Av David Kuske. Forts från nr 2/1998.
VII
Ordens egentliga betydelse är den
enkla tydliga betydelsen:
det grammatiska sammanhanget
Ordens användning
Det bästa sättet att bestämma ett ords mening är att ge akt på hur det används i vanligt språkbruk. När man gör det, måste det omedelbara sammanhanget ha företräde, framför det vidare bibliska bruket av ordet ifråga. Ett exempel: ordet såteria betyder vanligtvis i NT »frälsning» i andlig bemärkelse. Men i Apg 27:34 är det ingen tvekan om att Paulus avser en rent fysisk räddning från att drunkna. Här kan inte den vanliga användningen av detta ord i NT bestämma betydelsen av Apg 27:34. Här har det omedelbara sammanhanget företräde framför hur detta ord vanligtvis används i NT. [3]
Det finns ord i Bibeln som har två helt olika betydelser, eller ett antal olika nyanser i sin betydelse. Hur hanterar bibeltolkaren en sådan situation? [4]
Då finns det två grundläggande riktlinjer: [5]
1. Uttolkaren måste studera ordets hela användningsområde. Han får inte på grund av personliga nycker, gå utöver dess vanliga användningssätt. [6]
2. Den exakta betydelsen i varje bibelavsnitt avgörs av det omedelbara sammanhanget, det vill säga, den mening eller nyans som det omedelbara sammanhanget visar att den ursprunglige talaren eller författaren ville bibringa sina ursprungliga läsare eller åhörare. [7]
Ett exempel: När det grekiska ordet dikaios används i ett sammanhang som handlar om helgelsen ger det uttryck för att en människas handlingar överensstämmer med vad Gud förklarar vara ett riktigt handlingssätt (Matt 1:19, Luk 1:6). I ett bibelställe som handlar om rättfärdiggörelsen beskriver detta adjektiv en troende människas status inför Guds domstol – fri från all skuld såsom ett resultat av Kristi återlösningsverk (Gal 3:11). Lägg alltså märke till att detta ord har en viss betydelse i ett sammanhang som talar om helgelsen och en helt annan i ett sammanhang som talar om rättfärdiggörelsen. [8]
Ovanstående exempel är också en bra illustration av att inte alla ställen där ett visst ord förekommer kan betraktas som parallellställen. Skrifttolkaren måste förvissa sig om att han endast behandlar de ställen som parallella där sammanhanget visar att ordet har samma betydelse. [9]
Den bibliska användningen av ett ord har i sin tur företräde framför den utombibliska litteraturens användning av samma ord. Det grekiska verbet baptizo är ett exempel på detta. I grekisk litteratur från före NT:s tid, betyder baptizo att sänka ner under vatten. Det används om fartyg som går under eller om människor som drunknar. Studerar vi ordets användning i NT finner vi att det används i en vidare betydelse, exempelvis att stänka, tvätta, men också att doppa. I följande ställe från Markus, är det kursiverade ordet en översättning av grekiskans baptizo: [10]
Mark 7:3, 4:
Fariseerna liksom alla andra judar äter inte utan att ha tvättat händerna med en handfull vatten. De håller fast vid de äldstes stadgar. Och när de kommer från torget äter de inte utan att först ha tvättat sig. Mycket annat har de också lärt sig att iaktta, som att skölja bägare, kannor och kopparkärl. [12]
Därför är det oförsvarligt att påstå, att baptizein i NT endast kan betyda »sänka ner i», »doppa». Några av Bibelns specialuttryck är hämtade från vardagsspråket bland människor i NT:s samtid. Exempel på sådana ord är »återlösa» (betala priset för att få en fånge fri), »rättfärdiggöra» (en domare förklarar en person för icke skyldig), »synd» (att missa måltavlans öga vid bågskytte), och »överträdelse» (stiga över den förbjudna gränslinjen). I Bibeln har dessa ord fått en mera andlig innebörd, men det är viktigt att komma ihåg den dagliga betydelsen av dessa ord. Ordens innebörd i vardagen förmedlar en enkel och konkret förståelse av ord som för oss alltför ofta har blivit abstrakta termer. [13]
Ta det grekiska ordet apolutrosis som exempel. Bland människorna på NT:s tid betydde detta ord i dagligt tal frisläppandet av en krigsfånge, en slav eller en brottsling, genom att betala lösen för honom. I NT används detta ord oftast i andlig betydelse om en syndares frigörelse från slaveriet under synden, döden och djävulen, genom den lösen Jesus betalade med sin död. I bibelöversättningar får ordet apolutrosis ofta betydelsen »sona, gottgöra». Bibeltolkaren bör emellertid komma ihåg den betydelse ordet hade i dagligt tal på NT:s tid. Om vi föreställer oss själva i den krigsfånges, slavs eller brottslings situation, som blivit friköpt till priset av Jesu blod, kommer vi därigenom att sätta mycket större värde på vad Bibeln uttrycker med detta ord. [14]
Lexikon och konkordanser
För den bibeltolkare som kan läsa Bibeln på grundspråken (hebreiska, grekiska), är lexikonet ett grundläggande verktyg. Det ger ofta ett ords betydelse baserat på hur det används. Ett omfattande lexikon till Nya testamentet, talar till exempel inte endast om hur ett ord används i NT. Det ger också upplysning om hur ordet användes i klassisk grekiska, i Septuaginta, i litterär och icke litterär grekiska på NT:s tid samt i den tidiga kristna litteraturen. Om ett ord har olika betydelser eller nyanser av samma betydelse, ger ett lexikon citat där ordet förekommer i sina olika betydelser. Detta gör det möjligt för uttolkaren att göra oberoende, jämförande studier av ett ords användning. Det hjälper honom vid tolkningen av ett sådant ord i en bibeltext. [16]
Syntax
Det andra viktiga steget vid tolkningen av de bibliska språken är studiet av språkens syntax. Syntax är studiet av ordens förhållande till varandra när de är grammatiskt ordnade i exempelvis satser och meningar. Detta är minst lika viktigt som studiet av enskilda ords betydelse. Orden i Bibeln är ordnade i grupper som består av några få ord till grupper av tusentals ord: fraser eller satser, meningar, stycken, kapitel och böcker. Hur orden är ordnade i sådana grupper bidrar också till vad Gud vill meddela oss genom sitt inspirerade ord. Detta påpekades redan tidigare då det poängterades att ett ords mening, enligt sin användning i det omedelbara sammanhanget, måste vara överordnat den vidare bibliska eller icke-bibliska litteraturens bruk av ordet. [18]
Användningen av grammatikor och kommentarer
Hur mycket skall uttolkaren låta sig påverkas av hur syntaxen i ett visst bibelställe analyseras i en grundlig grammatikbok eller kommentar? När en grammatik eller kommentar förklarar syntaxen på ett visst sätt frestas uttolkaren eller läsaren att uppfatta det som om sista ordet är sagt, eftersom det är slutsatser som en välkänd grammatikexpert eller teolog kommit fram till. Ett språks syntax bestäms emellertid genom bruket, inte av grammatiker eller teologer. När en grammatik eller kommentar talar om syntaxen i en vers utan att basera sin analys på bruket av orden, är det hälsosamt med en smula skepticism. I sådana fall är oftast grammatikerns eller teologens slutsats endast en gissning – visserligen en kvalificerad sådan – men ända bara en gissning och dessutom kanske en gissning som ger uttryck för författarens egen felaktiga teologiska övertygelse. [20]
Därför är det nödvändigt, att bibeltolkaren som studerat de bibliska språken, underhåller sin språkliga förmåga. Endast då kan han bedöma syntaktiska konstruktioner utan att vara helt beroende av en grammatik. Detta påstående är dubbelt viktigt när det gäller kommentarer eftersom kommentarförfattaren ofta endast ger sin egen analys av en vers, utan att referera andra syntaktiska möjligheter. Eller också vill han stapla argument till förmån för sin egen tolkning av ett givet ställe. [21]
Detta är orsaken till att våra pastorer studerar de bibliska språken som ett led i sin utbildning. Det är också orsaken till att en församling bör försäkra sig om att dess pastor har tid varje vecka att själv studera Bibeln på grundspråken. Våra pastorers förmåga att analysera och avgöra vad som är falsk uttolkning och att tolka Bibeln rätt är beroende av deras förmåga och möjlighet att studera Bibeln på grundspråken. [22]
Ibland tillåter syntaxen två möjliga tolkningar
Vad gör bibeltolkaren om det finns två möjliga tolkningar av en vers? Om en av möjligheterna skulle lära något som strider emot en tydlig utsaga på ett annat ställe i Bibeln, måste en sådan syntaktisk möjlighet förkastas. Gud motsäger inte sig själv och han låter inte heller någon av sina inspirerade författare motsäga det som sägs av någon annan biblisk författare. [24]
Om den andra syntaktiska möjligheten å andra sidan inte motsäger något annat i Bibeln, har uttolkaren att avgöra vad som passar bäst in i det omedelbara sammanhanget. Han ska då inte säga att versen har mer än en innebörd, eftersom varje utsaga i Bibeln, såväl som i all annan skriven kommunikation endast har en avsedd innebörd. Det enda undantaget är om sammanhanget gör det klart att författaren eller talaren använder en ordlek. [25]
Genre
Förutom att noggrant studera enskilda ords innebörd och syntax måste uttolkaren också avgöra vilken typ av litteratur det enskilda bibelstället förekommer i. Detta är ytterligare en sak som är avgörande för betydelsen. Exempelvis kan inte poesi i Bibeln, och för övrigt inte i andra litterära verk heller, läsas på samma sätt som en berättelse och vice versa. Den term som används för att beskriva vilken sorts litteratur det är fråga om är genre. Några genrer som vi tydligt finner i Skriften är: apokalyptisk litteratur, poesi, brev, berättelser och profetia-undervisning. [27]
Den apokalyptiska litteraturen kännetecknas av ett fantastiskt bildspråk. Ett exempel på en sådan skrift är Uppenbarelseboken. Där beskrivs Jesus på flera mycket annorlunda och slående sätt från den ena delen av boken till den andra. I 1:16 är han en person som har ett tveeggat svärd i sin mun. I 5:6 är han ett lamm med sju horn och sju ögon. I 19:11 är han en ryttare på en vit häst. Eftersom det finns många fler liknande ställen i Uppenbarelseboken kan läsaren lätt feltolka texten om han inte hela tiden håller i minnet vilken typ av text han läser. [28]
Hebreisk poesi kännetecknas av flera olika typer av parallellism: Den andra delen av en rad (eller den andra raden) förklarar, utlägger eller t.o.m. motsäger det som sägs i den första delen av raden (eller den föregående raden). Breven i NT har (med några undantag) ett bestämt format: inledning, tacksägelse, huvudtemat, hälsning och avslutning. Det är väsentligt att läsaren är medveten om dessa olika strukturer som återfinns i den bibliska poesin och i breven. [29]
Berättelseformen framställer historiska data. Den kan ta formen av lag, historiska förlopp eller biografiska fakta osv. I varje sådant fall får läsaren en rapport om sådant som hände vid en viss tidpunkt, vem som var närvarande, var det hände och varför. Att ta ett stycke ur Bibeln som är en berättelse och ge det en bildlig eller symbolisk innebörd är uppenbarligen inte någon rättmätig tolkning. [30]
Profetia och undervisning innebär att man förklarar andliga sanningar (dogmer). Profeterna, apostlarna och evangelisterna förkunnar Guds vilja, utlägger och tillämpar den. De förkunnar Guds dom över syndaren likaväl som Guds förlåtande nåd så som den uppenbarar sig i hur han utför sin frälsningsplan. De förkunnar Guds övergripande omsorg om världen och i synnerhet om sina troende barn. De inbjuder och uppmanar människor att omfatta och hålla sig till Guds nåd genom tron. [31]
Somliga vill tolka några av de profetiska och undervisande texterna i Bibeln som om de vore poesi eller bildspråk. Vanligtvis gör man det för att det inte ska komma fram att Bibelns läror framställs med gudomlig auktoritet. Det är helt uppenbart en oriktig tolkning att vid något enda tillfälle ändra genren i ett bibelställe. Särskilt osakligt blir det när man gör det i avsikt att få Gud att säga något som uttolkaren vill att han ska säga i stället för att lyfta fram vad Gud själv verkligen säger. [32]
Ett avsnitt i Bibeln innehåller inte alltid endast en genre eller litterär stil. I en bok, ett kapitel eller en del av ett kapitel kan det finnas en kombination av två eller flera genrer. Det är helt naturligt att profetia och undervisning löper som en röd tråd genom hela Skriften eftersom huvudsyftet med Bibeln är att undervisa om den enda vägen till frälsning genom Kristus. Det är också helt naturligt att stora delar av Bibeln utgörs av berättelser. Detta beror på att Gud utförde sin frälsningsplan under historiens gång i denna världen genom att styra händelserna så att de tjänar hans nådiga syfte. [33]
Hur avgör man då vilken genre ett avsnitt tillhör? Jo, på samma sätt som man avgör genren i all annan litteratur. Genren bestäms av det omedelbara sammanhanget eller av klara indikationer på något annat ställe i den text man studerar. [34]
I Bibeln är det ibland sammanhanget som anger vilken genre ett textavsnitt tillhör. Första Mosebok är indelad i toledoter (berättelser). Därmed är det alldeles klart avgjort i själva boken att dess genre är berättande, inte poetisk. Psaltarpsalmernas uppbyggnad och struktur, t.ex. Ps 23, visar tydligt att det här är fråga om poesi. Profeterna (Jeremia 1:17, Hosea 1:1) presenterar sina skrifter som profetia och undervisning. I inledningsorden till Apostlagärningarna säger Lukas att hans evangelium är en berättelse. Paulus och Petrus identifierar sina skrifter som brev (Kol 4:16, 2 Petr 3:1). Johannes slutligen identifierar i inledningsverserna till Uppenbarelseboken denna bok som en apokalyptisk skrift. [35]
Det finns också referenser på olika ställen i Skriften som hjälper oss att identifiera eller bekräfta vilken genre andra delar av Skriften tillhör. Här följer några sådana exempel från de första kapitlen i Apostlagärningarna: Apg 1:20 identifierar Ps 69 som poesi, Apg 2:16 identifierar Joel 1:28-32 som profetia-undervisning och i Apg 7 identifierar Stefanus många händelser i GT som historia. [36]
Vilken genre ett textavsnitt i Bibeln tillhör måste avgöras på ett av dessa två sätt: antingen av det omedelbara sammanhanget eller av något klart vittnesbörd på något annat ställe i Skriften. Det får inte avgöras subjektivt i avsikt att få det att passa in i ett på förhand uppgjort mönster. Detta sker bland dem som har tagit parti för historisk-kritisk metod när de klassificerar nästan allting i Nya testamentet som en genre, nämligen urkyrkans kerygma. (Detta uttryck förklaras närmare när vi kommer till kapitel 10.) [37]
Skriften lämnar inte uttolkaren i tvivelsmål om vilka genrer de olika bibeltexterna tillhör. De som väljer att bortse från detta faktum, eller att ändra Skriftens egen identifiering av olika texters genretillhörighet gör så endast med det syftet att de skall kunna förneka eller förändra ett bibelställes enkla och klara innebörd. [38]