1995/2 – »Historisk-kritisk» bibelforskning förutsätter en overksam Gud (en Gud som inte gör under)

Alltsedan början av detta århundrade har den historisk-kritiska metoden allmänt brukats som instrument för vetenskaplig forskning. Denna metod är dock inte vetenskaplig, ty den bygger på förutfattade meningar. Den utgår från bestämda förutsättningar. En sådan förutsättning är den att allt historiskt skeende måste föras tillbaka på rent inomvärldsliga orsaker. Av det skälet har också metoden betecknats som »ateistisk». [0]

1/ Historisk-kritisk metod ifrågasätts utomlands

I Tyskland har metodfrågan uppmärksammats på ett helt annat sätt än i Sverige. Så erkänner t.ex. Martin Hengel (själv historiskt-kritiskt arbetande teolog) i en uppsats »Historiska metoder och teologisk utläggning av Nya testamentet» (Kerygma und Dogma 2/1973), att konsekvenserna av denna metod är föga kritiskt övertänkta. Som exempel anför han »den bibliska historien», som aktualiserar frågan om »ett analogilöst skeende», dvs om Guds ingripande som går utöver mänskliga lagar. Han skriver därom: »Den dogmatiskt fixerade historiskkritiska metoden måste på förhand utesluta denna möjlighet.» Det finns enligt denna metod inga under i Bibeln. Läser vi om sådana måste texten bearbetas så att undret får en rent inomvärldslig förklaring. [2]

I sin bok »Das Ende der historisch-kritischen Methode» (1975, Theologisch Verlag Rolf Brockhaus) förkunnar Gerhard Maier slutet på denna inomvärldsligt orienterade metod. För att övervinna den massiva förnuftstro (»engelsk deism, fransk skepticism och tysk upplysning»), som fått sin näring av den bibelundervisning, som getts utifrån dessa metodologiska förutsättningar, krävs ett rätt bibelstudium, byggt på den nya metod, som han kallar historisk-biblisk. Han avvisar varje försök att skilja ut gudomliga och mänskliga element i Bibeln. Alla sådana försök slutar alltid i subjektivism, framhåller Maier. [3]

2/ Historisk-kritisk metod förutsätter att Gud inte verkar i historien med under

Bibelforskningens historisk-kritiska metod räknar alltså med ett rent inomvärldsligt orsakssammanhang. »Vetenskapligt sett håller alltså inte teorien om den uppståndnes kroppslighet, skriver docent Gunnar Hillerdal i sin bok »Att leva som kristen». [5]

I sitt föredrag »Notwendigkeit und Grenze der historisch-kritischen Methode», hållet vid Luther-Akademin i Ratzeburg okt 1984, säger Edvin Larsson (tidigare professor vid Menighetsfakulteten i Oslo) inledningsvis att det inte finns en historisk-kritisk metod. Den historiska metoden existerar inte.» Samtidigt förklarar han att »man av en forskare kan fordra att han står öppen för mysteriet i tillvaron, möjligheten till ett analogilöst skeende.» Han hänvisar därvid till »Anton Fridrichsens exegetiska program, som – vid sidan om hans vetenskapliga målsättning – var ett medvetet klart uttalat försök att göra bibelforskningen mer fruktbar för kyrkans verksamhet.» [6]

3/ Svenska teologer kan inte frigöra sig från denna metod och förnekar därför t.o.m. Kristi uppståndelse.

Men Fridrichsen är helt bunden vid den förutsättning som historisk-kritisk forskning utgår från. Han skriver: »Urkristendomen föreställde sig ingalunda att Jesu döda kropp hade fått nytt liv». Påsktrons hastiga genombrott förklaras av honom så: »I första hand måste man då räkna med det outplånliga intrycket av Mästarens personlighet… först hos en enskild, sedan, genom ömsesidig suggestion, hos hela kretsen». Att Fridrichsen är medveten om att i denna sin framställning bygga på en modern filosofisk livsåskådning, som endast räknar med ett inomvärldsligt kausalsammanhang framgår av hens egen framställning: »Ungefär så kan man – och måste man från vetenskaplig ståndpunkt resonera» (kurs av förf. – Fridrichsen, Vem ville Jesus vara /Kristustrons historiska grundval enligt nutida forskning/, 1931, s 4.) Fridrichsen förklarar: »Termen ’uppståndelse’ måste vi fasthålla, med betonande att det inte är fråga om förnyelse av livsfunktionerna hos ett lik» (Uppståndelsen i kyrkans förkunnelse. Fyrahanda sädesåker 1958, s 29). [8]

När Edvin Larsson i sitt nämnda föredrag säger: »Bibelns centrala gestalt, Jesus Kristus, är ingen tidlös idé… I detta land inträffade den avgörande händelsen, som vi (historiskt-kritiskt arbetande teologer!) kallar hans uppståndelse.» Men borde inte textens autentiska innebörd vara enda rättesnöret, att Jesus verkligen uppstått ur graven. Först då kan den historisk-kritiske forskaren antingen bekänna sig till eller förneka den historiska händelsen. Men nu gör Larsson en skillnad mellan under och underberättelse och förklarar att han inte är förpliktad att acceptera alla slags underberättelser. [9]

Om den avgörande underberättelsen, Kristi uppståndelse ur graven, säger Larsson, att »vi (!) kallar den hans uppståndelse». Liksom Fridrichsen använder han alltså termen »uppståndelse»! Därmed har ordet uppståndelse flyttats bort från bibeltexten och förts över till den subjektivt värderande teologen, som förklarar att »vi kallar händelsen hans uppståndelse». Den historiska utsagan har blivit en utsaga från den människa som bearbetar texten. Den historiske forskaren utgår från sin egen person. Utifrån sitt eget »religiösa självmedvetande» kallar han händelsen för uppståndelse. Vad den historiske forskaren sedan lägger in i ordet uppståndelse utsäger han inte. I detta fall är Fridrichsen mera rättfram. Han avvisar den autentiska utsagan och hoppas därmed kunna främja kyrkans verksamhet. Larsson skriver: »Fridrichsens exegetiska program är ett medvetet klart uttalat försök att göra bibelforskningen mera fruktbar för kyrkans verksamhet.» [10]

4/ I Tyskland men inte i Sverige debatteras denna metod

Det försvar för historisk-kritisk metod som svenska bibelforskare har gett är många gånger föga övertänkt och mycket motsägelsefullt. Det visar sig också att studerande vid de teologiska fakulteterna inte får någon undervisning om det livsåskådningsinnehåll som denna metod bygger på, nämligen den s.k. positivistiska åskådningen. A. Comte, fransk filosof, d. 1857, förkastade varje tankeriktning, som sökte gå utöver den för vår erfarenhet givna verkligheten. I Tyskland har däremot denna metod debatterats i flera årtionden. En glädjande händelse är det att prof. Eta Linnemans bok »Guds Ord och bibelkritiken» har kommit ut i norsk översättning. ^[1]Eta Linnemann, Guds Ord och bibelkritiken, Nytt Bibliotek, Lilleström, Norge. Boken kan beställas från Lars Apelthun, Gotlandsresan 208, 757 54 Uppsala, 018- 42 90 12, 90. Även artikel i … Continue reading Boken, som utkom för rätt många år sedan och är skriven av en före detta Bultmannlärjunge från Marburg, tar upp och kritiserar hur den historisk-kritiska metoden med sin ateistiska grundstruktur bara kan komma fram till resultat som ligger i linje med denna, nämligen att Gud inte verkar i historien. Den boken är värd att studeras. Det vore värdefullt om samma bokförlag också hade möjlighet att översätta Gerhard Maiers bok »Das Ende der historischen-kritischen Methode» (Slutet på den historisk-kritiska metoden – kanske rent av på svenska den här gången). [12]

Kritiken av den historisk-kritiska metoden pågår i Tyskland också idag. Som belägg härför kan anföras en artikel av pastor Johannes Lange »Ist die historisch-kritische Theologie Sünde»? (Är den historisk-kritiska metoden synd?) i tidskriften »Kein anderes Evangelium» april 1994. ^[2]Tidskriften kan beställas hos Herrn Pastor Johannes Lange, Bergischer Ring Nr. 4, 580 95 Hagen, Tel 0 23 31 -2 70 12 I Bibelns ljus ser han att metodens utgångspunkt är det vetenkapliga metodiska tvivlet. Mot detta sätter han Skriftens vittnesbörd: Jos 1:8, Luk 1:4, 2 Tess 3:14f, 2 Petr 1:19f. I Bibelns ljus ser vi att Bibeln inte är en tankeprodukt av människor: 1 Kor 2:13, Gal 1:12, 2 Tim 3:16, 1 Tess 1:9. Kampen för tron pågår i Tyskland. I vårt land har tvivlet ersatt tron. Redan för många år sedan uttryckte dr David Hedegård att historisk-kritisk metod utgick från ett ateistiskt tänkande. Det var många teologer som blev upprörda och vände sig mot honom. Ännu i dag är svenska exegeter bundna vid denna metod, som de fortfarande utgår från i sin forskning och som de betraktar som neutral och värderingsfri! I Tyskland säger Martin Hengel, själv historisk-kritisk forskare, att det enligt denna forskningsmetod inte finns några under. Naturligtvis måste den bibliska historien då bearbetas och skrivas om. [13]

En anhängare av historisk-kritisk metod kan inte erkänna Kristi gudomliga natur

En sådan bearbetning och omskrivning blir särskilt nödvändig, när kristologin behandlas. Bibeltexten förkunnar, att Gud sände sin Son i världen för att frälsa världen. När Guds ingripande i världen inte längre får uttryckas, då måste det heliga dogmat skrivas om. Enligt NT 81 förklaras Jesu persons hemlighet på följande sätt: I GT finns det uppgifter som visar att konungen hade en sakral funktion. Denna funktion har sedan kommit att appliceras på Jesus, som på samma sätt får gudomliga drag. Men en sådan applicering har tagit tid. Därför har man varit angelägen att datera evangelierna sent, till tiden efter år 70. Men nya upptäckter har gjort att evangelierna enligt Matteus och Markus har kommit att dateras mycket tidigare, till början av 50-talet e. Kr. Denna överföring av ett gammaltestamentligt motiv skulle då ha skett på mycket kort tid. [15]

Vanligtvis förklarar man emellertid Skriftens förkunnelse av Jesus som Guds Son på annat vis. I den grekiska (hedniska) världen var det inte ovanligt, att en människa kunde komma att betraktas som »gudomlig», om hon utfört något storverk. Att grekerna hade sådana föreställningar om »heroer» och »gudomliga män» (»theoi andres») framgår av Apg 14:15, där det berättas om hur Paulus och Barnabas förhindrar folkmassan att offra genom att säga: »Vi är bara människor som ni». Liberala teologer, teologer som är bundna av en rent inomvärldslig åskådning, förklarar nu Jesu gudom utifrån denna hedniska föreställning om »gudomliga män». Att Kristus i Skriften förkunnas som Gud och Frälsare, förklaras då med att han av människor har kommit att uppfattas som »en gudomlig människa», en hero. Denna uppfattning har så småningom applicerats på honom. Vi får en kristologi »nerifrån», en »kenotisk» kristologi, enligt vilken Jesus är »tömd» på sin gudom men så småningom av människor blir »fylld» av gudomliga egenskaper. Den hedniska myten om heroer och gudomliga män har överförts på Jesus. [16]

Det finns »revisionister» av det kristna budskapet. De brukar historisk-kritisk metod. Det är denna metod som måste ifrågasättas också i Sverige. [17]