Är romersk katolska kyrkan och lutherska världsförbundet nu helt överens också när det gäller läran om rättfärdiggörelsen?
Av: Lars Engquist | Nr 3, 1995 sida 90Att detta varit målet för den ekumeniska rörelsen ända sedan ärkebiskop Natan Söderbloms tid, det vet vi. I många lärofrågor har man efter hand blivit överens och på olika sätt börjat arbeta tillsammans. Oftast har det skett på bekostnad av de lutherska samfundens läror. Denna utveckling har gynnats och påskyndats av läroupplösningen inom de samfund som är anslutna till Lutherska Världsförbundet. Rom har dock visat en större ovillighet att ändra sina läror och återkalla sina fördömanden. [0]
De kraftigaste fördömandena från Rom och från luthersk sida gäller rättfärdiggörelsen. Det är »articulus stantis et cadentis ecclesiae», dvs »den lära med vilken kyrkan står och faller», enligt våra lutherska Bekännelseskrifter, att människan blir rättfärdig av nåd allena, för Kristi skull, utan goda gärningar. Och detta är den trösterikaste och ljuvligaste av alla läror för alla förkrossade syndare och under alla egna anfäktelser och tillkortakommanden, att vi får tro oss rättfärdiga och saliga av nåd, trots att våra gärningar inte förtjänat något annat än dom och död. Vår rättfärdighet beror inte på något hos oss själva. Vår rättfärdighet är uteslutande Kristi fullkomliga rättfärdighet, som han förvärvat åt oss med sin ställeföre-trädande gottgörelse, och som Gud i nåd tillräknar oss medan vi själva fortfarande är syndare. Denna tillräknade rättfärdighet kan ovärdiga syndare ta emot genom tron allena. Och då är tron inte någon god gärning som vi byter till oss rättfärdighet med. Tron är bara den tomma handen, som inget har att ge, som bara kan ta emot vad Gud i sin kärlek skänker, fritt och för intet, utan någon motprestation från vår sida. [1]
Den lutherska läran om rättfärdiggörelsen har Romersk-katolska kyrkan rasat över i alla tider och fördömt och uttalat sitt anatema över med orden: »Förbannad är var och en som lär att människan blir rättfärdig av nåd allena utan goda gärningar!» Roms lära om rättfärdiggörelsen, som står i så uppenbar strid med Guds ord i Skriften är också grunden för alla andra obibliska läror i Rom. Med den följer mässoffersläran, botgöringslärorna, läran om purgatoriet (skärselden), läran om helgonen, klosterväsendet, celibatet osv. Detta kan förklara varför det är omöjligt för Rom att helt ge upp sitt fördömande av läran om rättfärdiggörelse av nåd allena. [2]
Låt oss bara se på den hemska läran om reningselden efter döden, att de som dött i tron måste brinna en tid i eld för att renas från kvarvarande synder. Den läran är något så fasansfullt och djävulskt uttänkt att många tänker att Rom måste ha avskaffat den för länge sen. Men det har inte Rom. Och det innebär en grov förkastelse av läran om den objektiva rättfärdiggörelsen. [3]
Det är endast om Kristi verk inte är tillfyllest, om rättfärdiggörelsen inte är fullkomlig, som en ytterligare rening behövs i en skärseld. [4]
Nu lär det bli svårt att förneka eller dölja, att denna hemska lära fortfarande förfäktas av Rom. När t.ex. en påve dör, så anordnas själamässor runtom i den katolska världen. Frågar vi varför, så får vi svaret att det sker för att förkorta påvens reningstid i skärselden. Därmed har inte Rom sagt att påvarna skulle vara större syndare än andra, utan att alla, Maria undantagen, måste tillbringa en kortare eller längre tid i detta helvete. Det är nästan oförklarligt att någon enda människa vill vara romersk katolik med en så tröstlös lära hängande över sig inför döden. [5]
Förklaringen till att Rom hänger fast vid denna lära är att Rom har tagit så grovt miste när det gäller rättfärdiggörelsen. Den är alltså något vi på något sätt måste bidra till och även själva förtjäna genom något slags »meritum», förtjänst. Kristi förtjänst räcker således inte. [6]
Den biblisk-lutherska läran, att människan förklarats rättfärdig av nåd allena utan goda gärningar, innebär att vi förklarats rättfärdiga trots att vi saknar alla goda gärningar och förtjänster som kan räknas till vår rättfärdighet. Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Vi blir förklarade rättfärdiga av nåd, trots vår synd, trots vår ovärdighet, trots vår totala brist på goda gärningar, trots vår brist på helgelse. [7]
Denna saliggörande lära kan vi aldrig lämna eller byta bort mot frid med påven eller någon makt i världen. Då byter vi just bort vår frid och salighet. Då förkastar vi och korsfäster vi vår Frälsare på nytt. [8]
Nu lär påven i Rom vara beredd att rentav upphäva sitt anatema över vår biblisk-lutherska lära om rättfärdiggörelsen av nåd allena utan goda gärningar, under förutsättning att vi åtminstone håller med Rom om att de goda gärningarna bidrar till rättfärdiggörelsen, inte som våra prestationer visserligen, utan därför att de är gåvor av Gud, gåvor som Gud ger oss människor. [9]
Enligt välinformerade och trovärdiga källor kommer Lutherska världsförbundet och Påvliga rådet för främjande av kristen enhet att inom kort lägga fram ett gemensamt förslag för sina kyrkor, att nu upphäva de ömsesidiga fördömandena över varandras rättfärdiggörelseläror. [10]
Man säger att en historisk process, ledd av Gud, skulle ha gett de båda parterna nya insikter och nytt ljus, så att båda nu inser att deras gamla fördömanden och läror är irrelevanta. [11]
Men vi, som är bundna och förpliktigade till Skriften och den lutherska Bekännelsen, kan och får aldrig någonsin godkänna den överenskommelse som nu sägs skall komma från Rom och de kyrkor som är medlemmar i Lutherska världsförbundet. Den är ju inget nytt. Det är bara den gamla förödande sammanblandningen av tron och dess följder helgelsen. De goda gärningarna är uteslutande den helige Andes verk hos den som tror. Under inga förhållanden kan vi sälla oss till förförarna som inte vill och inte kan skilja på lag och evangelium, utan gör trons frukter till en förtjänst, som bidrar till rättfärdiggörelsen. Ty vi tror, vad Skriften lär, att Gud förklarar oss rättfärdiga trots vår synd, trots den totala avsaknaden av alla goda gärningar. Vi tror också att tro utan gärningar är död. Men vi vill inte i samma andetag tala om Guds frälsande nåd och våra usla gärningar, hur stora och helgade våra verk än kan vara. Vi tror i stället att Kristus fullbordat den ställföreträdande gottgörelsen och att Gud förklarat att Han fått nog genom vad Kristus gjort och lidit. Att instämma med Rom och Lutherska världsförbundet som nu gemensamt tänker deklarera att våra goda gärningar samverkar med nåden, i den meningen att de är gärningar som Gud verkar hos oss, det vore att förkasta Kristus och säga att hans försoningsverk inte är nog, utan att våra gärningar på något sätt måste komplettera vad Jesus gjort. Härför bevare oss Gud i nåd! [12]
Frivillig kyrkoskatt ger färdigutbildade teologer arbete
| Nr 3, 1995 sida 92Det läser vi om i Göteborgs-Posten den 4/8 1995. »Bakom denna aktion ligger Kyrkliga förbundet, en gammalkyrklig rörelse med tyngdpunkt i Västsverige, Småland och Västerbotten. I vintras gick Kyrkliga förbundet ut med ett upprop, där det uppkomna läget beskrevs som ’en helt ny situation för alla i vårt land som vill hålla fast vid Bibeln och bekännelsen’. [0]
Med hjälp av permanenta gåvogivare skall det ekonomiska underlaget säkras för arbete åt de kandidater som är klara med sin prästutbildning men inte får prästvigas. Uppropet fick snabbt gensvar och det är redan dags för nya anställningar av sådana. [1]
Förrättningar som dop, vigsel och begravningar får de inte ägna sig åt, men konfirmandundervisning går bra och allt vid sidan om går också bra. Så har t.ex. Hans Jönsson fått uppgiften att underhålla de tiotalet lokalföreningar som Kyrkliga förbundet har runt om i landet. Han skall sköta gäst- och kursgården i Lane Ryr och arbeta med förbundets tidning Kyrka och Folk och dess bokförlag. [2]
Många av givarna har sett den här lösningen som ett sätt att hjälpa till, säger Hans Jönsson, som är den förste av de teologer som anställts. I takt med att allt fler inte känner sig hemma i dagens kyrka behövs fler samlingar och kurser, där de ’hemlösa’ kan träffa likasinnade. Jönsson vill dock inte se den här lösningen som ett första steg mot en fri kyrka. Vi får avvakta dagens turbulens och mycket kan hända, men visst bygger vi upp en beredskap för en ny kyrklig struktur antingen inom eller utom dagens svenska kyrka.» [3]
Till detta skall sägas att det vittnar om ansvar för själarna att man på detta sätt försöker ge ett alternativ till en verksamhet, som inte längre är underställd kyrkans biskopar som har övergett kyrkans tro, lära och bekännelse och som förkastar såväl lag som evangelium. Vad som förvånar är att man så ängsligt slår vakt om tillhörigheten till en pluralistisk statskyrka. Den skall tydligen också ännu en tid stödjas med hjälp av inbetald kyrkoskatt. Det rör sig här om stora belopp. De unga bekännelsetrogna prästkandidaterna, som förvägras bli präster i svenska kyrkan skall stödjas med en hundralapp i månaden! [4]
Kyrkliga Förbundet tvekar ännu att upprätta en egen församlingsverksamhet. Det är ju kristnas uppgift och plikt att kalla och pröva herdar och lärare. Denna uppgift får inte överlämnas åt biskopar som har blivit insatta i sina ämbeten av en antikristlig statsmakt. En lärare skall, säger aposteln Paulus, »stadigt hålla sig till det fasta ordet, så som han har fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem som säger emot» (Tit 1:9). Till församlingen i Rom skriver han: »Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och väcker anstöt i strid mot den lära som ni har undervisats i. Drag er bort från dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor. Er lydnad har ju kommit till allas kännedom» (Rom 16:17). [5]
Ett trösterikt brev från en sjuk kristen missionär
Av: I. F. | Nr 3, 1995 sida 93Med »framgångsteologi» menar man en teologi som räknar med att en verklig kristen måste vara rik och frisk. Sjukdom är ett tecken på synd och brist på tro. En sådan åskådning framlägger Kenneth E. Hagen i sina många böcker i ämnet. Den bygger på en optimistisk människosyn och är i Gamla testamentet framställd av Jobs falska vänner, som ifrågasätter Jobs kristna tro. Olycka, lidande och ond bråddöd är enligt dessa vänner tydliga tecken på Guds misshag över människan. Skillnaden mellan den rättfärdige och den orättfärdige kunde enligt dessa avläsas av människans framgång i livet. Men de falska vännernas själavård blir dömd av Gud: »Min vrede är upptänd mot dig /Elifas/ och dina båda vänner, därför att ni inte har talat om mig vad rätt är, så som min tjänare Job har gjort» (Job 42:7). [0]
Men det finns också många Kristi vänner, som likt Job har en rätt syn i detta ämne. Som exempel härpå skall vi citera något ur det brev som är infört i tidskriften »Diakrisis» juli 1995 och som är skrivet av Taiwan-missionären dr. Armin Buchholz, som arbetar i tjänst hos Norsk Luthersk Missionsamband. Han berättar i detta brev hur det plötsligt började flimra för hans ögon och hur han nästa dag såg tingen dubbelt. Det visade sig att han led av multiskleros och kunde bli blind vilken dag som helst. Han skriver: [1]
»Jag hade inte räknat med en sådan diagnos. När läkaren hade gått började jag gråta. Men snart började jag tänka efter och tala med min himmelske Fader. Jag kunde då, till min egen förvåning, mycket snart lägga hela saken i hans händer. Jag visste ju att det inte var självklart att jag skulle fortsätta mitt arbete. Många människor bland oss har dött redan i unga år. Hur skulle vi kunna vara helt skyddade från det. Som kristna kan vi inte göra anspråk på liv och hälsa. Allt vad vi är och har kommer hundraprocentigt från Gud och är oss anförtrott. Allt skapat är och förblir Guds egendom. Vad som hör honom till kan han ta tillbaka. [2]
Många vänner frågar sig nu: Varför tillåter Gud sådant? Men kanske får jag, som närmast träffad, säga er att jag varken har ställt mig själv eller Gud den frågan. Varför? Därför att jag vet att jag själv inte har något svar på den frågan och att jag inte får något svar på den av Gud. Därför finner jag det meningslöst att fråga så. Mig intresserar mycket mer två andra frågor: Först, hur Gud förhåller sig till min hälsa och sjukdom. Men på denna fråga hade jag redan från Bibeln fått ett klart svar, innan jag själv blev sjuk: Hälsa och sjukdom kommer båda från den allsmäktige Skaparen av himmel och jord och ligger alltid helt och hållet i hans hand. Jag vet att min sjukdom är från Gud, och han förmår hela mig, om han så vill. Låt oss därför bedja: »Ske inte min utan din vilja!» Om han inte helar mig, vill jag gärna försöka att leva med min sjukdom till hans ära. Då gläder jag mig över Jesu ord: »Min nåd är dig nog, ty min kraft fullkomnas i svaghet» (2 Kor 12:9). Jag är viss om att vår uppståndne Herre kan verka åtminstone lika mycket gott genom en sjuk Armin som genom en frisk. [3]
För det andra intresserar mig framför allt frågan, om sjukdom inte är ett tecken på att Gud inte mer helt håller sig till mig, att han inte mer verkligen har mig kär och håller mig i sin hand, utan att han vänder sig bort från mig och inte längre står vid min sida. Även på denna fråga hade jag ett klart svar, redan innan jag blev sjuk: Om Gud är för eller emot mig, det låter sig inte avläsas på mitt kroppsliga tillstånd. Guds kärlek till mig kan jag aldrig bli säker på, om jag ser på sådana omständigheter som hälsa och sjukdom, utan bara om jag håller mig till Jesus Kristus. Hos Jesus är Guds kärlek till mig alltid viss. Så är det inte någon annanstans. Därför älskar jag aposteln Paulus ord, där han säger: »I allt detta vinner vi en härlig seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som är eller som skall komma skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre» (Rom 8:38f). [4]
Dr Armin Buchholz slutar sitt brev med dessa ord: »Kan det finnas något större än Jesus Kristus och att höra till hans »gemenskap av heliga»? Vi är verkligen tacksamma för den gemenskapen här vid seminariet och vi kan redan glädja oss över det som ännu ligger framför oss. Nu anbefaller vi oss i Guds händer och ber om Era förböner.» [5]
Det är så sant vad dr Buchholz här säger: »Jag är viss om att vår uppståndne Herre kan verka åtminstone lika mycket gott genom en sjuk Armin som genom en frisk.» Ja, frågan är om han inte kan verka ännu mera gott, när han som kristen är träffad av lidanden och prövningar. Likt den sjuke Job har den sjuke Armin talat »rätt om Gud». Hans brev kommer därför att bli till tröst och glädje inte bara för läsarna av den tyska tidskriften utan också för dem som läser detta korta utdrag av brevet. [6]