Inledande kommentar
Professor Siegbert W Becker är sedan många år väl känd för en stor läsekrets i Skandinavien, både genom sina föreläsningar i Uppsala och genom de skrifter som publicerats av honom. Becker tillhörde länge Missourisynoden. Men på grund av den läropluralism som kom in i Missourisynoden övergick Becker till den bibel- och bekännelsetrogna lutherska kyrkan Wisconsinsynoden (Wisconsin Evangelical Lutheran Synod, WELS). [1]
I WELS verkade Siegbert Becker i många år som professor vid teologiska fakulteten och prästseminariet i Mequon, Wisconsin, där han bl.a. undervisade i Nya testamentets exegetik. Han anlitades också flitigt som förkunnare inom synoden och var dess kontaktman till den lutherska kyrkan i Europa och Skandinavien. [2]
Beckers sista stora arbete var färdigställandet av föreliggande översättning och kommentar till Uppenbarelseboken. Den publicerades postumt 1985, året efter Beckers död. Biblicum har fått rätten att översätta och publicera denna bok av Becker. Detta är den första av valda delar som publiceras på svenska. Vår målsättning är att den skall leda till utgivning av hela »Revelation, The distant triumph song» på svenska, och ge hjälp till förnyad och fördjupad förståelse av Uppenbarelseboken, trösteboken för alla kristna. [3]
UPPENBARELSEBOKEN 13:11-18
Tredje synen: Vilddjuret från jorden
11. Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden. Det hade två horn såsom Lammet, men det talade såsom Draken. 12. Det utövar det första vilddjurets hela myndighet i dess åsyn, och förmår jorden och dem som bor där att tillbe det första vilddjuret, vars dödssår blivit läkt. 13. Det gör stora tecken, så att det till och med får eld från himlen att komma ner på jorden inför människornas ögon. 14. Och det vilseför dem som bor på jorden med de tecken som är givna det att göra i vilddjurets åsyn. Det säger till dem som bor på jorden att göra en avgudabild åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men fick liv igen. 15. Och det fick makt att ge livsande åt avgudabilden, så att avgudabilden också kunde tala och befalla att alla skulle dödas som inte tillbad vilddjurets bild. 16. Det förmår alla, både stora och små, rika och fattiga, fria och slavar, att ta ett märke på högra handen eller på pannan, 17. så att ingen får köpa eller sälja, som inte bär vilddjurets namn eller talet som symboliserar dess namn. 18. Här fordras visdom. Den som har förstånd kan räkna ut vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sex hundra sextiosex. [6]
Första versen i detta avsnitt erbjuder ett översättningsproblem som också påverkar versens tolkning. Både ordet lamm och ordet drake står i obestämd form, utan artikel. Detta är det normala första gången ordet används, som t.ex i 5:6 där ordet lamm används första gången och i 12:3 där ordet drake används första gången. Ordet lamm används sedan 26 gånger i följande kapitel. Och alla gånger, utom här, har det bestämd artikel, som skulle syfta tillbaka på det föregående. Ordet drake används sedan ytterligare 11 gånger. Och alla dessa gånger har det bestämd artikel. [7]
Den vanliga översättningen av versen lyder:»Det hade två horn, lika ett lamms, och det talade såsom en drake.» Frånvaron av artikel i grekiskan betyder inte alltid att det skall vara obestämd artikel i översättningen. Men frånvaron av artikel tyder ibland på, att ordet skall ses som ett verkligt namn. Det är möjligt att första frånvaron av artikel här på det sättet, särskilt som ordet lamm i Uppenbarelseboken alltid är ett namn på Jesus och ordet drake alltid namnet för Djävulen. Därför är det korrekt att i översättningen skriva de båda orden med stor bokstav: »Det hade två horn likt ett Lamm och det talade som en Drake.» [8]
I andra fall betyder frånvaron av artikel att det handlar om kvalitet. Ett obestämt substantiv i grekiskan motsvarar vanligtvis ett adjektiv hos oss. Samma språkegenhet finns hos oss. Vi känner skillnaden i översättningarna »Gud är en ande», och »Gud är ande» (Joh.4:24). Den senare formuleringen säger bara att Gud är av andlig natur. Det vore därför helt i sin ordning att översätta denna vers: »Lammlikt, hade det två horn, men det talade draklikt». [9]
Men eftersom den översättningen är otymplig så översätter vi med bestämd form: »Det hade två horn såsom Lammet, men det talade såsom Draken». Det gör vi därför att också kristna kallas lamm och får, medan ordet här syftar på Herren Jesus. Tanken är ju inte att vilddjuret från jorden liknar en kristen (jfr Joh 10:28, 29; 21:13), utan att det faktiskt liknar Kristus. [10]
Enda argumentet mot denna tolkning i Uppenbarelseboken är, att lammet har sju horn i 5:6. Men vi vet inte om lammet, som Johannes såg i dessa syner, alltid hade sju horn. Tänk på hur ryttaren på den vita hästen i kapitel sex bar en krona och hur han i kapitel 19 hade många kronor. [11]
Många gånger i Uppenbarelseboken kallas Frälsaren Lammet, utan någon anspelning på utseendet. Dessa ställen erinrar om Johannes Döparens ord när han pekade på Frälsaren, som trädde fram i mänsklig gestalt. Johannes kallade honom för »Guds Lamm, som borttager världens synd» (Joh.1:29). [12]
Kyrkans store fiende
Ingen översättare kan sväva i okunnighet om att det lammliknande odjuret i synerna är kyrkans store fiende. Medan odjuret från havet så uppenbart var en fruktansvärd och farlig fiende till Guds folk, så verkar odjuret från jorden så ofarligt vid första anblicken. Det uppenbarar sig i kristusgestalt, eller åtminstone som en av Kristi efterföljare. [14]
Antikrist
Ortodoxa lutherska kommentatorer har alltid i vilddjuret från jorden sett en företrädare för Antikrist. I överensstämmelse med den lutherska Bekännelsen har de identifierat honom som påven i Rom. Tolkningen av vem Antikrist är grundar sig i första hand på vad aposteln Paulus lär om »Laglöshetens människa» i 2 Tess 2:3ff. Men det finns flera uttalanden här, som stöder den lutherska Bekännelsens lära, som säger att »påven är den verklige Antikrist» (»papam esse ipsum verum antichristum»). Det är betecknande att den grekiska prepositionen anti i koinégrekiskan nästan alltid har betydelsen »i stället för» och inte »mot». När Nya testamentet använder namnet Antikrist, skall det vanligtvis förstås så att han vill vara en ställföreträdare för Kristus och inte bara en som är emot Kristus. [16]
Antikrist uppträder i kristusliknande gestalt
När vi vet detta, är det ännu mer avslöjande att detta vilddjur träder fram likt ett lamm, dvs att det efterliknar Kristus. När påven besökte Amerika för några år sedan, så uppgavs många ha sagt till tidningarna, att de kände sig vara hos Kristus när de träffade påven. Ett av Romerska kyrkans helgon, Katarina av Sienna, kallade påven för »Jesus Kristus på jorden». Det finns sådana som säger att påven av idag inte kan vara Antikrist eftersom dagens påvar är så kristuslika. Den här versen ger oss ett kraftigt vapen mot försök med en sådan argumentering. De påvar som helt öppet levt ogudaktigt och lastbart, är i minoritet. De flesta har varit »såsom ett Lamm». [18]
Talet avslöjar vilddjuret
Det är när vilddjuret talar, som det avslöjar sin destruktiva natur. Dess tal är som Drakens. Budskapet det förkunnar är Djävulens budskap. Budskapets verkliga karaktär avslöjas redan i de första ord Djävulen talar i Edens lustgård. Ytligt sett verkar inte budskapet vara nedbrytande. Ibland uppträder Satan som ljusets ängel (2 Kor 11:14). Han frestade visserligen inte Adam och Eva till äktenskapsbrott eller mord. Men han förnekade Guds klara ord och förmådde Eva att söka sin lycka, sin »räddning», i det hon själv kunde göra och inte i allt det goda som Gud hade gjort och gett åt henne och hennes man. [20]
Frälsning genom egna gärningar
Den viktigaste läran för Djävulen är läran om frälsning genom gärningar. I Tridentinska mötets kanoniska lagar och beslut fördömer Romerska kyrkan alla, som lär att människan blir rättfärdig genom tro allena och att goda gärningar inte är nödvändiga för frälsning och förpassar dem till helvetet. Därmed har Rom antagit Drakens budskap från helvetet som sin officiella lära och i verkligheten förklarat Skriftens klara lära för lögn. [22]
Genom Romerska kyrkans officiella lära framhärdar djävulen i att säga, att om människor gör de gärningar, som kyrkan förväntar sig, så går de inte förlorade. Många av dessa gärningar verkar förvillande bibliska. Romerska kyrkan anbefaller ånger, tro, böner och fastor som förtjänstfulla gärningar, som man kan vinna förlåtelse och frälsning med. [23]
Många har antagit drakens budskap
Samtidigt som vi ser, att påvedömet förtjänar att identifieras med det lammliknande vilddjuret från jorden, skall vi komma ihåg, att också den moderna protestantismen, i stort, har accepterat Drakens budskap. Frälsning genom människans gärningar, i grövre eller finare form, är det vanliga temat i dagens protestantiska föreställningsvärld. Och helt följdriktigt söker människor inte sin frälsning i Guds nåd och Kristi förtjänst, genom tro allena, utan i sina egna ansträngningar, omvändelseupplevelser och liknande. Stora delar av protestantismen har alltså börjat förkunna ett drakliknande budskap, även om det utåt sett »liknar ett lamm». I alla de följande kapitlen framställs vilddjuret som »en falsk profet». [25]
Vilddjuret uppträder som kristi ställföreträdare
Profeterna i Gamla testamentet hade talat om den kommande Frälsaren som den store Profeten. Detta tema återkommer om och om igen i Nya testamentet. Dess budskap är frälsning utan gärningar. Alla som förvandlar evangelium till en ny lag eller förvänder tron och ångern till goda gärningar, som människan måste göra som villkor för att få förlåtelse, bär fram inte Kristi evangelium utan ett surrogat för det profetiska budskapet. [27]
Budskapet verkar för många så kristuslikt, eftersom man använder alla de rätta orden. Men det tar ifrån Kristus äran genom att tillskriva våra egna gärningar en del av äran för frälsningen. Och ingen i kyrkan gör detta i högre grad än påven i Rom. Även om Lenski, Poellot, Little och andra kommentatorer måste ges rätt, när de säger att vilddjuret från jorden representerar »antikristlig propaganda», så gör de sig ändå skyldiga till det felet att inte se det nära sambandet mellan denna vers och Schmalkaldiska artiklarnas dom att »påven är Antikrist själv». Men i en vidare mening kan vi säga att vilddjuret representerar alla de läror som undergräver evangeliet och främjar djävulens syften. [28]
Draken måste alltid bekämpas
Varje ny generation kristna måste kämpa mot heresin (villoläran), var den än visar sig. I vår tid känner vi igen Drakens röst i humanism, evolutionism, svärmeri, mormonism, russelianism, armstrongianism och andra moderna villoläror. Alla är de så mycket farligare därför att människorna som förkunnar dem är så lammlika. De falska lärarna har fortfarande tillgång till en hel garderob med fårakläder. [30]
Detta vilddjur är ett mycket större hot mot kyrkan än den öppna fiendskap som det första vilddjuret (dvs statsmakten) visar. Ty falsk lära berövar människan livet i ännu högre grad än vad vilddjuret från havet gör med sina förföljelser. Förföljelse kan beröva Guds barn det fysiska livet. Men falsk lära berövar människor det andliga och eviga livet. [31]
Ändå är det helt klart att de två vilddjuren samverkar i sina angrepp mot Gud och Hans kyrka. Vilddjuret från jorden utövar hela den makt som det första vilddjuret före honom hade. I stället för uttrycket »inför honom» har New International Version översättningen »för hans räkning, i hans ställe» (»on his behalf»). På samma gång som »inför honom» eller »i hans närvaro» är den bokstavliga översättningen av texten, så anger ändå den motsvarande hebreiska frasen, när den används om en person med auktoritet, att det är fråga om en officiell ställning, som ger den person som står »inför» härskaren befogenhet att handla »i hans ställe», »för hans räkning». Frasen kan alltså tyda på att det andra vilddjuret tjänar det första vilddjurets syften, liksom det vilddjuret tjänar Djävulens syften. Från honom får det sin makt och auktoritet (13:2). [32]
Kontexten (sammanhanget) förklarar vad som menas med »det första vilddjurets hela auktoritet». Det syftar primärt inte på den makt som all världslig överhet har direkt från Gud, utan snarare på den makt och auktoritet den får från Djävulen med Guds tillåtelse. Det första vilddjuret har auktoritet och makt 1/ att kräva och ta emot tillbedjan och ära från den otroende världen (13:4), 2/ att tala hädiska ord, 3/ att bestå till tidens slut (13:5),4/ att smäda Guds uppenbarelse och kyrkan (3:6), 5/ att förfölja de troende, och 6/ att kunna regera hela världen. Det andra vilddjuret, som verkar så harmlöst, är i verkligheten kyrkans store fiende. Sin egen verksamhet förenar det med det första vilddjurets alla gärningar. [33]
Paulus har sagt om de falska lärarna, att de skall komma och att de skall förkunna djävulens läror (1 Tim 4:1). Enligt Johannes skall de tala »såsom Draken» (13:11). Även om vi därför innefattar alla falska lärare, som förkunnar djävulens läror, när vi talar om det som utmärker detta vilddjur, så är den aktivitet som här beskrivs, klarare manifesterad i det romerska påvedömet än hos någon annan. Tidigare påvar har gjort anspråk på världsvid jordisk makt, och senare påvar har inte tagit tillbaka detta anspråk. Påvedömet var främste tillskyndare av de blodiga förföljelserna mot kristna på medeltiden och långt in i modern tid. Med sitt fördömande av den bibliska läran om frälsning av nåd utan gärningar smädar påvedömet Guds uppenbarelse. Och med sina mässoffer runt världen, förnekar det den fullkomliga gottgörelsen genom offret som ensamt och för alla tider gör alla dem fullkomliga, som har blivit saliggjorda (Hebr 10:14). Genom att uttala förbannelsen över dem som förkunnar den bibliska läran, beljuger det också kyrkan. [34]
Påvedömet kommer att finnas kvar till tidens slut, eftersom Herren inte skall förgöra »laglöshetens människa» innan han kommer i härlighet (2 Tess 2:8). Genom att som ställföreträdare för Guds osynliga konungarike insätta sin egen synliga regering, har påvedömet i högsta grad kommit att framstå som en världslig makthavare. Så förstärks tendensen hos människor att hålla denna världens makthavare för det verkliga upphovet till alla välsignelser och att inte se dem som verktyg, som Gud använder för att ge oss sina välsignelser. På detta sätt »kommer det jorden och dem som bor därpå att tillbe det första vilddjuret, det vars dödssår blev läkt» (v.12). [35]
Lögnens alla kraftgärningar
När Paulus beskriver Antikrists gärningar, talar han om »lögnens alla kraftgärningar», som denne skall bedra människor med (2 Tess 2:9, 10). Johannes upprepar vad Paulus sagt med orden: »Det gör stora tecken, så att det till och med får eld att från himlen falla ner på jorden inför människornas ögon. Och det vilseför dem som bor på jorden med de tecken, som det gör på vilddjurets uppdrag. Det säger till dem som bor på jorden att göra en avgudabild åt vilddjuret, som var sårat med svärd, men fick liv igen.» (vv. 13, 14). [37]
I gamla Testamentet visar profeten Elia genom att bedja ner eld från himlen, att Herren (JHWH) är den sanne Guden (1 Kon 18:24ff). Vilddjuret härmar detta under. Och med detta och liknande tecken kan det förleda den otrogna världen, »jordens inbyggare», att tro hans djävulska lögner. [38]
Romersk katolska skribenter talar om under, som Romersk katolska kyrkan gjort, och hävdar att de är bevis för att hon är den sanna kyrkan på jorden. Men vi skall komma ihåg att sådana under är beskrivna som lögngärningar (2 Tess 2:10), som vilddjuret förleder världen med. Samtidigt som undren stöder sann lära, så är läran det sanna kännetecken, som undren måste prövas med (4 Mos 13:1ff, Jes 8:19, 20). [39]
Vilddjurens förenade ansträngningar
Men vilddjuret bedrar världen inte bara med dessa falska tecken. Det förmår också dem som bor på jorden att göra avgudabilder av det första vilddjuret. Nu förenar de två vilddjuren sina krafter att genomföra Djävulens målsättning att förgöra den sanna kyrkan. Världsliga regeringar i antikristlig form och den avfallna kyrkan, som predikar Djävulens budskap i stället för Guds sanning, använder gemensamt sin makt och auktoritet i strävandena att förgöra Guds folk. Kyrkohistorien uppvisar otaliga exempel på hur kyrkan har uppmanat världsliga makthavare att fängsla och bränna dem som kyrkan har fördömt som kättare. Lutherska kristna tänker här på Ediktet i Worms, där den Romerska kyrkan förmådde kejsaren att utfärda dödsdomen över Martin Luther. [41]
Samma verklighet berättas om igen för oss, med symbolspråk, när vi hör om den falske profeten som fick makt att ge avgudabilden liv, så att denne kunde tala och befalla att de som vägrat att tillbe den skulle dödas. Vi vet att senare, vid romerska avrättningar, fick kristna ofta välja mellan döden och att offra brännoffer inför en avbild av kejsaren. Det verkar som om detta lojalitetsprov användes redan på Johannes tid. I Pergamus fanns t.ex ett tempel för tillbedjan av kejsaren. Kommentatorer menar att Antipas (2:13) kan ha blivit dödad därför att han vägrade att delta i en sådan gudstjänst. I vilket fall som helst fick Johannes uppenbarelse om den tid då den falska kyrkan skulle ge sitt samtycke till och uppmuntra avrättning av dem som inte deltog i den antikristliga tillbedjan av den världsliga överheten. Samma slags tillbedjan förekommer överallt där människor är beredda att lyda människor mer än Gud (Apg 4:19). [42]
Märket i pannan
Men det är inte bara dödsstraff de antikristliga makthavarna använder för att tvinga igenom sina befallningar. Vilddjuren använder också ekonomiskt tvång för att nå sina mål. Det tvingar alla människor, stora och små, rika och fattiga, fria och slavar, att bära ett märke på sin högra hand eller på sina pannor. Ordet som översätts med »märke» betyder brännmärke, eller märket efter ett sigill. Ett sånt märke visar vem ägaren är. Precis som Guds folk i kapitel 7 blev märkta med ett sigill, för att det skulle vara klart att det var Guds egendom, så fick dessa människor ett märke som angav att de tillhörde vilddjuret. Med detta märke fick de delta i handel och ekonomiska aktiviteter i samhället. [44]
Samma sak har förekommit i många kommunistländer. Där har människor tvingats att offentligt avge trohetsförklaring mot det ateistiska styrelsessättet för att få vara med i affärsvärlden och i politiken. I många av dessa länder har t.ex unga människor förvägrats högre utbildning och ämbeten om de inte varit medlemmar i kommunistiska ungdomsorganisationer. De har alltså inte kunnat »köpa eller sälja» om de inte burit vilddjurets namn eller tal. [45]
Uttrycken »vilddjurets namn» eller »vilddjurets tal» står som apposition till »märket». Märket innebär alltså, att det är vilddjurets namn eller vilddjurets tal som bränns in på den som får märket. [46]
Här måste vi fråga oss vilket av de två vilddjuren som avses. Från och med första versen och till de två sista versarna i kapitlet, avser namnet »vilddjuret» alltid vilddjuret från havet. Två gånger kallas det för »det första vilddjuret» och två gånger »vilddjuret som fått liv igen efter att ha varit dödligt sårat»(vv. 3:11, 14). Tre gånger förekommer namnet i uttrycket »vilddjurets bild» (v 15). Sammanhanget ger vid handen att det är bilden av vilddjuret från havet. I fortsättningen av detta kapitel avser »vilddjuret» det första vilddjuret och »den falske profeten» avser det andra vilddjuret. [47]
Av allt detta kan det verka som att vilddjuret, som det talas om i de två sista verserna här i kapitlet, också måste vara det första vilddjuret, vilddjuret från havet. Men eftersom det är uppenbart, att det första vilddjuret oftare nämns med namn, så talar denna del om det andra vilddjurets verksamhet. Vilddjuret från jorden utövar det första vilddjurets makt. Det förmår jorden och den otrogna världen att tillbe vilddjuret som varit sårat men fått liv igen. Det gör stora tecken. Det lurar folken. Det förmår folket att resa en avgudabild åt det första vilddjuret och ger sen liv åt avbilden. Slutligen förmår det människorna att ta emot ett märke med vilddjurets namn eller tal. [48]
Eftersom hela detta avsnitt började med att beskriva vilddjuret från jorden, som förmår människor att låta bränna in märket som visar vem ägaren är, så är det troligast att talet är det andra vilddjurets tal. Men frågan kan inte slutgiltigt besvaras. Kanske kan talet och namnet avse båda vilddjuren. Senare, när vi behandlar 15:2 skall vi åter komma till denna fråga. [49]
Talet sex hundra sextiosex
Sista versen i detta avsnitt har gett anledning till ändlösa spekulationer. Johannes skriver: »Här fordras visdom. Den som har förstånd kan räkna ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sex hundra sextiosex» (v 18). [51]
Ända sedan kyrkohistoriens första århundraden har många försök gjorts att räkna ut detta tal. Kyrkofadern Ireneus, generationen efter Johannes, visar på de »många namn», man använt för att lösa ekvationen. I grekiska alfabetet har alla bokstäverna ett nummervärde. Men eftersom summan av talen i många namn är 666, menade Ireneus att det var säkrare att vänta på profetians uppfyllelse än att gissa och hitta namn som skulle passa in. Inte desto mindre säger Ireneus att en mycket trolig lösning finns i namnet »lateinos», som är det grekiska ordet för »latinare». Talvärdet enligt denna kombination av de grekiska bokstäverna är 666. (L=30, A=1, T=300, E=50, O=70, och S=200). [52]
En del kommentatorer har protesterat mot sådana här lösningar. De hävdar, att sådana räkneexempel inte finns någon annanstans i Skriften. Det är ett argument som väger tungt, men det är inte avgörande. Ordet vi använder för beräkning återfinner vi bara på ett ställe till i Nya testamentet. Jesus talar om en man som »beräknade» kostnaderna för att bygga ett torn (Lk 14:28). Förvisso innebar det att han summerade de olika utgiftsposterna för tornet, liksom det här beskrives hur man får fram ett namn genom att lägga ihop bokstävernas talvärden. [53]
Har Ireneus rätt i sin tolkning, så skulle det bli klart hur liten skillnaden blir, om det är första eller andra vilddjuret som talet passar in på. När Johannes levde, var tidens store Antikrist den romerska regeringen. I anslutning till den lösningen, säger Ireneus att »de som nu regerar är latinare». Likadant har den store kyrklige Antikrist, påvedömet, intill nu haft latin som sitt officiella språk, även om mässan i dag framförs på folkspråket. Efter reformationen och Tridentinska mötet, då påven klart avslöjade sig som Antikrist, kan vi visa fram ännu flera skäl för denna lösning, än vad Ireneus kunde. Han sa ju att det var säkrare att vänta tills profetian uppfyllts. [54]
Talens symboliska betydelse
Men eftersom det inte finns något klart skriftbelägg för den här sortens beräkning, kanske det ändå är bäst att söka lösningen på samma sätt som vi gjort med andra tal i Uppenbarelseboken. Vi har sett att talet tolv är kyrkans tal, tio är fullhetens tal, fyra är världens tal, sju är förbundets tal eller talet för hur Gud handlar med sitt folk. Man har antagit att sex, som är nära, men inte helt talet sju, betyder Djävulens försök att inta Guds plats i människornas hjärtan och det förutbestämda misslyckandet med detta försök. [56]
Men i sammanhanget passar det bättre att i detta tal se en symbol för Antikrists försök att sätta sig i Guds tempel och kräva gudomlig ställning, såsom Paulus skriver om honom (2 Tess 2:3-9). Eftersom tio är fullhetens tal och 666 är sex plus tio gånger sex plus tio gånger sex, är detta tal symbolen för det faktum, att Antikrist aldrig kommer att kunna få samma ställning i ett förbund med sina efterföljare, som Gud har med sitt folk. Liksom tre och ett halvt, eller hälften av talet sju, förbundets tal, är ondskans tal, är det inte otroligt att talet sex, hälften av tolv, representerar kyrkans fiender. En sådan förklaring skulle passa mycket väl in i sammanhanget. Ireneus talade, i samband med de spekulationer som förut noterats, för tolkningen att 666 är en summering av all förnekelse från begynnelsen, under mellantiden och till ändens tid. [57]
Några modernistiska lutherska kommentatorer, som förkastar tolkningen att vilddjuret från jorden framför allt är påven i Rom, menar att översättningen »en människas tal» är felaktig, och att vi i stället bör översätta »är människotal». Det är riktigt att varken ordet »tal» eller ordet »människa» har någon artikel i den grekiska grundtexten. Av den anledningen kunde det kanske vara bättre att översätta: »Det är människotal». Men argumentet att det inte kan vara en människas tal, eftersom det uttryckligen sägs vara »vilddjurets» tal, håller inte. Om Frälsaren kan framställas som ett lamm och Djävulen som en drake, så finns det heller inget skäl mot att en människa kan framställas som ett vilddjur. [58]
Många detaljer i detta kapitel måste vi tala om med vissa reservationer, men huvudtankarna är dock mycket klara. Synerna säger helt klart, att Djävulen har två stora bundsförvanter i sina ansträngningar att förgöra kyrkan. Den ena är världsliga makthavare, som använder sin brutala makt för att strida mot Guds folk. Den andra är den avfallna kyrkan, som fortfarande har kristendomens yttre utstyrsel, men som undergräver tron och gör tron omöjlig genom att förkunna ett budskap som inte är evangelium utan snarare djävulens lära. Martin Luther tillämpar denna uppenbarelse på sin egen tid, när han i en av sina psalmer talar om »den mordiske påven och turken». Den turkiska regimen var en antikristlig regim, som försökte införa muhammedanismen med vapenmakt och försökte förgöra den kristna kyrkan inom sina länder. Påven visar också sina antikristliga strävanden genom att försöka hindra evangeliets tillväxt, när han fördömer Luther och budskapet om frälsning av nåd allena och i stället framhåller den djävulska läran om frälsning genom gärningar. [59]
Kristna i alla tider skall alltså veta att starka krafter är riktade mot dem, så att de blir manade att vaka och bedja, på det att de inte må bli tvingade till avfall genom en ond statsmakt eller förledas till otro och falsk gudstjänst genom falska lärare. [60]