i översättning av Hugo Odeberg
Av Ingemar Furberg
Enligt ett kontrakt av år 1946 mellan Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner och professor Hugo Odeberg (1898-1973) skulle denne göra en översättning av hela Nya testamentet. Efter att på relativt kort tid ha översatt evangelierna och Apostlagärningarna tycks Odeberg ha fastnat i en vers i Romarbrevets första kapitel. Åtminstone omtalar han själv i en uppsats i boken »Rannsakan», 1968, (s. 35), att han i minst tio års tid dagligen funderat över, hur man bör återge den paradoxala tjugonde versen i Rom. 1 med dess tal om att Guds »osynligheter» ända från världens skapelse »tydligt kan ses». [0]
Detta berättar Rune Söderlund i sitt förord till översättningen. Han skriver vidare: »Eftersom ingen fullständig översättning någonsin blev färdig, väcktes efter Odebergs bortgång intresset för en utgivning av åtminstone evangelierna och Apostlagärningarna. Det är Walter Giselsson, som tog initiativet härtill och som också skött renskrivningsarbetet.» [1]
Den som börjar läsningen av denna översättning frapperas i första hand av den ålderdomliga stilen: »Då de sågo stjärnan, blevo de högeligen glade» (Matt 2:10) /Odeberg har tagit intryck av 1703 års översättning/, »Men då han hörde att Arkelaus regerade över Judeen efter sin fader Herodes, räddes han att fara dit» (Matt 2:22) /= Karl XII:s översättning/, »på det uppfyllas skulle vad talat är genom profeten Jesaja» (Matt 4:14) /Ordföljden är inspirerad av Karl XII:s översättning/, »för att din allmosa må vara i det fördolda: och din Fader, som ser i det fördolda, skall löna dig uppenbarligen» (Matt 6:4) /= Karl XIV/, »Men om I icke förlåten människorna, förlåter eder Fader icke heller edra felsteg» (Matt 6:15). [2]
Om detta sätt att uttrycka sig skriver Odeberg i »Rannsakan» bl.a: »Vi behöver en översättning med ett högtidligt, koncentrerat, pregnant språk. En översättning skall i första hand inte sträva efter att göra texten lättförståelig. Den får inte göra texten lättförståeligare än grundtexten, originalet. Den får inte vara lättförståeligare än texten själv var för dem, för vilka den skrevs första gången. Alla nyanser i grundtexten skall, i den mån det är möjligt, återges. Översättningens stil bör så nära som möjligt ansluta sig till grundtextens stil» (s. 30.) Odeberg framhåller också, att »en ålderdomlig stil kan förbinda generationerna med varandra» (s. 29, 32). Det är tydligt att översättningen är medvetet högstämd och arkaiserande. Söderlund skriver också: »Mot bakgrund av det nu nämnda förstår man bättre, varför Odebergs översättning ser ut som den gör.» [3]
Söderlund övergår sedan till att kommentera de ställen, som är teologiskt särskilt intressanta. Vi skall här ta upp en del av dessa. [4]
Matt 7:24
Odeberg översätter: »Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör dem, bliver lik en förståndig man, som byggde sitt hus på klippan» /= Karl XII/. Söderlund kommenterar: »Märkligt nog har översättarna här i allmänhet undvikit den enklaste översättningen: klippan’. I stället har man skrivit ’hälleberget’ (1883, 1917) eller ’berggrund’ (NT 81). Därmed har en mycket viktig association försvårats. På flera ställen i Gamla testamentet talas det ju om Gud som en klippa, ja, han sägs i Ps 18:32 t.o.m. vara den enda klippan.» Så översätter också Svenska Folkbibeln. [6]
Matt 10:29ff
Odeberg översätter: »Säljas icke två sparvar för en kopparslant? Och icke en av dem faller till jorden eder Fader förutan» /»eder Fader förutan» är övertaget från 1703 års översättning/. Söderlund kommenterar: »Detta bibelställe har av ålder varit till stor tröst för många. Liksom Gud har en fullständig kontroll över det som sker i naturen, så kan inte utan hans tillåtelse ett enda hår krökas på lärjungarnas huvuden. Sedan Guds allmakt i nutida teologi och kyrkoliv mer och mer kommit att ifrågasättas och förnekas, har många utläggare fått svårigheter med stället, varvid man kunnat påpeka, att 1917 års översättning ’utan er Faders vilja’ inte är självklar, eftersom det i grundtexten endast står ’utan er Fader’. I Nt 81 har man valt att låta ordet handla om Guds allvetande: ’utan att er fader vet om det’. Men vilken glädje skulle lärjungarna ha av att Gud tittar på och vet om, vad som sker, ifall han inte kan göra något åt saken? Som tidigare nämnts var Odebergs översättningsprincip, att översättningen skulle vara lika öppen som grundtexten. Den principen har följts även här, då Odeberg översätter: ’er Fader förutan’, en språkligt välklingande översättning, som inte säger mer än grundtexten men kan inkludera såväl Guds kunskap som hans tillåtelse och omsorg.» Grundtextens ord »er Fader förutan» är inte inskränkande utan innefattar rimligtvis såväl Guds vetskap som hans tillåtelse. Hade enbart hans vetskap åsyftats skulle Jesus ha varit tvungen att uttryckligen ange detta. Att Gud vet allting och ser allting var välkänt för fariseer och skriftlärda. Denna tanke kommer till uttryck på många ställen i GT och behövde inte understrykas i Jesu bergspredikan. [8]
Man kan dock fråga sig om inte en sådan översättning »er Fader förutan» inte kommer att uppfattas så att vi människor får leva i avsaknad av vår himmelske Fader, att vi får klara oss honom förutan, utan att han är med i sparvens fall till jorden. Gud har dragit sig tillbaka och ingriper inte i skeendet, kan inte göra något åt vår situation. Uppfattas översättningen på det sättet återger den inte textens innebörd. Guds försyn innebär att Gud ingriper i skeendet, att han försörjer och förser och på samma gång ser i förväg och utstakar livsödet. När vi därför skall återge texten är det vikigt att textens huvudaspekt återges. Han som låter våra pulsar slå, han låter människorna vända åter till stoft» (Ps 90:3), han räknar våra dagar lika visst som sparven inte faller till marken er Faders vilja förutan, utan att Gud låter det ske (tillåter det). Det är väl ingen tillfällighet att de flesta översättningar översätter »utan er Faders tillåtelse» (The New English Bible, 1970, 1917 års Bibel och New International Version, 1983 »utan er Faders vilja». [9]
Matt 11:12
Odeberg översätter: »Men från Johannes Döparens dagar /Karl XII/ intill nu är himmelriket bestormat och bestormare griper det fatt.» Söderlund kommenterar: »Odebergs översättning av detta mycket omdiskuterade ställe är synnerligen intressant. Normalupplagan 1883 översätter: »Himmelriket lider våld, och våldsamma rycker det till sig», en översättning som tycks antyda, att det handlar om något negativt. Kyrkobibeln 1917 översätter däremot: »Himmelriket tränger fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig», vilket väl närmast för tankarna till något positivt. I NT 81 får man intrycket att det första ledet skildrar något positivt, det andra något negativt: »Himmelriket tränger fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.» [11]
Verbet »biazetai» kan översättas »tränger fram med våldsam kraft» eller »är utsatt för våld (lider våld). Sammanhanget avgör vilken översättning vi skall välja. Att den senare översättningen är den i sammanhanget riktigare skrivningen är uppenbart. Johannes Döparen står i denna text i centrum. Med dessa ord om himmelriket som utsatt för våld syftar Jesus på det motstånd som Döparens verksamhet framkallade och som stegrades av Jesu messianska verksamhet. Johannes kastades i fängelse av Herodes och Jesu undervisning avvisades av folkmassan. I orden om de lekande barnen på torget bestraffas folkets otro. Fridrichsen skriver i sin bok: Fyrahanda sädesåker, 1958, s 68: »Allt vad vi känner av semitiskt språkbruk talar för att de båda uttrycken »lider våld» och »utsätts för våld» (»biazetai» och »biastai harpazousin autän») skall uppfattas som synonyma paralleller: alltså: »himmelriket våldföres, och våldsmän försöker rycka det till sig». Att Odeberg med sin översättning skulle ha uppfattat det första ledet i meningen negativt och det senare positivt är väl knappast troligt. Ingen har väl som han betonat att Kristi rike inte är ägare av några yttre maktmedel. Däremot har han fäst uppmärksamhet på texter som förkunnar att detta rike skall vara utsatt för förföljelser. »Bestormare», våldsmän och våldsverkare står i Odebergs översättning helt visst som benämning för rikets fiender. Hos Lukas förekommer Jesusordet också, men inte i detta sammanhang (Luk 16:16). Så uppfattas stället i Svenska Folkbibeln. [12]
Matt 20:28 (26:28)
Odeberg översätter: »Liksom Människosonen icke är kommen för att bliva tjänad utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för mängden» /Karl XII: »för många»./ Söderlund kommenterar: »Odeberg har här återgett grundtextens ’många’ med ’mängden’ resp. ’de många’ för att klargöra, att ’många’ här inte står i motsats till ’alla’ utan i motsats till ’några få’. Såsom Joachim Jeremias framhållit i boken »Die Abendmahlsworte Jesu», 4:e uppl., 1967, s. 171-174, saknar hebreiskan och arameiskan motsvarighet till ’alla’, när detta står självständigt, varför ’många’ kan användas för att beteckna totalitet. Se härtill Svenska Folkbibelns not till versen i fråga. [14]
Matt 21:32
Odeberg översätter: »Ty Johannes kom till eder på rättfärdighetens väg, och I trodden honom icke.» Söderlund kommenterar: »Både kyrkobibeln 1917 och NT 81 har här gjort en tolkande översättning, så att Johannes framställes som en som anvisar rättfärdighetens väg. Ordagrant står det så som Odeberg skrivit, att Johannes kom ’på rättfärdighetens väg’. Och det har han helt rätt i. Svenska Folkbibeln översätter som Odeberg. [16]
Mark 4:36
Söderlund kommenterar: »Odeberg har på detta ställe uppfattat grundtextens innebörd inte bara så, att man färdades i den båt, i vilken Jesus redan satt (NT 81), utan så, att avfärden över huvud taget skedde ganska brådstörtat (’som han var’).» I sitt tillägg till Grekisk-svensk ordbok, s. 248 återger Fridrichsen texten på samma sätt (»som han gick och stod»). Svenska Folkbibeln översätter som Odeberg. [18]
Mark 14:62
Odeberg översätter: »Jesus sade: Jag är. Och I skolen få se Människosonen sitta på Kraftens högra sida och komma med himmelens skyar» /Översättningen mycket lik Karl XII:s/. Söderlund kommenterar: »Det är betydelsefullt, att Odeberg med sin översättning tydliggör, att det inte endast är Johannesevangeliet som vittnar om, att Jesus uttrycker sig på detta sätt. Att det finns ett nära samband mellan Markusevangeliet och Johannesevangeliet betonas av René Kieffer i dennes kommentar till Johannesevangeliet, del 2, 1988; s. 501f.» Denna översättning ges också i Svenska Folkbibeln. [20]
Luk 2:14
Odeberg översätter: »Ära vare Gud i Höjden, och frid på jorden, till människorna ett gott behag!» (Odeberg följer Karl XII:s översättning /»och menniskomen en god wilje»/ och Svenska högmässan). Söderlund kommenterar: »Odeberg har, vad ordalydelsen beträffar, återgivit änglasången på samma sätt som den framställdes i normalupplagan 1883 och i gudstjänsordningen 1942. Förutsättningen för denna översättning är, att man följer den textvariant som har ’en anthråpois eudokia’. Följer man i stället varianten ’en anthråpois eudokias’, kommer innebörden att bli ’till/bland välbehags människor’, vilket i 1917 års översättning återgivits: ’bland människor till vilka han har behag’. Uttrycket ’välbehags människor’ har återfunnits i de s.k. dödahavsrullarna, varför de flesta forskare nu torde prioritera den läsart som innehåller genitiv-s.» [22]
Detta uttryck har i Qumrantexterna en klar exklusiv betydelse. Ett exempel på hur exklusiva esserna var ger oss också deras församlingsregel. I den uppmanades de att »älska ljusets söner och hata mörkrets söner». I Qumran lärde man: »Ingen skall hjälpa ett djur som föder på sabbaten, och faller det i en brunn, skall man inte dra upp det på sabbaten.» I evangeliets sammanhang är uttrycket inte lika snävt fattat. Här talas om »en glädje för hela folket». Ängeln förklarar för herdarna hur det kommande budskapet skall uppfattas. I änglarnas lovsång utvidgas skaran av glädjefyllda människor, när det heter att »jorden», hela jorden skall glädja sig. Sammanhanget visar att den genitiv som finns i vissa handskrifter inte ger en ny översättning (se härom vidare i tidskriften Biblicum 2/1995 s. 38ff). [23]
Luk 16:8
Odeberg översätter: »Och herren berömde den orättrådige förvaltaren, att han handlat klokt» /= Karl XII/. Söderlund kommenterar: »Att Odeberg här skriver ’herren’ med litet h, är ingen tillfällighet. Såsom framgår av Odebergs utläggning av liknelsen i ’Anteckningar till nytestamentliga texter’, 3:e uppl, 1961, s 59-60, menar han inte, såsom åtskilliga andra exegeter, att ’ho kyrios’ (herren) här skulle åsyfta Jesus /så t.ex. NT 81/, utan i stället, att det åsyftar den rike mannen, vilken enligt Odeberg är den orättrådige Mamon.» Det kan tilläggas, att ordet ’herre’ ofta användes om personer inne i Jesu liknelser: Luk 12:47, (däremot inte 12:37), 14:23 och 16:3. Svenska Folkbibeln har en liknande översättning. [25]
Luk 17:21
Odeberg översätter: »Ty se, Guds rike är inne i eder» /Karl XII: »ty si, Guds rike är invärtes i eder.»/ Söderlund kommenterar: »Odebergs översättning är här överraskande, inte därför att den skulle vara språkligt onaturlig men därför att Odeberg själv i en utläggning av det aktuella textstället i tidskriften Erevna, Nr 3, 1950, prioriterat översättningen ’mitt ibland er’, eftersom han menar, att den passar bäst in i sammanhanget, där det är fariseerna Jesus talar till.» Att Jesus skulle ha sagt till sina motståndare fariseerna: »Guds rike är inom er» (så NT 81), dvs i era hjärtan, måste betraktas som helt osannolikt. I Bauers lexikon heter det: »I dessa ord betyder väl »entos hymån» inte inom er = i era hjärtan (’inwendig in euch’ = in euren Herzen) utan i er mitt (’in eurer Mitte’). Det vill säga att Guds rike har kommit och är redan nu verksamt i er mitt eller mitt ibland er (fariseer). I det följande vänder sig Jesus också till sina lärjungar och undervisar dem om sin person. [27]
Joh 3:13
Odeberg översätter: »Och ingen har farit upp i himmelen utom han, som for ned från himmelen, Människans Son, som är i himmelen» /Översättningen mycket lik Karl XII:s/. Söderlund kommenterar: »Här har Odeberg tagit med de ord som utelämnats i texten i NT 81 (men omnämnts i notapparaten) och som i 1917 års översättning återgavs: ’som var i himmelen’. I grundtexten står presens particip, och den språkligt sett naturliga översättningen är därför den som Odeberg har (’som är i himmelen’). Att man 1917 valde att översätta med imperfektum, berodde naturligtvis på, att man hade svårt att föreställa sig, att Jesus skulle ha varit i himmelen samtidigt som han på jorden samtalade med Nikodemus.» [29]
Det kan tilläggas att Abbotts, Johannine Grammar, London 1906, här hänvisar till Jesu ord i Joh 12:26: »Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också mina tjänare att vara» och till hans ord i Joh 17:24: »Fader, jag vill, att där jag är (’redan i himmelen’), där skall också de som du har gett mig vara med mig…» (se också Joh 1:18). Metzgers textkommentar till USB förmodar att den längre läsarten är en tolkande kommentar som återspeglar en senare kristologisk utveckling. Men den högkristologi som den längre läsarten återger finner vi helt i överensstämmelse med Johannes kristologi. Det räcker med att hänvisa till Joh 1:18, 12:26 och 17:24. De tre varianter som ges till vers 13, att »som är i himmelen utelämnas» eller ändras till »som var i himmelen» eller »som är från himmelen» visar, som Söderlund skriver, »att man hade svårt att föreställa sig, att Jesus skulle ha varit i himmelen samtidigt som han på jorden samtalade med Nikodemus.» [30]
Joh 8:25
Odeberg översätter: »De sade då till honom: Vem är du? Jesus sade till dem: Begynnelsen, som jag ock talar till eder om» /Karl XII:s översättning följer Luthers: »Allraförst jag, som talar med eder.» »Erstlich der, der ich mit euch rede.»/ Söderlund kommenterar: »Odebergs översättning är här utomordentligt intressant. Medan både 1917 års översättning och NT 81 låter Jesu utsaga i den andra hälften av versen ha innebörden, att han nu åter säger sig vara den som han redan från början sagt att han är, kommer Jesu svar enligt Odebergs översättning att betyda, att han påstår sig själv vara Begynnelsen, vilket ju stämmer väl med Upp 3:14b, där Kristus kallar sig själv ’Begynnelsen till Guds skapelse’, liksom även med Upp 22:13.» [32]
Den översättning som Odeberg ger finner vi inte i tidigare svenska bibelutgåvor. Svenska Folkbibeln är tydligen den första som har den. Det skall kanske nämnas att Odebergs översättning ännu var okänd och otryckt, när Svenska Folkbibeln färdigställdes. Går vi till grammatikor och exegetiska utläggningar är en sådan förståelse av texten inte ovanlig. I sitt kända arbete »Johannine Grammar», London 1906, ger Edwin A. Abbott denna översättning som första alternativ: »Jag är av begynnelsen. Det är också det som jag fortsätter att säga er.» Ämnet är alltså inte slutbehandlat (se Joh 14:8f). (De grekiska orden »ho ti» uppfattas då som neutrumform av »hostis»). I »Nouvelle Revue Théologique 1 (1984) s. 63 ger Potterie samma översättning som Abbott: »Jag är av Begynnelsen. Det är också det som jag inte upphör att säga er.» På frågan: »Vem är du då?» svarar alltså Jesus: »Begynnelsen». Det är här fråga om en ellips, ett förkortat uttryck såväl i svenskan som i grekiskan. Ur den föregående frågan hämtas verbet »jag är». Att former av »vara» underförstås är mera vanligt i grekiskan än i svenskan. [33]
I Joh 8:16 har vi ännu ett exempel på ett sådant förkortat uttryck: »Och även om jag dömer är min dom rättvis, eftersom jag inte är ensam utan jag och Fadern, dvs utan jag är ett (tillsammans) med Fadern (v 29). En sådan upprepning av »är» syns mera vara i enlighet med johanneisk ellips och johanneisk kristologi. Detta gäller också Joh 8:25. En sådan tolkning av texten ger också kyrkofadern Cyrillus. Om den översättning som kyrkofadern Chrysostomos ger och som överensstämmer med NT 81: »Varför talar jag alls till er’? säger han själv: »Vad Jesus menade är något i den stilen: »Ni är inte alls värda att lyssna till mina ord.» [34]
Nigel Turner kommenterar i sitt arbete »Grammatical Insights Into The New Testament, 1965, s 140ff Chrysostomos uttalande: »Denna fras »att jag ens skulle tala till er» var en egendomlig grekisk ordvändning mycket lik det moderna uttrycket »Jag ger upp!» Turner säger att båda dessa översättningar är grammatiskt möjliga. Men han hävdar att den översättning som låter »archän» (begynnelsen) få behålla sin teologiska innebörd är den bättre. I den översättning som Chrysostomos ger kommer Jesu svar så abrupt. Som stöd för en kristologisk förståelse av texten anför Turner också att en sådan ges i den gamla latinska översättningen: »Initium, quod et loquor vobis», »Begynnelsen, något som jag också säger er» och att denna tolkning är i överensstämmelse med Kristi ord: »Jag är A och O, begynnelsen och änden» (Upp 21:6). [35]
Sammanfattningsvis kan sägas att Odeberg i tio av tolv här återgivna fall uppfattar texten helt och hållet som Karl XII:s översättning. Ofta finns klara språkliga överensstämmelser mellan Odebergs och 1703 års översättning. [36]
I slutet av sin kommentar till översättningen skriver Söderlund: »Det behöver väl knappast påpekas, att avsikten med utgivandet av föreliggande översättning inte är, att den skall ersätta någon annan översättning. Som Odeberg själv påpekat, kan olika översättningar komplettera varandra (Rannsakan, s. 9). Ingen gör sig illusionen, att Odebergs översättning skulle kunna användas t.ex. vid undervisning i dagens skola. I samband med forskning, predikoförberedelse och bibelstudium bör den däremot kunna bli till mycket stor nytta.» Ja. ett tack bör framföras till alla dem som deltagit i detta arbete. Den kommentar som Söderlund har gett i sitt förord till översättningen är också av stort värde. En sådan kommentar kan ju ej få plats i en notapparat. [37]
De fyra evangelierna och Apostlagärningarna
i översättning av Hugo Odeberg.
Förord av Rune Söderlund.
BV-förlag, Stockholm. Pris: 150 kr.