Av Ingemar Furberg
Svenska Lutherska Evangeliföreningens styrelse tillsatte för ett år sedan en arbetsgrupp med uppgiften att granska SFB:s översättning av Nya testamentet. Vid sitt senaste sammanträde konstaterade styrelsen med tacksamhet, att arbetsgruppen, bestående av teol. dr Sven-Olav Back, arbetsgruppens ordförande och sekreterare, teol. dr Leif Erikson, pastor Tomas Klemets, Evangeliföreningens ordförande, pastor Boris Sandberg och konsultlärare Ola Österbacka, hade gjort ett mycket grundligt arbete och noterade gruppens utlåtande för kännedom. Styrelsen beslöt också att i föreningens huvudorgan Sändebudet publicera utlåtandets sammanfattande omdöme och i samband därmed meddela, att utlåtandet i sin helhet kan beställas av den som är intresserad av det. [0]
Den kritik av översättningen som där framförs tas här upp till behandling. [1]
Klippan är inte människan Petrus utan Petrus bekännelse
Under rubrik 2. »Allmänt och formellt» framföres denna kritik: »Matt 16:18 (den andra noten) har en konfessionell och indirekt polemisk färgning.» [3]
Den som läser de båda noterna till versen får veta att Jesus här använder sig av en ordlek, Petros /namnet Petrus/ och »petra», som betyder klippa. Frågan är då vad »petra» refererar till? Petrus (»Petros») är maskulinum under det att »petra» är femininum. Petrus är inte klippan. Klippan, grunden, är Petri bekännelse. [4]
I sitt förord till Odebergs översättning av »De fyra evangelierna och Apostlagärningarna» kommenterar docent Rune Söderlund dennes översättning av Matt 16:18. »På flera ställen i Gamla testamentet talas det om Gud som en klippa, ja, han sägs i Ps. 18:32 vara den enda klippan. Även i Matt 16:18 bör den gammaltestamentliga bakgrunden observeras. Den klippa som det handlar om, är även här Gud själv och den gudomliga uppenbarelsen. ’Kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himmelen’ (v. 17). När Petrus gör sig till talesman för människotankar, kallas han i stället Satan» (v. 23). [5]
Att NT 81 ger en utläggning av denna vers, en utläggning, som är byggd på Petrus person, kan väl inte innebära att det är förbjudet att ge en annan förklaring, som är byggd på en korrekt återgivning av texten. Kan hela arbetsgruppen på fullt allvar mena att en not, som endast sätter in texten i sitt närmaste sammanhang, har en »konfessionell och indirekt polemisk färgning»? [6]
Denna text ger oss anledning att citera vad kyrkofadern Augustinus skriver i sin bok Retractiones, i vilken han återtar (»retracto)» tidigare yttranden: »I den boken (dvs i en tidigare bok) har jag påstått om aposteln Petrus att kyrkan var grundad på Petrus liksom på klippan, en mening som även många omfattar. Men jag vet att jag längre fram ofta tolkade detta ställe på det sättet, att Kristus själv, som Petrus bekände, skall uppfattas som klippan… Ty han fick inte veta: ’Du är klippan’, utan: ’Du är Petrus’. Klippan är Kristus, och eftersom Petrus bekände honom såsom hela kyrkan bekänner honom, blev han kallad Petrus. Nu kan läsaren välja den mest sannolika av dessa två uppfattningar» (Retractiones I, 212, Migne, Patrology, L. S. 32, 618). [7]
Översättningen av änglarnas lovsång (Luk 2:14)
Under rubriken 4. Textkritik anförs följande: [9]
Luk 2:14 »En textkritisk granskning ger vid handen att Lukas i 2:14 högst sannolikt skrev ’ära i höjden åt Gud och på jorden frid ’en anthråpois eudokias’, bland välbehagets människor. Det är denna text som ligger bakom t.ex. NT 81: ’åt dem som han har utvalt’. I stället översätter NT 96 en annan text (läsart): ’en anthråpois eudokia’ – något som Lukas så gott som säkert inte skrev.» [10]
Först skall då sägas att NT 96 utgår från samma grekiska text som 1917 års Bibel och NT 81 har. Redan i Tischendorfs utgåva av Novum Testamentum Graece (1896) är den genitiva varianten (»eudokias») införd i texten och den nominativa (»eudokia») förd till den textkritiska apparaten. Denna läsart har alltså varit väl känd av översättarna, men den har inte alltid medfört en ny översättning. Back hävdar emellertid mycket bestämt att genitiven inte kan uttrycka ett universellt perspektiv och att jordens människor inte är föremål för Guds välbehag (frälsning). [11]
Metzger är inte lika säker på sin sak. Han uttrycker sig mycket försiktigt i detta fall: »Översättningen tycks bli (’seems to be’) att frid vilar på dem som Gud har utvalt efter sitt goda behag» (A Textual Commentary on The Greek New Testament, s. 133). Prof E. Stave utgår även från den »text som gillas av de bästa textkritici», och han ställer då den frågan: »Är det bara vissa människor som blir föremål för Guds välbehag?» Frågan visar att han arbetar utifrån den genitiva textvarianten. Detta hindrar honom dock inte från att besvara frågan med ett klart nej och förklara, att det här talas om »människor (jorden) som vederfares Guds välbehag (frälsning)» (Tidskriften Bibelforskaren 1908, s. 123). Han uppfattar inte genitiven som en genetivus qualitatis, så att endast vissa kvalificerade, vissa särskilt utvalda, får glädja sig. Det är jordens människor som bli föremål för Guds välbehag. [12]
Denna text måste naturligtvis ställas in i sitt sammanhang. I v. 10 bär ängeln bud till herdarna om en stor glädje, en glädje inte bara för någon enskild person eller några få utvalda, utan för hela folket». Guds löften till Israel gäller allt folket, »ty i dag har Frälsaren, Messias, Herren blivit född åt er.» Den himmelska änglahären (v. 14) inskränker inte omfattningen av detta budskap om frid och frälsning till »dem som han har utvalt (NT 81). Den utvidgar i stället omfattningen av denna frälsning till att gälla jordens människor, för vilka frid förkunnas, en frid som kommer från Guds goda behag till människor. Översättningen bör därför bli denna: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden till människor hans välbehag», dvs det är »jordens» människor som är föremål för Guds välbehag. I NT 96 bör kommatecknet efter »jorden» strykas och så även noten. [13]
Nu har denna nyöversättning »fred på jorden åt dem som han har utvalt» fått ett stöd i Qumransektens uttryck »välbehagets söner». Esseerna betraktade sig som Guds utvalda. I Qumran lärde de: »Ingen skall hjälpa ett djur som föder på sabbaten, och faller det i en brunn, skall man inte dra upp det på sabbaten (Damaskusskriften 11:13-15). I esseernas församlingsregel heter det: »Ni skall älska ljusets söner och hata mörkrets söner» (Disciplinrullen I, 9-11, IX, 16). Denna framställning kastar ljus över Jesu ord: »Ni har hört att det är sagt: ’Du skall älska din nästa och hata din ovän’ .» Esseerna var klart medvetna om att de var unika, överlägsna alla andra, genom sin stränga lydnad mot den judaistiska lagen. [14]
Frågan blir till sist om vi skall översätta änglarnas julsång utifrån det sammanhang, i vilket den står inställd eller utifrån esseernas förståelse av uttrycket »välbehagets söner». Prof. Birger Gerhardsson skriver härom: »I vårt sammanhang är detta uttryck säkert inte lika snävt fattat som i Qumrantexterna (glädjen är ju till för ’hela /egendomsfolket/’, v. 10).» Inte desto mindre tillfogar han: »Men en avgränsning ligger ofrånkomligen i uttrycket (v. 14).» Gerhardsson tolkar alltså änglarnas julsång utifrån esseernas förståelse av uttrycket »välbehagets söner», inte utifrån det textsammanhang julevangeliet ger. [15]
Människosonen är i himlen även under sitt jordeliv
Joh 3:13 »Det är inte heller sannolikt att Johannes i 3:13 skrev orden ’som är i himlen’; de saknas i de äldsta och bästa handskrifterna. Också här ligger en tvivelaktig textkritisk bedömning bakom NT 96.» [17]
När Back skriver »också här ligger en tvivelaktig textkritisk bedömning bakom NT 96» och därvid anger att denna text »som är i himlen» saknas i de äldsta och bästa handskrifterna», då måste naturligtvis en sådan framställning »gå hem» hos den som inte känner till hur de nytestamentliga skrifternas text fastställs. Att dessa ord saknas i »de äldsta och bästa handskrifterna» räcker inte alltid. Så har t.ex. The New English Bible (1970) den längre texten »som är i himlen» (»whose home is in heaven») och så är också fallet med Jerusalembibeln 1966. NT 81 har också känt sig föranlåten att införa denna längre text i notapparaten, vilket också det enligt Back måste vara »en tvivelaktig textkritisk bedömning». Men hade NT 81 1iksom Back ansett skrivningen »som är i himlen» helt tvivelaktig textkritiskt bedömd, då hade den naturligtvis inte infört denna läsart i en not. [18]
I tidskriften Wisconsin Lutheran Quarterly 2 (1996) s. 140f tar prof. John F. Brug upp detta aktuella problem till behandling: Han ställer den frågan: »Påstod Jesus att han var i himlen redan när han talade till Nikodemus? Brug börjar då med att undersöka textmaterialet och skriver: »Den senaste editionen av United Bible Society utelämnar orden »som är i himlen», men starka skäl kan anföras som talar för den längre läsningen. Utelämnandet av den i UBS:s text tycks vara ett exempel på redaktörernas benägenhet att föredra Sinaiticus och Vaticanus. Läsningen ’som är i himlen’ finns i nära nog alla översättningar och i majoriteten av citat hämtade från de tidiga kyrkofäderna. En objektiv värdering av textmaterialet stöder den längre läsningen.» [19]
Brug anför vidare: »Den längre läsningen är helt klart svårare att gripa för det mänskliga förnuftet. Det är lätt att förstå, varför en skrivare kan utelämna den. Däremot är det svårt att tänka sig att någon skulle tillägga den. Svårigheten med den längre läsningen ’som är i himlen’ förklarar alla tre varianterna till v. 13, dvs utelämnandet av dessa ord ’som är i himlen’ och textändringen ’den som var i himlen’ (se 1917 års Bibel) och ’den som kommer (är) från himlen’. Dessa tre läsningar kan förstås som försök att avlägsna svårigheten.» Brug avslutar också med att fastslå att »denna läsning ’som är i himlen’, är helt i överensstämmelse med Johannes teologi» (Joh 1:18). Till Joh 1:18 lägger Abbott i sitt arbete Johanneisk grammatik (Johannine Grammar, s. 353) Joh 12:26 och 17:24. [20]
Här skall också nämnas att Metzger i A Textual Commentary on The Greek New Testament, 1971, omnämner att flertalet i textkommittén »uppfattade dessa ord som en närmare förklaring, som återspeglade en senare kristologisk utveckling.» Men en sådan bedömning är endast byggd på en rent subjektiv bedömning. Om arbetet med NT:s text påverkas av lösa antaganden angående det kristologiska dogmats utveckling, då står textkritiken inte längre i saklighetens tjänst. [21]
NT 96:s not är också missvisande, menar Back, när »de äldsta och bästa handskrifterna till Joh 7:53-8:11 rätt och slätt kallas ’vissa handskrifter’. Att i stort sett samma handskrifter i Joh 7:53 benämns »de äldsta handskrifterna» borde då Back berömma. Men i stället uppfattar han vår textkritiska bedömning som tvivelaktig. När vi i noterna anger en alternativ handskrift, skriver vi vanligtvis endast »vissa handskrifter» eller »andra handskrifter». Det skulle föra för långt att i en not närmare förklara varför den eller den varianten har använts. [22]
Arbetsgruppen riktar anmärkningar mot NT 81
Under rubriken 5.1. Översättning, inledande anmärkningar säger arbetsgruppen bland annat: [24]
»Sedan tidigare har vi tillgång till en rad översättningar av Nya testamentet till svenska: den gamla Kyrkobibeln av år 1917, Hedegårds och Giertz’ översättningar samt NT 81. Rent allmänt kan det konstateras a/ att dessa översättningar i sak väsentligen överensstämmer med varandra och b/ att de alla är behäftade med större eller mindre brister. Särskilt har NT 81 kritiserats för att använda skrivningen ’gud’ när det gäller Jesus och att man kan få uppfattningen att rättfärdiggörelsen beror på människans tro. I sådana fall är NT 96 pålitligare.» [25]
Till detta stycke har Back bifogat en reservation. I stället för ovanstående skrivning förbinder Back NT 81 med »den gamla Kyrkobibeln av år 1917, Hedegårds och Giertz’ översättningar». Den kritik som arbetsgruppen här framför mot NT 81, avvisar Back i en bifogad reservation med orden: »Bristerna beror bl.a. på att även fackmän kan fela. Det har de emellertid inte gjort till den grad, att de skulle ha vanställt Nya testamentet.» [26]
Vi ställs här inför frågan om främst hela arbetsgruppen eller gruppens sekreterare skall ställas till ansvar för den framställning som ges. Då detta inte kan avgöras av mig utan närmare undersökning har jag föredragit att göra Back ansvarig för de alternativa översättningar som ges. Back är ju den främste språkmannen bland gruppens ledamöter, och han är den som har sysslat med översättningsfrågor tidigare. Reservationen visar, att han numera – till skillnad från de andra ledamöterna – har en positiv inställning till NT 81, och att denna positiva inställning har färgat arbetsgruppens granskning av NT 81. [27]
Att Gud skrives med liten bokstav, när Jesus Kristus åsyftas, hindrar inte Back från att framhäva att »ett studium av ovan nämnda översättningar ändå försätter läsaren i god kontakt med Nya testamentets budskap.» Att Back tidigare inte har satt NT 81 på samma plats som tidigare översättningar, framgår av vad han skrev i Kyrkpressen 46/1981: »Bibelkommissionens princip är denna: När ’theós’ (Gud) syftar på Jesus skall liten begynnelsebokstav användas. Detta beror på att Jesus enligt BK är en gud av lägre rang än Gud Fader. Att denna princip har följts framgår även av de förklarande noterna. Kritik av Bibelkommissionen är på denna punkt inte godtycklig eller obefogad. Den bygger på fakta. [28]
Dessutom kan det påpekas att jag s.a.s. sitter med facit i handen. På direkta frågor av mig och en av mina studiekamrater (den 12 okt. i Dekanhuset i Uppsala), svarade nämligen en av Bibelkommissionens professorer att läran om treenigheten inte finns i NT. Samme professor påstod vidare, att Jesus är ’den sanne guden’ men att det är en tolkningsfråga om han är av samma väsen som Fadern! Det kan inte råda någon större tvekan om hur Bibelkommissionen tolkar. Avsikten med min artikel (här syftas på en tidigare art. av Back i Kyrkpressen 43/1981) var inte endast att kritisera Bibelkommissionens felaktiga och inkonsekventa ’ortografi’ (stavningssätt). Poängen var att visa att Jehovas Vittnens och Bibelkommissionens svansar är ihopbundna (av Arius(/som förnekade Jesu gudom/, fastän huvudena pekar åt olika håll. I Kyrkpressen gick poängen tyvärr förlorad, eftersom artikeln klippts sönder.» /Slut med citat/. [29]
Sven-Olav Backs kritik av NT 81 omnämndes sedan i Tidskriften Biblicum 6/1981. Att Back har ändrat åsikt beror på att han numera står som företrädare för den bibelkritiska teologin. Arbetsgruppens kritik av NT 81 tillbakavisas alltså av Back med hänvisning till att NT 81 »inte felat till den grad, att de skulle ha vanställt Nya testamentet.» NT 81:s översättning »rättfärdiggjord på grund av tron ses inte heller av honom som en felaktig översättning av rättfärdiggörelsens artikel, trots att rättfärdiggörelsen i stor klarhet är knuten till Kristi återlösningsverk (Rom 3:24f). [30]
Apostlarna tillbad Jesus medan andra tvivlade
Under rubriken 5:3. Möjliga lösningar [32]
»På en rad ställen ger NT 96 lösningar som kan betraktas som möjliga», heter det. Så sägs vara fallet vid nedanstående tillfällen: [33]
Matt 28:17 »Och när de (dvs ’de elva’) såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade (NT 96) – men några tvivlade» (NT 81). [34]
De grekiska orden »hoi de» anger subjektsväxling. Så t.ex. i Matt 26:67: »Och de spottade honom i ansiktet och slog honom med knytnävarna men andra (»hoi dé») gav honom piskrapp. Så översätter New International Version. På samma sätt uppfattar Blass/Debrunner/Funk »hoi de» i Matt 28:17 som subjektsväxling, »but others», »men andra». Rimligtvis måste då också här avses några andra än hela den grupp av elva lärjungar som är subjekt i den föregående satsen. Men här översätter NT 81 liksom New International Version, att några (dvs av apostlarna) tvivlade. [35]
Angående översättningen av denna vers skriver H. Sahlin i sin recension av NT 81 i Svensk Exegetisk Årsbok 1984, s. 74ff, att »läsaren här måste få den uppfattningen att några av de elva lärjungarna, som det här gäller, visserligen tvivlade på att det var Jesus de såg men trots detta hyllade honom, vilket knappast kan vara vad evangelisten menat.» Vi har inte heller några uppgifter i Nya testamentet, att några av apostlarna, som var av Jesus utvalda som vittnen till hans uppståndelse, skulle ha tvivlat på den. På pingstdagen »trädde Petrus fram tillsammans med de elva och tog till orda» (Apg 2:14), och då sade han bl.a. detta i sin predikan: »Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi (dvs apostlar) är alla vittnen» (se Apg 1:4, 8). [36]
Så och inte då skall Israel bli frälst
Rom 11:26 »Och det är så hela Israel skall bli frälst» (NT 96) – »Men då skall hela Israel bli frälst» (NT 81). [38]
Se härtill Bauers lexikon som säger att »så» (»houtås») här står i relation till det följande »såsom» (»kathås») /det är skrivet/ och anger som parallellställe Luk 24:24: »så som» /kvinnorna hade sagt/. Lexika omnämner inte att det grekiska ordet »houtås» kan ha en temporal innebörd av »då» eller »sedan». I 1 Kor 11:28 kan inte heller det grekiska ordet »houtås» översättas med »sedan», något som NT 81 gör: »Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta av brödet och dricka bägaren.» Översättningen bör i stället bli denna… »och så äta av brödet och dricka av bägaren», och så dvs såsom en som har prövat sig själv. [39]
Jesus steg ner till jorden och ej till underjorden
Ef 4:9. »Men detta ord ’han steg upp’ vad betyder det, om inte att han också stigit ner till jorden» (NT 96) – »… stigit ner i underjorden» (NT 81). [41]
Innebörden måste här vara inte Kristi nedstigande till underjorden utan hans ankomst till jorden, den i förhållande till himlen låga jorden. Eftertänksamt ställer aposteln frågan: »Men detta ord ’han steg upp’, vad betyder det, om inte att han också stigit ner till jorden.» I Ef 4:7-11 inskärper aposteln att Kristi nedstigande, hans människoblivande och förnedring är förutsättningen för hans utdelande av gåvor, att han gav apostlar… Det är svårt att beteckna NT 81:s nyöversättning som »möjlig lösning». Den not som ges till textstället värderar NT 81 självt inte heller högre än att man benämner den som »kanske en antydan». [42]
Vi återger andliga ting med andliga ord
I Kor 2:13 »Vi återger andliga ting med andliga ord (NT 96) – »Vi har att tyda andliga ting för andliga människor» (1917 års övers.) [44]
Omedelbart förut har Paulus sagt: »Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som ’Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord. Att »andliga ord» (’pneumatikois’) bör förstås mot bakgrund av »ord» (’logois’) som mänsklig visdom lär» och inte föras samman med »andliga människor» är helt uppenbart. Först i v. 15 är »andlig» (»pneumatikos») personligt fattat. NT 81 ger också den rätta översättningen: »Vi tolkar andliga ting med Andens hjälp» (här hade det dock varit mera texttroget att skriva »med Andens ord»). Denna avgjort riktigare översättning har vi i Bibelkommissionens översättning 1912: »Vi tyder andliga ting med andliga ord» och i New International Version (»expressing spiritual truths in spiritual words»), där man dock i not ger en alternativ översättning: »Vi tyder andliga ting för andliga människor». [45]
Hela Skriften är utandad av Gud
2 Tim 3:16 »Hela Skriften är utandad av Gud (NT 96) – »All skrift, som är ingiven av Gud…» (KB 1917). [47]
1917 års översättning är felaktig. Eftersom det i föregående vers talas om »de heliga Skrifterna» måste »pasa grafä» återges med »hela Skriften» eller som NT 81 gör: »varje bok i Skriften». Back medger också att NT 96 års översättning är »sakligt motiverad». [48]
Den Mindre i himmelriket är Jesus
»Bland de möjliga lösningarna finns också sådana som väl formellt är möjliga, men ändå synes vara osannolika». Exempel härpå är: Matt 11:11 och parallellstället Luk 7:28: »… den Mindre» (NT 96). [50]
NT 96 översätter: »Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen, men den Mindre», den yngre /dvs Jesus/, »i himmelriket är större än han.» Back förordar tydligen översättningen »den minste i himmelriket». Om denna översättning säger prof. Oscar Cullmann i sitt arbete Die Christologie des Neunen Testaments, 1958, s. 23, att »den helt säkert är oriktig. Jag översätter i stället med Fr. Dibelius och de äldre kyrkofäderna enligt grammatiken (grek. »ho mikroteros» betyder ordagrant »den mindre») på följande sätt: »Den som är den Mindre i himmelriket (dvs Jesus) är större än han (dvs Johannes Döparen). [51]
Denna översättning finns hos Hieronymus (PL 26, sp. 74 A, hos Origenes (PG 17, sp. 293 B), hos Hilarius (PL 9, sp. 981 A) och hos Chrysostomos (PG 57, sp. 422).» Cullmann sammanfattar: »Om Jesus har ansett sig själv som Messias, är endast denna uppfattning möjlig.» Om den uppfattning som Back betraktar som »osannolik» säger Grundmann att den är »troligare» (»more probably») än andra utläggningar. Han skriver: »Denna förståelse av texten ligger helt i linje med Jesu ord i Matt 12:6: »Här ser du det som är större än templet» (»Theological Dictionary of The New Testament 4, s. 535). Men radikala historisk-kritiska bibelforskare betraktar dessa ord i Matt 12:6 som en produkt av den senare församlingsteologin, och genom att hålla fast vid en felaktig översättning av Matt 11:11 har man undgått en översättning som visar att Jesus själv är medveten om att vara Messias. Att Jesus står som »det som är större», dvs i neutrum också i Matt 11:9 och 12:41f, går på dessa ställen inte tillbaka på ett verkligt neutrum, utan på Messias. Därför kan Matt 12:6 helt riktigt översättas. »Här ser ni den som är större än templet.» Om denna utsaga säger Back i sin avhandling att den »synes vara sekundär» (s. 196). [52]
Jesus ägnade sig åt Guds ord
Luk 2:49 »… ägna mig åt det som tillhör min Fader» (NT 96). [54]
Back säger inte hur en rätt översättning skall vara formulerad, men man får väl anta att han menar att den gängse översättningen »i min Faders hus» är den troliga. Men detta uttryck »i min Faders hus» svarar dåligt mot att artikeln står i pluralis (»en tois tou patros»), när den i v. 46 står i singularis: »i templet» (»en tå hierå»). Den översättningen passar även dåligt in i sammanhanget, när det i följande vers heter att Maria och Josef inte förstod vad Jesus menade när han sade att han måste vara i sin Faders hus. Hade Jesus sagt att han måste vara i templet, det heliga stället, då hade detta svar knappast kunnat uppfattas som obegripligt. [55]
Men nu säger Jesus: »Visste ni inte att jag måste ägna mig åt min Faders ord» (’logia’)? Denna översättning är bättre än »ägna sig åt det som tillhör min Fader». Lukas presenterar inte Jesus som en elev hos judiska lärare. Han skriver i stället att Jesus »satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem». Lukas skriver också att »alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar.» När det här talas om frågor och svar, så var det just den pedagogiska metod som de judiska rabbinerna på den tiden använde. Läraren ställde en fråga, kring vilken ett samtal kunde föras. Därefter sammanfattade läraren svaret. Som lärare bland lärarna trädde Jesus fram. Han gav undervisning. Han var medveten om att han »måste ägna sig åt sin Faders ord» (’logia’), åt Guds ord. Angående denna översättning se Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft… 78 (1987) s. 132ff. [56]
Vem är »hans herre»?
Luk 16:8 »Och hans herre…» (NT 96) »Och Herren…» (NT 81). [58]
Back menar att det är osannolikt att uttrycket »hans herre» i Luk 16:8 skulle syfta på förvaltarens herre och att det är denne som »prisar den ohederlige förvaltaren för att ha handlat klokt» (dvs listigt). Det skall enligt Back i stället vara Jesus som lovprisar honom, och när NT 81 ger den översättningen, behöver Back inte argumentera för sin nytolkning av texten. [59]
Men refererar ordet »ho kyrios» verkligen till Jesus? Detta grekiska ord återkommer i v. 3 en gång och i v. 5 två gånger. I alla dessa tre fall är det förvaltarens herre, dvs förvaltarens husbonde, som avses och inte Jesus. Det är Jesus som berättar denna liknelse. Det är han som säger att förvaltarens herre berömde den ohederlige förvaltaren för att denne på ett listigt sätt hade planerat för framtiden och sett om sitt hus. Är det någon som tänker sig att modern forskning måste veta mer än äldre kan här nämnas att vi finner den äldre förståelsen av texten återgiven även i vår tid. Så heter det t.ex. i tidskriften Neotestamentica 24 (1990), att »herren troligen inte» (’probably not’) kan avse Jesus. Tidskriften Revue Biblique 1984, 518-532 påpekar att ordet »herre» (= husbonde) ofta användes om personer inne i Jesu liknelser, så t.ex. i Luk 12:46f, 14:23 och 16:3. »Det är mera underligt (’more strange’) att Jesus skulle ha prisat mannens slughet och list.» Skulle det ha varit Jesus som prisade förvaltaren, måste hans lovprisning i så fall uppfattas som ironi. Men har vi något exempel på att Jesus i sina liknelser brukar ironin? [60]
Påsk, bokstavsrader och församling
Joh 18:28 »… fira påsken» (NT 96) [62]
Se härtill docent Seth Erlandssons grundliga behandling av frågan om Jesu dödsdag i Det står skrivet. Biblicum svarar bibelkommissionen, 1971, s. 63-65. [63]
Gal 4:3 »… världens stadgar» (NT 96) »… de kosmiska makterna» (NT 81) [64]
Är det inte osannolikt att i detta sammanhang – som NT 81 gör – tala om »de kosmiska makterna»? Paulus tänker här på människors förvända uppfattning av lagen. Både judaistiska och hedniska bokstavsrader (v. 9) håller människor i träldom. De hednakristna varnas av aposteln för att gå in under den judiska lagen. Det skulle vara detsamma som att falla ur nåden. I Gal 4:9 passar ordet »bokstavsrader» bättre än människostadgar in i sammanhanget. [65]
1 Kor 14:38 »… är han …inte erkänd» (NT 96) [66]
Back kommenterar: »På samtliga dessa ställen menar vi att NT 81 ger den översättning som ligger närmast till hands. På det sistnämnda stället är ’agnoeítai’ visserligen presens men presens kan åsyfta handlingar i tillkommande tid och en jämförelse med sådana ställen såsom 1 Kor 3:17; Mark 8:38; Upp 22:18-19 ger vid handen att en sådan handling är avsedd.» [67]
När NT 81 översätter »han blir själv inte erkänd», då skall detta ’blir’ enligt Back »syfta på en handling i tillkommande tid», vid apostelns ankomst till Korint? Men aposteln angriper här ett missförhållande som råder i församlingen. I föregående vers säger han: »Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.» Vare sig man översätter blir inte erkänd (av Gud) eller är inte erkänd (av Gud), så är det här fråga om något som gäller här och nu. Aposteln använder sig av en ordlek: »Men om någon inte erkänner (’agnoei’) /detta), erkänns (’agnoeitai’) han inte. Robertssons lexikon säger om denna mening: »Det villkor som här uppställs är av den klass att villkoret antas var en realitet och slutsatsen blir därvid den logiska och naturliga följden av det antagandet (s. 1007). [68]
Jag Är
»Till kategorin ’möjliga, men osannolika’ lösningar kan även räknas somliga av egå eimí med Jag Är») – ett typiskt drag i NT 96 (Mark 14:62; Joh 4:26 etc.)… men t.ex. på de båda förstnämnda ställena säger Jesus knappast något mer än att han är Messias.» [70]
NT 96 översätter: »Översteprästen frågade honom (Jesus) vidare: ’Är du Messias, den Välsignades Son?’ Jesus svarade: ’Jag är’, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.’ Då… sade översteprästen: ’… Ni hörde hädelsen’.» [71]
På Kaifas provocerande fråga – judarna brukade inte kalla Messias den Välsignades Son, dvs Guds Son – svarade Jesus, att han är den gudomlige Frälsare som Daniel hade sett skulle komma på himlens moln (Dan 7:13). Till skillnad från Backs framställning räknar NT 81 med den möjligheten, att Mark 14:62 »kan uppfattas så, att Jesus gör anspråk på Guds namn enligt 2 Mos 3:14: ’Jag är (den jag är’)» och hänvisar därvid till »Joh 4:26 med not». [72]
När Back förklarar att dessa båda ställen »knappast kan säga något mer än att han är Messias», då utgår han från den radikala historisk-kritiska forskningens förutsättning, att Jesus inte kunde ha varit medveten om att han var Guds Son. I sin doktorsavhandling sammanfattar Back vad han i sin forskning har kommit fram till (»conclusions»): »I det material vi har behandlat», säger han, »finns det en rad sabbatsutsagor som är mer eller mindre öppet kristologiska, men dessa utsagor (Luk 6:5 par., Matt 12:8, Matt 12:5-7 /v.6!/) tycks vara sekundära (’seem to be secondary’). Det finns ingen klar kristologi på ytan av det autentiska materialet.» Jesu ord i Matt 12:6: »Här ser ni den som är större än templet» (observera Backs utropstecken) hör alltså enligt honom inte till det autentiska materialet utan har senare införts i evangelierna av den församling som växte fram efter påsk. [73]
De andliga tingen
Rubrik 5:4. Oklara lösningar [75]
1 Kor 12:1 »… de andliga tingen» (NT 81) – bättre/klarare översättning »… de andliga gåvorna» [76]
I v. 1 talar aposteln om »de andliga tingen» (»ta pneumatiká») och först i v.4 kommer han in på sitt ämne: »de andliga gåvorna» (ta charísmata). [77]
Jesu ankomst
Gal 3:24 »… fram till Kristus» (NT 96) – »… tills Kristus kom» (NT 81) [79]
Först bör vi sätta in dessa ord i sitt sammanhang: »Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro.» Denna läsning »fram till Kristus» sägs nu vara så oklar att läsarens tankar lätt leds i fel riktning. I provöversättningen satte vi in »till dess Kristus kom». Men vid vårt slutseminarium sades det att den temporala innebörden av det grekiska ordet var så klar att den mycket väl kunde uttryckas utan att vi satte in ett ord (»kom») som inte finns i den grekiska texten. Vi har nu fått belägg för att texten kan missförstås, och skulle så vara fallet kommer vi att vid den språkliga revision som skall göras gå tillbaka till provöversättningens »tills Kristus kom». [80]
Att urskilja Kristi kropp
1 Kor 11:29 »Här hade det varit skäl att presentera en begriplig text… Grundtexten är ej helt entydig.» [82]
Versen är så översatt: »Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.» Att vi här har ett svårförstått ställe framgår av de många försök att göra texten mera begriplig. Detta har ofta lett till en mängd olika utläggningar. Prof. Odeberg har ofta påpekat att de svårförstådda ställena bör få stå kvar som sådana även i en översättning. Vi har alltså gett en översättning av verbet i fråga och låtit texten stå. [83]
Har Guds rike kommit eller är det nära?
Rubrik 5:5. »I hög grad osannolika samt felaktiga lösningar». [85]
(a) »Matt 4:17 och parallellställen Mark 1:15 översätts: ’Guds rike är nu här’. I Matt 3:2 och 4:17 översätts en och samma mening på två olika sätt. NT 96 felar således i två avseenden: dels genom att återge ängiken med ’är nu här’, dels genom att översätta en och samma mening på två olika sätt.» [86]
Det förvånar mig mycket att det skulle vara principiellt felaktigt att översätta samma mening på olika sätt, när den står inställd i olika textsammanhang. När vi läser Nya testamentet på grundspråket eller i någon översättning, måste vi komma ihåg att orden kan användas i olika betydelser i skilda sammanhang. Vi kan råka illa ut om vi envisas med att kräva att ett ord alltid måste betyda exakt detsamma eller referera till exakt samma aspekt på en sak. I Matt 3:2 är det profeten Johannes Döparen som säger: »Omvänd er, ty himmelriket är nära.» I Matt 4:17 är det Jesus, »som från den tiden började predika och säga: »Omvänd er, ty himmelriket är nu här.» I senare fallet är det den gudomlige konungen och profeten som förkunnar att Guds rike har kommit, att det nu är här, i hans person. [87]
Jesus säger också enligt evangelisten Markus: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nu här (»ängiken»). Omvänd er och tro evangelium» (Mark 1:14). Frälsningstiden, löftenas uppfyllelse, är nu inne. Prof. Erik Beijer skriver: »I detta ängiken ligger att Guds rike är närvarande i tid och rum. Tidpunkten (»kairos») är inne och Guds rike är här» (Kommentar till evangelieboken 2, s. 182). [88]
Men Back förnekar att Guds rike har kommit med Jesus och att det grekiska ordet för »komma nära» i Jesu mun får betydelsenyansen »vara här». Ordet »komma nära» kan enligt Back aldrig få betydelsen »har kommit, är här». I Septuaginta, den grekiska översättningen av GT, har dock ordet denna innebörd i Jona 3:6: »Saken kom till kungens kännedom» (»ängisen ho logos pros ton basiléa»), och i ett sådant exceptionellt fall är det sammanhanget som gör meningen klar. Men är det inte ett exceptionellt förhållande, när Gudsrikets konung säger att riket har kommit med honom? I Luk 10:9 säger Jesus till sina lärjungar: »När ni kommer till en stad där man tar emot er, så ät det som sätts fram åt er. Bota de sjuka i den staden och säg till folket: ’Guds rike är nu hos er, har kommit över er’ (’ängiken ef’ hymas). Bestämningen »över er», »hos er», uttrycker budskapets verkande kraft. Närvaron av Jesu lärjungar är ett bevis för att Guds rike har kommit. [89]
Men NT 81 översätter: »… säg till folket: ’Guds rike är snart här’.» När lärjungarna predikar på en ort, driver ut onda andar och botar sjuka, då är Guds rike inte där – bara nästan. När kommer då Guds rike? I NT 81:s uppslagsdel sägs att Guds rike upprättas den dag Gud återtar sitt herravälde. Därvid hänvisas till andra bönen i Fader vår: »Låt ditt rike komma». Människosonen har alltså inte kommit med riket. Det ligger helt i framtiden. Därför översätter NT 81 den botfärdige rövarens ord så: »Tänk på mig, när du kommer med Guds rike (Luk 23:42). Det är helt uppenbart. Enligt NT 81 har Människosonen inte kommit med riket. [90]
Vad är hellre tillåtet på sabbaten?
(b) Mark 3:4 och parallellställe Luk 6:9 »Här har uttrycket ’på sabbaten’ inte blivit översatt. Jämför NT 81:s ordagranna översättning av Mark 3:4.» [92]
Vi har all anledning att tacka för det påpekandet att uttrycket ’på sabbaten’ inte har kommit med i översättningen. De orden skall vi naturligtvis införa i texten. Back påminner också om att NT 81 ger den ordagranna översättningen. Vår översättning skulle alltså inte vara ordagrann. H. Pernot säger i sin grammatik (Étydes sur la langue des évangiles, 1927, s. 76): »Det grekiska ordet »ä» har betydelsen ’hellre än’, något som Robertsson, s. 661, för övrigt har påpekat vad beträffar Matt 18:8. Ett karakteristiskt exempel härpå är Mark 3:4. Den vanliga översättningen ’eller’ ger en oacceptabel innebörd. Man måste översätta detta ’ä’ med hellre än. Vår översättning är alltså ordagrann: »Är det mer tillåtet att på sabbaten göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda?» [93]
Åsnans ägare eller Jesus?
(c) Mark 11:3 »Och ägaren skall genast sända hit det.» Här lämnas ett ord oöversatt, nämligen ’palin’ (’tillbaka’). Den ende som i sammanhanget kan sända tillbaka åsnan är Jesus, och han (dvs Herren) skall strax skicka tillbaka den» (NT 81). [95]
Först bör här sägas att det i den grekiska texten står »ho kyrios autou», som närmast bör översättas: »dess herre», dvs dess (åsnans) ägare. Jesus räknar tydligen med att lärjungarna skall träffa, inte ägaren själv utan »någon» (»tís») som skulle fråga varför de löser åsnan. Och på dennes fråga, skulle de svara att »dess ägare behöver den och att han genast skall skicka tillbaka den.» Vi vet inte var ägaren befinner sig, men när Jesus säger att ägaren genast skall skicka tillbaka den, är det naturligt att tänka sig att denne är tillsammans med Jesus och hans lärjungar. [96]
F. F. Bruce, känd konservativ teolog, skriver: »Det är osannolikt att Jesus skulle ha refererat till sig själv på detta sätt, dvs som ’Herren’. I en snarlik situation säger Jesus till sina två utsända lärjungar att de skall säga till husets ägare: ’Mästaren’ säger, var finns rummet där vi kan äta påskalammet?’» I Mark 11:3 finns det alltså all anledning att fråga, var ägaren befann sig. Bruce antar att han är tillsammans med Jesus (The Gospel According to Mark, 1975, s. 391f). Cranfield skriver också: »Det är mer försvarligt att översätta ’ho kyrios autou’ med dess ägare, dvs åsnans ägare, (så Taylor), och anta att ägaren var tillsammans med Jesus vid den tiden» (The Gospel According to Saint Mark, 1959). [97]
»Den ende som i sammanhanget kan sända tillbaka åsnan är Jesus», säger Back i enlighet med NT 81, men det finns andra som ställer sig undrande till en sådan förståelse av texten. När Jesus säger: Han skall genast sända tillbaka åsnan, då visar sammanhanget att den ende som kan göra det är dess ägare, som är i Jesu sällskap. Översättningen bör i första hand bli denna: »Och dess ägare behöver det (åsnefölet), och han skall genast skicka tillbaka det.» [98]
Fikonens tid
(d) Mark 11:13 »Här är grundtexten entydig och borde inte bereda översättaren några problem.» [100]
Här uppstår den frågan om man vid påsktiden kunde vänta sig finna sena, ätliga fikon som lämnats kvar vid föregående skörd. Kring det problemet har många olika teorier uppställts. Vi har inte ändrat texten. Någon interpunktion finns ju inte i den ursprungliga texten. Genom vår översättning ville vi ange att det vid den tiden var möjligt att finna fikon från föregående skörd. I den meningen kunde Jesus ha talat om »fikonens tid». [101]
Ibland är det fel att ta med »kai» (»också») i översättningen
(e) Luk 1:3 »Än en gång utelämnas ett ord: kai (också)… Det som de där många har gjort, det har ’också jag’ beslutat göra.» [103]
Grekiskans kai behöver inte alltid återges. Ordet anger endast sambandet mellan »många andra» och Lukas själv. Vi säger inte så gärna: »Det som många har gjort, det har också jag beslutat göra, utan vi stryker ordet »också». Här tillfogar grekiskan ett kai, ett »också» som anger korrelationen och som med fördel kan utelämnas i svenskan. Ibland blir det till och med fel att ta med kai i översättningen. [104]
I NT 81 är Fil 2:4 f översatt så: »Tänk inte på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus. Sahlin sätter i sin recension av NT 81 i Svensk Exegetisk Årsbok ett utropstecken efter det senare »också» och uttrycker därmed sin förvåning över att detta har tagits med. Men ett »också» i föregående vers är lika besynnerligt. Aposteln skulle då ha sagt att filipperna skulle göra en rätt avvägning mellan självkärlek och nästankärlek. [105]
Men detta är helt främmande för aposteln Paulus. Det räcker med att hänvisa till 1 Kor 10:24: »Ingen skall söka sitt eget bästa, utan var och en den andres.» Kai står i Fil 2:4f för att betona ett från det föregående repeterat ord. Så följs t.ex. uppmaningen i v. 5 »var så till sinnes» i grekiskan av ett underförstått »som ni är till sinnes». I sådana fall tillfogar grekiskan ett kai som inte bör återges i en översättning. Se härom Margaret E. Thrall, Greek Particles in the New Testament, 1964, s. 19. [106]
En trons människa älskar mycket därför att hon fått förlåtelse
(f) Luk 7:47a »Grundtextens hoti kan inte återges med ’därför’. Såsom sammanhanget ger vid handen (v. 41-43, 47b), menas härmed inte att kvinnan har förtjänat nåden, utan att kärleken är ett tecken på förlåtelsen.» [108]
Jesus vänder sig till farisén Simon med orden: »Jag har något att säga dig.» Han berättar då liknelsen om två män som stod i skuld till en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio, men då de inte kunde betala sin skuld efterskänkte penningutlånaren alltsammans. Jesus riktar då till Simon frågan: »Vilken av dessa kommer att älska honom mest. Och denne svarade: Den som fick mest efterskänkt skulle jag tro.» Den förlåtna stora skulden framkallar en översvallande kärlek hos den största gäldenären, den största syndaren. Det förutsätts här att kvinnan hade hört Jesu undervisning och tagit emot den i tro. Och det är i glädje över syndernas förlåtelse som hon kommer till Jesus och ger honom denna kärleksfulla hyllning. Den förlåtelse som hon redan fått visar sig vara fast. Jesus avlöser henne: Dina synder är förlåtna. Jesu ord i liknelsen och Jesu ord till kvinnan stämmer helt överens. Här handlar det om rättfärdiggörelsen och förlåtelsen inför Gud. [109]
När det i denna text står: »Men till kvinnan sade Jesus: ’Dina synder är förlåtna’», då framgår det av denna formulering att Jesus hade undervisat Simon i ett annat ämne. Han undervisar honom inte om förhållandet mellan förlåtelse och kärlek. Han försöker i stället lära Simon, hur denne skall se på kvinnan (v 44), att han skall förstå att hon är en trons människa. Till denne talar Jesus om rättfärdiggörelsen inför människor, vem farisén Simon skulle betrakta som kristen. Hjärtats tro kan inte bli föremål för seende. Men trons yttringar kan iakttas. Och därför ställer Jesus fram hennes handling som blickpunkt och säger till Simon: »Du ser denna kvinna.» Jesus vänder sig mot kvinnan, när han tilltalar Simon, och han jämför kvinnans och Simons handlingssätt. Simons kallsinnighet, hans ord och gärning, visar att han »förtröstar på sig själv, menar sig vara rättfärdig och föraktar andra» (Luk 18:9). Han behövde inte förlåtelse. Jesus beskriver sedan i v. 44-46, vad Simon borde kunna se med egna ögon, sin egen kallsinnighet inför Jesus och kvinnans kärlek till Jesus. Till farisén Simon säger därför Jesus om kvinnan: »Hennes många synder är förlåtna. Du ser att (eller: Det är därför) hon har visat stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet.» Simon hade bevisat sig som en högmodig farisé, kvinnan som en ödmjuk kristen. Trons frukt är kärleken och den kan människor observera och lägga märke till. [110]
Nigel Turner skriver i Grammatical Insights into The New Testament, 1965, s. 37ff. »Ingen kan förneka att översättningen »eftersom hon har älskat mycket, är grammatiskt möjlig. Men det är en känslig fråga om grammatikern bör tolka orden i den meningen att kärlek är vad som fordras för att vinna gudomlig förlåtelse.» Turner går därvid emot den katolska tolkningen av detta bibelställe. Så hävdar t.ex. den katolske exegeten Lagrange, att detta ställe utsäger att »hon fick förlåtelse på grund av sin kärlek», på grund av den av kärleken ’formade’ tron (»fides caritate formata»). [111]
Turner kommenterar en sådan utläggning: »Det skulle innebära att Jesus var helt förvirrad. Han hade för Simon berättat en liknelse, som gick ut på att trons människa älskar mycket, därför att hon är förlåten… Det skulle då ha varit omöjligt att i slutet på denna liknelse förklara att kvinnan var förlåten, därför att hon älskade mycket.» Grundtextens »hoti» betyder här närmast »att». Klaus Beyer hänvisar i sitt arbete Semitische Syntax im Neuen Testament, 1968, s. 119, till Liddell Scott »hoti» = »seeing that, in giving the reason for saying what is said» och ger denna översättning: »Du ser att hon har visat stor kärlek.» [112]
Tillrättavisning eller vänligt svar
(g) Joh 2:4 »Vad har vi med det att göra? NT 96 slätar över hårdheten i grundtexten: ’Vad har du med mig att göra? Exakt samma grekiska uttryck finns i Mark 5:7, där en besatt (eller en skara demoner) med dessa ord värjer sig mot Jesus. De uttrycker sitt avståndstagande från den tilltalade. Motsvarande hebreiska uttryck finns i Dom 11:12, 2 Sam 16:10, 19:22 (grundtexten: v. 23), 1 Kon 17:10.» [114]
Också här utgår Back från att ett och samma uttryck skall översättas på exakt samma sätt i alla situationer. Det får inte finnas någon betydelsenyans. Alla dessa ställen som här omnämns återfinns i Turners bok Grammatical Insights, s. 43, och återges av honom på olika sätt. Om detta ställe i Joh 2:4 skall vara en sträng förebråelse, ja, rent av ett avståndstagande från Jesu moder, då är det underligt att hon genast går fram och ger tjänarna förtroliga befallningar och att Jesus inte förlorar någon tid att utföra undret. [115]
Jesus är Begynnelsen
(h) Joh 8:35 »Begynnelsen, något som jag också har sagt er. Då ordet archä här står i ackusativ (tän archän), kan det ej vara svar på frågan. Begynnelsen är inte en möjlig översättning.» [117]
Den översättning som NT 96 ger var visserligen ny på svenskt område. Men undersöker vi hur denna text har uppfattats, finner vi att denna översättning är mycket vanlig. Så ger t.ex. A. Abbott i sitt kända arbete Johannine Grammar, London 1906, denna översättning som första alternativ: »Jag är av begynnelsen (tän archän = en tä archä), något som jag fortsätter att säga er.» I Nouvelle Revue Theologique 1 (1984), s. 63, ger Potterie samma översättning som Abbott: »Jag är av begynnelsen.» En sådan tolkning av texten ger också kyrkofadern Cyrillos. Det skall också påpekas att Odeberg i den nu utgivna översättningen av evangelierna och Apostlagärningarna har denna översättning: »Begynnelsen». Den är ju ordagrann och stämmer väl överens med Upp 3:14b, där Kristus kallar sig själv »Begynnelsen av Guds skapelse». Det bör påpekas, att den översättning som Back anger som omöjlig, den betraktar NT 81 som möjlig. Bland »andra möjliga översättningar» anges i notapparaten denna: »Från begynnelsen är jag det som jag har sagt er.» [118]
NT 81 ger uppe i texten översättningen: »Varför talar jag alls med er?» Tän archän får då samma innebörd som = holås = alls. Nigel Turner kommenterar denna översättning i Grammatical Insights, s. 140ff: »Denna fras ’att jag ens skulle tala till er’ var en egendomlig grekisk ordvändning mycket lik det moderna uttrycket ’jag ger upp’!» [119]
Turner säger att båda dessa översättningar är grammatiskt möjliga. Men han hävdar att den översättning som låter archän (Begynnelsen) få behålla sin teologiska innebörd är den bättre. I den översättning som NT 81 ger kommer också Jesu svar så abrupt. Som stöd för en kristologisk förståelse av texten anför Turner att »en sådan ges i den gamla latinska översättningen: ’Begynnelsen, något som jag också säger er’ (Initium, quod et loquor vobis’). Översättningen skulle då, säger Turner, »stå i överensstämmelse med Upp 21:6: ’Jag är A och O, Begynnelsen och Änden’.» [120]
Andens utgjutelse
(i) Apg 19:2 »Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten.» Orden ’har blivit utgjuten’ saknar motsvarighet i grundtexten, som översätts ordagrant i NT 81. Vi har inte ens hört att det finns (estin) någon helig ande.» [122]
I not till texten står det i NT 96: ’har blivit utgjuten’ Ordagrant: »finns». Paulus ställer den frågan: »Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?» Och på den frågan svarar de: »Vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten. Översättningen »har blivit utgjuten» gör texten begriplig. Back har ju tidigare klandrat oss för att inte vilja ge en begriplig text (se 5, 4. Oklara lösningar /1 Kor 11:29). [123]
Kristus allena
(j) 1 Kor 15:19 Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, då är vi de mest beklagansvärda bland människor.» Grundtexten är något dunkel: Det är ej helt klart vart ordet monon (’endast’, ’bara’) hör. Dock, så mycket är klart att det ej kan höra till Kristus, som NT 96 menar (’vårt hopp endast till Kristus’).» [125]
Här har det skett ett olycksfall i arbetet. Den som inte läser noten till texten måste bli förvirrad. Att monon hör till Kristus är dock helt uppenbart för den som går till den grekiska texten. [Not 1] Versen bör översättas på följande sätt: »Om vi i detta liv sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor.» Någon invänder kanske: Dessa ord »och han inte har uppstått” finns ju inte i den grekiska texten. Nej, men de finns med i v. 17: »Men om Kristus inte har uppstått… och denna villkorssats underförstås i v. 19. Paulus upprepar den inte. Det är fart över hans framställning. Det blir vi ofta påminda om genom de många ofullständiga, förkortade satser (»ellipser») som finns hos honom. [126]
Abrahams tro
(k) Gal 3:5 »för att ni lyssnar i tro, liksom Abraham. Orden ’liksom Abraham’ kan inte höra ihop med det föregående (v. 1-5), utan inleder ett nytt avsnitt i Gal:s argumentering (v. 6-14).» [128]
Är det inte naturligare eller i varje fall lika naturligt att apostelns framställning i v.5 får sin fortsättning i vv.6 och 7, där framställningen når sin verkliga höjdpunkt? [129]
Frälser eller har frälst
(l) 1 Tess 1:10 »… som har frälst oss från den kommande vredesdomen. ’Som har frälst’ är ett försök till återgivning av ton ryomenon, vilket är ett presens particip… som ej bör återges som i NT 96 (’som har frälst’) utan ’som frälsar’. Denna anmärkning kan – mutatis mutandis även riktas mot ’som har kallat oss’ i 1 Tess 2:12 och 5:24.» [131]
Det är helt riktigt som Back säger, att ett presens particip »inte är möjligt att överblicka i tiden» (J. Blomqvist, Grekisk grammatik). Men översättningen »frälser», dvs håller på och frälser oss från den kommande vredesdomen», kan föranleda läsaren att fråga sig, när Gud blir färdig med detta sitt arbete. Skall vi följa den grammatiska regeln om participet som utsträckt till tiden, då vore det bättre att skriva: »har frälst oss och skall frälsa oss från den kommande vredesdomen». Men vanligt är det att i detta fall välja en av dessa möjligheter. Ordet »frälsa» står som beteckning för en punktuell handling, en handling som har skett vid en bestämd tidpunkt i historien. Versio Vulgata ger här översättningen »har frälst oss» (’qui eripuit nos’…). Se härom Zerwick, Biblical Greek, paragraf 372, där också 1 Tess 2:12 och 5:24 behandlas. [132]
De heligas rättfärdighet
(m) Upp 19:8 »Linnetyget är de heligas rättfärdighet. ’Rättfärdighet är inte en riktig återgivning av grundtextens dikaiåmata, som betyder rättfärdiga gärningar.» [134]
I föregående vers får vi höra att Lammets brud har gjort sig i ordning och att »det har givits henne att klä sig i skinande rent linne». Dessa ord påminner oss om frälsning av nåd. Den symboliska framställningen av denna dräkt av fint linne förklaras i de följande orden: »Det fina linnet är de heligas rättfärdighet.» Det kan påpekas att ord som slutar på -ma (dikaiåma) betecknar resultat, under det att ord som slutar på -sis (dikaiåsis) betyder handling (se Robertssons gram. s. 151). De heligas rättfärdighet är den rättfärdighet som tillräknas de kristna genom tron. Samma översättning har Karl XII:s översättning och 1917 års översättning. [135]
Levde eller fick liv?
(n) Upp 20:4-6 »Här avviker NT 96 till sin nackdel från de andra svenska översättningarna, som riktigt återger grundtextens aoristform ezäsan (v. 4-5) med ’fick liv’ (inte ’levde’). Sammanhanget talar dessutom om ’den första uppståndelsen’ (v. 6), något som förblir obegripligt i NT 96:s version.» Vidare sägs det: »Likaså kommer NT 96 fel i Upp 13:14 (liksom i Upp 20:4-5) – än en gång till skillnad från de övriga svenska översättningarna (kurs. av undert.) [137]
Back menar att aoristformen av grekiska ord som anger tillstånd uttrycker tillståndets inträdande. Detta är helt felaktigt. NT 96:s översättning av Luk 15:32 (’har fått liv igen’) skall alltså vara riktig, likaså Rom 14:9 och Upp 2:8. »Däremot kommer NT 96 fel i Upp 13:14 (liksom i Upp 20:4-5)», säger han och tillfogar – än en gång till skillnad från de övriga svenska översättningarna. »En sådan översättning har han inte funnit på vårt språk – men den finns i Karl XII:s bibel – och därför måste den tydligen vara fel. [138]
Undersöker vi hur dessa verser återges på andra språk, finner vi att The New English Bible (1970) översätter Upp 13:14 på samma sätt som NT 96: »… sårat av svärd och levde ändå» (»wounded by the sword and yet lived»). Samma översättning ger New International Version (1984), så även den svenska statliga provöversättningen av år 1774: »… slaget med svärdet och dock ’blivet’ (= förblivit) vid liv». Att aoristformen vid detta ord »leva» här skulle ha en ingressiv innebörd och beteckna »tillståndets inträdande» är felaktigt. Den konstaterande aoristen är vanligare än den ingressiva (Se Robertssons gram.). Aoristformen som sådan är »a-oristic», dvs obestämd och drar inte gränser. Det är sammanhanget som ger nyansen. Visst kan man återge Upp 13:14 som NT 81 gör: »fick liv igen», men innehållsligt måste det uppfattas så som skulle vilddjuret från jorden ha dött av sitt sår och sedan »fått liv igen». Men liksom det sägs om vilddjuret från havet att det fick ett dödligt sår som blev läkt, så sägs det även om vilddjuret från jorden att det blev sårat av svärd men levde ändå. [139]
Går vi sedan över till Upp 20:4-5, säger Back, att »den avviker från de andra svenska översättningarna, som riktigt återger grundtextens aoristform ’ezäsan’ med ’fick liv’ (inte levde’).» [Not 2] [140]
Men det är naturligt att dessa båda verb »levde och regerade» förs samman. Aoristformen »regerade» är utsträckt i tiden, utsträckt till tusen år. Detsamma måste också gälla verbet »leva’ som hör intimt samman med ’regera’. Även från innehållslig synpunkt är översättningen »levde och regerade» naturlig. Det handlar ju här om martyrernas, de troendes, själar. De själar som Johannes såg hade aldrig dött. Jesus säger om evangeliets fiender: »Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen (Matt 10:28). Det skulle föra för långt att här ge en utläggning av denna text. Det skall endast påpekas att Karl XII:s Bibel följer Luthers översättning »levde och regerade» och att King James Version har denna översättning. Av moderna översättningar kan nämnas Good News for Modern Man (American Bible Society, 1966) och av bibelutläggningar kan vi nämna Handbuch zum Neuen Testamnet 4, s. 158. [141]
Nu har textus receptus läsningen »anezäsan». Översättningen blir då »fick liv». Men vi vet att Erasmus textutgåva var byggd på några få sena manuskript. Nestles text ger inte denna variant. I en tysk textutgåva år 1697 återfinns Erasmus variant ännu i texten, men där anges i en not varianten »ezäsan». Att denna variant ger oss den ursprungliga texten är helt uppenbart. [142]
Att sammanhanget skulle bli obegripligt i NT 96 års version, därför att det i vers 6 talas om ’den första uppståndelsen’ är också felaktigt. Felaktigt vore det om Skriften talar om två uppståndelsen. Men så är inte fallet. Jesus säger: »Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen» (Joh 6:40). [143]
(o) Upp 20:14 »Döden och helvetet (Hades) kastades i eldsjön. Det grekiska ordet hades återges i NT 96 nästan alltid med ’helvetet’. I Apg kan NT 96 inte hålla fast vid ’helvetet’ utan återger det med ’graven’.» [144]
I sitt arbete Revelation (Uppenbarelseboken) The Distant Triumph Song översätter prof Siegbert W Becker Upp 20:13-14 på följande sätt: »Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och hades gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar, och döden och hades kastades i eldsjän. Eldsjön är den andra döden.» [145]
I sin kommentar till dessa verser skriver Becker: »Ordet ’Hades’, eller ’helvetet’, förekommer tre gånger i Uppenbarelseboken, varje gång i förening med ordet ’död’ (se 1:18; 6:8). På andra ställen i Nya testamentet används det sex gånger. I nästan varje fall passar översättningen ’helvete’ in i sammanhanget. Det anses allmänt bland vederhäftiga kommentatorer att ’eldsjön’ är helvetet, men då får vi den tämligen underliga föreställningen av helvetet som kastas i helvetet. Vi vet inte nog om den kommande världen för att med stor säkerhet tala om denna svårighet. Man har framkastat den tanken att ’hades’ kanske är de otroende själarnas boning, medan de existerar skilda från kroppen och att ’eldsjön’ är ’helvetet’, platsen för en evig pina för kropp och själ. Den förklaringen är så god som någon. [146]
Vi är inte vana att tala om de troendes själar som döda. Ett sådant sätt att uttrycka sig verkar förvirrande för moderna öron, eftersom termen ’själens odödlighet’ accepteras av nästan alla. Det är kanske mer i överensstämmelse med biblisk terminologi att tala om själens fortsatta existens. De otroendes själar existerar i ett tillstånd av död, dvs de är skilda från Guds välsignelser. Eldsjön definieras som den andra döden. Den första döden är den fysiska eller kroppsliga döden – skilsmässan från Guds fysiska och timliga välsignelser, som normalt alla människor får del av. Den andra döden är den eviga skilsmässan från Gud i helvetets pina.» [147]
Sammanfattning
Vid översättningen av Svenska Folkbibeln har det viktigaste varit inte att följa svensk översättningstradition för dess egen skull utan att tillgodogöra sig den internationella språkvetenskapliga forskningen samt den bibeltrogna teologiska forskningens resultat. Följden blir då, att översättningen på vissa punkter kan avvika från svensk översättningstradition och därigenom väcka frågor hos läsarna. Vi har då sökt förklara för läsarna varför vi har översatt som vi gör. Många av dessa säger sig också ha funnit att NT 96 är rätt arvtagare till de äldre svenska översättningarna. [149]
Större och allvarligare blir emellertid motsättningarna om man – i likhet med Back – har en positiv inställning till den liberalteologiska NT 81. I boken Det står skrivet. Biblicum svarar bibelkommissionen, utgivare: G. A. Danell, S. Erlandsson, D. Hedegård, samt i en lång rad av artiklar i Tidskriften Biblicum har vi visat, att NT 81:s översättningar på en rad punkter står i strid med språkvetenskapens rön och endast överensstämmer med liberalteologins nuvarande modeuppfattningar. Vi instämmer därför helt med det avståndstagande från NT 81, som fyra av fem ledamöter i Evangeliföreningens kommitté ställer sig bakom, och vi beklagar att Back inte vill instämma och varna för denna missvisande översättning. [150]