Av Lars Gahrn

Säll är den Andans man, vars lystnad inte vaknar
på flärdens salutorg, och som ej heller saknar
all lastbarhetens fröjd, och som ej uppmärksammar
fåfänglighetens sorl, som når hans studiekammar,
men forskar i Guds ord, ja, ordens rätta mening,
symboler, grammatik och allting i förening. [0]

Säll den, som ej blott läst men ävenså förstår det
och villigt tar emot Guds ord så som han får det,
som inte diktar om och vränger innebörden
och läser in en sats, som inte alls tillhör den. [1]

Så var vår döde vän, ty blott salighetsläran
har fängslat Furbergs själ. Han stred för den med äran.
Han forskade med flit om lärans rätta mening
och borttog vår tids ärg och utförde en rening. [2]

Men läran har en grund, och Herrens ord är grunden,
och blott av detta är den rättroende bunden.
Hans fröjd var detta ord. Han gav sig ned i djupet,
fast tanken mången gång har svindlat över stupet.
Men allt kan inte nås, ty liksom mänskobarnen
ej når till havets djup med rev och fiskegarnen,
kan Gud ej utgrundas, men Furbergs flit och tanke
har pejlat allt man kan om viljan och ananke. [3]

Hos honom var det lugnt. Man hörde endast fraset,
när Furberg vände blad och tog förstoringsglaset
att skärskåda en vers och alla ords nyanser
och ordens sammanhang och budskapet, som fanns där.
Ja, månget sammanhang blev så av Furberg funnet,
fast det till följd av år och tröghet var försvunnet. [4]

Ty trögheten är stor att både tro och tänka.
Så var dock ej vår vän. Hans infall tycktes blänka
av glättig livlighet i tanken och i orden
med tanken lik en örn, som överflyger jorden. [5]

För honom var dock blott det kristna arvet viktigt,
och all hans strävan var, att allt skulle bli riktigt.
Och mycket noggrann blev hans bibelöversättning.
En fingranskning har lett till en ordentlig rättning
av okunskap och slarv och vana i förening,
som stundom här och var har grumlat Skriftens mening. [6]

Ett enda är av vikt. Han såg ej sina gudar
i Roms hierarki och mässordning och skrudar
och statskyrkosystem och kyrkofäders skrifter
och vigda kyrkorum och helgonens bedrifter.
Ett enda är av vikt: Vår Frälsares försoning,
som mottages i tro och ensam ger förskoning,
ja, straffrihet av nåd för Jesu skull allena
helt utan mänskligt verk, vad påven än må mena. [7]

Han stod på denna grund, som furan står på hällen,
från sina barndomsår och fram till levnadskvällen.
Som furan stod han rak trots stormens kast och byar,
trots vinterkylans kraft och åskans mörka skyar.
Som furan på ett berg var Furberg säkert rotad.
Han stod där rak och fast och kände sig ej hotad,
men andra kröp ihop och blev till rena krattet,
när tidens stormar röt från vidderna i gattet.
Den furan syntes långt. För seglarna på fjärden
var han ett landmärke att följa under färden. [8]