Kungen nobbar frimurarna

Denna tidningsrubrik stod att läsa i Expressen den 21 april i år. »Vi konstaterar med sorg att inte ens kungligheter håller på traditionerna längre, säger Lars-David Wernlund, medlem i ordenssällskapet. Kungen vägrar att efterträda prins Bertil som stormästare i Svenska Frimurarorden. Han blir därmed den förste kung på drygt 200 år som inte står i spetsen för orden. ’Hans Majestät ogillar hemliga ceremonier. Han är en mycket jordnära person’, säger en vän till kungafamiljen till Expressen. Kungen har fått en skriftlig och en muntlig förfrågan om att bli stormästare. Han har tackat nej utan att ge någon motivering. Kungen har aldrig visat något intresse för frimurarna. Trots påtryckning har han vägrat bli medlem.» [0]

Vad skall man då säga om detta ordensväsen, som sägs vila på kristen grund? Folk tycker att frimureriet är något besynnerligt. Visst är det underligt, att människor vill avge bindande löften att hålla sig till vissa hemliga kristna läror, som de sedan skall fortsätta att hemlighålla för alla utomstående. Aposteln Paulus skriver i sitt andra brev till korintierna: »Vi lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete» (2 Kor 4:2). Och i Ef 3:8 säger han: »Jag, den ringaste av alla heliga, har fått denna nåd att bland hedningarna predika evangeliet om Kristi outgrundliga rikedom och att upplysa alla om hur den hemlighet förvaltas, som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare» (Ef 3:8). Aposteln upplyser alla om trons hemlighet. Frimurarna däremot avslöjar inte de »innersta hemligheter», som de säger sig vara i besittning av. För alla andra hålls dessa mysterier hemliga. Men kristendomen har inga hemliga läror. [1]

 

Jesu namn utplånas

»Jesus Kristus skall döma alla människor. Därför vill man inte att han skall härska över dem. Detta tränger till och med djupt in också i kyrkliga kretsar. Det senaste exemplet härpå ger den evangeliska kvinnohjälpen i Bremen. Förra året beslöt man där att stryka namnet Jesus ur Den evangeliska kvinnohjälpens stadgar», berättar ACP, som är ett informationsbrev från en stor tysk hjälporganisation. »De evangeliska kvinnorna var oroade, eftersom ett manligt härskarbegrepp låter sig avledas ur namnet Jesus Kristus. Själva den bremiska evangeliska kyrkans lagråd har godkänt detta beslut och kommer att bestrida ett överklagande.» [0]

Det är missionsföreståndare Heinrich Floreck, som skriver detta. Han tillfogar också: »Det heter dock i Apg 4:12: ’Hos ingen annan än Jesus Kristus finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta’. Många människor stöter bort honom, som är den ende Frälsaren från synd, död och helvete. Vad är det som föranleder människor att ta ett sådant olyckligt steg?», frågar han sig. [1]

 

Den haugianska väckelsen i Norge

I den norska tidskriften Fast Grunn nr 1/1997 ger oss Albert Magne Johannessen en god inblick i norsk kyrkohistoria. Han har här skrivit en intressant artikel om den haugianska väckelsen i Norge. Hans Nielsen Hauge, död 1824, en norsk väckelsepredikant och folkuppfostrare, »framkallade en stor religiös rörelse, vilken satt djupa spår i norskt kyrkoliv. Hans syn på frälsningen kan karakteriseras som lagisk och pietistisk», säger Johannessen. »Hauge ville visserligen bygga på Kristus, men han gör människans förändring till villkor för frälsningen. Han skilde inte mellan rättfärdiggörelse och helgelse. Kyrkohistorien visar att hans förkunnelse inte förde till frälsningsvisshet utan till anfäktelse och dödsångest. Hauge menade också att en sann tro inte leder till frälsningsvisshet.» [0]

Ett »evangeliskt» åskväder förnyar den haugianska rörelsen

»Två haugianska predikanter, Have och Wefring, kom år 1838 på sin predikoresa till Fennefors. Där upplevde de en natt ett våldsamt åskväder. Blixtarna lyste i ett som i ett enda eldhav, och det brakade och dundrade så att de tänkte sig att världens undergång hade kommit. Medan ovädret rasade, talade de inte med varandra utan rannsakade sitt hjärta och vad de hade fått uträttat för Herren. [2]

Bägge fann de att deras ånger, omvändelse, tro, bön och lydnad, och annat som hör till helgelsens väg, var så bristfälliga att det var en alltför sviktande grund att bygga sin frälsningsvisshet på. Under denna granskning måste de ta sin tillflykt till Guds nåd i Kristus Jesus. Deras egna gärningar kunde inte ge visshet om syndaförlåtelse och rättfärdighet inför Gud.» [3]

Johannessen skriver: »Fenneforsupplevelsen och det brev som Have sedan skrev, i vilket han för sina ’vänner’ klargjorde rättfärdiggörelsens och helgelsens innebörd, innebar en vändpunkt för hela den haugianska rörelsen. Have och Wefring lade i sin förkunnelse nu med förnyad frimodighet huvudvikten på rättfärdiggörelsen genom tron allena. Kristi verk för oss framhölls som det enda som kan ge en orolig själ trygghet inför domen. [4]

Att detta brev fick stor betydelse för haugianerna, visar den spridning brevet fick. Förändringen skedde snabbt. Det framgår också av den positiva respons Haves skrifter och förkunnelse fick. Hans budskap var ett svar på en upplevd brist.» [5]

 

Danska folkkyrkan

Fast Grunn 1/1997 ger oss också en god inblick i danskt kyrkoliv av i dag. Niels Ove Vigilius, tidigare rektor vid »Dansk Bibelinstitut», inleder här sin skildring av Den danska folkkyrkan, »som 89,7 procent av befolkningen tillhör. Den romersk-katolska kyrkan har ca. 25.000 medlemmar och de evangeliska frikyrkosamfunden ungefär samma antal. Det största religiösa samfundet utanför Folkkyrkan är emellertid Islam. Det stora flertalet av folket lever i uppenbar likgiltighet för evangeliet. [0]

Samtidigt som så många i praxis vänder sig bort från kyrka och kristendom upplever vi ett allmänreligiöst sökande. Det man söker efter, är inte så mycket, om något är sant, utan om det kan fylla det tomrum som den renodlade materialismen har efterlämnat. Därför söker sig många i dessa dagar till alla slags nyreligiösa rörelser, ockulta fenomen eller alternativa behandlingsformer. Människor undervisas i panteistisk livsfilosofi och religiositet som de är redskap för. Uttryck som »holism», helhetssyn, och medvetandegörande går igen. Men för att healing (helande) skall äga rum, måste både den som utför healing och den som blir föremål för denna behandling söka nå kontakt med något som är högre än de själva, det må nu vara Buddha eller Kristus. Men vilket namn man använder är likgiltigt, menar man. Den andligt religiösa människan är fri från alla slags religiösa dogmer. Utgångspunkten för sitt andliga sökande efter sanningen finner människan i sig själv. Vad alla mystiker är eniga om, är att anden finns och att den finns inne i människan själv, men att de flesta inte blir klara över det. Det som här görs gällande är inte kristen gudstro, utan panteistisk livsfilosofi.» [1]

Den aktuella folkkyrkliga situationen – en människocentrerad, allmänreligiös förkunnelse av ett annat evangelium

Men faran kommer inte bara från en allmänreligiös österländsk livsfilosofi. Vigilius skriver: »Det har också inom kyrkan (dvs Folkkyrkan) skett ett allvarligt avfall från Guds ord bland biskopar, präster och kyrkliga ledare. Gud står inte längre i centrum för all förkunnelse. Guds ord om synd och nåd, frälsning och förtappelse, blir nertonat. Många predikningar ger en förkunnelse av ’en annan Kristus’, som låter oss förstå att Gud är kärlek. Det är en förkunnelse, som får folk att bli kvar i sina synder, i vantro och obotfärdighet. Det bibliska frälsningsbudskapet har under tidsandans inflytande blivit förvanskat och omgjort till en falsk lyckoprofetia, som inte frälser någon utan för många i förtappelsen. [3]

Någon mer omfattande brytning med folkkyrkan tror jag inte man skall förvänta. Men vi kan åtminstone hoppas att några kommer att förhålla sig som Börge Haahr Andersen, som frågar: ’Kan man som bibel – och bekännelsetrogen stå kvar i en kyrka, som vad Storköpenhamn angår sägs rymma mer än 20 erkänt homofila präster och präster, vars civilstånd är registrerat partnerskap? Som dessutom rymmer biskopar, som med sin vigningspraxis legitimerar denna hållning och praxis’? [4]

’För egen del’, svarar han, ’kommer jag att kunna sitta i samma fackförening, i samma studiegrupp eller samtalsgrupp och även med avseende på tjänsten vara kollega med ifrågavarande biskopar och präster och mottaga min lön från samma departement som de; alltså också ha kvar medlemskap och tjänstemannaställning som en del av den folkkyrkliga organisationen. Men’, fortsätter han, ’den egentliga kristna gemenskapen i gudstjänst och vid nattvardsbordet är bruten’.» [5]

Några kommentarer till den danske prästens framställning av kyrkogemenskapen

I Pieper-Mueller Kristen Dogmatik kan vi under rubriken »Kyrklig gemenskap med kätterska kyrkor som är emot den gudomliga ordningen» (»unionism») läsa följande: »Som bekant anförs den omständighet, att det finns Guds barn inom kätterska kyrkor, såsom orsak till att det skulle vara rätt och även krävas av kärleken att utöva gemenskap med kätterska kyrkor. Skriften lär motsatsen: ’Drag er ifrån dem’ (Rom 16:17, 1 Tim 6:3ff, 2 Joh 10:11). Den kristna kyrkan kan och skall visserligen ha tålamod med de villfarande och söka avlägsna villfarelsen genom undervisning, men hon kan aldrig medge villfarelsen berättigande vid sidan om sanningen. Gör hon det, föreligger varje gång ett förnekande av sanningen. Den sanning, som inte längre utesluter villfarelsen utan ger den rätt att existera, upphäver sig själv. Luther: ’Den som anser sin lära, tro och bekännelse vara sann, rätt och viss, kan inte stå i samma stall med andra, som för falsk lära eller är den hängiven’ (jfr W 2 17:1180).» [7]

Vad vi i denna artikel hör om kristendomens ställning just nu i Danmark torde inte väcka någon större förvåning. Det som här sägs passar också bra in på den kyrkliga situationen i vårt land. [8]

 

Den unga, kristna församlingens situation – en apostlalärjunge berättar

Det kan vara lämpligt att här jämföra, hur en okänd författare i ett brev till Diognetus framställer den kristna tron. Brevet är ställt till en person av hög rang och är skrivet av en bildad kristen omkring år 125 e. Kr (se Olof Andrén, De apostoliska fäderna i svensk översättning, 1958). Han skriver: »Om också du eftersträvar den kristna tron, så sök först vinna kunskap om Fadern! Ty Gud, alltings Härskare och Skapare har gjort allt och ställt allt i ordning. Sedan han nu hade planlagt allt med sin Son, lät han oss dock till nu följa oordnade drifter såsom vi ville, förledda av lustar och begär. [0]

Men när vår orättfärdighet nått sitt fulla mått, och det blev uppenbart, att straff och död väntade som dess lön, kom tiden som Gud hade förutbestämt för att han i fortsättningen skulle visa sin godhet och makt. Han utgav sin egen Son till en lösepenning för oss, den helige för de laglösa, den rättfärdige för de orättfärdiga. Ty vad annat kunde överskyla våra synder än hans rättfärdighet? På vad sätt kunde vi, de laglösa och ogudaktiga, rättfärdiggöras än genom Guds Son allena? O Ijuva utbyte, o vilka överraskande välgärningar!» [1]

Denne författare beskriver också hur de kristna förhåller sig i en pluralistisk värld: »De kristna är varken till land, språk eller seder skilda från de andra människorna. De följer landets seder i dräkt, föda och det övriga levnadssättet, men därunder visar de sin livsförings förunderliga och erkänt ovanliga hållning. De bor i sina egna fädernesland, men såsom främlingar. De gifter sig och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla, men ej deras säng. De finns till i köttet men lever inte efter köttet. Av judarna bekämpas de som främlingar, och av grekerna förföljs de, och de som hatar dem kan inte ange orsaken till fiendskapen. Ser du inte hur de kristna kastas för vilddjuren för att de skall förneka Herren, men de besegras inte? Ser du inte, att ju mer de förföljs, dess mer växer deras antal?» [2]

Författaren skriver avslutningsvis: »Sedan jag blivit apostlarnas lärjunge blir jag en lärare åt hedningarna och betjänar värdigt dem som blir sanningens lärjungar genom det som överlämnats åt mig. Ty kan den som har fått rätt undervisning och fått kärlek till Ordet låta bli att noga lära det som tydligt förklarats genom lärjungarnas ord, för vilka Ordet visade sig och talade öppet?» – Det bör kanske tilläggas att detta brev ingår i De apostoliska fäderna, i svensk översättning av Olof Andrén, 1958. [3]

 

Att bolla med sin tro

I Göteborgs-Posten den 4 juli berättar en konfirmandförälder, Karin Sundqvist, om sina intryck av en konfirmationshögtid: [0]

»Ungdomarna hade varit på ett idrottskonfirmationsläger. Grundtanken var, om jag förstod det rätt, att föra in mer etik i idrottens värld. Och så hade konfirmanderna spelat volleyboll och joggat på lägret. [1]

Själva konfirmationen bidrog inte till att kasta ytterligare ljus över valet av tema, möjligtvis med undantag för tredje gruppens redovisning i ämnet idrott och moral. Framträdandet handlade om vad som händer när man ljuger för sin tränare om hur många Bingolotter man sålt. [2]

När redovisningarna var klara och den unge prästen i betryggande ton förkunnade att alla var godkända ställde sig alla konfirmanderna upp för att sjunga en sång som de själva satt text till. Melodin var hämtad från en hamburgerjättes reklam. Mycket har jag lyckligen glömt bort men sista raden i refrängen bet sig fast: Alla har sina goda sidor. Efter handpåläggning och några prästerliga ord på vägen tågade konfirmanderna ut – nu till tonerna av Pomp and Circumstances. [3]

Det är inte så att jag hör till dem som vill att saker och ting ska vara som de alltid varit de få gånger jag går i kyrkan, tvärtom. Men om själva budskapet förpassas till en bisats och lindas in i en sockervadd då undrar jag vem det är man försöker lura. [4]

Vid söndagens nattvardsgudstjänst var några applåder definitivt inte aktuella. Då gjorde prästen ändå ett litet försök att lätta upp stämningen genom att börja predikan med att tala om hur glad han var över gårdagens allsvenska fotbollsresultat (Malmö hade besegrat Göteborg och det var tydligen bra för Helsingborgs IF). Sedan avslutade han den med att beklaga sig lite över att hans rödvita mässhake inte också innehöll lite blått – som favoritlagets färger. Han fick inte riktigt ihop det med predikans ämne, lärjungaskap, men det knöt ju an till idrottstemat i alla fall. [5]

På kyrkbacken efteråt berättade en anhörig för prästen att han också hade konfirmerats i samma kyrka en gång i tiden. – Ja, det gick väl inte riktigt till på samma sätt, frågade prästen glatt förväntansfullt. – Nä, för då var väl inte HIF med i allsvenskan, höll jag på att vräka ur mig, lite lagom magsurt men besinnade mig i sista stund.» [6]

IF