Kyrkan inför 2000 talet

har varit rubrik över ett antal artiklar, i en serie i Sv Dagbladet under året. Biskopen i Karlstad, Bengt Wadensjö skreven artikel med över­ skriften» Vi lever i mångfaldens tid också trosmässigt» i augusti 99.

Ett citat får belysa hela artikelns innehåll:

Vi lever i mångfaldens tid också trosmässigt. Bibelns budskap tolkas inte entydigt. Med Bibeln som utgångspunkt kan kristna komma fram till olika uppfattningar i fråga om aborter, homosexualitet och andra etiska frågor. Den gemensamma grunden är idag inte åsikterna utan källan. Vi dricker ur samma källa, Bibeln, men från olika sidor och ur olika muggar.

En sak måste man säga om herr biskop Wadensjö; hans sätt att tolka Bibeln får väl betraktas som ett »konstverk».

Nu är det inte åsikterna som är grunden längre! Har någonsin åsikter varit grunden för kyrkans tro? Då kan man se hela reformationen och den kamp de lutherska fäderna utkämpade som en kamp för åsikter. Var det endast åsikterna som gick isär mellan de lutherska och de katolska teologerna? Dog martyrerna endast av det skälet att de hade en annan åsikt än domarna och bödlarna? Har kyrkans verksamhet verkligen varit en åsikternas saluföring, ungefär av samma vikt som de politiska partiernas olika åsikter? Då skulle det betyda att i och med millennie­skiftet skulle en tyngdpunktsförskjutning äga rum, nu är det källan som ska vara grunden, men hos denna källa, finns det en stor skada. Beroen­de på var man befinner sig vid den, har vattnet olika kvalitet. (Jfr Jak 3:11-12)

Det får väl anses som en katastrof för kyrkan, som lärt om Bibeln att den är Guds ofelbara Ord och rättesnöre för allt andligt liv, att denna Bibel är behäftad med detta handikapp?

Gemensam »andakt»

I Sv. Dagbladet den 11 okt 99 stod att läsa om en gemensam »andakt» mellan en muslim, en jude och kyrkoherden i Svenska kyrkans försam­ling i Lidingö. Ja vad är det som hindrar? Den muslimske imamen kun­de endast konstatera att det var en bra lokal att mötas i, varken moske, synagoga eller kyrka. Tydligen är det då endast symbolerna och bilderna i de olika lokalerna, som skiljer religionerna åt vid det synkretistiska utövandet av »andakter»?

När evangeliet är borta är det helt naturligt att resultatet blir en total sammanblandning och likriktning av religionerna. Då är man överens med det mänskliga förnuftet, som tycker att det är fint med stor enhet och gemenskap över alla gränser. Mot sig har man den levande Gudens eget Heliga Ord och befallning till sina trogna: »Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut». (Matt 28:19–20)

AS

Den katolsk-lutherska enhetsdeklarationen om rättfärdiggörelseläran

I ca 30 år har det förekommit en dialog mellan den lutherska och den romersk-katolska kyrkan, med målet att uppnå enighet i rättfärdig­görelseläran. Därför betraktades det som en unik händelse kyrkohisto­riskt sett då »Gemensamhetsdeklarationen om rättfärdiggörelsen» un­dertecknades den 31 okt i år i Augsburg, Tyskland. Varken tid eller plats var en tillfällighet. Båda är förbundna med viktiga händelser i den lutherska reformationen.

Vi ska i senare nummer av tidskriften Biblicum göra en grundligare granskning av denna överenskommelse. Vi vill endast allvarligt varna våra läsare, att inte låta sig luras av det som utåt sett ser ut att vara en enhet. Vad är det som egentligen har hänt? Har verkligen den katolska kyrkan blivit luthersk i frågan om rättfärdiggörelsen? Har den tagit bort sin förbannelsedom i det tridentinska konciliet, över alla dem som lär att »människan blir rättfärdiggjord genom att Kristi rättfårdighet till­ räknas henne, eller genom att synden blir förlåten?» Så vitt vi vet har det inte skett.

Vad som däremot har hänt, är att lutheranerna har fått en helt annan förståelse för rättfärdiggörelsen. I stället för att lägga vikten på den s k forensiska sidan i rättfårdiggörelsen, d v s att rättfärdiggörelsen djupast sett är en frikännelsedom som Gud uttalar över syndaren och som har sin enda grund i Jesu Kristi försoning, har den katolska kyrkan lärt lutheranerna att betrakta rättfärdiggörelsen som något som sker i oss. Det betyder att i den katolska kyrkan innebär rättfärdiggörelsen först och främst den inre förnyelsen som sker i den omvända människan.

Detta är mycket allvarligt. Den kyrka, som bär namn efter den man, som mer än någon annan burit fram i ljuset, Bibelns trösterika lära om människans rättfårdiggörelse inför Gud, är nu i färd med att göra knä­ fall för påvekyrkan! Det faktum att Jesus dog för oss, sammanblandas med det faktum att han också lever i oss. Rättfårdiggörelsen blandas samman med helgelsen. Frälsningens objektiva grund, som är Kristus allena, blandas samman med förnyelsen vilken sker i oss när vi kom­ mer till tro och tar emot den fullbordade frälsningen.

Varför är detta så allvarligt? Först och främst av den anledningen att det strider mot Guds Ord, men också därför att det river ner frälsnings­grunden. Där grunden till min frälsning inte är Kristus allena och det han har gjort för mig, i mitt ställe, utan också den förnyelse som sker i mig efter det att jag har kommit till tro, där blir grunden till min fräls­ning högst osäker. För det som sker i mig, förnyelsen och helgelsen, förblir alltid ofullkomligt i detta livet. Men rättfärdiggörelsen som har skett i Guds hjärta en gång för alla och som har sin grund i Kristi gär­ning allena, är fullkomlig, och kan aldrig vackla. På denna grund allena vilar min frälsning!

Enhetsförklaringen mellan den lutherska och den katolska kyrkan innebär att frälsningsgrunden finns inte endast i Gud, utan också i män­niskan själv. Men därmed är evangeliet ersatt med lagen, och kyrkan har ingen sann tröst att räcka åt fattiga syndare.

EE