I december 1998 utkom en ny översättning av Bibeln, nämligen Svenska Folkbibeln. Det är för många en stor händelse, som lätt kommer i skymundan av den statliga bibelkommissionens (förkortas BK) stora och resursrika satsning »Bibel 2000», som utkommer ett år senare. [0]
Alltsedan 1917 års översättning har många bibelöversättningar präglats av bibelkritikens teori att bl.a. Första Mosebok inte är en enhetlig komposition utan ett lappverk av delvis oförenliga dokument och tankegångar. BK:s översättning kommer i ännu högre grad än 1917 års översättning att präglas av denna bibelkritiska utgångspunkt (se nedan). [2]
Enligt Svenska Folkbibeln finns det ingen saklig grund för denna bibelkritikens utgångspunkt. Den är inte en följd av ett noggrant studium av texten. Den beror i stället på ett aprioriskt avvisande av Bibelns uppgifter om en särskild gudomlig uppenbarelse genom utvalda profeter, dvs att dessa profeter, vilket texten hävdar, har styrts av en övernaturlig makt (Gud) när de predikade och skrev ner Guds tankar om människan, historien, frälsningen, framtiden m.m. För s.k. modern vetenskap, som inte kan räkna med annat än inomvärldslig kausalitet, måste man försöka förklara Bibelns innehåll utifrån tankar som ligger i tiden, föreställningar som mänskligt sett finns inom räckhåll. Profetior kan bara tänkas innehålla sådant som en människa rimligtvis kan säga utan gudomlig uppenbarelse. Denna s.k. vetenskapliga utgångspunkt leder till att bibelböckerna måste ha haft flera källor från olika tider och att t.ex. messianska profetior måste antas syfta på sådant som ligger inom författarens synkrets. Därmed avvisas Nya testamentets tolkning av de messianska profetiorna som varande en inläsning av något som ursprungligen inte var avsett. [3]
Det remarkabla med Svenska Folkbibelns översättning är att den låter bibelböckerna träda fram så som de föreligger, dvs med alla sina övernaturliga profetior och som kompositionella enheter. Vi menar att den som inte kan tro på Bibelns anspråk och märkliga framställning får ge uttryck för sin skepticism någon annanstans än i själva översättningen. Anser man att Bibelns undervisning delvis är omöjlig, och det är den ju ofta för det mänskliga förnuftet, skall den ändå i all sin »omöjlighet» presenteras utan förvanskningar. [4]
Bibeln börjar med en mäktig skildring av världens skapelse, 1 Mos. 1:1-2:3. I likhet med bibelkritiken ser BK denna text som beroende av andra främreorientaliska skapelseberättelser. Därför översätter BK 1:2b: »och en gudsvind svepte fram över vattnet». Svenska Folkbibeln (SFB) översätter: »Och Guds Ande svävade över vattnet.» [6]
Det är mycket onaturligt att översätta det hebreiska uttrycket ruach Elohim annorlunda än »Guds Ande», i synnerhet i ett sammanhang där Gud ensam är den som skapar och agerar. BK hänvisar också i en not till »sammanhanget» men avser då uppenbarligen främreorientaliska skapelsemyter som man tror GT är beroende av. Något bibliskt sammanhang med betydelsen »gudsvind» kan man inte hänvisa till. BK:s översättning »gudsvind» rycker loss texten från det bibliska sammanhanget och försöker skapa en koppling till en mytologisk tankevärld som man tror Bibelns skapelseberättelse kan vara beroende av. [7]
Poängen med vers 2 är uppenbarligen att Gud har full kontroll över sin skapelse från första stund, också när »jorden var öde och tom, och mörker var över djupet». [8]
Gång på gång upprepar skapelseberättelsen uttrycket »efter deras slag», tre gånger om växtriket och sju gånger om djurriket. SFB är noga med att låta grundtextens egen betoning av skapelsens uppdelning i olika »slag» få komma fram. Vi översätter inte det hebreiska ordet min med »art», eftersom det moderna artbegreppet är för snävt. [10]
Gud skapar redan från början olika slags djur som hunddjur, kattdjur, ödledjur etc. med en enorm genetisk kapacitet, så att en rad olika typer (»arter») av hunddjur och kattdjur senare kan specialiseras (utvecklas) ur de skapade huvudkategorierna. BK behåller översättningen »art» och översätter lite friare »olika arter av», i 1:25 bara en gång fastän grundtexten där upprepar »efter deras slag» tre gånger. [11]
Så här skriver BK i en not till 2:4: [13]
Här börjar en andra skapelseberättelse, ursprungligen utan samband med den föregående. I Moseböckerna har olika traditioner flätats samman eller fogats till varandra. Den första skapelseberättelsen räknas till det skikt av traditioner som brukar kallas det prästerliga (P). Den handlar om hur hela världen skapas. Den andra skapelseberättelsen tillhör det s.k. jahvistiska skiktet (J), som troligen är äldre, och handlar framför allt om hur människan blir till. Från Israels omvärld känner vi skapelseberättelser som inleds på ett sätt som påminner om 2:4ff.: de börjar med att ge exempel på vad som ännu inte fanns före skapelsen. [14]
BK:s not är en bra sammanfattning av gammal, bibelkritisk skåpmat och ger uttryck för en uppfattning som är helt oförenlig med den föreliggande textens egen komposition och innebörd. [15]
BK klyver 2:4 mitt itu och för första delen (2:4a) till den s.k. första skapelseberättelsen (P) och den andra delen (2:4b) till den s.k. andra skapelseberättelsen (J). Men så kan man inte misshandla grundtexten. 2:4 är en kiastiskt uppbyggd enhet, som omöjligen kan uppdelas på två skapelseberättelser från skilda tider. SFB översätter i nära anslutning till grundtexten: »Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, då när HERREN Gud hade gjort jord och himmel.» Denna inledande mening till avsnittet (2:4-4:26) är uppbyggd enligt mönstret a-b-c-c-b-a, alltså a. himlens, b. jordens, c. skapats, c. gjort, b. jord, a. himmel. [16]
Orden »himlen och jorden» anknyter till 1:1-2:3, den mäktiga skildringen av världens skapelse. Resten av Första Moseboken är indelad i tio toledoth, tio fortsättningshistorier, som ger viktig information om förhållandet mellan Gud och människorna efter världens skapelse. I början av den första fortsättningshistorien »zoomar» texten in människan och ger ytterligare detaljer om människans skapelse och hennes uppgift och handlande i Edens lustgård. [17]
En rätt översättning av 2:4 och ökad insikt i Första Moseboks uppbyggnad visar vilken otjänst bibelkritikens källuppdelning har gjort bibelläsaren. Att tala om en andra skapelseberättelse vittnar om bristande insikt i textens egen uppbyggnad och innebörd. [18]
Kanske något också borde sägas om 2:19. Bibelkritiken brukar uppfatta denna vers så, att här skulle påstås att djuren skapades efter mannens skapelse, dvs i strid med kap.1. Men grundtextens inledande ord wajjitser »formade» är inte kronologiskt relaterat till mannens skapelse utan utgör ett ordpar med det följande wajjabe »förde». Versen säger alltså endast att sedan Gud format djuren, förde han dem till mannen. Så här översätter SFB denna vers: [19]
HERREN Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. [20]
Också i 2:2 föreligger en liknande ordparskonstruktion, nämligen wajkal »fullbordade» och wajjishboth »vilade». Därför översätter SFB: [21]
På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort. [22]
Det är intressant att notera att när det gäller 2:2, översätter BK ordparskonstruktionen på samma sätt som SFB. »Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade…» Men inte när det gäller 2:19. Där översätter BK: »Så formade Herren Gud… och förde dem fram till mannen…» [23]
1 Mos.3:15 har kallats för det första evangeliet (protoevangeliet). Så här översätter SFB: [25]
Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen. [26]
Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen. [28]
Om »hennes avkomma» heter det i grundtexten hu = »han, denne». Här utlovas alltså en Frälsare, en person som genom eget lidande skall krossa människans fiende. Men BK ändrar grundtextens »han, denne» till »de» och grundtextens »honom» till »dem». På så vis kommer man ifrån en messiansk profetia, som förutsätter en insikt som människor inte kunde komma fram till på egen hand. SFB skriver i en not till 3:15: [29]
Här ges det första löftet om seger över ormen dvs djävulen (Upp 12:9). Segraren, kvinnans »avkomma», presenteras efterhand närmare, i Första Moseboken som Abrahams, Isaks och Jakobs avkomma, i Psaltaren som både Davids son och Davids Herre, i Jesaja som jungfruns son och telningen från Isais rot, i Mika som den evige som kvinnan skall föda i Betlehem. [30]
Efter syndafallet blir syndens följder alltmer uppenbara. Brodermord, grov hämndlystnad och köttslighet av allehanda slag följer. I 6:1-4 föreligger en text som SFB översätter så här: [32]
När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. Då sade HERREN: »Min Ande skall inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år.» [33]
Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara. [34]
Denna text har bibelkritiken uppfattat som ett exempel på hur mytologiskt material från »utomisraelitiska kulturer och religioner» (BK i not till 6:1-4) kommit in i den bibliska texten. BK översätter därför »Guds söner» med »gudaväsendena» och tänker sig att umgänget mellan gudaväsen och människor gav upphov till »jättar» (v. 4). Men några gudaväsen och jättar finns inte i SFB:s översättning. Hur kommer det sig? Uttrycket »Guds söner» förekommer i Bibeln för individer som står i Guds tjänst, alltså Guds tjänare. De himmelska tjänsteandarna kan därför kallas för »Guds söner» men också människor på jorden. Ledande personer i samhället (kungar, furstar, domare etc) kallas för »Guds söner» (jfr Ps. 82 och Rom. 13), likaså de troende. 1 Mos.6:1-3 framhåller att också de som stod i Guds tjänst handlade köttsligt och förlorade Guds Ande genom sin förvillelse. 6:4 talar inte om några »jättar», utan hebreiskans hannefilim betyder närmast »våldsverkarna, tyrannerna». Det står inte att dessa var följden av de köttsliga äktenskapen utan endast att dessa ryktbara, väldiga män levde vid denna tid och även senare. [35]
När det gäller berättelsen om den stora floden, kommer BK också här in på bibelkritikens källsöndringsteorier. I en not till 7:2f skriver BK: [37]
Motsägelsen mellan anvisningarna här (sju par av alla rena djur) och dem i 6:19f. (ett par av varje art), liksom andra spänningar i skildringen av floden, brukar förklaras med att olika traditioner här har kombinerats till en enda berättelse utan att oförenliga detaljer jämkats samman. Jfr not till 2:4. [38]
Det är märkligt hur gamla källsöndringsteorier kan förblinda så många för textens fantastiska enhetlighet och förunderliga komposition, som på det kraftigaste motsäger källsöndringsteorierna. Precis som vi vid 2:4 visade på versens kiastiska uppbyggnad som omöjliggör varje sönderdelning, så är hela flodberättelsen kiastiskt uppbyggd. Så berättar kap. 6 t.ex. om [39]
Kap. 9 svarar mot detta i omvänd ordning med [40]
f. Förbundet med allt kött, [42]
Att det skulle föreligga en motsägelse mellan 6:19f och 7:2f är så befängt, att det knappast är värt att kommentera. Först kommer den allmänna anvisningen (ett par av varje slag), sedan den specifika när det gäller de rena djuren (sju par), eftersom dessa också skulle tjäna som offerdjur. Hur skulle annars Noa kunna offra till Gud av tacksamhet över räddningen? Sedan de åtta räddade människorna och alla djuren lämnat arken, heter det i 8:20: »Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.» [48]