Av David Kuske. Forts från nr 4/98.

Kap VI

Bildspråk: förebådande bilder och symboler (not 1)

Den helige Ande har också lett Skriftens författare att använda förebådande bilder och symboler. I detta sammanhang är det viktigt att vi betonar orden »den helige Ande har lett». Det är viktigt i synnerhet av det skälet att det, liksom vid allt bildspråk som Bibeln använder sig av, genom århundradena alltid har funnits vissa uttolkare som frestats att låta sin egen fantasi rusa iväg med dem när de har haft att göra med dessa två typer av bildspråk. [1]

När de inspirerade författarna, ledda av den helige Ande, använder en förebådande bild och symbol, visar de att uttrycket de använder har en underliggande innebörd utöver den som syns på ytan. Ingen har rätt att subjektivt göra tillägg till vad Skriften säger. På samma sätt har ingen rätt att tolka något som en förebådande bild eller symbol med mindre den inspirerade författaren, genom den helige Andes ledning, själv fällt det avgörandet. [2]

En symbol lär egentligen inte ut någonting nytt. Istället är den något som används för att påminna en person om någonting som hon eller han redan känner till. En av de mest kända symbolerna vi bär runt halsen eller sätter på en framträdande plats i hemmet eller kyrkan är korset. Denna symbol påminner oss om det pris vår Frälsare måste betala för vår försoning. En människa som inte vet något om Kristus lär sig ingenting av att se på ett kors. Men för oss som känner honom är det en enkel men levande påminnelse om hans frälsningsverk för oss. [3]

En av de mest kända symbolerna Gud gett världen är nog regnbågen. För dem som inte känner till dess ursprung är den ingenting annat än ett vackert fenomen, under eller efter en regnskur. Men när helst en kristen människa ser den är den för henne en påminnelse om Guds löfte att aldrig mer förstöra världen genom en flod. (1 Mos 9:12-16). [4]

En förebådande bild är en bild eller en modell av någonting som ligger i framtiden. Förebådande bilder i Gamla testamentet berättade på ett bildligt sätt något om Kristus, för människor som levde före hans ankomst. En förebådande bild kunde vara en person (Moses – 5 Mos 18:125), en plats (det allra heligaste – Hebr 9:3, 8, 12, 25), ett ämbete (överste prästen – Ps 110:4 och Hebr 9:6, 7, 11, 12), en högtid såsom sabbaten (Kol 2:16) eller den stora försoningsdagen (Hebr 9:25, 26), eller en händelse (Israel kallas ut ur Egypten Matt 2:15). De flesta av Gamla testamentets förebådande bilder, liksom de flesta av Gamla testamentets profetior, pekar i synnerhet mot Kristi återlösningsverk. [5]

När uttolkaren möter en förebådande bild i bibeltexten måste han lägga märke till vilken aspekt det är som jämförs mellan bilden och den verklighet den förebådar. Det hjälper honom att komma fram till i vilket avseende den förebådande bilden representerar den senare. Ett exempel: Hebreerbrevets författare beskriver »det allra heligaste» i templet som en förebådande bild (Hebr 9). Det skulle vara fel att försöka finna motsvarigheter till allt det som fanns i det allra heligaste i Gamla testamentet, såsom den gyllene krukan med manna, Arons grönskande stav eller de två stentavlorna. [6]

Vi talade i det föregående om att det vid tolkningen av liknelser och korta bildspråk endast finns ett tillvägagångssätt. Samma sak gäller vid tolkningen av förebådande bilder: Identifiera den aspekt som jämförs. Förklara och tolka sedan endast de detaljer som hjälper oss att bättre förstå den aspekt hos bilden och den verklighet den förebådar som jämförelsen gäller. [7]

Det finns förebådande bilder i Skriften, men detta faktum ger inte skrifttolkaren rätt att klassa som förebådande bilder alla företeelser i Gamla testamentet där han finner likheter med Kristus. Det är t.ex. lätt att föreställa sig att Isak på Moria berg är en förebådande bild av Kristus. Han var Abrahams ende älskade son. Han bar offerveden upp på berget och underkastade sig villigt döden som ett offer. Det är emellertid väduren som blev ett ställföreträdande offer för Isak, som är den enda förebådande bilden i detta avsnitt. [8]

Tyngdpunkten i berättelsen om Abrahams offer av Isak, är att Gud prövar Abrahams tro. Det bevisas av de inledande orden i 1 Mos 22:1 och av de ord Herrens ängel riktar till Abraham i 1 Mos 22:15-18. Detta bekräftas av Hebreerbrevets författare när han hänvisar till berättelsen som en återgivning av hur Gud prövade Abrahams tro, inte som en förebådande bild (Hebr 11:17). [9]

Om någon använder en text som denna i sin predikan eller undervisning och tolkar den som en förebådande bild, utan att den egentligen är det, betyder det inte att han gör sig skyldig till falsk lära. Men det innebär att han predikar något han själv har föreställt sig, inte vad han hämtat från textsammanhanget genom ett noggrant studium. Att framställa något som förebådande bild utan att den Helige Ande klart påvisat det, leder dessutom vanligtvis till att man helt förlorar den avsedda undervisningen ur sikte eller att huvudbudskapet fördunklas. [10]

Om man släpper fantasin lös, kan man komma hur långt som helst i sina tolkningar av förebådande bilder. Det kan illustreras av W. Graham Scroggies utläggning av historien om Josef. [Not 2] Det finns de som protesterar mot att utläggningen av förebådande bilder går för långt i följande exempel. Men den som använder sin fantasi att producera förebådande bilder, där den Helige Ande inte har markerat det, har förverkat sin rätt att protestera eftersom han själv har passerat samma gräns som Scroggie. [11]

Scroggie låter Josef tjäna som en förebådande bild av Jesus på inte mindre än sjutton olika sätt: [12]

  1. Han var den älskade sonen.
  2. Han var hatad av sina bröder.
  3. Hans kunglighet förkastades.
  4. Man konspirerade emot honom.
  5. Man tog av honom hans kläder.
  6. Han såldes för silverpengar.
  7. Han reste till och från Egypten.
  8. Två andra blev fängslade tillsammans med honom av vilka en blev räddad och en gick förlorad.
  9. Han var rättskaffens i sitt uppträdande.
  10. Han frigavs av kungen.
  11. Han hade stor visdom.
  12. Han fick all makt.
  13. Han tjänade alla nationer.
  14. Han blev inte igenkänd av sina bröder.
  15. Han meddelade sig genom en tolk.
  16. Han var en fruktsam gren.
  17. Allt som skedde var bestämt av Gud.

Man skulle kunna tänka sig, om man nu släpper fantasin lös för ett ögonblick, att Scroggie bortser från två av de största likheterna mellan Josef och Jesus, exempelvis: [30]

  1. Han hade ingen tanke på vrede eller hämnd.
  2. Han anklagades och led för ett brott som han inte var skyldig till.

Det är alltid fel att tolka innebörden i Skriftens ord utifrån sin egen fantasi. Det spelar ingen roll om det rör sig om en berättelse eller profetia, ett simile eller en metafor, en allegori eller liknelse, en symbol eller förebådande bild. Hur from vi än anser att vår tankegång är måste vi ändå komma ihåg att det inte finns rum för subjektivitet i tolkningen av Guds inspirerade Ord. [33]

Vi betonade tidigare i detta kapitel hur viktigt det är att ta i beaktande vilken genre en text tillhör. I det sammanhanget nämndes parallellism, en litterär teknik som förekommer i hebreisk poesi. Men parallellismer återfinns inte enbart i den hebreiska poesin. [35]

Det verkar som om den hebreiska bakgrunden hos många av de bibliska författarna ledde dem att infoga parallellismer, ibland mycket raffinerade sådana, i texter som till sin genre är av berättande eller profetisk och undervisande karaktär. Därför finner vi ställen som innehåller kiasmer överallt i Skriften. I Gamla testamentet förekommer de inte endast i de poetiska böckerna utan också i Moseböckerna såväl som i en rad andra profetiska böcker. De följande exemplen visar att kiasmer förekommer i evangelierna. I Nya testamentet förekommer annars kiasmer mest i Paulus brev och i Uppenbarelseboken. [36]

Kiasm är en term baserad på den grekiska bokstaven chi, vilken till sitt utseende påminner mycket om vårt x. Kiasm är en litterär konstruktion som karaktäriseras av två saker: omkastning och balans. Vissa kiasmer är mycket enkla, andra mycket invecklade. [37]

Markus 2:27 är ett exempel på en enkel kiasm: »Sabbaten (A) blev gjord för människan (B) och inte människan (B) för sabbaten.(A)» De två delarna i denna kiasm (A och B) är omkastade och balanserade. Ett diagram över den kan se ut på två olika sätt: [38]

Lägg märke hur de olika delarna i det första diagrammet formar den grekiska bokstaven »chi», x på svenska. I det andra diagrammet är B och B’ indragna för att visa att de utgör de inre delarna av kiasmen. [39]

När en kiasm blir mer invecklad kan den innehålla upp till sex delar eller fler. [40]

Johannes 1:1-18 är ett exempel på en mera invecklad kiasm. [41]

A I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud. och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. (1, 2)

B Genom honom har allt blivit till. och utan honom har inget blivit till, som är till. (3)

C I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (4, 5)

D En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.(6-8)

E Det sanna ljuset. som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. (9, 10)

F Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. (11)

G Men åt alla som tog emot honom, de som tror på hans namn, (12a)

F’ gav han makt att bli Guds barn . De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. (12b, 13)

E’ Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. (14)

D’ Johannes vittnar om honom och ropar: »Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig.» (15)

C’ Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. (16)

B’ Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. (17)

A’ Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd. (18)

Lägg märke till att raderna som är märkta med B, C eller D osv. alla har en parallell tankegång som kommer i omkastad ordningsföljd. När man ser en kiasm uppställd på detta sätt är det inget som på något sätt förändrar tanken eller budskapet i texten. Men det hjälper oss att bättre uppskatta skönheten i bibelstället och det ger oss en djupare förståelse av tanken som stället uttrycker. [55]

I en kiasm är det viktigt att ge akt på ytterligare ett förhållande. I en längre kiasm, liknande den från Johannes 1 som återfinns ovan, finner vi tankegångens höjdpunkt eller kulmen i kiasmens centrum (i detta fall rad G). [Not 3] Där finns det budskap som talaren eller författaren framför allt vill betona. Precis som i ovannämnda kiasm är det ofta så, att det är på denna tanke som de övriga delarna av kiasmen hänger eller är fästa. Lägg märke till att den kulminerande tanken, den tanke de övriga är fästa vid, i Johannes 1, är att människor tar emot Jesus i tro och tror på hans namn. [56]

Sammanfattning

I Bibeln talar Gud på ett mänskligt språk. Innan man tolkar Skriftens innehåll teologiskt, måste det förstås grammatiskt, dvs. i enlighet med hur det bibliska språket normalt används. [58]

Det första steget innebär att man studerar vilken betydelse det enskilda ordet har i ett givet sammanhang. Det andra steget är ordens syntax – hur de är arrangerade i en grupp och den innebörd de får på grund av sin placering. Uttolkaren ska förstå orden bokstavligt såvida det inte klart framgår att några av dem ska förstås bildligt. [59]

Bibeltolkarens uppgift är därför att finna den av Gud avsedda innebörden i varje enskild text, ty Skriftens ord har en enda innebörd, nämligen den som klart och tydligt framgår av orden i texten. [60]

 

Kap VII

Den enda säkra och sanna uttolkaren
av Skriften är Skriften själv:
Det bibliska sammanhanget

Historisk-grammatisk tolkning

Som de två föregående kapitlen har visat, tar en korrekt tolkning hänsyn till både det historiska och grammatiska sammanhanget. Många kristna har kämpat för och försvarat den historisk-grammatiska metoden och stått emot det fientliga anfallet från Satans moderna verktyg, nämligen den historisk-kritiska metoden. [63]

Frågan kvarstår: vad är det då som skiljer just luthersk tolkning från andra som använder samma historisk-grammatiska metod för sin tolkning? [64]

Inom romersk katolicism avgörs ett ställes slutliga tolkning av vad kyrkan säger att det betyder. Ja, också konservativa katolska teologer ger noga akt på vad det historiska och grammatiska sammanhanget säger. Men när det slutgiltigt avgörs vad ett ställe betyder, måste uttolkaren försäkra sig om att hans slutsats överensstämmer med kyrkans tradition sådan den har framställts av biskoparna i konciliet och av påven. [65]

Skriften uppmuntrar oss att komma ihåg kyrkans ledare som levt före oss och att ta efter deras tro (Hebr 13:7). Men Skriften varnar oss för de ledare i kyrkan som är Satans agenter och för in falsk lära och försöker leda Guds folk bort från sanningen: [66]

Matt 24:24: Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda. [67]

Apg 20:29, 30: Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. [68]

2 Petr 2:1: Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror. De skall till och med förneka den Herre som har friköpt dem och drar så plötsligt fördärv över sig. [69]

1 Joh 2:18: Kära barn, den sista tiden är här. Och liksom ni har hört att Antikrist skall komma, så har redan nu många antikrister trätt fram. Av detta förstår vi att den sista tiden har kommit. [70]

En särskild varning ges också när det gäller Antikrist, (uppfylld genom påvedömet, 2 Tess 2:3-12) som säger sig ha auktoritet i kyrkan att avgöra vad Gud säger eller inte säger. Det romerska katolska sättet att tolka är inte korrekt fastän man använder det historisk-grammatiska synsättet. [71]

Men låter inte lutheranerna Luther avgöra vad ett ställe betyder? Nej, verkliga lutheraner använder inte Luther som en påve. Istället efterliknar de Luther i sitt sätt att gå till väga vid tolkningen av Skriften. [72]

Bland dem som har den konservativa reformerta övertygelsen är det förnuftet som till slut bedömer vad ett ställe betyder. Den historiska och grammatiska ramen ägnas visserligen stor uppmärksamhet, och det bibliska sammanhanget beaktas också. Men när det gäller så viktiga läror som läran om omvändelsen, utkorelsen, nådemedlen och Kristi person och verk kan ett bibelställes innebörd upphävas eller ändras lite grann därför att man tror att »förnuftets makt» slutligen måste »avgöra vad ett ställe betyder». [73]

Men låter inte lutheranerna de Lutherska bekännelseskrifterna tolka Skriften åt dem? Nej, sanna lutheraner låter inte någonting annat än den inspirerade Skriften själv tjäna som den slutliga domaren över vad Gud säger och inte säger. Vi ansluter oss till den lutherska bekännelsen, därför att den i varje fråga den uttalar sig om är en sann uttolkning av den Heliga Skrift. Men det skulle vara ett misstag från vår sida om vi i bedömningen av en lärofråga insisterade på att vi måste få Skriften att stämma med vad vi uppfattar att Bekännelseskrifterna säger. [74]

Det som skilde Luther från andra uttolkare var hans anspråk på att först när en uttolkare låter Skriften själv avgöra vad ett ställe betyder kan han vara viss om att hans tolkning är den rätta. Detta sker inte genom någon slags direkt uppenbarelse från Gud, utan genom ett noggrant studium av Skriften i vilket förnuftet spelar en viktig roll som tjänare, inte som mästare. I Luthers tolkning var ett tredje sammanhang helt avgörande förutom det historiska och grammatiska, nämligen det bibliska. [75]

Luther höll fast vid att Skrift måste tolka Skrift. Tolkningen av ett givet skriftställe avgörs endast (1) genom jämförelse med andra ställen i Skriften som talar om samma sak med samma eller liknande ord, och (2) genom att låta det Gud säger på alla dessa ställen förklara vad Gud menar med orden i det avsnitt man studerar. Detta är det enda rätta sättet att tolka ett skriftställe eftersom det endast är på det sättet Gud själv får vara domare över vad han menar med dessa ord. [76]

Hur uttolkaren använder Luthers tillvägagångssätt i praktiken är det centrala i denna dels avslutande kapitel. Skrifttolkaren måste vara säker på att han hela tiden tillämpar Herrens förmaning: »Om någon talar skall hans tal vara i enlighet med Herrens Ord» (1 Petr 4:11). [77]

Ett tredje viktigt adjektiv behöver tilläggas för att ens tolkning ska nå upp till denna norm. Den metod man använder får inte endast vara den historisk-grammatiska metoden. Den måste vara den historisk-grammatisk-bibliska metoden. [78]

Skriftens enhet

Den historisk-grammatisk-bibliska metoden grundar sig på övertygelsen att Skriften utgör en alldeles enastående enhet. Den troende har lärt sig genom tron att det inte finns några oförenliga motsägelser i Skriften. Trons förutsättning (se kap 1) försäkrar den som Gud har uppväckt och upplyst att Bibeln utgör en perfekt enhet där det inte finns några fel eller motsägelser. Eftersom Gud den Helige Ande ledde Skriftens författare i varje ord de skrev och Gud varken kan ljuga eller göra misstag, vet den troende att Guds Ord är en perfekt enhet. [80]

Denna enhet är framför allt en enhet i läran, eftersom Guds huvudsyfte med att ge oss sitt Ord är att lära oss frälsningens väg. Gamla testamentet undervisar inte om en Gud eller en frälsningsväg som i något avseende avviker från vad Nya testamentet lär. Paulus lär inte en syn på rättfärdiggörelsen som skiljer sig från vad Jesus lärde. Johannes skrifter ger inte en bild av kristendomen som ibland motsäger Petrus eller Jakob. [81]

Det finns skillnader mellan Gamla testamentet och Nya testamentet, mellan evangelierna och breven, mellan de enskilda författarna. Men dessa skillnader utgör inga motsägelser. Det rör sig om relativa skillnader, inga absoluta skillnader. [82]

I det följande tas några exempel upp på vad detta betyder. GT skiljer sig från NT genom att det är en skuggbild av vad som ska komma medan NT visar verkligheten (Kol 2:17). I fråga om rättfärdiggörelsen skiljer sig Paulus från Jakob genom att han talar till dem som vill lägga egna gärningar till tron som en orsak till rättfärdiggörelsen, medan Jakob talar till dem som ser tron som en rent intellektuell fråga, inte en levande och aktiv tro. Evangelierna talar om för oss hur Guds Son levde och dog och fullbordade vår återlösning. Breven förklarar vad Kristi återlösningsverk betyder mera i detalj, försvarar det emot falsk lära och vägleder Guds barn så att de som en följd av sin återlösning och sin tro lever i kärlek och brinnande hopp. [83]

Skillnader sådana som dessa mellan de olika delarna i Bibeln är relativa och inte absoluta. Skriften är en perfekt enhet. Petrus understryker denna sanning i sina två brev. [84]

Han betonar att orden som talades av profeterna i GT och av apostlarna i NT (2 Petr 3:2) alla är från Gud (2 Petr 1:20-21). [85]

2 Petr 3:2: så att ni tänker på vad som har blivit förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni hört era apostlar förkunna. [86]

2 Petr 1:20-21: Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom någon människas egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. [87]

Petrus gör tillägget att samme Herre som inspirerade författarna i Gamla testamentet så att de talade om Guds kommande frälsning inspirerade också de män som återgav ögonvittnesskildringar om Jesu liv. [88]

1 Petr 1:10-12. Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. Och det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. Detta har nu förkunnats för er genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, predikade evangeliet för er. Och detta önskar änglarna att få blicka in i. [89]

2 Petr 1:16-18: Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät. Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: »Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.» Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. [90]

Petrus talar också om dem som skrev brev till bestämda grupper av människor i vitt skilda sammanhang (1 Petr 1:1, 2 Petr 3:15). [91]

1 Petr 1:1: Från Petrus, Jesu Kristi apostel, till de utvalda som lever kringspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien och Bitynien. [92]

2 Petr 3:15: och räkna med att vår Herres tålamod tjänar till er frälsning. Så har också vår älskade broder Paulus skrivit till er enligt den vishet som han fått. [93]

Slutligen säger Petrus att dessa brev skrevs för att undervisa, varna, trösta och uppmuntra de kristna. [94]

1 Petr 5:l2: Med hjälp av Silvanus, som jag håller för en trofast broder, skriver jag kortfattat till er för att förmana er och vittna om att detta är Guds sanna nåd. Stå fasta i den. [95]

2 Petr 1:12: Därför tänker jag alltid påminna er om detta, trots att ni redan känner till det och är befästa i den sanning som ni äger. [96]

2 Petr 3:1-2: Detta är redan det andra brevet som jag skriver till er, mina älskade. I båda har jag genom mina påminnelser velat väcka ert rena sinne, så att ni tänker på vad som har blivit förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni hört era apostlar förkunna. [97]

2 Petr 3:17-18: Därför, mina älskade, då ni redan vet detta, var på er vakt, så att ni inte dras med i de laglösas villfarelse och förlorar ert fäste. Väx i stället till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Hans är äran nu och till evighetens dag, amen. [98]

Den troende ser Bibelns perfekta enhet bevisad på varje blad i Skiften. För honom är det inte endast en fast övertygelse när han läser Guds Ord, utan det är också en nyckel vid tolkningen av varje vers. [99]

Gammaltestamentliga citat i Nya testamentet

Användningen av citat från GT i NT är viktigt av två skäl. De klargör tydligt Skriftens enhet. De understryker även att de inspirerade författarna använde Skriften för att tolka Skriften. [101]

De nytestamentliga författarna citerar ur GT av en rad skäl. Några citerar GT för att visa hur en gammaltestamentlig profetia uppfylls. Matteusevangeliet har många sådana citat, vilka inleds med de välkända orden: »Så uppfylldes det som var sagt genom profeten.» På så sätt fastställs klart det starka band som finns mellan testamentena genom att betona att Nya testamentet är uppfyllelsen av det gamla. [102]

Ibland använder de nytestamentliga författarna citat från GT som beläggställen. I Rom 3:10-19 citerar Paulus några ställen ur psalmerna för att bevisa det han särskilt betonat i kapitel 1 och 2 »Vi har ju redan anklagat både judar och greker för att alla vara under syndens välde» (3:9). Det faktum att de inspirerade författarna använde gammaltestamentliga citat som beläggställen visar att de erkände en enastående enhet mellan vad GT:s profeter hade skrivit och vad de själva sade. [103]

En hel del gammaltestamentliga citat tjänar som exempel. Särskilt Paulus använder denna typ av gammaltestamentliga referenser upprepade gånger. I Rom 4:6 citerar han Davids ord som exempel på att Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar. I 1 Kor 10:7 citerar han 2 Mos 32:6 som ett exempel på det onda han varnar dem för. Jesus använder också belysande ställen ur GT för att visa de judiska ledarna på deras synd i sin hantering av Skriften (Matt 15:3-9) och sitt förkastande av honom (Matt 21:42). [104]

Detta sätt att använda gammaltestamentliga citat understryker Bibels enhet och visar också hur Guds Ord i en del av Skriften kan användas för att förklara eller belysa en annan del. [105]

En del människor drar falska slutsatser av att gammaltestamentliga citat inte alltid är ordagranna. De menar att detta kan tyda på att de nytestamentliga författarna inte hade så stor aktning för GT. De påstår till exempel, att när Paulus inte citerar ordagrant visar det en oförsiktighet från hans sida, eller att han citerar utifrån ett felande minne därför att det var för besvärligt för honom söka efter stället i de klumpiga rullarna. [106]

Petrus visar att en sådan slutsats inte är riktig. Petrus som hade en så stor aktning för varje inspirerat ord i Gamla testamentet (2 Petr 2:19-21), anbefaller Paulus’ brev i sin helhet såsom skrivna »med den visdom Gud gav honom» (2 Petr 3:15-16). Varför var inte Petrus bekymrad över att Paulus inte citerade ordagrant från Gamla testamentet? Helt enkelt av den orsaken att Petrus visste att samme Helige Ande som inspirerat GT:s författare inspirerade också Paulus. [107]

Petrus visste också att Paulus var fri att citera från GT på många olika sätt så länge citaten behöll det gammaltestamentliga ställets avgörande innehåll. Tänk t.ex. på hur våra tidningar och tidskrifter citerar folk. De kan citera ordagrant eller genom parafrasering eller i allmänna ordalag. Det är inget fel med det, så länge de återger innehållet i uttalandet på ett korrekt sätt. Samma sak gäller Paulus och alla de andra nytestamentliga författarna som citerar Gamla testamentet. [108]

Den Helige Ande inspirerade de nytestamentliga författarna att förutom ordagrant även citera Gamla testamentet på en rad olika sätt. [109]

1. Den Helige Ande ingav Nya testamentets författare att i allmänna ordalag hänvisa till innehållet i en gammaltestamentlig text. I Ef 4:8 ändrar Paulus Psalt 68:18 (»gav gåvor» istället för »mottog gåvor»). Till en början kan det se ut som om innehållet förändras i versen, men vid ett mera ingående studium finner man att psalmisten talar om hur Gud fortsätter att förgöra sitt folks fiender. Gud tar byten från dem (vv 2, 3, 13-18, 29-32) och sedan delar han frikostigt ut gåvor till sitt folk (i den återstående delen av psalmen). När Paulus »citerar» denna vers hänvisar han till hela psalmens innehåll och presenterar innehållet troget även om han ändrar ett nyckelord. [110]

2. Den Helige Ande ingav de nytestamentliga författarna att parafrasera vissa gammaltestamentliga ställen. I Hebr 10:37, 38 parafraserar författaren Hab 2:3-4 där Gud ger en uppenbarelse som han inte kommer att uppfylla på länge. Gud uppmanar Habackuk att säga till folket att de som håller fast vid Guds löfte i tro skall vara rättfärdiga. Men de som inte vill hålla ut (Hab 2:3 »Om den dröjer vänta på den»), som drar sig tillbaka och överger sin tro på grund av de svåra tider som kommer, ska gå förlorade. Hebreerbrevets författare har ofta blivit tolkad som om han ändrade lite på innehållet i Habackuk. Om man nu ger akt på att han parafraserar och inte citerar, förblir innehållet exakt det samma. [111]

3. Den Helige Ande ingav de nytestamentliga författarna att citera hebreiskan antingen på ett friare sätt (jfr Ef 4:8 och Ps 68:19) eller mer bokstavligt (jfr Matt 2:15 och Hos 11:1). [112]

4. Den Helige Ande ingav de nytestamentliga författarna att citera Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet (eller en lätt bearbetad Septuaginta), när den översatte hebreiskans tankeinnehåll korrekt (jfr Rom 4:7-8 och Ps 32:1-2 eller Luk 3:6 och Jes 40:5). [113]

Det är också betecknande att de som var samtida med de nytestamentliga författarna inte hade några invändningar mot det sätt på vilket Gamla testamentet citerades. De judiska ledarna angrep Jesus för många olika saker, men de kritiserade honom aldrig för hans sätt att parafrasera Gamla testamentet istället för att citera ordagrant. De troende i de tidiga församlingarna fann inget fel i att de nytestamentliga författarna använde Septuaginta när de citerade ur GT eller när de refererade till innehållet i ett avsnitt i allmänhet. [114]

Vi ska inte heller bli bekymrade över det. Tvärtom. Nya testamentets användning av gammaltestamentliga citat visar tydligt på Skriftens enhet. Vi ser denna även i de nytestamentliga författarnas konsekventa bevarande av innehållet i de gammaltestamentliga citaten även när de citerade dem på annat sätt än ordagrant. [115]

Fortsättning finns enligt följande:

  • Del II: Tolkningens historia från Kristi tid; kap VIII: Från den tidiga kyrkan till reformationstiden, nr 3/1999 (pdf)
  • Kap VIII forts i nr 4/1999
  • Kap VIII forts: Pietism, rationalism och existentialism, i nr 1/2000 (pdf)
  • Kap VIII forts i nr 2/2000 (pdf)
  • Kap X: Existentiell avmytologisering – Bultmanns tillvägagångssätt i nr 3/2000 (pdf)
  • Kap XI: ”Gospel reductionism”, teorin att bara evangeliet är Guds ord, i nr 4/2000 (pdf)
  • Kap XII: Synen på mysteriet gudomligt – mänskligt, i nr 1/2001 (pdf)
  • Kap XIII: En jämförande utvärdering av tre sätt att tillämpa den historisk-kritiska metoden samt efterskrift, i nr 2/2001 (pdf)