Av David Kuske. Forts. från nr 1.
Del 1 – sex principer för bibeltolkning
Kap 2 De enda böcker som är Guds Ord är Bibelns kanoniska böcker
Kap 3 Skriftens enda sätt att se på världen är det övernaturliga
Kap 4 Den enda text som är utslagsgivande är den ursprungliga
Kap 5 Den enda litteraturvetenskapliga undersökning som Skriften skall bli föremål för gäller miljö och yttre förhållanden
Kap 6 Ordens enda mening är den enkla och klara meningen
Kap 7 Den enda säkra och sanna bibeltolkaren är Skriften själv
Inledning till del ett
Kapitel 2 inleder den första och viktigaste delen av denna redogörelse för bibeltolkning. I denna del kommer tonvikten att ligga på de principer, som är grundläggande för en rätt bibeltolkning. [8]
Var och en av dessa sex kapitelrubriker i del 1 ger en framställning av en av tolkningens grundprinciper. Ordet »enda» i varje princip understryker hur en sund tolkning skiljer sig från alla falska tolkningsmetoder. [9]
De två första principerna (kap. 2 och 3) handlar om två bibelsyner, genom vilka Guds Ords fiender försöker att underminera och förneka vad Skriften säger. [10]
Kapitel 4 presenterar en kort sammanfattning av hur bibeltolkaren behandlar olika läsarter i den nytestamentliga texten. En mera djupgående behandling av detta ämne framläggs i The History and Practice of New Testament Textual Criticism (Mequon, WI: Wisconsin Lutheran Seminary Press, 1994). [11]
De tre sista kapitlen är kärnpunkten av del 1. De handlar om de tre huvudelementen bibelläsaren måste ta hänsyn till, när han förklarar vad någon del av Skriften säger och menar. Dessa huvudelement är: den historiska infattningen, den grammatiska infattningen och den bibliska infattningen (dvs bruket av Skrift för att tolka Skrift). [12]
II
De enda böcker som är Guds Ord är Bibelns kanoniska böcker
De kanoniska böckernas auktoritet
Vi erkänner 39 gammaltestamentliga och 27 nytestamentliga böcker som kanoniska. Termen kanonisk går tillbaka på den grundbetydelse det grekiska ordet kanon har. Ursprungligen avsåg detta ord en mätsticka. I vissa sammanhang kom det också att betyda »rättesnöre» eller »mått», efter vilket saker och ting bedömdes. När vi säger att 66 böcker är kanoniska, hänvisar vi till dem som Guds auktoritativa ord. Vi tror att dessa 66 böcker är de enda, efter vilka allt i vår tro och vårt liv, i vår lära och vårt handlande måste bedömas. Endast dessa böcker som är verbalt inspirerade har detta slags auktoritet. [15]
Dessa böckers inre vittnesbörd
Hur vet vi att en bok är inspirerad eller inte? En inspirerad bok har ord som är »levande och verksamma». [17]
Hebr 4:12
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.[19]
Därför gör dessa ord själva djupt intryck på våra hjärtan, när vi hör och läser dem. [20]
Hebr 4:12
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.[22]
Luk 24:32
Och de sade till varandra: Brann inte våra hjärtan, när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss? [24]
På detta sätt bevisar en inspirerad bok sin egen äkthet. Den skapar en levande tro i oss (Joh 6:63) och ger upphov till en av tron verkad övertygelse, att vad vi hör eller läser är sanningen (Joh 17: 17). [25]
Joh 6:63
Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv. [27]
Joh 17:17
Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. [29]
En av orsakerna till att vi vet, att dessa kanoniska böcker är inspirerade, är alltså deras övertygande inre vittnesbörd i våra hjärtan. [30]
Fastställandet av Gamla testamentets kanon
Förutom detta inre vittnesbörd har vi Jesu och de nytestamentliga apostlarnas vittnesbörd. På Jesu tid bestod Gamla testamentet av 39 böcker, som indelades i tre större grupper: Mose lag, profeterna och psalmerna. [32]
Luk 24:34
Jesus sade till dem: »Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna. [34]
Jesus talade alltid om dessa böcker som Guds ord, och han sade att de inte kunde bli om intet. [35]
Joh 10:35
Om han nu kallar dem som fick Guds ord för »gudar»–och Skriften kan ej göras om intet… [37]
Paulus och Petrus talade också om dessa gammaltestamentliga skrifter som Guds inspirerade ord. [38]
2 Tim 3:16
Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet. [40]
2 Petr 1:19–21
Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom profetens egen tolkning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. [42]
Fastställandet av Nya testamentets kanon
Innan Nya testamentets böcker var skrivna, hade Jesus uppstigit till himmelen och kunde inte längre ses. Hur blev då Nya testamentets kanon fastställd? Detta gjordes av Jesu utvalda apostlar. [44]
Ett av Jesu syften med att utvälja sina apostlar var, att de skulle tala i hans namn efter hans himmelsfärd. Han lovade också att sända sin helige Ande till dem på ett särskilt sätt för att leda dem i denna uppgift. [45]
Joh 14:16, 17
Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er. [47]
Joh 14:26
Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er. [49]
Joh 16:5–7
Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: »Vart går du?» Men eftersom jag har sagt er detta, är era hjärtan fyllda av sorg. Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. [51]
Joh 16:12–15
Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall hanföra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er. Allt vad Fadern har är mitt. Därför sade jag att han skall ta av det som är mitt och förkunna för er. [53]
Apostlarna påminde ofta de troende om att deras ord var Andens ord. [54]
1 Kor 2:12, 13
Vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är från Gud, för att vi skall veta vad vi fått av Gud. Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord. [56]
2 Petr 1:12–21
Därför tänker jag alltid påminna er om detta, trots att ni redan känner till det och är befästa i den sanning som ni äger. Jag ser det som min plikt att väcka er genom mina påminnelser, så länge jag bor i detta tält. Jag vet att jag plötsligt skall lägga av mitt tält. Det har vår Herre Jesus Kristus visat mig. Men jag vill göra det jag kan för att ni också efter min bortgång alltid skall minnas detta. Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er var Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät. Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten. »Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.» Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom profetens egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. [58]
Apostlarna gav till känna att de ord de talade var likvärdiga med orden i de gammaltestamentliga Skrifterna. [59]
2 Petr 3:2
Jag vill att ni tänker på vad de heliga profeterna har förutsagt och på Herrens och Frälsarens budskap, som ni har hört era apostlar förkunna. [61]
Ef 2:20
… uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. [63]
Folket som läste dessa ord tog emot dem som Guds ord och lät andra församlingar ta del av dessa inspirerade skrifter, såsom apostlarna hade uppmanat dem att göra. [64]
1 Tess 2:13
Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror. [66]
Kol 4:16
När mitt brev har blivit uppläst hos er, se då till att det också blir uppläst i församlingen i Laodicea och att ni får läsa brevet som kommer från dem. [68]
1 Tess 5:27
Jag uppmanar er allvarligt i Herren att se till att brevet blir uppläst för alla bröderna. [70]
Samlingar av nytestamentliga böcker kom alltså till genom apostlarnas godkännande och uppmuntran. [71]
2 Petr 3:15, 16
Räkna med att vår Herres tålamod tjänar till er frälsning. Så har också var älskade broder Paulus skrivit till er enligt den vishet han fått, och så gör han i alla sina brev, när han talar om detta. I dessa brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv – något som också sker med de övriga Skrifterna. (Lägg märke till att Petrus enligt 1 Petr 1:1 skriver dessa ord till de kristna som var kringspridda i de många församlingarna över hela Mindre Asien.) [73]
Apostlarna uppmanade de troende att bevara Guds ord, vilket inbegrep de böcker som var skrivna av dem, och att pröva allt med hjälp av detta ord. [74]
1 Tess 5:19–22
Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont. [76]
Apostlarna varnade också de kristna för att bli vilseledda av brev, som med orätt sades vara apostoliska. [77]
2 Tess 2:2
… att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. [79]
Aposteln Johannes var författaren till den sista boken som skulle ingå i Nya testamentets kanon. Sent under det första århundradet befallde Herren Jesus (genom Johannes) församlingen i Efesus att avvisa de falska lärare, som krävde att vad de sade skulle få samma rang och ställning som apostlarnas ord. [80]
Upp 2:2
Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. [82]
Jesu apostlar styrde insamlandet och bevarandet av de böcker som ingår i Nya testamentets kanon. [83]
Det är alltså klart att apostlarna, som av Jesus hade fått den helige Ande i rikt mått för just detta syfte, ledde insamlandet och bevarandet av Nya testamentets inspirerade böcker. Inspirerade skrev de själva de flesta av Nya testamentets böcker. De gav apostoliskt godkännande åt andra böcker, som under inspiration var skrivna av deras medarbetare: Markus, Lukas, Jakob och Judas, samt åt Hebreerbrevet (om det senare inte var skrivet av Paulus). [84]
Den diskussion angående Nya testamentets kanon som fördes i efterapostolisk tid fastställde inte kanon. Snarare var det fråga om en diskussion, i vilken kyrkans trogna ledare försvarade kanon mot attackerna från heretiskt håll och mera klart angav varför dessa 27 böcker ingick i kanon. [85]
Antilegomena
Under olika tider i kyrkans historia har frågor ställts kring kanon. De böcker som har varit allmänt accepterade och aldrig allvarligt ifrågasatts höra till kanon, kallas homolegoumena. De böcker som blivit allmänt förkastade och aldrig på allvar betraktades vara en del av kanon kallades pseudepigrafer. Böcker som har fogats till kanon av somliga, särskilt Katolska kyrkan, kallas apokryfer. Och böcker som somliga önskade utesluta från kanon kallas antilegomena. [87]
De sistnämnda är värda en ytterligare kommentar. De böcker i Gamla testamentet, som somliga har önskat utesluta, inbegrep Ester, Ordspråksboken, Höga Visan, Predikaren och Hesekiel. I Nya testamentet inbegriper de Hebreerbrevet, Jakob, 2 Petrus, 2 Johannes, 3 Johannes och Uppenbarelseboken. De argument som anförts mot att dessa hörde till kanon innefattar antingen bokens innehåll eller dess författarskap. Så uttryckte t ex Luther vissa tvivel om Jakob och Uppenbarelseboken på grund av deras innehåll. [88]
När någon tvivlar på eller gör invändningar i fråga om antilegomena, är det klart att problemet ligger antingen i personens brist på förståelse eller brist på information. Problemet ligger inte i den inspirerade boken. [89]
De efterreformatoriska lutherska teologerna (Chemnitz, Gerhard, Calovius, Quenstedt) erkände antilegomena som kanoniska, men de framhöll att dessa böcker inte fick användas för att upprätta trosartiklar. De hävdade att ingen lära fick hämtas ur dessa böcker utan klart stöd från de andra kanoniska böckerna. I allt väsentligt tillämpades endast den principen, att Skrift måste tolka Skrift (se kap. 8) på ett något mer inskränkt sätt, när det gällde dessa böcker. [90]
De nytestamentliga apokryferna och kyrkofädernas skrifter
Eftersom de nytestamentliga apokryferna och många av kyrkofädernas skrifter kom till inom kyrkan, antog vissa människor att de var likvärdiga med Nya testamentets kanoniska böcker. I kap. 11 kommer vi t ex att se hur somliga som följer historisk-kritisk tolkningsmetod är benägna att tänka sig att Thomasevangeliet har en mera noggrann berättelse om en av Jesu liknelser än Lukasevangeliet har. [Not ] [92]
Apokryferna och kyrkofädernas skrifter var skrivna av kristna. Därför kan de vara intressanta och även viktiga att taga del av, eftersom de visar oss hur Skriften förstods av somliga kristna i den tidiga kyrkan. Dessa skrifter kan också hjälpa oss att fastslå meningen i grekiska ord samt klargöra satsbyggnad och grammatik. De kan hjälpa oss att bättre förstå somliga notiser som ger den historiska infattningen. Men om de män som skrev dessa böcker skall sägas att de inte var verbalt inspirerade och att de – som vi – kunde misstaga sig. Ingen kan därför använda något från dessa böcker för att förändra eller förneka något som står i de kanoniska böckerna. [93]
Icke-kristna skrifter
Ett annat tillvägagångssätt har somliga använt sig av för att förändra eller förneka innebörden i nytestamentliga ställen. De har förstått (förklarat) sådana ställen i ljuset av utsagor som ges i icke-kristna skrifter. Detta har då vanligen gjorts med hjälp av citat från dessa skrifter, citat som på något sätt liknar ett ställe i Bibeln. I de flesta fall ger detta en falsk tolkning, eftersom personen ser Skriftens ord med en hednisk författares ögon. [95]
Så argumenterar t ex den liberale tyske teologen Rudolf Bultmann (d.1976) i sin utläggning av den gode herdens kapitel (Joh 10) utförligt för att sambandet mellan får och herde (dvs att herden kallar och fåret hör hans röst) inte är ursprungligt. Han säger att det är taget från den gnostiska traditionens mandeiska litteratur. Från denna synpunkt drar han den slutsatsen, att den verkliga innebörden i detta ställe är att herden är Jesus i hans roll som existentialistisk uppenbarare av människans sanna existens. Kapitel 10 ger en utförligare förklaring till vad som menas med detta. [96]
Andra använder skrifter av tidiga gnostiker, esseer, österländska mystiker, stoiska och epikureiska filosofer eller judiska rabbiner för att förändra eller förneka den verkliga innebörden i ett bibelställe. De gör naturligtvis detta, därför att de inte accepterar Bibeln som Guds inspirerade och auktoritativa ord. I stället betraktar de Nya testamentet som en bok skriven av människor, som i sina skrifter var tydligt påverkade av den hedniska värld i vilken de levde. [97]
Att förändra Guds heliga ord genom att förklara det i överensstämmelse med termer av mänsklig filosofi, hedniska tankegångar eller anti-kristna religioner är hädelse. [98]
På samma gång måste vi akta oss för att säga, att dessa religiösa skrifter från nytestamentlig tid inte är av någon betydelse alls för oss. Om de är skrivna på grekiska, kan dessa skrifter hjälpa oss till att förstå innebörden i speciella grekiska ord eller hjälpa oss att förstå grekisk satslära och grammatik bättre. På detta sätt kan de liksom annan grekisk litteratur från denna tid vara till hjälp för oss. [99]
Tilläggas kan att om dessa tidiga skrifter berör något som hörde till den tidens andliga och materiella kultur, (till exempel slaveriet), så kan de kasta ljus över den historiska infattningen. Men varken världsliga eller utomkanoniska religiösa skrifter från nytestamentlig tid kan på något sätt användas för att förändra eller förneka någon av Skriftens utsagor. [100]
Nya »uppenbarelser»
Många av vara dagars sekter har blivit grundade på sa kallade uppenbarelser från Gud. En »uppenbarelse» som Joseph Smith ansågs ha mottagit från Gud utropas t ex av mormonerna som ett viktigt tillägg till Gamla och Nya testamentena. De brukar Mormons bok som bihang till och utläggning av Bibeln. På detta sätt förändrar och förnekar de några av Skriftens huvudläror, särskilt den om frälsningen. [102]
Vår Herre befaller oss att pröva varje sådan »uppenbarelse» med hjälp av den prövosten som är hans Ord. När vi gör så och finner att »uppenbarelsen» bestar av människoord, då vet vi att det är fråga om sådant som inte far användas för att förändra eller förneka något som Skriften säger. [103]
Sammanfattning
Ett av de försök som Satan gör för att leda människor vilse i fråga om Bibelns tolkning bestar i att sammanblanda kanoniska och icke-kanoniska skrifter. Det far till följd att många människor i vår tid vill tolka något eller allt i Skriften utifrån den förutsättning som olika slags ickekanoniska skrifter utgår från. [105]
(Författaren är professor vid teologiska seminariet, Mequon, Wisconsin, USA. Ett kapitel ur denna bok kommer att införas i kommande nummer av vår tidskrift. Översättning: Ingemar Furberg. Tryckt med tillåtelse av Northwestern Publishing House).