1993/3 – Har Nya testamentets grundtext verkligen blivit förvanskad?

Detta påstås i foldern »Vilken Bibel», utgiven 1993 av förlaget »Dragen ut». Bo Hagstedt säger där att Erasmus textutgåva från år 1516 (jämte NT-utgåvor av Estienne och Beza), den s.k. Textus Receptus, »den allmänt vedertagna», är den enda rätta grundtexten. Erasmus byggde emellertid endast på några senmedeltida minuskler (handskrifter med små bokstäver). För evangelierna använde han i stort sett en enda handskrift från 1400-talet. Den handskrift som användes till Uppenbarelseboken var defekt i slutet, och Erasmus utfyllde därför själv de sista sex verserna med en översättning från latin till grekiska. Hans utgåva av Nya testamentet på grekiska kom att ligga till grund för Martin Luthers översättning till tyska. Att Erasmus endast hade tillgång till mycket sena handskrifter hindrar inte att Erasmus utgåva ger en rätt god text. Nya testamentets text är mycket väl bevarad. [0]

Vad som skiljer Erasmus utgåva från senare utgåvor är att den ofta ger små förklarande tillägg. De som skrev av texten ville göra den lättare att förstå. Nu kräver Hagstedt att man vid en nyöversättning av Nya testamentet skall utgå »från de NT-utgåvor som Erasmus, Estienne och Beza på sin tid utgav. Den hade som grund huvudsakligen den bysantinska texten.» Han frågar: »Skulle du dricka ett glas vatten varje dag, som innehöll 95% vatten och ’endast’ 5% arsenik? Varför då läsa en Bibel varje dag som är 5% korrumperad?» Det gift som Hagstedt då talar om kommer från den alexandrinska texttypen. Nyare översättningar sägs då helt bygga på denna textform, något som inte är sant. [1]

Som exempel på sådana nytestamentliga översättningar som innehåller 5% arsenik nämner han Hedegårds NT, Bo Giertz NT och det översättningsarbete som utförs av Stiftelsen Biblicum och Svenska Folkbibeln. De sägs utgå från en falsk grundtext. Hagstedt skriver: »Vi behöver en ny svensk översättning men framför allt en återgång till den ursprungliga grundtexten. För hur blir en ny översättning, som inte har den rätta grunden?» I ovan nämnda svenska översättningar av Nya testamentet – säger Hagstedt angrips och förnekas Kristi gudom, och orsaken härtill skulle då vara den att de inte har utgått från »den ursprungliga grundtexten». De skulle i stället ha följt den alexandrinska textformen. [2]

1. Den alexandrinska textformen sägs angripa jungfrufödelsen

Hagstedt skriver: »I den alexandrinska textformen läser vi i Matt 1:19: ’Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man. Han ville inte dra vanära över henne utan beslöt att i hemlighet skilja sig från henne.’ I den bysantinska står det likadant fram till: …’hemligen övergiva henne’. Detta är korrekt eftersom Josef inte då var gift med Maria och följaktligen inte heller var fader till Jesus.» [4]

Detta är en mycket märklig framställning. Går vi till den grekiska texten så finner vi att båda dessa textformer, den alexandrinska såväl som den bysantinska, har samma grekiska ord »apolysai», som ordagrant betyder »skilja sig». I äldre översättningar översätts ordet med »övergiva». Ordet »övergiva» återfinns i Luthers översättning och är i luthersk lärotradition teknisk term för »skilja sig». Vi kan här bara hänvisa till det gamla juridiska begreppet »illvilligt övergivande», som innebar att mannen ordnade sin skilsmässa genom att helt enkelt ge sig av hemifrån. Hagstedt har tydligen ingen kännedom om vad som står i den grekiska texten och kan inte skilja mellan en ursprunglig grundtext och en senare översättning. Upptäcker han att en nyare översättning avviker från en äldre, uppfattar han den gamla översättningen som grundtexten och ser följaktligen avvikelser från en äldre översättning som avvikelser från grundtexten. Hagstedt borde ha kritiserat den översättning som Hedegård, Giertz och Biblicum och Svenska Folkbibeln ger av Matt 1:19, om denna, som han säger, verkligen innebär »ett angrepp på jungfrufödelsen». Men så är inte fallet. [5]

Hagstedt påstår alltså att de som vid översättningen av Matt 1:19 brukar uttrycket »i hemlighet skilja sig från henne» förnekar jungfrufödelsen, eftersom det skulle innebära att Josef då var gift med Maria. Nu säger emellertid evangelisten i ovan citerade verser att Josef och Maria var trolovade. Den judiska »trolovningen» får inte förväxlas med den nutida »förlovningen» hos oss. Trolovningen ingicks enligt judisk sed offentligt inför kvinnans och mannens föräldrar och släkt och hade rättslig giltighet. Den var bindande och innebar ingående av ett äktenskap. Det framgår också av det faktum att Josef i denna vers kallas Marias make och Maria Josefs hustru (v 20). Äktenskapet fullbordades sedan genom bröllopsfesten och hemförandet av bruden. Det kunde ofta vara ett tidsavstånd mellan dessa båda händelser. Bruden, den trolovade, var många gånger mycket ung. [6]

Fastän Maria nu var lagligt »gift» med Josef, var hon ännu en jungfru och ännu inte gift i ordets fulla mening. Det äktenskapliga samlivet hade ej upptagits. När det sedan i Luk 2:33 heter att »hans (Jesu) fader och moder förundrade sig över det som sades om honom», då ser Hagstedt på samma sätt denna text som ett angrepp på jungfrufödelsen. Han frågar: »Var Josef Jesu fader? Somliga som förnekar jungfrufödelsen hävdar det, men det är lögn. I den bysantinska textformen står det: ’Och Josef och hans moder’ vilket är det rätta.» Men detta uttryck »hans far och mor» och »hans föräldrar» (v 27) utsäger endast att Jesus föddes i ett lagligt äktenskap och utesluter naturligtvis inte för Lukas att Jesus är den Jungfrufödde. Evangelisten förkunnar med stor klarhet, att Jesus föddes utan mans vilja; Jesus förkunnas som den som är född genom ett gudomligt under (Luk 1:18). [7]

2. Den alexandrinska textformen sägs angripa Jesu gudom

Tre exempel härpå ges av Hagstedt: a/ Matt 9:18. Hagstedt skriver: »I Matt 9:18 läser vi i den alexandrinska (textformen): ’Medan han (Jesus) talade till dem, trädde en synagogföreståndare fram och föll ner för honom och sade… I den bysantinska (Textus receptus) står det likadant fast i stället för ’föll ner för honom’ står det ’tillbad honom’.» Hagstedt skiljer inte heller här mellan den grekiska grundtexten och översättningar från grundtexten. Den som har gått en grundkurs i grekiska kan gå till den textkritiska apparaten till detta ställe. Det visar sig då att det inte finns några alternativa grekiska ord för »falla ner för» och »tillbedja». Den grekiska texten – alla handskrifter – har ett och samma grekiska ord »proskynein», som alltefter sammanhanget betyder »falla ner för» eller »tillbedja». Luther väljer här översättningen »föll ner för», vilket också Hedegård och Giertz och Folkbibeln gör. ^[1]I detta sammanhang kan det vara på sin plats att ta upp frågan om översättningen av Matt 2:2, där de vise männen säger att de har kommit för att ”tillbedja” judarnas nyfödde konung. Det … Continue reading

[9]

I Joh 9:35 ser Hagstedt också ett angrepp på Jesu gudom, när Jesus frågar: »Tror du på Människosonen?» Jesus talar om sig själv som Människosonen. Men det tycker inte Hagstedt är bra. Med den frågan går Jesus till angrepp på sin gudom, menar Hagstedt. Det måste stå som det står i den bysantinska texten: »Tror du på Guds Son?» Odeberg däremot skriver i sin bok Rannsakan: »Det är inte det mänskliga utan det gudomliga som är betonat i benämningen ’Människosonen’. ’Människoson’ är i detta sammanhang mer än ’Guds Son’ (om det nu skulle kunna göras någon skillnad). Men för Hagstedt innebär den höghetstitel som Jesus använder om sig själv, »ett angrepp på Kristi gudom»! [10]

3. ”Han som uppenbarades i köttet” (1 Tim 3:16)

I denna vers har vi en Kristusbekännelse och på samma gång en hymn till Kristus, som ställs fram som »sanningens pelare och grundfäste (v 15), som erkänt stor, som gudsfruktans hemlighet»: »Han som blev uppenbarad i köttet.» Kristus, Guds Son, kallas för »gudsfruktans hemlighet». Här förkunnas inkarnationens och människoblivandets under. Att det relativa pronominet »Han som» ger oss den ursprungliga texten är från texthistorisk synpunkt uppenbart (se Metzger, A textual Commentary on Greek New testament, s 641). I handskrifterna är de grekiska orden för »han som» och »Gud» mycket lika. Han som = grek OS, Gud = grek OS. I det senare fallet har avskrivaren med sin penna satt in ett litet vågrätt streck inne i bokstaven O, varigenom detta blir en förkortning av det grekiska ordet »theos» = Gud. Att många handskrifter har denna senare läsart bottnar uppenbarligen i intentionen att göra texten klarare. Textvittnena återger alltså två grekiska ord som är mycket lika varandra: »OS» = Han som, och OS (med ett litet streck inne i bokstaven O, ett tankstreck skulle vi kunna säga) En textförkortning = Gud. »Gud uppenbarad i köttet.» Detta lilla »streck» innebär inte att texten blir förvanskad. Det är endast liberalteologer och bibelkritiker som påstår att en Guds-kristologi inte passar in i Nya testamentets kristologi. Vad en »theos»-kristologi då utsäger är redan utsagt i den äldre formuleringen. Ingen bör därför bli upprörd över denna strävan hos en skrivare. Han manipulerar inte med texten. »Gud uppenbarad i köttet» och »Han som uppenbarades i köttet» förkunnar samma heliga trossats. Bibelläsarna kan också gärna upplysas om förekomsten av dessa båda textvarianter. [12]

Luther visste också att det i handskrifter till Vulgata stod »gudsfruktans hemlighet» som uppenbarades i köttet. Det är här fråga om en rättelse av ett tidigare »han som». Det relativa pronominet »som» = han som, rättas, så att det står i överensstämmelse med det föregående ordet »hemlighet». Luther säger härom att innehållet i båda fallen blir detsamma. Hagstedt däremot ser förhållandet på annat sätt: »Någon som inte trodde på att Jesus var Gud, bytte ut Gud mot Han», och så finner Hagstedt i denna hymn till Kristus endast förnekelsen uttryckt i orden »Han som uppenbarades i köttet». [13]

Sammanfattning

Låt oss till sist citera några ord ur Tidskriften Biblicum 3 (1982) s 76: »Vad beträffar nya översättningar av bibeltexten är det viktigt att granska deras trohet mot grundtexten. De som fått för sig att en viss och länge brukad översättning är identisk med grundtexten, vill gärna betrakta varje avvikelse från denna översättning som en förvanskning. Men det kan förhålla sig så, att en gammal kär översättning i några stycken grundat sig på en sämre grekisk avskrift. Kännedomen om de hebreiska och grekiska ordens innebörd är också i flera fall större i våra dagar till följd av ett rikhaltigare språkligt material. Vi måste hålla i minnet, att en översättning aldrig är detsamma som den heliga grundtexten. Alla översättningar måste underordnas grundtexten.» [15]