Av Ingemar Furberg

Farisén gick inte rättfärdig hem (Luk 18:14)

1/ »Denne (dvs publikanen) gick hem rättfärdig mer än den andre» (1917 års översättning) Det är svårt att i denna text förstå Jesu ord »mer än den andre». Joachim Jeremias skriver i sitt arbete »Jesu liknelser» (1970 i svensk översättning): »Detta uttryck utgör en noggrann översättning av den grekiska texten, vilken i sin tur alltför ordagrant återger sin arameiska förlaga. Om man utgår från textens mening, så måste denna bli: ’Denne gick hem rättfärdig, den andre inte.’ Först på detta sätt vinner satsen sin fulla skärpa: publikanen fann Guds nåd, farisén inte.» På samma sätt uttrycker enbart det grekiska ordet för »än»(underförstått »mer än») i Luk 15:7 en absolut motsats. [1]

Dessa ord »mer än» uppfattas i svenskt språkbruk så att det här skulle var fråga endast om en gradskillnad mellan den gudstjänst farisén och publikanen förrättar. En sådan innebörd har också kyrkofadern Augustinus givit versen. Att han kom att förstå versen på detta sätt beror inte på att den är oklar. Orsaken härtill var i stället att han var påverkad av grekisk idealistisk filosofi, som utgick från den föreställningen att alla människor innerst inne söker något som är »gott» och därför alltid söker Gud. Men under resan genom livet glömmer människan ofta bort sitt rätta slutmål. [2]

En arameiserande grekiska hade fått en ordagrann översättning, som ingav Augustinus den föreställningen att fariseiskt förlitande på gärningar och kristen förtröstan på nåden kommer på ett ut. Fanns det någon skillnad, var det i så fall fråga om en gradskillnad, och den var så gott som betydelselös. Men varför håller då Jesus sina stridssamtal med fariseerna och varför säger han till sina lärjungar att de skall akta sig för ’fariseernas surdeg’. Det var först efter fortsatt undervisning från Jesu sida som »de förstod att han inte hade talat om att akta sig för surdeg i bröd, utan för fariseernas och sadduceernas lära» (Matt 16:5ff) [3]

Lik och inte jämlik är bästa översättningen (Joh 5:18)

2/ Att judarna, som stod efter att döda Jesus, skulle uttrycka tron på ett särskilt djupt sätt, utsägs inte i denna text. De säger att »Jesus gör sig själv lik Gud». Det är ordagrant översatt. I Joh 10:33 säger Jesus: »Du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.» I deras ord kan vi inte se annat än hån och hädelse. I Joh 5:22-39 får vi sedan höra hur Jesus undervisar judarna om sin person, om sin enhet med Fadern. [5]

”Gud Fader” och inte ”insegel, Gud”

3/ Rune Söderlund säger om Odebergs översättning av Joh 6:27, att »den är utomordentligt intressant. I stället för att skriva, att ’Gud Fader’ givit Människosonen sitt insegel, låter Odeberg textens innebörd vara, att Fadern givit Människosonen inseglet ’Gud’. Odebergs översättning är otvivelaktigt den naturligaste utifrån grundtexten.» Gahrn ställer sig däremot med all rätt mycket tveksam till denna översättning. Hieronymus har i sin översättning av NT till latin samma ordföljd som den Odeberg ger, men han uppfattar texten på ett annat sätt: »Hunc enim Pater signavit Deus» (Ty på honom har Fadern, Gud, satt sitt sigill.»). Böjningsformerna såväl i grekiskan som i latinet visar, att orden Fader och Gud hör samman och att sigill och Gud således inte hör samman. Skulle så ha varit fallet skulle det i grekiskan ha stått »theon» och i latinet »deum» (Ty Fadern har ’beseglat’ honom som Gud.) Söderlund fäster uppmärksamheten på att Fadern och Gud skiljs genom verbet och att det skulle innebära att Odebergs översättning skulle vara »den naturligaste». Detta sätt att argumentera kan väl passa in på vårt språk. Ordföljden i grekiskan är dock ett mycket svårt problem och motsvaras inte av den vi har i vårt språk. [7]

Det vore därför märkligt om en så framstående språkman som professor Odeberg skulle ha missuppfattat grundtexten. Så vitt vi vet har han inte heller lagt fram den tolkning som Söderlund för fram. Tolkningen är nog snarast Söderlunds, fastän Odebergs översättning otvivelaktigt inbjuder till denna förståelse av texten. [8]