(Ur nr 2/73 där red Seth Erlandsson skrev följande: ”Vid Stiftelsen Biblicums tacksägelse- och invigningshögtid den 14 okt. 1972 talade Hugo Odeberg bl. a. över ämnet ’Att rannsaka Skrifterna’. Vi är glada över att här nedan kunna återge ett sammandrag av detta föredrag.” Föredraget är lika aktuellt ett kvartsekel senare.)
Ordet »rannsaka» återfinner vi i Joh 5:39, där Jesus säger: »Ni rannsakar skrifterna därför att ni menar att ni har evigt liv i dem; och dessa är det som vittnar om mig.» Ordet »rannsaka» innebär att söka, att söka det eviga livet, som är givet i Skrifterna. I de heliga Skrifterna har vi budskapet om evigt liv, således ett glädjebudskap, utsänt av ingen mindre än Herren själv, hela världens Skapare och Herre. [0]
Med sökandet i Skrifterna följer glädje. Paulus säger: »Var alltid glada, bed utan uppehåll och tacka Gud i allting!» Här ser vi en betoning av det universella. Alltid, utan uppehåll och i allting. Kyrkobibelns (1917 års översättning, red anm) översättning omskriver med »under alla livets förhållanden», men »i allt» är lika begripligt och dessutom mer omfattande och absolut. [1]
I ordet »rannsakan» ligger således att söka, att forska i det som är givet av Gud själv. Man skall syssla med det alltid, fullständigt, utan att gå förbi någonting och utan att lägga till någonting. Härav följer glädje, bön och tack. Glädjen är buren av bönen, bönen sker i glädje och det blir ett tack i allting. Detta är rannsakan. Ett beständigt, hänfört sökande i den heliga Skrift, i det Ord som är ingivet av Guds egen Ande. [2]
Men man är också skyldig att vittna om detta. De första apostlarna kallades som vittnen. I Luk 24:48 säger Jesus, den Uppståndne, till lärjungarna: »Och ni är nu vittnen till detta.» Detta uppdrag kan vi göra med glädje, därför att det självt sprider glädje. Det är ett budskap till den fallna människan. Bakom ligger ju syndafallets faktum, att man inte lever i denna glädjens värld, i Skriften. [3]
Vi uppmanas att med iver och hänförelse rannsaka Skrifterna och ta emot allt, hur orimligt stort det än är. Det betonas flera gånger att det som Herren sänder ut sina härolder för att tala om (att vara härold, käryx,betyder att meddela precis det som kejsaren vill ha sagt utan att lägga till någonting, och utan att dra ifrån någonting), är helt orimligt. Så stort är det. Det är orimligt att människor har fått i uppdrag att meddela det. Det är också orimligt till sitt innehåll. Därför kallas det en dårskap. Det strider nämligen mot vad den människa som har förlorat förbindelsen med Herren kan tänka ut och därför tycker hon att det är orimligt. Men det är sant. [4]
Orimligheten gäller inte bara Ordet självt utan också den verklighet som vi ser omkring oss. Om man bara ger akt på den verkligheten, måste vi säga att den är orimlig. Även naturvetenskapen i vår tid kommer för varje ny upptäckt gång på gång till detta, att vad man funnit är orimligt i förhållande till de tankefoster, som man själv byggt upp. [5]
Men det är just i sin orimlighet och dårskap som det gudomliga budskapet verkligen kan tas emot. Annars omändrar man det, som inte skulle kunna eller kan få omändras, tilläggas någonting eller bortförklaras. Att leva i Ordet är att ständigt söka det, leva i det dagligen och ta emot det, i dess dårskap. Det gäller att ständigt tränga djupare och djupare, men därmed inte lämna det första utan mer och mer gå in i det. I all synnerhet i det elementära. Ty det orimliga är enkelt och klart, fastän det är fullt av hemligheter. Men det är också så djupt att rannsakan aldrig kan ta slut, så att man kan säga, att man är färdig. Också detta är ett ämne till glädje. [6]
Det andra ordet som hör ihop med glädjen i studiet i Guds Ord, är bönen. I och för sig är det en orimlig gåva att man kan få vända sig till Herren i enkel bön. Det står i Psaltaren: »Jag sökte (det är samma ord, dvs det hebreiska ordet darash som det grekiska ordet erevnao svarar emot) Herren, och han svarade mig.» Det kommer svar från den man söker. Sökandet hör ihop med bönen och därav följande daglig och ständig tacksägelse, precis som Paulus säger: »Var alltid glada, bed utan uppehåll och tacka Gud i allting.» [7]
Allting är orimligt, ofattbart, men verkligt. Och Herren har gjort det så att det kan tas emot av alla. Det är inte begränsat till de visa och de kloka, inte till dem som tillhör en högre socialgrupp. Det är riktat till dem som känner sig små, till dem som är dårar inför Herren. Dessa har möjlighet att ta emot Guds dårskap. »Ty Guds dårskap är visare än människors vishet.» De som har fått denna livsinställning upphör inte att söka. Ty de upplever att Herren svarar dem i sitt Ord. Han har ett svar åt var och en. I sin olikhet är människor förenade i att vara lika älskade av Herren. Och Herren själv vill att vi ska söka honom, forska i hans ord, som är lika enkelt och elementärt varje dag, fastän det blir djupare och djupare. Och i det enklaste är det djupaste förverkligat, och i det djupaste är det enklaste med. [8]
Var skall man sålunda söka Herren? Svar: I hans ord. »Ni rannsaka skrifterna… och det är dessa som vittna om mig.» Det är i Ordet självt i hela dess rikedom man skall söka. Man skall inte söka efter det som passar, välja och vraka i Guds Ord. Vi behöver allt Guds Ord. Och ju mer vi söker, desto större blir behovet av att få tränga djupare in i det och desto större blir glädjen, också glädjen över att ha fått förmånen att studera Guds Ord. Varje dag finner man något nytt, liksom det heter: »Din nåd är var morgon ny.» [9]