Johannes hör Kristi röst (1:9-11)
9) Jag, Johannes, er broder, som har del med er i bedrövelsen och riket och ståndaktigheten i Jesus, jag befann mig på den ö som heter Patmos, för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull. 10) Jag var i ande på Herrens dag och jag hörde bakom mig en hög röst, som en basun. 11) Den sade: »Skriv ner i en bok vad du ser och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.» [3]
Detta är redan tredje gången Johannes identifierar sig som författaren. Han talar också om var han fick uppenbarelserna. Han befann sig på den lilla ön Patmos, på Mindre Asiens kust, sydväst om staden Efesus och nästan rakt väster om Miletus. Ön är ett barriärrev, ungefär 16 kilometer långt och 10 kilometer där det är som bredast. Patmos användes som förvisningsort av den romerska staten. När Johannes säger att han befann sig på Patmos »för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull», så är det otvivelaktigt att han menar att han hade blivit landsförvisad dit som straff för att han predikat evangelium. Enligt en gammal tradition från Ireneus och Eusebius kyrkohistoria blev Johannes landsförvisad till Patmos av den romerska statsmakten i Domitianus 14:de regeringsår, eller år 95 e. Kr. och frigiven år 96 när Domitianus dött. Vi känner till den svåra förföljelsen mot den kristna församlingen under Domitianus regeringstid. Men oavsett om traditionen är riktig eller inte, så är det klart av Johannes ord, att han skriver i en tid av förföljelse. [4]
Johannes säger till läsarna att han är en broder som har del med dem i bedrövelsen och riket och ståndaktigheten i Jesus. Med detta anger han tonen för temat i boken. Församlingen måste genomgå mycket lidande, ofta öppen förföljelse, här i världen. Men församlingen skall komma ihåg att detta lidande sker »i Jesus» – på grund av församlingens förening med Jesus. Därför finns det ingen anledning till förtvivlan. Ty på samma gång som vi måste gå igenom mycket bedrövelse tillsammans, så är vi också delaktiga i riket och regerar tillsammans »i Jesus.» [5]
Redan i vers 6 hade Johannes sagt att Jesus gjort oss till ett kungadöme, ett kungahus. Ordet »basileia», som översatts med kungadöme översätts vanligen med konungarike. I Skriften syftar det ofta på kungens agerande, på hans regering. Den uppståndne Jesus, som sitter på Guds högra hand, regerar över allting i himmelen och på jorden. Kristna, som lider förföljelse under sina härskare, är trots detta ett folk som regerar med Jesus. Genom sina förböner för överheten, genom sin önskan att Guds vilja skall ske, genom att förkunna evangelium och på otaliga andra sätt, har de delaktighet med Jesus när Han låter sin goda vilja ske. Därför skall kristna människor inte dömas efter det yttre. Trots lidandena de måste uthärda under sina jordiska herrar, så är det de som verkligen regerar i världen, och allt samverkar till deras bästa (Rom 8:28). [6]
»I Jesus» kan församlingens medlemmar också härda ut under allt det onda som den ogudaktiga världen och en hednisk regering kan tillfoga dem. I de följande kapitlen pekar aposteln på de lidanden som församlingen måste utstå till tidens slut. Och han påminner läsarna hela tiden om att den slutliga segern är deras. Därför kan de härda ut med tålamod till slutet. Så är de kristna i de sju församlingarna i Kristus delaktiga med Johannes i lidandet, i regerandet och ståndaktigheten. [7]
En viss söndag var Johannes »i ande.» Uttrycket »i ande» betecknar ett andligt tillstånd där han kunde se och höra sådant som inte annars kan ses eller höras, ett tillstånd där man får uppenbarelser. Många översätter denna fras, »en pneumati» med »i Anden.»Och det är en möjlig översättning. Men frånvaron av bestämd artikel i grekiskan och det faktum att det i sammanhanget inte finns något annat som skulle peka på att ordet är ett egennamn tycks ange att översättningen »i ande» är att föredra. Här och på andra ställen i boken används det så (4:2, 17:3, 21:10). [8]
Uttrycket »Herrens dag» används bara här i Nya testamentet. I modern grekiska anger ordet söndag och det finns ingen anledning att betvivla att det har samma betydelse här. [9]
I det andliga tillstånd som Johannes befann sig, hörde han en röst bakom sig, som befallde honom att skriva ner i en bok de uppenbarelser han skulle få och sända vad han skrivit till de sju församlingarna. Ordningen som församlingarna nämns i, är den ordning som de skulle följa som besökte dem på sina resor. Efesus ligger nära den centralasiatiska kusten. Smyrna ligger cirka 5 och en halv mil rakt norr om Efesus, Pergamus omkring 8 och en halv mil norr om Smyrna, Tyatira cirka 6 mil sydost om Pergamus och Sardes 5 och en halv mil syd- sydost om Tyatira. Filadelfia ligger sydost om Sardes och Laodicea cirka 8 och en halv mil sydost om Filadelfia. [10]
Tydligen har vi här att göra med riktiga städer. Något som tyder på att breven till de sju församlingarna inte skulle vara verkliga brev utan någon slags symbolisk framställning av olika skeenden i kyrkohistorien måste avfärdas som något som inte finns i texten. Städerna är riktiga städer och breven är riktiga brev. [11]
Jesus visar sig (1:12-18)12) Och jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om såg jag sju ljusstakar av guld. 13) och bland ljusstakarna någon som liknade Människosonen, klädd i en fotsid dräkt och med ett gyllene band kring bröstet. 14) Hans huvud och hans hår var vitt, såsom vit ull, såsom snö och hans ögon såsom eldslågor. 15) Hans fötter liknade glänsande malm, såsom i en smältugn och hans röst ljudet från stora vatten. 16) Han hade i sin högra hand sju stjärnor, och från hans mun gick ett skarpt tveeggat svärd ut, och hans ansikte var såsom solen när den skiner som starkast. 17) När jag såg honom föll jag nerför hans fötter såsom död. Men han rörde vid mig med högra handen och sade: »Var inte rädd. Jag är den förste och den siste 18) och den levande. Jag var död, och se jag lever i evigheternas evighet, och jag har nycklarna till döden och helvetet.» [13]
»Jag vände mig om för att se rösten», är ett bildspråk, som betyder »Jag vände mig om för att se vem det var som talade». När Johannes vände sig om såg han »någon som liknade Människosonen». Många översättare och kommentatorer har i uttrycket »Människoson» sett en hänvisning till Daniels profetia om evigheternas konung (Daniel 7:13) och har därför översatt »Människosonen». Nu är det ingen tvekan om att det kan översättas så och det gör att vi inte vill godta översättningen »en människoson» eftersom det är helt klart av sammanhanget att det handlar om Herren Jesus. [14]
Det är heller ingen tvekan om att Frälsaren i evangelierna ofta kallade sig själv för »Människosonen», med tydlig hänvisning till den messianska profetian hos Daniel. När det står att han uppenbarar sig »på himmelens skyar», så undanröjer det alla andra tolkningar. [15]
Men det finns många ställen där »människoson» betyder »människa». Hesekiel t.ex. använder ordet i den betydelsen närmare hundra gånger. Och det finns åtminstone ett dussin andra ställen i Gamla testamentet där det används med samma betydelse. Frågan huruvida det är denna betydelse uttrycket har i Nya testamentet hänger ihop med hur man tolkar två avsnitt i Uppenbarelseboken (1:8 och 14:14) och ett i Hebreerbrevet (2:6). I hebreerbrevsstället visar parallellen klart att det avser en »människa» – i detta fall människan Jesus, i vilken psaltarpsalmen får sin yttersta uppfyllelse. Ställena i Uppenbarelseboken kan omöjligt förstås på annat sätt. [16]
Namnet »Människoson» används om Jesus åttio gånger i evangelierna och en gång i Apostlagärningarna. [17]
Johannes vände sig alltså om och såg någon som liknade en människa. Denne besökare från himmelen hade hår och ögon och händer och fötter som en människa. Samtidigt var han dock anmärkningsvärt olik andra människor. [18]
Johannes såg honom stå bland de sju ljusstakarna. Han bar en lång klädnad och ett gyllene bälte. Varken direkt eller av det vidare sammanhanget kan vi avgöra om den långa klädnaden och det gyllene bältet har någon speciell betydelse… Men en senare vers säger att de sju ljusstakarna är symboler för de sju församlingarna. Bruket av denna symbol är inte ovanlig. Jesus hade talat om lärjungarna som världens ljus och jämfört deras omvändelse med tändandet av en ljusstake. Att Jesus stod mitt ibland eller »i mitten av» de sju ljusstakarna är ett symboliskt sätt att uttrycka att den himlafarne Kristus, som nu sitter på Guds högra hand, på samma gång är kvar här hos sitt folk på jorden. Johannes hade själv hört honom lova detta flera år tidigare: »Där två eller tre är församlade i mitt namn där är jag mitt ibland dem», och »Se, jag är med er alla dagar intill tidens ände». [19]
»Hans huvud och hans hår var vitt». Det vita huvudet och det vita håret är symboler för Jesu syndfrihet och renhet. Vitt är standardsymbolen för helighet och rättfärdighet. »Hans ögon var såsom eldslågor». I Gamla testamentets antropomorfa språk har Guds ögon alltid att göra med Guds kunskap och omsorg om sitt folk. Jesu förmåga att se in i människohjärtats mörkaste gömmor kan mycket väl ha föresvävat Johannes när han beskrev Jesus med ögon som var som eldslågor. [20]
Det är svårt att avgöra om beskrivningen av Jesu fötter har någon särskild betydelse. Vi kan dock säga att Jesu fötter i biblisk symbolism har något att göra med hans auktoritet och makt över fienderna, som måste betjäna honom såsom hans fotapall (1 Kor 15:27; Hebr 2:8; Psalt 8:6). [21]
Ljudet av hans röst, som Johannes liknar vid ljudet av ett dånande vattenfall, anger säkert makten i Jesu ord. Men det visar också på Jesu gudom, ty i Gamla testamentet jämförs Guds röst med »dånet av stora vatten»(Hes 43:2). [22]
Det råder inget tvivel om vad de sju stjärnorna i hans högra hand betyder. I kapitlets sista vers är de identifierade som de sju församlingarnas sju änglar. Och inte heller kan det råda någon tvekan om vad det tveeggade svärdet, som utgår ur hans mun, avser. Det som utgår ur Jesu mun är hans ord. Paulus talar om Guds ord som ett svärd (Ef 6:17) och Hebreerbrevet kallar det ett tveeggat svärd (Hebr 4:12). Hur fantastisk och ovanlig uppenbarelsen än är, så är dock symbolismen tydlig och utgör inga problem för den som skall förklara texten. [23]
Uppenbarelsen av Jesus i förhärligat majestät slutar med orden »Och hans ansikte var såsom solen när den skiner som starkast». En gång förut, många år tidigare, hade Johannes sett Jesus uppenbara sin härlighet på samma sätt på Förklaringsberget. Och även om vi inte säkert kan veta om det finns en särskild mening i varenda detalj i uppenbarelsen, så kan ett sägas med säkerhet om hela uppenbarelsen. Att vi här har en klar försäkran om, att samme Jesus som led förnedring och död på korset, och som genomgått samma lidanden som hans folk får göra, nu sitter på en upphöjd plats och regerar över hela världen. Det som hänt med Jesus skulle en dag också hända dem. De skulle också bli förhärligade (Rom 8:18; Fil 3:21). [24]
Johannes blev så överväldigad av Jesu majestät, att han föll ned för hans fötter och var såsom död. Men Jesus reste upp honom och sa till honom att inte vara rädd. Denna befallning i grekiskan har negativ form och vanligen innebär det en befallning att sluta med något. »Var inte rädd» blir i Nya testamentet preludiet till evangeliets predikan (Lukas 1:13, 30, 2:10). Syndafallet förstörde människans kunskap om Gud och förde in fruktan i världen. Före syndafallet kände människorna Gud som den helige domaren som inte tolererar någon olydnad mot hans bud. Men de hade ingen anledning att frukta för Gud eftersom de inte överträtt hans bud. Människorna kände också Gud som kärlekens källa till allt gott. [25]
Efter fallet känner människan inte längre Guds nåd och kärlek. Hon kan inte finna någon lösning på problemet att Gud är både nådig och helig, att Gud är som han själv säger, en Gud som förlåter synder och inte förlåter synder (2 Mos 34:6, 7). Därför kan den naturliga människans tankar om Gud inte bli annat än en »förskräcklig väntan på domen» (Hebr 10:27). Och Adam gömmer sig för Gud bland träden i lustgården (1 Mos 3:10). Då passar orden »Var inte rädd» eller ännu bättre: »Sluta upp att vara rädd» som inledning till evangeliebudskapet. Det är det enda verkningsfulla motmedlet mot människors fruktan. Med samma ord hälsar Gabriel Sakarias och Maria när han kom för att tala om Johannes och Jesu födelse. Med samma ord förkunnade ängeln vid Betlehem Frälsarens födelse för herdarna. Det är utmärkande, att människans första ord efter syndafallet innebär »Jag var rädd» och att de första ord som talades i den tidigaste nytestamentliga historien lyder »Var inte rädd!» På samma sätt är det första budskapet till Johannes i Nya testamentets sista bok (Upp 1:17) en befriande kallelse att lämna all fruktan. [26]
Så beskriver Jesus sig själv ännu en gång som den evige med orden: »Jag är den förste och den siste» – samma ord som Gud beskriver sin helighet med i Jesajas bok (44:6). Jesus är alltså Gud. [27]