God och välsignad Jul och ett gott och välsignat år 1996!
»Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer över bergen, för att förkunna frid och frambära gott budskap och förkunna frälsning, i det att han säger till Sion: Din Gud är nu konung! Hör hur dina väktare upphäver sin röst och jublar allesammans, ty de ser för sina ögon hur Herren vänder tillbaka till Sion. Ja, brist ut i jubel tillsammans, ni Jerusalems ruiner, ty Herren tröstar sitt folk, han förlossar Jerusalem. Herren blottar sin arm inför alla hedningars ögon, och alla jordens ändar får se vår Guds frälsning.» Jesaja 52:7-10.
Jesaja har ibland kallats för den störste bland profeterna, därför att han predikade glädjens budskap om världens Frälsare mer än någon av de andra profeterna. Vi läser ord av Jesaja både nu under jultiden och på Långfredagen. Och det är alltid samma glädjebudskap om vår underbare Frälsare som här förkunnas för oss. Här talas om hur världen skulle få sin Frälsare –»Se jungfrun skall bli havande och föda en Son». Här talas om hurdan Frälsare vi fått. »Ett barn blir fött åt oss, en Son blir given åt oss, och på Hans skuldror skall herradömet vila. Och Hans namn skall vara: »Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste».
Senare bär Jesaja fram glädjens budskap om Frälsaren och Förlossaren med orden: »Men det var våra krankheter han bar. Våra smärtor dem lade han på sig … Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Näpsten var lagd på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade» (Jesaja 53).
Till förra julhelgen fick jag ett ovanligt julkort. På kortets framsida fann jag inte en julkrubba eller någon julängel eller jultomte, utan bara ett fotavtryck och ett bibelord. Först tyckte jag det var helt malplacerat. Men sen förstod jag att det var en hälsning om den store Glädjebudbärarens fotsteg i profeten Jesajas julpredikan: »Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen för att förkunna frid och frambära gott budskap och förkunna frälsning».
Jesaja talar om ett folk som verkligen behövde mycket tröst och glädje efter allt lidande. Han talar till Israel, som sedan länge befann sig i fångenskap under grymma tyranner i Babylonien. När profeten nu kom över bergen till folket i slavlägret nere i dalen, så förkunnade han ett närmast ofattbart glädjebudskap: Ni är fria! Fångenskapstiden är slut. Slaveriets tunga tid är äntligen över. Herren har gjort slut på förnedringen och lidandet och förtrycket och tårarna och klagan. Ni är fria att vända hem igen till det älskade Sion, fria att bygga upp Jerusalems murar.
Det är inte svårt att föreställa sig hur de förnedrade kvinnorna torkade svetten ur pannan och vände sina förgråtna ansikten upp mot himlen med en strimma av vaknande hopp i ögat och hur de viskade till Honom, som burit dem under vedermödan i slavlägret: Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen för att förkunna frid och frambära detta goda budskap från dig vår Gud, att du äntligen i nåd har hört alla våra böner och suckar, och nu vill torka bort våra tårar och ge oss friheten och glädjen och människovärdet tillbaka.
Jag kan livligt företsälla mig hur männen ställde ifrån sig sina hackor och spadar och tunga bördor och hur de lyfte sina valkiga, grova händer mot himlen och jublade mot Herrens utsände: »Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg».
Samtidigt måste det ha varit· så, som det alltid är när evangelium predikas, att några tvivlade. Och några hade blivit överlöpare och funnit sig väl till rätta i fångenskapen. De hade gjort gemensam sak med förtryckarna och ropade säkert: Tro inte den lögnaren! Herren har förkastat oss och slutat att höra våra böner. Vi har det bäst som vi har det. Vi driver profeten på flykten. Han är bara ännu en lögnare. Tro honom inte! Det skulle bli vår olycka. Vi vet vad vi har här vid Babels köttgrytor, men vi vet inte vad vi får, om vi lämnar allt detta och vänder hem till Sion igen.
Den tiden verkar för länge sedan vara förbi när föräldrar och anhöriga ser det som ett privilegium och är stolta inför släkt och vänner över att deras söner vill avstå från karriär och hög lön för att bli Ordets tjänare som förkunnar glädjens budskap. Människor har insett, att predikoämbetet inte längre har nån status i samhället. Ja kanske inte ens i kyrkan. Man har sett, att inte bara på Paulus tid, utan precis lika mycket idag, innebär kallelsen till predikoämbetet detsamma som låg lön, bekymmer för familjens ekonomi, dubbelarbete, långa arbetsdagar, mindre fritid, mindre tid med familjen och extra bekymmer. Och vem önskar sin son och hans familj en sån framtid?
När föräldrar och familj ser att prästens arbete i församlingen inte alltid är föremål för lovsånger och applåder precis, utan kanske för suckar och klagan och strid, då skall vi nog inte vänta oss att föräldrar och hustrur med någon större iver uppmuntrar sönerna eller männen att bli pastorer. När utvecklingen avstannar och det verkar gå bakåt med kyrkan, vilka ungdomar grips då aven brinnande längtan att få vara med och offra sin karriär för att ta ansvaret som pastorer och präster? Och när vi vuxna suckar över kyrkan i stället för att sjunga lovsånger i glädjen över att ha en rätt församling att gå till, hur inverkar det på de ungas planer att säga ja till en kallelse från kyrkan? Vem säger då: »Hur ljuvliga är inte fotstegen av de män som frambär gott budskap»?
Vad är det egentligen som händer i kristenheten just nu? Jo. mycket kan sägas om det. Jag vill här peka på två viktiga fakta i kyrkans historia, som vi inte skall glömma om det går litet tungt:
- Vi får inte glömma, att det alltid är Gud som öppnar dörrar för Ordet till fruktbar verksamhet och framgång för evangelium. Detta var apostlarna mycket medvetna om. Därför förmanade de församlingarna att vara uthålliga i sina förböner, att Gud, som ensam kan det, skulle öppna stängda dörrar. Det var en förmaning till besinning. Att inte lägga av, utan att i stället kämpa ännu ivrigare och sannare för att kunna flytta fram kyrkans positioner i kampen mot satan och alla mörkrets makter, som vill röva och fördärva dyrt återlösta själar.
- Vi får heller inte glömma, att det är Gud, som både tänder ljusstaken och flyttar den. Det är Herren själv, som suveränt beslutar om vi skall få ha ett rent och klart Guds ord skinande ibland oss, eller om han nu skall ta ljuset ifrån oss, såsom vi grundligt har förtjänat och är värda. Med andra ord, vi måste försöka se Herrens finger i det som sker och ödmjuka oss under Hans mäktiga hand, i hopp om att Han skall upphöja oss i sinom tid.
Vad är det egentligen vi håller på med, vi som samlas och arbetar tillsammans i kyrka och församling? Jo, det är inte en uppgift vi själva hittat på. Pastors uppgift att förkunna glädjens budskap är t ex en uppgift som Guds församling kallar till och lägger på män som är lämpade för den uppgiften. Det har ofta framhållits i den lutherska kyrkan, att en rätt kallelse är Guds kallelse. Detta är något alla församlingens kallade medarbetare får vända tillbaka till och hämta kraft ur om det någon gång skulle kännas tungt och mallat. ”Jag står här på Guds kallelse och den heliga kristna församlingens uppdrag, för att frambära gott budskap, evangelium, till människor i svårigheter och fångenskap och lidande och kamp. Min kallelse från Gud och de heliga är att frambära gott budskap, inte att klaga över min egen lott”.
För 35 år sen tjänstgjorde jag i en liten församling på Östgötaslätten. Avskilt, inne i skogen, ett stycke från prästgården, bodde en gammal from kvinna, som levde dag och natt av Kristi nåd och godhet. Hon var änka sen många år och nu nästan nittio. Stugan hon bodde i var en låg, vitrappad ryggåsstuga, som hade gröna fönsterluckor och såg ut som klippt ur sagan. Hon var en av de mest förnöjsamma och gudfruktiga människor jag mött i livet. När jag första gången skulle göra hembesök hos henne, hade hon skickat bud på mig med lantbrevbärarn. Sen hade hon räfsat och röjt flera tunnland i skogen runt stugan. Hon hade lagt vita stärkdukar, som hon själv broderat, på borden inne i den låga stugan. Själv hade hon klätt sig i sin fina svarta klänning med vit stärkt spetskkrage. Hon hade flätat sitt hår så vackert och bakat nygräddat bröd och malt nyrostat gott kaffe på sin kvarn. Med glädjestrålande ansikte hälsade hon välkommen och hon lyssnade ödmjukt och tacksamt med sin stora hörlur till vad den unge prästen hade att säga.
Jag blev förstås generad över allt hennes arbete för min skull och för att hon visade sådan vördnad för den unge prästen, som ännu inte var helt torr bakom örona. Och jag sa: »Inte skulle tant Ida ha gjort allt detta besvär bara för min skull.» Då svarade den fromma gamla kvinnan så kärleksfullt och undervisande: »Det är inte för honom jag gjort det, utan för ämbetet han fått och för honom som har kallat pastorn. Det skall vara fint när han kommer.» Många gånger har jag tänkt på denna fromma kvinnas ord och hämtat kraft ur dem. Det är Herrens uppdrag att få vara glädjebudbärare från nådens Gud till hans dyrt återlösta ögonstenar, glädjebudbärare bland de heliga under korset i tåredalen. Är jag inte övertygad om att det är hans kallelse jag står i, så orkar jag inte så länge. För också glädjebudbärarens uppdrag är förenat med ett kors. Kanske inte ett guldkors att bära på magen, utan ett tuktans kors, lidandet, som Gud i sitt allvisa råd lägger på, därför att han ser att hans tjänare behöver det. Det är en sak som har etsat sig outplånligt fast i mitt huvud och hjärta från gymnasietiden, eftersom jag såg det varenda morgon och kväll i aulan, där vi samlades till morgon-och aftonböner. I aulan var ett stort kors målat. Korset avtecknade sig mot hotande mörka moln på himlen. Över korset stod det på latin: »IN HOC SIGNO VINCES!» I detta tecken skall du segra!
Det finns två slags kors. Det skall vi inte glömma. »Deri som inte vill ta sitt kors på sig och efterfölja mig, han är mig inte värdig». Med varje kallelse i församlingen följer ett kors, som Gud i sin vishet lägger på. Med det är det som med alla andra kors. Det är tungt att bära och det är svårt att förstå varför. Men helt visst är korset nyttigt för oss alla. Och ingen skall tro sig skickad att förvalta livets Herres dyra ord och leda hans dyrköpta hjord utan att behöva tuktas och formas under korset.
Det finns alltså två slags kors. Det viktigaste korset, det enda som gör att vi orkar bära våra små kors och inte ge upp allt, det är korset på Golgata, Frälsarens kors och pina. Det är inte om våra kors, utan om Frälsarens kors och pina vi sjunger i den underbara lovsången: »Lyft korset högt».
Att frambära glädjebudskapet för människor i den stora bedrövelsen, det är att predika Kristi kors som seger och räddning för alla människor. Och att därvid alltid tänka på, att Kristus, Överherden har framburit det fullkomliga offret, en gång för alla, sitt liv och dyra blod på Golgata kors. Så underbart och obeskrivligt stort att få tro detta. Vilket privilegium, att få bära fram ett så gott budskap till Guds Israel. Du är fri. Fångenskapstiden är över. Herren har gjort slut på förnedringen och lidandet och tårarnas tid. Han har vunnit seger åt oss på Golgata. Vi är kallade att bygga upp Jerusalems förfallna murar. Nu kan vi prioritera rätt och låta Herrens sak komma i främsta rummet och våra egna små omsorger i andra rummet. In hoc signo vinces! I detta tecken skall du segra. I korsets tecken.
Det är endast när vi predikar Kristi kors som människor blir frälsta och tröstade och kan säga: »Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg». Därför är det är vår bön och innerliga önskan, att vi också under det nya året skall få ha lärare och själasörjare, som delar lag och evangelium rätt. Någon som förmanar och varnar syndaren och som tröstar och upprättar förkrossade hjärtan med evangeliets ljuvliga balsam. Gud give oss i nåd den stora gåvan, att kunna säga av hela hjärtat, både när prästen kommer för att hålla gudstjänst och när han kommer på sjukbesök och när han kommer till den som ligger på dödsbädden och när han stampar av snön från fötterna vid hembesöket: »Hur ljuvliga är inte fotstegen av de män som frambär gott budskap».
Du skall veta hur starkt det ofta tar tag i människor när vi vanliga kristna bär fram vårt vittnesbörd om Kristus i kärlek och omsorg om människors själar. Du är kallad både att tro glädjebudbärarnas budskap och att själv vara en glädjebudbärare bland människor som lever i mörker och fångenskap.
Tack för allt stöd i arbetet för Guds Rike under året som gått! Tack för offergåvor och förböner! 1995 blev ett mycket välsignat år, bl.a. därför att du stött vårt arbete med så trogna förböner och med din stora offervilja. Gud har i nåd bl.a. låtit oss få avsluta översättningen av Nya testamentet. Det har inte kunnat ske utan Guds barmhärtiga hjälp och utan allt det stöd han gett genom många trogna förebedjare och understödjare. Det kommer att ta ännu litet tid innan nyöversättningen kan ligga till försäljning på bokhandelsdiskarna. I första numret av denna tidskrift 1996 hoppas vi kunna komma med all information om den stora, glada händelsen, att vi fått en Svensk Folkbibel, en nyöversättning, en översättning som troget återger grundtexten, ett Nya testamente på modern, vårdad svenska.
Vilket glädjebud! Herren har inte tagit ljuset ifrån oss. Han är den samme i nåd och trofasthet. I den fasta förvissningen får vi börja det nya året. I den förvissningen skall vi också fortsätta arbetet med Tidskriften Biblicum. Du ser hur viktigt det är och hur Gud välsignat arbetet. Välkommen till ett nytt år med Tidskriften Biblicum!
Lars Engquist