Av Lars Engquist
Aktuell samhällsdebatt
Det sista året har några företeelser i samhället fyllt massmedia och upptagit människors intresse mer än mycket annat. Det är den mörka främlings-fientligheten som allt öppnare tar sig uttryck i rent rashat, och så dess raka motsats, en kamp som flyttats in i självaste kyrkorummet, en kamp för att fler flyktingar skall få stanna i Sverige. Ett mörkt kapitlet i landet handlar om en allt bredare och grövre korrumption bland våra politiker och andra ledare. Just dessa företeelser har nu länge stått i fokus. För »vanligt hederligt folk» har det ibland varit tungt att orka med den intensiva nyhetsbevakningen. Många frågar sig vart moral, respekt, hut och heder och barmhärtighet tagit vägen. Men samtidigt som vi översköljs av obehaglig information måste vi besinna välsignelsen av och tacka Gud för att vi har en fri press, som sköter den tydligen allt nödvändigare renhållningen i vårt samhälle. [0]
Kanske är det inte alls någon tillfällighet att de här företeelserna i samhället sammanfaller i tiden. Kanske hör de rentav ihop med varandra på något sätt? [1]
De har i varje fall helt uppenbart mycket gemensamt. För det första är de på olika sätt exempel på människans djupa syndafall och det totala fördärv detta fall har fört med sig för människan. Och för det andra handlar det om medvetet eller omedvetet förakt för vad Gud har sagt: »Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty ingen överhet finns som inte är av Gud. All överhet som finns är förordnad av Gud. Därför den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad Gud har förordnat. Överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Man gör du vad ont är, då må du frukta. Ty överheten bär inte svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är. Så giv då åt alla vad ni är dem skyldiga: Skatt åt den som skatt tillkommer, tull åt den som tull tillkommer, fruktan åt den som fruktan tillkommer, heder åt den som heder tillkommer» (Rom 13:1, 2, 4, 7). [2]
Som bekännande kristna måste vi ta oss tillvara för att ryckas med i tidens ondska. Vi skall be Gud om nåd att hålla oss obefläckade av världen och inte ta efter världens sätt att leva. Synd är inte tillåten hur vanlig den än blir. Här har vi en livsviktig kamp, som måste kämpas. Vi måste pröva allt och förkasta det som är fel och behålla det som är rätt. Och den prövningen skall vi göra inför levande Guds ord, som gäller i alla tider. Vad Gud har befallt och förbjudit i sitt ord är ingen av oss fri att förkasta. Det betyder inte att Guds ord ger oss direkta svar på alla enskilda frågor eller detaljerade instruktioner för alla livets situationer. Men Gud har gett oss den naturliga lagen. Den hjälper oss att skilja på grundläggande rätt och orätt. Ofta är vi hänvisade till att följa vårt eget förnuft och samvete, som är upplyst genom träget studium av Guds ord. I många frågor har Gud gett oss en välsignad kristen frihet. Men den får aldrig användas så att vi på något sätt visar självsvåld eller kommer i konflikt med kärleken till Gud och vår nästa, med lagen. [3]
Alla kristna måste med stor avsky, öppet och frimodigt ta avstånd från den otäcka rasismen och främlingsfientligheten. Den som tiger blir medbrottsling genom samtycke. Också i alla enskilda sammanhang skall vi omedelbart reagera och opponera oss när rasismen visar sitt vidriga ansikte. [4]
Gud har skapat svarta och vita, turkar och judar och bosnier och svenskar. Ingen har rätt att säga om det vi har: »Detta är bara mitt. Detta är bara vårt land. Här har bara vi rätt att bo.» Allt är ett kortfristigt lån från Gud. Mycket snart skall var och en av oss lämna tillbaka allt och göra räkenskap för förvaltningen. Vi är befallda att dela med oss och inte tillsluta hjärtat för dem som lider nöd. Det handlar också här om trohet mot Guds ord och befallningar. [5]
För kristna gäller den principen också när korrumption och oärlighet blir var mans hantverk. »Du skall inte stjäla. Du skall inte ha begärelse till din nästas hus. Du skall inte bära falskt vittnesbörd…» Det gamla ordspråket: »Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål» låter idag så föråldrat. Men det är inget föråldrat för kristna att noga skilja mellan det som är mitt och ditt och mellan det som är privat och det som tillhör »det offentliga». [6]
Som kristna bekännare skall vi vara goda samhällsmedborgare och lyda landets lagar genom att betala skatt och tull och göra rätt för oss. Kraften härtill finner vi i Guds nåd allena. Vi har ingen som helst rätt eller orsak att förhäva oss eller döma. Vi måste ju själva bekänna så många synder och brister. Vårt enda hopp är att Gud för Kristi skull förlåter och upprättar oss och ger ny kraft att kämpa mot synden och leva ett rättfärdigt liv inför människor. [7]
Vi kristna skall vara de första och villigaste att öppna våra hjärtan och dörrar för nödlidande och förföljda. Och Gud har i stor nåd gett oss resurser så att vi verkligen kan hjälpa till. Med glädje och tacksamhet och kärlek skall vi hälsa främlingar välkomna och hjälpa dem till rätta. [8]
Vi skall arbeta för en generös flyktingpolitik genom yttrandefriheten och genom de politiska partierna och de demokratiska opinionsorgan vi har i landet. Inte ens när vi bedriver barmhärtighetsarbete har vi rätt att sätta oss upp mot landets lagar. Vårt arbete för flyktingar och förföljda skall vara ivrigt och uthålligt men naturligtvis också lagligt. Det betyder att kristna inte kan sätta sig över gällande lagar, så länge dessa inte står emot Guds klara och tydliga ord. Och det skall mycket till innan jag som enskild får trotsa samhällets lagar. Den så kallade »civila olydnaden» har inget stöd i Skriften, utan förblir just olydnad. [9]
Missbrukar vi Guds ord i samhällsdebatten så drar vi förakt och löje över det kristna namnet och ordet. En biskop i landet skrev nyligen angående de utvisade åseleflyktingarna, att den som flyr till kyrkans altare har rätt att få sin sak omprövad. Den insiktsfulle vet, att det var gamla förbundets stadga om räddning vid altarets horn. Nu lever vi inte i Gamla förbundet längre. Men denna stadga om räddning vid altarets horn är en profetia och ett löfte om frälsning från synden och domen för den som tar sin tillflykt till nådastolen, som är Jesus Kristus och hans fullbordade försoning. Han är frälsningens horn. Det för ingen välsignelse med sig att blanda ihop kristendom och politik. Det blir en ohelig allians. Självaste Vilddjuret i Uppenbarelseboken är just en sådan sammanblandning. Det är bra att biskopen tar till orda för flyktingarna. Då vill vi stödja honom. Men gör det med justa vapen och inte genom att missbruka levande Guds ord. Genom ett rätt vittnesbörd blir Gud ärad. Vi hjälper människor bäst genom att argumentera och förfara så som Guds ord lär oss. [10]