Laurentius Petri var Sveriges förste lutherske ärkebiskop. I två av hans skrifter: »Om Någor Stycker wårs Herres Jesu Kristi Nattvard anrörandes», 1562 och »Refutatio erroris Herbesti», 1573, behandlas bl.a. konsekrationen, elevationen, ämbetet och successionen. Dessa böcker har nu översatts av Tom G. A. Hardt och fått en modern språkdräkt. Laurentius Petri har under de senaste årtiondena blivit mycket uppmärksammad inom den högkyrkliga rörelsen. Hans kyrkoordning har i dessa kretsar närmast karaktär av bekännelseskrift. Denna kyrkoordning, som Laurentius Petri arbetade på under lång tid, befordrades till trycket först under Johan III:s tid. [0]
Laurentius Petri framställning av konsekrationen
a/ i inomluthersk debatt
L.P. lär att det är Kristi instiftelse som gör att Kristi lekamen och blod är närvarande
Konsekrationen (invigningen av bröd och vin) sker enligt L. P. genom »läsandet (dvs prästens läsande) av instiftelseorden», säger Hardt i sin inledning till denna bok. Går vi till L. P. egen framställning, finner vi emellertid att han i varje fall ibland ger en helt annan utläggning av nattvardens innebörd. Han säger t.ex. inledningsvis: »Det är min uppfattning, vilket jag hoppas skall visa sig hållbart, att Kristus för sin instiftelses skull, vilken han gjorde och stiftade vid den första nattvarden med apostlarna, själv ännu i dag genom sitt ord och sin välsignelse verkar allt detta, överallt där man rätt firar hans nattvard. Ty liksom Gud ännu varje år verkar, att jorden bär frukt för den instiftelses skull, som han gjorde därom i begynnelsen, då han sade: ’Frambringe jorden allehanda fruktträd’, så verkar han ännu i alla församlingar, där hans nattvard firas, detta mysterium, att bröd och vin blir hans lekamen och blod, eftersom han en gång instiftat så» (s 21). [3]
Att »Kristus själv ännu i dag genom sitt ord och sin välsignelse verkar allt detta (dvs Kristi lekamens och blods närvaro) överallt där man rätt firar hans nattvard» är en god sammanfattning av vad Herrens nattvard är. Den som läser detta kommer osökt att tänka på den framställning som ges i De lutherska bekännelseskrifterna (Konkordieformeln): »Ty där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill skall upprepas» (SKB, s. 623). [4]
L.P. lär på samma gång att konsekrationen är prästens gärning i vår nattvard
Det visar sig att han inte är nöjd med sin samtalspartner »Georg», när denne bekänner sig tro »att vi äger Kristi sanna lekamen och blod i nattvarden, därför att Kristi gudomliga ord klart säger det» (s 20). Denna bekännelse är inte tillräcklig för L. P. Han säger: »Det tycks mig att du av samma skäl borde tro, att vi äger detta inte först, när man äter och dricker, utan snarare så snart som dessa Kristi ord har uttalats och förkunnats i nattvarden. Ty så klart som de betygar själva närvaron, tycks de betyga också tid och stund. Orden lyder ju inte: ’Detta skall bli min lekamen (nämligen först när ni äter)’ utan så lyder de: ’Detta är min lekamen’, som om han ville säga: ’Nu allaredan är det så’.» [6]
Om själva nattvardsläran i dess förpliktande form, att vi åtnjuter Kristi sanna lekamen och blod i nattvarden, gör L. P. här ett fast uttalande, »att Kristi gudomliga ord klart säger det.» Men när han sedan påstår att Jesu ord: »Detta är min lekamen» betyder är allaredan, dvs nu har blivit det, då kan han inte på samma sätt säga, att denna utsaga om närvarons inträdande är lika klart utsagd i instiftelseorden. Han blir i stället mycket försiktig och säger att detta är tycks betyga också tid och stund – som om Jesus ville säga: Nu allaredan är det så.» Det är alltså först efter en tolkning av instiftelseorden som han kommer fram till tidpunkten för närvarons inträde. Den tidpunkt han anger förefaller honom rimlig. Ändå säger han till sin samtalspartner: »Du borde tro» den. Den »rimliga» åsikt som han har och som han mycket uppriktigt betraktar som privatmening, »theologoumenon», upphöjs till dogm, en dogm som »du, Georg, borde tro», utan att ett klart beläggställe ur Skriften (»sedes doctrinae») anges. [7]
Av hans egen framställning framgår att han – när det gäller Kristi nattvard, den första nattvarden, framför denna sin förståelse av instiftelseorden som »theologoumenon», vunnen utifrån en tolkning av instiftelseorden. I sitt arbete »Om kyrkans babyloniska fångenskap» (övers. av Y. Brilioth) skriver Luther: »Vad som påstås utan grund i Skriften, det kan väl gälla som en mening, men det är inte nödvändigt att tro den. De förblir meningar och inte några trosartiklar» (s 23). [8]
Läran om nattvarden, liksom alla läror eller dogmer, skall bygga på klara och tydliga bibelord (»loci»). Skall tidpunkten för Kristi lekamens och blods närvaro i vår nattvard förkunnas som förpliktande dogm, då måste de heliga texterna, dvs berättelserna om nattvardens instiftande i Matt, Mark, Luk och i 1 Kor 11, själva göra detta. Dogmer och trossatser får inte bygga på tolkning och slutledning. Dogmen skall vara uttryckt i själva den nakna texten, alldeles som där står skrivet. Och texten säger: »Detta är»… [9]
Den utläggning som L. P. ger av instiftelseorden är verkligen minst sagt äventyrlig. Det vilar ett löjets skimmer över den. Här ges en exeges av en text som är så klar att den inte behöver någon utläggning, någon »glossa» som Luther säger. Resultatet blir att vi får en »eisexegis», en »inläsning» av texten. Kristi ord »Detta är min lekamen» kan varken betyda »skall bli» eller »är redan», dvs har blivit. Det är omöjligt för L. P. att få detta durativa »est» (är), som anger en utsträckning i tiden att ange en bestämd tidpunkt. Därför måste han också medge att han inte kan säga något säkert i den saken. [10]
L.P. framställning av konsekrationen
b/ i skriften mot Herbst
I strid mot katolikerna inskärper L.P. att det inte finns några offerpräster, som har makt att förvandla bröd och vin till Kristi lekamen och blod
Den katolske prästen Herbst hade i en skrift angripit lutheranerna och därvid förklarat att »endast den romerske prästen (offerprästen) med full visshet kunde utföra konsekrationen» (s 69). L. P. bemöter honom och skriver: »Kristi ord till alla trogna: ’Gör det till min åminnelse’, utgör det allra starkaste bevis för att denna uppgift i lika hög grad tillhör alla trogna. Ty vad Kristus överlämnade med dessa ord, det överlämnade han inte endast till förvanskarna av Kristi ord (dvs offerprästerna) utan till alla kristna, vilka då företräddes av apostlarna och lärjungarna, som åt Herrens lekamen och drack hans blod» (s 76). [13]
Här ger L. P. en klart luthersk framställning. Jesu ord: »Gör detta»… har i den lutherska kyrkan alltid uppfattats som en uppmaning att fira Herrens nattvard, under det att den i katolsk teologi uppfattas som en uppmaning till prästen (offerprästen) att »göra det som Kristus gjorde» i den första nattvarden, dvs att konsekrera och viga Kristi kropp. L. P. sammanfattar: »Alltså beror konsekrationen, som redan är sagt, endast av dessa Kristi ord: »Tagen, äten detta är min lekamen» (s 119). Han hänvisar därvid också till kyrkofadern Ambrosius: »När det vördnadsvärda sakramentet kommer till stånd, är det inte prästen, som åstadkommer det genom sina egna ord, utan han använder Kristi ord. Alltså är det Kristi ord, som verkar detta sakrament» (s 118). [14]
Pastorns »roll» vid nattvardsfirandet är att »använda» Jesu ord, säger L. P., dvs att läsa dessa ord. Prästen står nu inte längre enligt honom som konsekrator i stället för Kristus. Kristi ord och Kristi närvaro (praesentia) utesluter enligt hans framställning i denna bok tanken på en »närvarogörande» präst vid altaret (repraesentia). Det är Kristus som med sitt ord åstadkommer sakramentet och prästen som »använder» orden. Som en Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter läser pastorn den heliga berättelsen om nattvardens stiftelse, en berättelse som är »det allraklaraste evangelium» (Olavus Petri). L. P. säger: »Kristus själv och han ensam är konsekrator i sitt sakrament i egentlig mening» (s 77). Sammanfattningsvis kan sägas att L. P. i sin »vederläggning» (»refutatio») av den katolske prästens skrift ger en mera klar luthersk framställning av nattvardens innebörd. [15]
Framställningen av konsekrationen
c/ i dagens inomlutherska debatt i Sverige
Nutida lutheraner vill gå utöver Skriften och fastställa tidpunkten, när bröd och vin blir Kristi lekamen och blod
Strid om konsekrationen uppstod i Lutherska Bekännelsekyrkan 1981, när pastor Per Jonsson i ett brev till kyrkostyrelsen föreslog att Wigands uttalande om tidpunkten för närvarons inträdande i nattvarden, återgivet i Jonssons arbete »Luthersk kyrkohistoria» skulle antas »för att göra slut på all diskussion». Han menade att »Wigands uttalande var helt i överensstämmelse med vad vi i LBK alltid har lärt». Kyrkostyrelsen antog dock inte denna tilläggsklausul. De lutherska bekännelseskrifternas (Konkordieformelns) framställning i ämnet behövde inte kompletteras. Det skall sägas, att Per Jonssons ändringsförslag vid denna tidpunkt ännu var givet i modest form och framfört »i klarhetens intresse» som han skriver. [18]
2/ En ny ämbetssyn för frågan om tidpunkten över till dogmats område
Nutida lutheraner vill i strid mot Skriften ge prästen aktiv del i att bröd och vin blir Kristi lekamen och blod
En helt ny ämbetssyn framfördes vid en lokal pastoralkonferens i Landskrona hösten 1986. Där antog enligt protokoll pastorerna Per Jonsson, Arne Svensson och Gunnar Edwardsson den tesen, att »prästämbetet är ett av kyrkans synliga kännetecken.» Denna syn på ämbetsbäraren fick naturligtvis konsekvenser. Så infördes i »Lutherskt sändebrev» nr 3/1987 en artikel »Vad lär Konkordieformeln om konsekationen», skriven av den högkyrklige tyske pastorn H. Lieberg. I denna artikel heter det: »Om än det ’inte är vårt görande och läsande’ som ’gör brödet till Kristi kropp och vinet till Kristi blod alltifrån den första nattvarden intill tidens ände’ måste vi dock hålla fast vid att Kristi instiftelseord vid kyrkans nattvardsfirande är verksamma just genom prästens läsande och inte på annat sätt.» [21]
Där Luther säger att »prästerna vid sakramentets invigande och utdelande är våra tjänare» (Ur den s.k. »Stora nattvardsbekännelsen»), där säger denne präst och hans eftersägare Gunnar Edwardsson på rent katolskt vis att prästen är Kristi synlige ställföreträdare, som »gör det som Kristus gjorde» (s 30). En sådan ämbetssyn är helt främmande för den lutherska kyrkans läroframställning. Prästen är för Luther det gudomliga Ordets tjänare. Någon självständig ställning kan ämbetet inte äga gentemot Ordet. Ämbetet förfogar inte över Ordet. Gud behåller det andliga regementet själv och sätter inte någon vikarie för sig, som han gör i det världsliga regementet. I katolsk teologi däremot är »prästen vid mässoffret Kristi synlige ställföreträdare». I svensk högkyrklighet kan också Jesu maning »Gör detta till min åminnelse» tolkas så att apostlarna därmed invigs till Jesu ställföreträdare» (B. Reicke). [22]
Pastor Per Jonsson skriver: »Den som säger att det inte finns någon befallning i Skriften att prästen skall konsekrera brödet och vinet med instiftelseordens läsande, kommer i strid med vad Luther lärde. Men framför allt kommer de i strid med Herrens eget ord, när han befallde: ’Gör detta’!’» (s 75). Här uppfattas instiftelseordens »Gör det» som en befallning till prästen, så att han med instiftelseordens läsande skall åstadkomma sakramentet. Men Jesu befallning vid nattvardens instiftelse bör väl återges som den står: »Tag och ät! Detta är min lekamen, som varder utgiven för er. Gör detta (dvs fira denna nattvard) till minne av mig! Så enkelt och naturligt uppfattas Jesu ord av Luther och av De lutherska bekännelseskrifterna, som uttryckligen förklarar: »Vi förkastar den påvliga konsekrationen vari instiftelseordens läsande såsom ett prästens verk tillskrives kraften att åstadkomma ett sakrament» (Konkordieformeln, SKB s 630), varvid det också sägs att vi inte »kan eller bör utelämna instiftelseorden vid nattvardens hållande.» [23]
Katolicerande lutheraner försöker tolka Bekännelseskrifterna till sin fördel – men de för fram en helt annan lära
Vid tidigare omnämnda pastoralkonferens i Landskrona hämtade man fram en halv mening ur Konkordieformeln och krävde att vi andra präster skulle bekänna oss till följande uttalande i fråga om konsekrationen: »När vi enligt Kristi befallning och instiftelse vid förrättandet av nattvarden säger: Detta är min lekamen, då är det i sanning hans lekamen» (SKB, s 623). En söndersliten vers, som därtill var felciterad genom att ett »så», som anger följd (så är det) hade ändrats till »då» (som anger tid), skulle bli det lilla »tillägg» till den givna bekännelsen, som vi skulle bekänna oss till. Dogmen om tidpunkten för närvarons inträdande skulle fastslås. Men hur skulle vi kunna bekänna oss till en söndersliten, felciterad halvvers, när vi bekänner oss till hela Konkordieformelns framställning? [25]
Ger vi akt på sammanhanget ser vi att Konkordieformeln citerar Luther, som betonar att det är »Kristi befallning som verkar och åstadkommer att vi inte utdelar och mottar endast bröd och vin, utan hans lekamen och blod.» Och han säger vidare: »Även om jag över alla bröd uttalade orden: Detta är Kristi lekamen, så skulle ingenting följa därav. Men när vi i enlighet med hans instiftelse och befallning i nattvarden säger: Detta är min lekamen, så (dvs ’så följer därav att det) är det hans lekamen.» Denna mening, rätt återgiven, uttrycker vår bekännelse i Lutherska Bekännelsekyrkan, liksom vi bekänner oss till hela den framställning av konsekrationen som Konkordieformeln ger. [26]
I sin artikel (1994) återger Edwardsson hela versen av sin tidigare sönderslitna halvvers: »När vi i enlighet med hans instiftelse och befallning i nattvarden säger: Detta är min lekamen, så är det hans lekamen, inte för vårt tals eller för våra maktords skull, utan på grund därav att han bjudit oss att säga och göra så och bundit sin befallning och sitt handlande till våra ord.» Denna mening är inte längre förvanskad. Den är rätt återgiven och den är ett rätt uttryck för vår bekännelse i Lutherska Bekännelsekyrkan. [27]
Gunnar Edwardsson söker dock fortfarande i Konkordieformeln stöd för den föreställningen att konsekrationen kommer till stånd just genom prästens läsande av instiftelseorden, fastän detta flera gånger tillbakavisas av den. Han återger därvid ett citat som han menar talar om prästens konsekration genom instiftelseordens läsande: »Ty där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och vinet, /han utelämnar: och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet/ där är Kristus själv genom de uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill skall upprepas.» (»per verba illa recitata virtute primae institutionis, hodie etiam verbo suo quod repeti vult, efficax est»). [28]
Låt oss se närmare på citatet i fråga. »Ty där man (dvs församlingen) håller fast vid Jesu ord, uttalar Jesu ord (och där man uttalar Jesu ord = där Jesu ord uttalas) över brödet och vinet, och /där man/ sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill skall upprepas (per verba illa recitata virtute primae institutionis, hodie etiam verbo suo quod repeti vult, efficax est).» Här sägs inte ett ord om prästens läsande av instiftelseorden, om prästen som konsekrator. [29]
Edwardsson invänder: »Meningen är då den att den första nattvarden är konsekrerande för alla andra nattvardmåltider» (Ur »Ett svar på Ingemar Furbergs skrivelse»…) Ja, visst är det så. Det är mycket klart utsagt. Han invänder: »Någon konsekration genom att prästen läser instiftelsorden är därför inte möjlig eller riktig att lära.» Svar: Om du med »konsekration» menar att den konsekrarande kraften blir överförd till prästens läsande, att han är konsekrator av bröd och vin i vår nattvard, då är detta inte möjligt att lära. Men om du med konsekration menar, att instiftelseorden läses – observera passivformen – så sägs det i Konkordieformeln: »Ty även om vi med rätta avvisar och förkastar den påvliga konsekrationen, vari instiftelseordens läsande såsom ett prästens verk tillskrives kraften att här åstadkomma ett sakrament, så kan eller bör vi dock på intet sätt utelämna instiftelseorden vid nattvardens hållande… De bör inför menigheten tydligt och klart uttalas och ingalunda utelämnas.» (SKB, s 630 och 623). [30]
När Hardt, som arbetar med denna frågeställning om tidpunkten för närvarons inträdande, i Konkordieformeln finner utsagan om hur vår nattvard firas »i kraft av den första instiftelsen» (»virtute primae institutionis»), argumenterar han inte så okunnigt som Edwardsson, som i denna text ser den synlige prästen träda fram som konsekrator. Hardt återger korrekt vad som står i texten (»så är det hans lekamen»), och utsagan om att vår nattvard firas »i kraft av den första instiftelsen», »virtute primae institutionis») återges med spärrad stil. Hardt låter texten stå och förklarar helt korrekt att »utsagor av denna typ återfinns i de lutherska bekännelseskrifterna» (SKB, s 623), men när han medgett det förklarar han att dessa »utsagor endast visar på källåderns upprinnelse» (»Om altarets sakrament», s 55f). Han måste ju så göra för att få plats för prästen, den lutherske prästen, som konsekrator. [31]
Vi behöver inte en ny ’endräktsformel’ – vi har ju redan Konkordieformeln
Pastor Staffan Bergman skriver i »Lutheranen», organ för Lutherska Konkordiekyrkan, att denna splittring i fem fristående lutherska kyrkor helt visst hos somliga väcker skadeglädje. »Där ser ni, utropar somliga, hur det går när man lämnar de traditionella kyrkorna! Det leder bara till ständigt ny splittring.» På detta svarar han: »De små lutherska kyrkorna är trots allt ett långt bättre alternativ för vårt lands andliga framtid, än alla de kyrkor där Bibeln inte erkänns som Guds ord och där ingenting är riktigt sant, utan läran varierar nästan från dag till dag och från präst till präst.» [33]
Han skriver vidare: »Tiden är nu kanske mogen för mer av öppna, grundliga och tålmodiga samtal om de enstaka punkter som skiljer dessa kyrkor åt. Alla borde vi med större iver och allvar verka för en ’endräktsformel’ för vår tid på Bibelns grund, i synnerhet som den kyrkliga situationen i vårt land för många som vill vara bibeltrogna ter sig förvirrande och motsägelsefull.» [34]
Det är helt rätt. Att verka för endräkt på Bibelns och Bekännelsens grund är något som vi alla önskar. Men skall det vara nödvändigt att verka för en ny endräktsformel, en ’endräktsformel för vår tid’? Vad som framför allt skiljer oss åt är synen på prästämbetet och på frågan om konsekrationens innebörd. Men detta ämne är ju redan behandlat i Konkordieformeln, den endräktsformel som vi alla bekänner oss till! [35]
—–
– Laurentius Petri, Om sakrament och ämbete. Om några frågor som rör vår Herres Jesu Kristi nattvard, i modern språkdräkt av Tom G. A. Hardt. Vederläggning av villfarelsen i Herbsts skrift om konsekrationen i eukaristiens sakrament, i översättning från latinet av Gustaf Adolf Danell. Uppsala 1993.
– Nattvarden Ordet Ämbetet, Evangelisk Lutherska Bekännelsekyrkan, 1994. Artiklar av Gunnar Edwardsson och Per Jonsson.
– Tom G. A. Hardt, Om altarets sakrament (1973).
– Gunnar Edwardsson, Ett svar på Ingemar Furbergs skrivelse: Biblisk och luthersk nattvardslära, 1987.