Den intresserade läsaren av Tidskriften Biblicum har helt säkert uppmärksammat att det ibland i där givna arbetsöversättningar inom parentes har angetts en ordagrann översättning. Detta förhållande kan ge den föreställningen att en rent ordagrann översättning alltid skulle ge en riktig och klar översättning. Så är dock inte alltid fallet. Det är t.ex inte möjligt att alltid ordagrant överföra varje grekisk och hebreisk fras och struktur till vårt språk. I vårt språk återger uttrycket »inte… utan» en absolut motsats. När denna motsats mildras använder vi uttrycket »inte bara… utan» eller »inte så mycket som». Det första ledet är då inte helt negerat utan endast undertryckt. I grekiskan däremot är det inte möjligt att tillfoga en närmare förklaring till hur motsatsen skall förstås. Där har vi endast uttrycket »inte (’ou’)… utan (’allá’). Det innebär nu inte att det i grekiskan är omöjligt att närmare precisera uttryckets innebörd. Sammanhanget ger betydelsenyanser. Detta kan verka svårbegripligt men blir klart om vi får ge några exempel på översättningen av denna fras. [0]
Enligt den ordagranna översättningen av Luk 18:14 skulle det finnas endast en gradskillnad mellan publikanens och fariséns rättfärdighet
»Denne (dvs publikanen) gick hem rättfärdig mer än den andre» (1917 års Bibel). »Han (dvs publikanen) gick hem rättfärdig, snarare än den andre» (NT 81). Läsaren får här det intrycket att det inte är så stor skillnad mellan farisén och publikanen. Dessa ord »mer än», »snarare än» tyder på att det här skulle vara fråga endast om en gradskillnad mellan farisén och publikanen. En sådan innebörd har också kyrkofadern Augustinus gett versen. Att Augustinus kom att förstå versen på detta sätt beror inte på att den är oklar. Orsaken härtill var i stället att han var påverkad av en grekisk idealistisk filosofi, som utgick från den föreställningen att alla människor söker något som är »gott» och därför innerst inne alltid söker Gud. Liedgrens kända psalm »Mästare, alla söka dig, uppenbart eller förteget» kan belysa hans tankegång. Augustinus menade att alla människor innerst inne sökte det högsta goda, nämligen Gud. Men under resan genom livet glömde människan ofta bort sitt rätta slutmål. När hon då nöjde sig med en lägre grad av gott (»bonum») och sökte sitt goda i de skapade tingen, då fick detta till följd att hon aldrig kände sig tillfredsställd. Först när hon åtnjuter Gud får människan ro. Augustinus säger: »Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig.» [2]
En sådan filosofi är ofta självklar förutsättning också för vår tids människor. En ordagrann översättning av denna vers befäster människan i hennes falska föreställning, att alla människor är på väg mot samma »mål», även om somliga söker sitt högsta goda på fel ställe. Människor kan då förledas att tro att fariseiskt förlitande på sig själv och sin rättfärdighet och kristen förlitan på nåden i Kristus är två vägar som leder till Gud. Det gäller bara för den som går på gärningarnas väg att bemästra högmodet. En ordagrann översättning har då lett läsaren in på ett villospår. Versen bör få en rätt översättning. Det är här fråga om en absolut motsats. [3]
Enligt den rätta översättningen av Luk 18:14 var publikanen rättfärdig men inte farisén
»Denne gick hem rättfärdig, men den andre inte» (Danska översättningen 1948, Norska bibelsällskapets övers. 1978, Norsk Bibel 1988, Danska Bibelsällskapets övers. 1970.) Så skall denna halvvers översättas. I denna fras »mer än» (»par ekeinon») är den grekiska prepositionen närmast jämförbar med arameiskt »min» som brukas vid jämförelser, men som här står »i exklusiv mening, dvs inte ’snarare än’ (not ’rather than the former’) utan ’och inte den andre’ (and not the former’» – Marshalls kommentar 1978.) Denna fras betyder inte som Augustinus och andra har menat, att det bara var en gradskillnad mellan publikanen och farisén. Här är det fråga om ’en skarp antites», och det medger också Cath. Bibl. Quarterly (1984, s 270). Fariséns bön behagade inte Gud. »Den som upphöjer sig skall bli ödmjukad», säger Jesus. Sammanhanget visar att det är fråga om två absolut motsatta livsinställningar. Farisén stod inte som rättfärdig inför Gud. Om den fariseiska människan, som »förtröstar på sig själv och menar sig vara rättfärdig och föraktar andra, säger Jesus att hon inte skall komma in i Guds rike (Matt 5:20). En sådan har missat resmålet, den till kommande världens goda, om vi får anspela på Augustinus terminologi. Publikanen däremot stod rättfärdigförklarad inför Gud (NIV: »justified before God»). [5]
Enligt den ordagranna översättningen av Joh 12:44 tror den som tror på Jesus inte på honom
»Den som tror på mig tror inte på mig utan på honom som har sänt mig.» En sådan ordagrann översättning ger 1917 års Bibel och NT 81. Men denna översättning är inte helt korrekt. Här skiljer man mellan Fadern och Sonen och sätter upp en vägg mellan dem. Att det inte kan vara riktigt framgår redan av följande vers, i vilken Jesus förkunnar sin enhet med Fadern: »Den som har sett mig, han har sett honom som har sänt mig. Som ljuset har jag kommit i världen.» Var det inte just det Filippus gjorde? Han satte upp en vägg mellan Jesus och Fadern, när han sade: »Låt oss se Fadern, så har vi nog.» Men Jesus svarade honom: »Så lång tid har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har sett Fadern. Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig?» (Joh 14:8ff). [7]
Att NT 81 här ger en ordagrann översättning av denna vers förvånar inte. NT 81 ger ju – som det ofta har sagts – en ariansk färgning åt de kristologiska ställena i Nya testamentet. Kristus blir gud med litet g. Fadern ensam är Gud. »Den som tror på mig tror inte på mig utan på honom som har sänt mig.» Denna formulering passar ju exakt in i den »lågkristologi» som NT 81 driver. Nu finns denna översättning också i 1917 års Bibel. Jag tror inte att den skadar någon gammal bibelläsare. Ty han har redan utifrån många andra skriftställen vunnit trons insikt och förstår den så formulerade versen utifrån trons analogi. Men för den som börjar läsa Bibeln är denna översättning farlig och förförisk. [8]
Samma fel begår man vid översättningen av Mark 9:37: »Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig, utan honom som har sänt mig.» Också här ser vi hur en ordagrann översättning skiljer Fadern och Sonen åt. Kanske undrar någon. Om den grekiska texten får en ordagrann översättning och den blir vilseledande, innebär då inte detta att det är något fel på själva grunddokumentet. Nej, visst inte. Saken är bara den, att vi inte kan ordagrant överföra varje grekisk och hebreisk fras och struktur till vårt språk. I de exempel som vi här ger (Joh 12:44, Mark 9:37, Apg 5:4) står vi inför en ursprunglig hebreisk fras. [9]
William Joseph Dalton skriver om denna: »Det som i GT ser ut att vara en absolut negation kan förstås som en relativ negation, inte så mycket som.» Han hänvisar därvid till Blass/Debrunners grammatik 448:1: »Inte… utan betyder också »inte så mycket… som», i det att det första ledet inte är helt negerat utan bara undertryckt: Mark 9:37, Matt 10:20, Joh 12:44, Apg 5:4 osv.» I sitt arbete »Christ’s proclamation by the Spirits, (1965), hänvisar Dalton också till Kruse, Die didacktische Negation als semitisches Idiom, Vetus testamentum nr 4, vol.4, s 385-400. Att det första ledet inte är helt negerat framgår alltså av sammanhanget. [10]
Enligt den rätta översättningen av Joh 12:44ff tror den som tror på Jesus inte bara på honom
»Den som tror på mig tror inte bara på mig (NIV: »he does not believe in me only») utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Som ljuset har jag kommit i världen.» Här brukar författaren ett semitiskt språkbruk, varvid frasen »inte A utan B» inte längre uttrycker en absolut motsats utan »inte bara A utan B.» På samma sätt skall Apg 5:4 översättas: »Du har inte ljugit bara inför människor, utan inför Gud.» [12]
Aposteln är inte sänd i första hand för att döpa (1 Kor 1:17)
Så skall också 1 Kor 1:17 översättas på följande sätt: »Gud har inte i första hand sänt mig att döpa utan att förkunna glädjebudskapet.» Den som läser denna vers i NT 81:s översättning får en hel del att undra över. Där heter det: »Gud har inte sänt mig att döpa utan att förkunna glädjebudskapet. Bibelläsaren måste ställa sig den frågan: Föraktar Paulus dopet? Och om han inte var sänd för att döpa varför gjorde han då något som inte hörde till hans kallelse? Men sådana frågor behöver inte ställas, om vi vet att frasen »inte – utan» i grekiskan kan betyda absolut motsats och i andra fall ange en gradskillnad. I senare fallet säger vi inte endast (bara) – utan. Gud hade inte i första hand sänt Paulus att döpa. Hans huvudsakliga uppgift var att för världen förkunna evangeliet. Hans arbetsområde var inte en lokalförsamling. Hela världen, närmare bestämt där evangeliet ännu inte var förkunnat, där hade han fått uppgiften att förkunna evangeliet. [14]
När gradskillnad anges, behöver vi inte i notapparaten ge en närmare förklaring i stil med att det inte var Paulus huvuduppgift att döpa. Det är naturligt att vi modererar den absoluta motsatsen inne i själva texten. Vi skulle här kunna ge flera sådana exempel. Men det får räcka med dessa bibelställen. [15]
Jesus betvivlade inte att Messias var Davids son (Matt 22:45)
Denna vers har i 1917 års översättning och i NT 81 översatts på följande sätt: »Om David kallar honom (Jesus) ’herre’, hur kan han då vara hans (Davids) son?» »Det är otänkbart att Jesus här vill bestrida de många skriftorden om att Messias skall födas ur Davids ätt», skriver Birger Gerhardsson. Jag har inte heller funnit en enda utläggare som vill påstå något sådant. William Hendriksen skriver i sin kommentar till Matteusevangeliet (1975): »Dessa ord betyder inte att Messias ’inte kan vara Davids son’. Det måste betyda att ’han inte kan vara Davids son endast i betydelsen av hans ättling’. Han är något mer än det.» En ordagrann översättning är helt felaktig, om man översätter bokstavligt. Vi måste i en översättning återge versens mening. Det är här fråga om Jesu persons hemlighet. Jesus avslöjar fariseernas ytliga syn på Skriften. Detta skriftställe visar, säger Jesus, att Messias är Davids Herre. Versen bör få denna översättning: »Om David kallar honom Herre, hur kan då Messias endast vara hans son?» Jesus säger därmed att Messias är Guds Son och Davids Herre på samma gång som han är Davids son. [17]
Vi måste alltså återge textens mening, och sammanhanget visar vilken den mest rättvisande översättningen är. En bokstavlig översättning kan ibland föra helt vilse. [18]