Av Fil dr Lars Gahrn

I år har vi fått två översättningar av Nya testamentet, dels NT 96, som omfattar samtliga nytestamentliga skrifter och har utarbetats av stiftelsen Biblicum och Svenska Folkbibeln, dels Hugo Odebergs ungefär femtio år gamla översättning av de fyra evangelierna och Apostlagärningarna. De bägge översättningarna är så olika varandra till språk och uppläggning, att samma läsekrets kan förväntas visa stort intresse för båda. NT 96 omfattar som sagt hela Nya testamentet och vänder sig med sitt lättillgängliga nutidsspråk till både lekmän och lärda. Denna översättning torde av dessa anledningar få störst spridning. Odebergs översättning är däremot lämplig för en mer begränsad skara, närmare bestämt för dem som sysslar med »forskning, predikoförberedelse och bibelstudium» (Rune Söderlund i förordet). [0]

Odebergs översättning är ordagrann men ibland osvensk

Med sina stora kunskaper i grekiska har Odeberg låtit sina uttryckssätt präglas av grundtexten. Man får ofta en klar uppfattning av grundtextens ordalag och uttryckssätt, när man läser hans översättning, och det är bra. Å andra sidan blir ordalag och uttryckssätt härigenom ofta minst sagt osvenska, vilket ibland ger ett egenartat intryck. Här följer några exempel. Lärjungarna frågade Jesus: »Var vill du vi skola tillreda åt dig att äta påska?» (Matt 26:17). På svenska heter det numera påsk och inte påska, och ingen svensk »äter påska». På ett annat ställe heter det: »Lagen och profeterna ända till Johannes» (Luk 16:16). Tack vare denna översättning behöver Odeberg inte tolka texten, när han översätter, men å andra sidan kan man inte säga så på svenska. På ett tredje ställe heter det: »Johannes döpte omvändelsens dop» (Apg 19:4). På svenska förrättar man dop, och uttrycket döpa dop är för svenska öron mycket besynnerligt, fastän det är lätt att begripa meningen. På ett fjärde ställe står: »Och när de läst det, gladdes de över denna tröstförmaning» (Apg 15:31). Här har Odeberg rentav hittat på ett hittills okänt ord för att få med alla betydelseskiftningar i grundtexten. För forskaren, som sitter i sin kammare, kan en sådan nyskapelse vara enbart uppiggande, men för en gudstjänstfirande församling kan ett sådant ord uppfattas som någonting liknande Povel Ramels sinnrika och lätt skämtsamma lek med ord och uttryck. [2]

Jämför olika översättningar!

En fördel med att ha flera översättningar är att man kan jämföra dem med varandra. Tillsammans kan de hos oss skapa en bättre uppfattning om vad grundtexten vill säga än vad de förmår ensamma. Här skall några sådana jämförelser göras, när jag jämför 1703 års översättning, Odebergs och NT 96 med varandra. En jämförelse mellan 1703 års översättning och Odebergs visar dels hur beroende Odeberg var av den beundrade föregångaren i språkligt hänseende, dels hur fri han som språkman kunde vara att återge andra uppfattningar av texten eller andra betydelseskiftningar. [4]

Kärleken till Gud följer på Guds förlåtelse

Vi börjar med Luk 7:47, en mycket viktig men omstridd utsaga. Jesus sade: »Varföre säger jag dig: Henne varda många synder förlåtna; ty hon älskade mycket: men den som mindre förlåtes, han älskar mindre.» (1703 års översättning). [6]

»Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro förlåtna, ty hon älskade mycket. Men den som litet förlåtes, han älskar ock litet.» (Odeberg). [7]

»Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet.» (Svenska Folkbibeln). [8]

Frågan är: Kommer människans kärlek till Gud som en följd av att Gud förlåter henne alla hennes synder, eller förlåter Gud människan hennes synder, därför att hon älskar Gud? Katolikerna tror att människan förtjänar Guds förlåtelse med sin kärlek, men lutheranerna hävdar att kärleken följer på förlåtelsen (Gal 5:22, 1 Joh 4:19), och att människan inte kan älska Gud i sitt oomvända tillstånd. Att lutheranerna har rätt framgår av den senare vershalvan, vars översättning är oomstridd. Kärleken är således en följd av förlåtelsen, men det hindrar inte katolikerna och deras meningsfränder att anföra endast förra vershalvan med någon förvänd utläggning. [9]

Som synes har Svenska Folkbibeln den klaraste översättningen. Denna översättning, som rent språkligt är väl så möjlig som de andra, understryker sambandet mellan de bägge vershalvorna och låter den oomstridda innebörden i den senare vershalvan styra översättningen av den förra. Det är mycket klokt gjort, ty även om bibelkritikerna tror sig kunna spåra olika »teologier» inom Bibeln, har de – ännu inte – menat sig spåra olika teologier inom samma bibelvers. Varken det ena eller det andra ligger nära till hands att antaga, och därför borde enighet kunna råda därom, att Svenska Folkbibelns översättning är den rimligaste. För övrigt kan nämnas, att doktor Furberg har visat, att berättelsen handlar om rättfärdiggörelsen inför människor och inte inför Gud (Biblicum 1992, s. 142-143, 1993 s. 63-66). Katolikerna har alltså ingenting att hämta i denna vers. [10]

Publikanen blev rättfärdigad men ej farisén

Vi känner alla väl till berättelsen om farisén och publikanen i templet. Farisén berömde sig själv (Luk 18:12), men publikanen bad Gud om barmhärtighet. Avslutningsvis heter det i Luk 18:14 som bekant: »Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd.» (1703 års översättning). [12]

»Jag säger eder: Denne gick hem därifrån rättfärdigad, mer än den andre. Ty var och en som upphöjer sig, blir gjord liten, och den som gör sig liten, blir upphöjd.» (Odeberg). [13]

»Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. (Se kommentar… 1/). Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.» (Svenska Folkbibeln). [14]

Här har Svenska Folkbibeln den riktiga översättningen. De språkliga skälen har framlagts av Furberg i tidskriften Biblicum (1994 s. 55-57). Ännu en gång kan vi fastslå, att Skriftens övriga framställning stöder Folkbibelns översättning. Lukas berättar nämligen, att Jesus framställde denna liknelse »för några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra» (Luk 18:9). Jesus vill alltså skaka dem i deras övertygelse, och anledningen härtill var givetvis att dessa människor i själva verket var egenrättfärdiga och självgoda och inte vann någon rättfärdighet genom att förtrösta på sin egen rättfärdighet. [15]

Jesus sade sig vara jämlik med Fadern

I Joh 5:18 läser vi: »Därföre sökte judarne ändå mer efter, att döda honom; ty han ej allenast bröt sabbaten; utan ock sade Gud vara sin Fader, görande sig själv lik med Gud.» (1703 års översättning). [17]

»Därför stodo nu judarna honom ännu mera efter livet, emedan han icke blott bröt sabbaten, utan också kallade Gud sin Fader, görande sig jämlik Gud.» (Odeberg). [18]

»Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också sade att Gud var hans Fader och gjorde sig själv lik Gud» (Svenska Folkbibeln). [19]

De tre översättningarna fattar grundtexten på samma sätt, men denna gång vinner Odeberg på de övriga. Ordet »jämlik» är onekligen tydligare än »lik» och kan endast uppfattas på ett sätt. Som docent Rune Söderlund påpekar i sitt företal till översättningen är denna starka översättning språkligt berättigad. (Kommentar 2/) [20]

Människosonen har makt att hålla dom

I Joh 5:27 läser vi: »Och (Fadern) haver desslikes givit honom makt att döma; därföre, att han Människones Son är.» (1703 års översättning). [22]

»Och han har givit honom makt att hålla dom, därför att han är Människans Son.» (Odeberg). [23]

»Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.» (Svenska Folkbibeln). [24]

De tre översättningarna uppfattar således grundtexten helt lika, och det viktigaste i detta sammanhang är att »Människosonen» är en höghetstitel som uttrycker hans enhet med Fadern och berättigar honom att hålla dom. Att vara Människosonen är således något övermåttan stort och upphöjt, vilket bibelkritikerna givetvis har gjort sitt bästa att förneka. Detta ställe, rätt översatt, är dock ett viktigt belägg mot deras uppfattning. [25]

Omtalade Guds sigill att Jesus är Gud?

I Joh 6:27 står i slutet av versen följande utsaga: »Ty honom (Människosonen) haver Gud Fader beseglat.» (1703 års översättning). [27]

»Ty på honom har Fadern satt sitt insegel, Gud.» (Odeberg). [28]

»På honom har Gud, hans Fader, satt sitt sigill.» (Svenska Folkbibeln). [29]

Odeberg har denna gång satt orden i samma ordning som grundtexten. Översättningen blir då: »På honom har Fadern satt sitt insegel, Gud.» Eftersom en apposition, i detta fall ordet »Gud», vanligen är en närmare bestämning till närmast föregående ord, i detta fall ordet insegel, ligger det nära till hands att tolka denna översättning så, att inseglet talar om att Jesus är Gud. [30]

Denna tolkning är intressant men djärv. Eftersom Odeberg veterligen inte har behandlat detta bibelställe, får tolkningen kanske skrivas på Rune Söderlunds räkning. Det är möjligt att Odeberg endast har givit oss en ordagrann översättning och överlämnat åt läsarna att själva draga slutsatser. Syftet med att låta ordet Gud stå sist kan vara att betona, att Gud själv har satt sitt insegel på Jesus. Detta kan vara även evangelistens syfte med ordföljden. [31]

De två andra översättningarna fattar ordet »Gud» som en närmare bestämning till »Fadern». Om Söderlund skulle ha rätt i sin tolkning av Odebergs översättning, hade evangelisten uttryckt en djup sanning med en förvånansvärd ordknapphet. 3/ Dessutom är det så, att Guds sigill eller insegel på oss människor är Den Helige Ande (2 Kor 1:22, Ef 1:13 och 4:30). Över Jesus uppenbarade sig Anden i synbar gestalt vid hans dop (Matt 3:16, Mark 1:10, Luk 3:22, Joh 1:32-33). Anden förblev också över Jesus, vittnar evangelisten Johannes. Kanske är Anden Guds insegel eller sigill? [32]

Tre översättningar oberörda av bibelkritik

Hur som helst är Odebergs översättning tänkvärd och väsensskild från bibelkritikernas tankegångar, som hör hemma i långt senare tidevarv än de nytestamentliga skrifterna. De tre översättningarna har det gemensamt gentemot NT 81, att upplysningstidens klentro och otro inte har färgat av sig på översättningen. Inte minst ur historisk synvinkel är detta riktigt och tillfredsställande, ty de nytestamentliga författarna levde långt före upplysningstidens otro och 1800-talets positivism med åtföljande bibelkritik. Deras tankevärld var en helt annan än den som omhuldas av männen bakom NT 81. På grund av sina förutfattade meningar har dessa varit olämpliga för sin uppgift. [34]

Det är sant att även Jesu lärjungar kunde drabbas av klentro och otro, men orsaken var snarast att de fick uppleva så stora händelser, att människorna hade svårt att uppfatta och taga emot dem. Händelserna upprepades dock så ofta och inför så många ögonvittnen, att lärjungarna kunde fatta och taga emot även de största undren. Att deras ögonvittnesskildringar alltså inte skulle vara präglade av positivism är således lättförklarligt, eftersom så många av deras erfarenheter talade för motsatsen, att de inte i längden kunde betvivla sina egna ögons vittnesbörd. [35]

NT 96 har nytt språk men samma bibeluppfattning

Jämförelsen mellan de olika översättningarna visar, att Odeberg nära följer ordalag och uttryckssätt i 1703 års översättning, men eftersom han var en stor språkman, har han genomgående bildat sig en egen och självständig uppfattning om grundtextens innebörd. Ibland leder detta – som vad gäller Joh 5:18 och 6:27 – till något annorlunda översättningar. Trots likheterna är det givande att granska både 1703 års översättning och Odebergs. Jämförelser dem emellan ger mycket av intresse. [37]

Däremot finns inte några språkliga likheter mellan 1703 års översättning och Svenska Folkbibeln. Syftet med den senare var att åstadkomma en översättning på nutidssvenska, och då var den äldre översättningen självklart olämplig som förebild. Denna var språkligt sett föråldrad redan 1703, eftersom den i stort sett återgav språket i 1541 års översättning, och redan 1541 hade språket för övrigt upplevts som ett i vissa avseenden ålderdomligt eller åtminstone mindre vanligt konstspråk. Stilidealen bakom 1703 års översättning och NT 96 är väsensskilda, och därför har den äldre översättningen aldrig anlitats när NT 96 kom till. [38]

Innehållsligt råder däremot oftast god överensstämmelse mellan översättningarna från 1703 och 1996. Orsaken är att de språkvetenskapliga skäl, som Luther och en äldre tids teologer framlade för sina översättningar, var goda och välgrundade och håller bra ännu i dag. Redan Hieronymus hade – drygt ett årtusende före reformationen – i de flesta fall uppfattat grundtexten ungefär som reformatorerna. [39]

Överensstämmelserna mellan 1703 års översättning och NT 96 är vad det gäller innehållet mycket stor även i fråga om en rad djuplodande och till formen lätt poetiska utsagor i breven. I den mån den moderna språkvetenskapen har gjort framsteg, har dessa nya rön genomgående bestyrkt reformatorernas uppfattning av grundtextens innebörd. Tyvärr översatte Odeberg aldrig breven och Uppenbarelseboken, och i fortsättningen har vi alltså inte hans översättning som jämförelse. [40]

Vissa bibelställen är mer svåröversatta än andra, och i sin bok »Bibelkritiken och kristologin» (1984) har Ingemar Furberg behandlat några sådana ställen, som ofta blir ett slags »schibbolet». Det vill säga att vederbörande forskares sätt att översätta stycket i fråga avslöjar, om han är en liberalteolog eller ej. Undersökningen visar med all tydlighet att bibelkritikens och liberalteologins förmenta förutsättningslöshet endast är ett förmätet anspråk utan täckning i verkligheten, allrahelst som liberalteologernas översättningar språkligt och sakligt genomgående strider mot de översättningar, som ligger närmast till hands. I det följande skall 1703 års översättning jämföras med NT 96 vad det gäller just dessa ställen. [41]

Jesus blev bevisad vara Guds Son och insattes inte som Guds Son

Guds evangelium »Om sin Son, den född är av Davids säd, efter köttet; Vilken ar krafteligen bevisad Guds Son, efter Andan som helgar, där av, att han stod upp ifrå de döda, Jesus Christus, vår Herre: Genom vilken vi have fått nåd, och Apostlaämbete, till att upprätta trones lydna, ibland alla Hedningar, i hans namn» (Rom 1:3-5, 1703 års översättning). [43]

I Svenska Folkbibeln lyder motsvarande stycke: »evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda, evangelium om Jesus Kristus, vår Herre. Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för hans skull.» [44]

Skillnaden mellan dessa översättningar består främst däri, att Svenska Folkbibeln är en översättning så till vida, att den inte bara använder svenska ord som Karl XII:s översättning utan även svenska uttryckssätt. 1703 års översättning har uttrycken: »Davids säd» och »efter köttet», och dessa uttryck är ordagranna översättningar från grundtexten, men så uttrycker man sig ju inte på svenska. Svenska Folkbibeln har däremot de svenska uttrycken: »Davids släkt» och »till sin mänskliga natur». Bägge översättningarna uppfattar emellertid grundtexten på samma sätt. Den avgörande skillnaden mellan olika översättare kommer till synes, när de skall översätta horizein, som betyder fastställa, bestämma och bevisa, och i båda översättningarna mycket riktigt översätts med bevisad. [45]

Översätter man så, får utsagan innebörden, att Jesus var Guds Son både före och efter sin uppståndelse, men att han på ett kraftfullare och underfullare sätt än dessförinnan bevisades vara Guds Son alltifrån sin uppståndelse. Bibelkritikerna kan dock inte finna sig i att Jesus var Guds Son och Gud själv här på jorden. De vill ha det till att han var en vanlig människa, som enligt urkyrkan upptogs av Gud som dennes son i samband med uppståndelsen. Därför översätter bibelkritikerna utsagan så, att Jesus blev insatt som Guds Son alltifrån sin uppståndelse. Furberg har dock med allt eftertryck visat, att denna översättning innehållsligt sett är omöjlig. Verbet horizein betyder inte insätta. [46]

Jesus uppväcktes från de döda, eftersom han – och med honom hela mänskligheten – var förklarad rättfärdig

I Rom 4:25 skriver aposteln Paulus vidare om vår Herre Jesus: »Vilken för våra synders skull är utgiven, och för vår rättfärdighets skull uppväckt» (1703 års översättning). I Svenska Folkbibeln talas på samma sätt om Jesus, vår Herre, »som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.» Om man översätter på detta sätt, blir innebörden den, att Gud utlämnade Jesus till straff, eftersom vi alla är syndiga och Kristus måste lida straffet i vårt ställe, och att Gud uppväckte Jesus från de döda, eftersom han genom sin död hade förvärvat rättfärdighet åt oss alla. Detta är som Furberg har visat den språkliga tolkning som ligger närmast till hands, eftersom bägge leden har prepositionen dia, som anger orsak, och inte prepositionen eis, som uttrycker syfte eller ändamål. Tolkningen överensstämmer vidare mycket bra med Paulus undervisning på andra ställen, där han undervisar om den objektiva rättfärdiggörelsen. Denna är emellertid en stötesten för många, som hellre vill översätta: … »och uppväcktes för att vi skulle vinna rättfärdighet» eller på liknande sätt. Man förnekar således att rättfärdiggörelsen redan har skett och endast behöver tagas emot i tro. Tolkar man så, har man dock grundtexten emot sig. [48]

Gud var i Kristus

I 2 Kor 5:19 sammanfattar aposteln Paulus Guds frälsningsgärning: »Ty Gud var i Christo, och försonade världen med sig själv, och förebrådde dem icke deras synder, och haver beskickat ibland oss försoningens ord» (1703 års översättning). Svenska Folkbibeln översätter: »Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord.» [50]

Om man översätter på detta sätt, framgår det klart att Gud själv har blivit människa i Kristus. Den jordiska människan Jesus var alltså en av Gudomspersonerna. Denna lära är dock en stötesten för bibelkritikerna, som hävdar att Jesus var en vanlig människa, och att fornkyrkans teologer först förhållandevis långt fram i tiden skulle ha hittat på läran om den människovordne Guden. De översätter därför: »Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv» (1917 års översättning) eller på liknande sätt. Språket och sammanhanget visar dock klart – som Furberg har påpekat – att översättningen »Gud var i Kristus» är den naturliga. [51]

Jesus är Gud och blev uppenbarad i köttet

»Och utan tvivel är Gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet, rättfärdigad i Andan, synt Änglarne, predikad Hedningarne, trodd i världen, upptagen i härligheten» (1 Tim 3:16, 1703 års översättning). [53]

I Svenska Folkbibeln heter det: [54]

»Och erkänt stor är gudsfruktans hemlighet: Han som blev uppenbarad i köttet bevisad rättfärdig genom Anden, sedd av änglarna, predikad bland folken, trodd i världen, upptagen i härligheten.» [55]

Här finns två olika läsarter: »hos», som betyder »han som», och »theos», som betyder Gud. Vilken läsart som bibelkritikerna skall välja är avgjort på förhand. »Den oriktiga läsarten» är för Viktor Rydberg självklart »Gud». Den som väljer den andra läsarten har »givit sanningen äran» och Rydberg talar om »skammen för förfalskningen» och pekar rentav ut en möjlig förfalskare, fastän han är väl medveten om att något sådant ej kan »afgöras» (Viktor Rydberg, Bibelns lära om Kristus, Sthlm 1897, s. 117-118). Svenska Folkbibelns framställning avviker genom sin saklighet på ett välgörande sätt från Rydbergs blandning av bittra anklagelser och vilda gissningar. I en not påpekas, att det finns två läsarter och redogöres kortfattat för dem. [56]

Avslutningsvis påpekas: »I båda dessa varianter förkunnar texten att Jesu gudom är den uppenbarade hemligheten». Ja, när det heter att gudsfruktans hemlighet består i honom som »blev uppenbarad i köttet», det vill säga i en människas kropp, så följer därav, att denne är Gud, inte endast en människa, och att han fanns till innan han uppenbarades i en människas kropp. Texten är tydlig nog vilken läsart man än väljer, och det kan vara klokt, att Svenska Folkbibeln inte väljer att ge trons fiender tillfälle till kritik genom att upptaga en läsart som är belagd senare. Texten är tydlig nog ändå. [57]

NT 96, inte NT 81, är arvtagare till de äldre svenska översättningarna

Vi ser alltså att 1703 års översättning och Svenska Folkbibeln uppfattar grundtexten helt på samma vis även när det gäller några omstridda och svåröversatta ställen. Orsaken är, att översättarna i båda fallen har varit angelägna att få fram vad grundtexten vill säga, och att de inte har varit påverkade av sentida bibelkritiska uppfattningar och teologiska modeläror, som har mer med världsliga filosofier eller ideologier att göra än med biblisk lära. [59]

NT 96 är en av flera översättningar av Nya testamentet. Vi har även Waldenströms översättning och Odebergs (breven och Uppenbarelseboken fattas), Hedegårds, Giertz’ och NT 81. Vad har då NT 96 att erbjuda utöver de uppräknade? Förutom NT 81 har alla de uppräknade varit enmansarbeten. Nya testamentet är svåröversatt, ty det säger mycket med få ord. Därför måste man mycket omsorgsfullt avlyssna texten och försöka avvinna orden deras finare betydelseskiftningar. För en ensam översättare är det lätt gjort att gå för hastigt fram eller att köra fast, om han är noggrann och omsorgsfull. En ensam översättare kan omöjligen tänka på allt. [60]

Man behöver vara flera och grundligt dryfta översättningsfrågorna tillsammans. Så gick det till, när Svenska Folkbibeln kom till, och så gick det till även när NT 81 tillkom. Skillnaden mellan de båda översättningarna är dock ändå stor. Personerna bakom NT 96 hade nämligen snarast Samuels ord: »Tala, Herre, din tjänare hör» (1 Sam 3:9) på sina läppar, medan männen bakom NT 81 ofta ställde frågan: »Skulle då Gud ha sagt?» (1 Mos 3:1). NT 81 betecknar en av bibelkritikens triumfer i vårt land. Bibelkritiken har trängt in i själva Bibeln, framför allt i notapparaten men även i själva texten. NT 96 har ägnat sig åt ett vördnadsfullt studium av Skriften. Denna översättning är därför efterföljaren och arvtagaren till våra tidigare svenska översättningar: Nya testamentet på svenska 1526, 1703 års översättning och 1917 års översättning. (Den sistnämnda är dock i viss mån påverkad av bibelkritik). [61]

Värdefulla utläggningar

Från Svenska kyrkans sida brukar man ofta framhäva lärdomen hos dem som har arbetat fram NT 81. Ja, visst är de lärda, men lärdom förenad med bibelkritik är enbart av ondo. Herrens apostel säger: »Vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud» (2 Kor 10:4-5). Här krävs inte bara lärdom utan även lyhördhet och öppenhet för en annan tankevärld än vår tids. [63]

Det skulle vara ett värdefullt tillskott till den teologiska litteraturen, om de artiklar som i tidskriften Biblicum behandlat översättningen av NT utgavs i en samlingsvolym. Likaså skulle ett register över samtliga bibelställen, som har behandlats i tidskriften, vara värdefullt och användbart. I våra dagar är behovet av tillförlitliga översättningar och bibeltrogen undervisning större än någonsin, och då är det viktigt att göra den undervisning som finns så tillgänglig som möjligt. [64]