-14. Följaktligen skulle levande organismer för 5000 år sedan ha upptagit mindre C-14. När C-14 metoden tillämpas på dessa fynd synes de därför vara mycket äldre än vad de i verkligheten är till följd av den låga C-14 mängden. Låt oss ta ett extremt exempel och anta att det för 5000 år sedan inte fanns något C-14 alls i atmosfären. Redan vid växtens eller kroppens död var den då också radioaktivt död. Den innehöll inget C-14. Men enligt C-14 metoden måste ett sådant fynd vara mer än 17.000 år gammalt. I själva verket var det bara 5000 år. [14]
Det är vidare mycket möjligt att den övre atmosfären genomgått förändringar och att den tidigare bättre än nu skyddade den undre atmosfären för kosmisk strålning. Därmed skulle C-14 mängden tidigare ha varit mycket mindre. Flera omständigheter föreligger som gör att det är svårt att fasthålla vid uniformitarianistiska förutsättningar, d.v.s. att förhållandena på jorden varit i stort sett likartade under tidernas lopp, så att de processer som verkar i nuet också verkat på samma sätt i det förflutna. [15]
Det är tydligt att jorden tidigare haft ett helt annat och gynnsammare klimat. Vegetationen på Spetsbergen t.ex. har en gång varit mycket ymnig. Det är ganska otroligt att vegetationen kunnat vara så ymnig där om förutom dagens kärva klimat det också rått nära sex månaders mörker följt av sex månaders ljus. Inte ens tropisk temperatur kan kompensera det solljus som är nödvändigt för växtligheten. Vi måste därför antaga antingen att Spetsbergens latitud tidigare låg längre söderut eller att jordaxeln tidigare inte lutade som nu med 23 1/2 grad, så att även Spetsbergen på dess nuvarande latitud tidigare erhållit 12 timmars ljus och tolv timmars mörker dagligen. Det sistnämnda antagandet synes mest sannolikt. [16]
Orsaken till att jorden tidigare haft mycket varmare klimat kan inte med säkerhet fastställas. En teori går ut på att jorden från början omgavs av ett tjockare vattenbälte i den övre atmosfären. Detta bälte har då fungerat som en sköld för den kosmiska strålningen. Vidare skulle detta bälte kunna förklara det varmare klimatet. Ett sådant bälte runt jorden skulle nämligen ha haft samma effekt som ett växthusfönster. Värme och liten radioaktiv strålning skulle ha skapat förutsättningar för ymnig växtlighet hos både växter och djur (jätteödlor) och lång livslängd (jfr Bibelns uppgifter om människornas ålder före den stora floden och den successiva minskningen efter floden). Genom den stora floden skulle så detta vattenbälte ha lämnat ifrån sig det mesta av sitt innehåll, varför klimatet blivit kallare och strålningen större (kortare livslängd). Har sedan också jordaxelns lutning ändrats i samband med den stora floden, vilket i så fall måste ha bidragit till en universell flodkatastrof, kan det förklara den stora förändringen vid jordens poler, som nu ligger i ca sex månaders mörker per år. [17]
Om vi alltså bl.a. genom fynden på Spetsbergen måste räkna med stora förändringar i klimat m.m., kan vi inte utan vidare utgå ifrån att C-14 mängden i atmosfären alltid varit densamma. En avgörande förutsättning för C-14 metodens tillförlitlighet är med andra ord diskutabel. [18]
C-14 metoden vilar på ytterligare förutsättningar. Man måste bl.a. förutsätta att nedbrytningshastigheten för C-14 alltid varit densamma, att C-14 mängden i organisk död materia inte senare tilltagit eller avtagit till följd av biologisk eller annan aktivitet, att den stora mängden kol i oceanerna varit lika stor under hela den tid som mätningarna avser. [19]
På senare tid har ocksa flera reservationer mot C-14 metodens tillförlitlighet framförts. Följande påpekande av Libby själv år 1956 är belysande även om mycket har hänt sedan dess: [20]
»Vi hade från början trott att vi skulle kunna finna föremål från de olika tidsperioderna hela vägen 30.000 år tillbaka i tiden, pricka in fynden på tidsskalan, och så skulle vårt arbete vara avslutat. Man läser ju i böcker och finner påståenden om att det och det samhället eller den och den arkeologiska platsen är 20.000 år gammal. Vi lärde oss ganska abrupt att dessa tal, dessa höga åldrar, inte är kända. I själva verket är det ungefär vid tiden för den första dynastin i Egypten (c:a 2 900 f. Kr.) som de tidigaste historiska data med någon verklig visshet har kunnat fastställas» (W.F. Libby, »Radiocarbon Dating», American Scientist, Vol. 44, Jan. 1956, s. 107). [21]