1992/4 – Kristus har dött i syndares ställe

Kristi död i vårt ställe, hans ställföreträdande lidande och död, är ett nyckelbegrepp i Skriftens förkunnelse av hans frälsningsverk. Hela Skriften förkunnar med stor klarhet att Kristus, Människosonen, led och dog i syndares ställe och därför till förmån för syndare. Denna trösterika lära har också förkunnats i alla tider. I modern teologi ställer man sig emellertid mycket främmande till denna förkunnelse. Vad som har hänt under detta sekel är att denna undervisning inte endast förtigs, utan också förnekas och förkastas. Man förklarar då vanligtvis att föreställningen om ett sådant ställföreträdarskap finns i GT men inte längre i NT. Det skulle alltså på denna punkt vara en motsättning mellan testamentena. Vi skall därför undersöka om så verkligen kan vara fallet. Är det verkligen sant att GT och NT står i motsats till varandra i läran om Kristi ställföreträdande gottgörelse? [0]

Gamla testamentets förkunnelse

»Gud sade (till ormen): Och jag skall sätta fiendskap mellan dig (ormen) och kvinnan och mellan din säd (avkomma) och kvinnans säd. Denne skall söndertrampa ditt huvud, och du skall hugga honom i hälen» (1 Mos 3:15). [2]

»Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, till dess han kommer som har makten (till dess hjälten kommer)… Han binder vid vinträdet sin åsna… Han tvår sina kläder i vin, sin mantel i druvans blod» (1 Mos 49:10). [3]

Dessa messianska texter rymmer en stor hemlighet. När vi läser det av Gud förkunnade evangeliet på syndafallets dag får vi veta att kvinnans avkomling, Messias, skall krossa ormen och förlossa människor från Satans våld, men att Messias själv på samma gång skall bli slagen, krossad. Messias krossar ormens välde och blir själv krossad. [4]

På samma sätt heter det i patriarken Jakobs profetia, att »han som kommer» bär härskarstaven. Han är hjälten (Luthers översättning ), segraren, samtidigt som han »tvår sin mantel i druvans blod.» Dessa båda texter har alltid uppfattats som messianska utsagor.Vi kan sammanfatta innehållet i dessa så: Messias, kvinnans ättling, är Segerherren, Hjälten. På samma gång krossas han… Hans mantel är blodig. Hur det närmare kommer att gå till att han får ett hugg i hälen och krossas, förkunnas i Jesajas profetia. Hos profeten Jesaja läser vi (53:13ff): [5]

Se, min Tjänare är hög och upphöjd… men vi höll honom för intet… Han blev slagen för våra missgärningars skull, näpsten (= straffet) var lagd på honom, för att vi skulle få frid och genom hans sår är det botat. Herren lät allas vår missgärning drabba honom. [6]

Liksom tidigare återgivna skriftord förkunnar profeten Jesaja Messias höghet. Han är »hög och upphöjd» och »skall få utskifta byte (= segra), eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland överträdare, han som bar mångas synder.» Det är denne höge och härlige Tjänare, Messias, som tar på sig och bär människornas synd, tar på sig straffet. Här förkunnas Messias strafflidande, att han som vår Ställföreträdare bar världens synd, och genom att bära den avlyfte synden från en syndig värld. Texten är så tydlig att alla måste medge att Gud genom profeten Jesaja förkunnar Tjänarens ställföreträdande lidande och död till försoning för världens synd. Vanligt är att man då tillägger att detta förkunnas i GT, men inte längre i NT. GT:s undervisning om Messias ställföreträdande lidande och död har som förutsättning och bakgrund Guds vrede över synd och syndare. Men gudsbilden är en helt annan i NT, säger man. Det skulle alltså vara en motsättning mellan GT:s och NT:s kristusförkunnelse. [7]

Nya testamentets förkunnelse

Det är då naturligt att vi börjar med att undersöka hur Jesus själv ser på sin död. När hans liv går mot sitt slut, säger han till sina lärjungar: »Jag säger er, att på mig måste uppfyllas det som är skrivet om mig: Han blev räknad bland överträdare. Ja, det skriftstället om mig får nu sin fullbordan» (Luk 22:37). Jesus ser sitt liv i ljuset av Jesajas profetia om Herrens lidande Tjänare, som »blev räknad bland överträdarna och bar mångas synder» (Jes 53:12). Och han är beredd att i lydnad för Fadern gå den lidande Tjänarens väg. Hendriksen ställer den frågan: Skulle Jesus ha citerat dessa ord från Jes 53:12, om han inte också hade trott de ord som sedan följer: »Han blev räknad bland överträdarna och bar mångas synder»? Jesajas profetia handlar om Ställföreträdarens lidande och död, och Jesus ser sig själv som den Tjänare, som skulle träda »i syndares ställe». [9]

Men det var inte först i slutet av sin levnad som Jesus förkunnade korsets hemlighet. Redan i sin predikan i Nasarets synagoga, säger han till menigheten: »Helt visst kommer ni vända mot mig det ordet: Läkare, bota dig själv!» Det var ett yttrande, som de inte förstod. Men det ordet visar att Jesus redan från början var klart medveten om att hans väg var offrets väg. [10]

När evangelisten Matteus berättar om de under och tecken som Jesus gjorde, ser han dessa maktgärningar som en uppfyllelse av Jesajas profetia. Han berättar: »Och Jesus drev ut de onda andarna med sitt ord och botade alla sjuka, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Han tog på sig våra svagheter, och våra sjukdomar bar han. Profeten förkunnar hur Tjänaren tar på sig andras sjukdomar genom sitt lidande och sin död för deras synd. Evangelisten Matteus citerar Jes 53:4, och visar med detta »reflexionscitat», att han ser dessa Jesu undergärningar i ljuset av hans återlösningsverk. [11]

Dessa båda bibelställen visar på ett viktigt förhållande. Såväl Jesus själv som evangelisten ser Jesu lidande och död i ljuset av Jes 53. [12]

Att Jesu lärjungar förstod Jesu död som ställföreträdande soningsoffer, går tillbaka på Jesu egen undervisning. I Mark 10:45 och Matt 20:28 citeras följande ord av Jesus: »Ty Människosonen har inte kommit för att låta tjäna sig utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen i mångas ställe (för många).» Lösen var ursprungligen det pris som betalades för att friköpa en slav. Kristus betalade detta pris på korset, när han dog i mångas ställe, i syndares ställe. I Robertsons grammatik, s 573 heter det: »Dessa viktiga läroställen förkunnar Kristi ställföreträdarskap (»teach the substitutionary conception of Christ’s death»), eftersom sammanhanget utesluter något annat. Robertson säger: »I de flesta fall är det så att den som handlar ’till förmån för’ tar hans plats.» En annan grammatiker, P. F. Regard, skriver (1919) att detta ställe ger betydelsen »i stället för». Det som ges som lösen (»lösepenning»), träder in i stället för dem, som bli lösköpta. Kristus dog i vårt ställe, underförstått: »vi som eljest hade måst evigt dö». Sammanfattningsvis skall sägas: Den som ger sitt liv »till lösen för många» handlar i deras ställe och betalar för deras räkning och utan deras samverkan vad de själva inte kunde betala. [13]

Ett känt ställe i detta sammanhang är Joh 11:50f »Det är bättre för er att en man dör i folkets ställe, än att hela folket förgås.» Det är ett politiskt ställföreträdarskap som föresvävar översteprästen Kaifas. Ett sådant ställföreträdarskap kunde vara en lösning på den spända situationen. Men evangelisten Johannes tvekar inte att ge orden en djupare mening: »Jesus skulle dö för folket». Detta utsägs profetiskt av översteprästen utan att han visste om det. Kaifas hade förkunnat Kristi död i folkets ställe, (till förmån) för folket. Är det någon som undrar, hur en sådan översättning, som uttrycker Kristi ställföreträdande, skall försvaras, räcker det med att påpeka: Detta tillägg »för att inte hela folket skall förgås» ger prepositionen betydelsen »i stället för». Sammanhanget visar att ställföreträdandet förkunnas. R. Bultmann säger också i sin kommentar till johannesevangeliet, att ’hyper’ här betyder »i stället för». [14]

Paulus brev

Aposteln Paulus skriver: »Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe» (Gal 3:13). I vers 10 har Paulus utsagt, att de som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Efter denna utsaga följer sedan evangeliets förkunnelse av Kristus, som genom att bli en förbannelse »i vårt ställe» har friköpt oss från lagens förbannelse. I denna text står Kristus »i syndares ställe», d.v.s. hans ställföreträdande är uttryckt i klartext. Kristus blev en förbannelse i vårt ställe, det är själva grundinnebörden, och följden härav blir, att detta har skett för oss, oss till godo. [16]

I Rom 5:6-8 använder Paulus prepositionen ’hyper’ fyra gånger: »Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe. Knappast vill någon dö ens för en rättfärdig människa. För en god människa kan någon möjligen förmå sig att gå i döden. Men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu var syndare.» När aposteln talar om hur ovanligt detta är, verkar det osannolikt att han här bara skulle tala om att dö för en rättfärdig och god människa. Människor kan ju offra sina liv för stora idoler och ledare, ja till och med för de mest onda personer, för en Stalin eller en Hitler, som de tänker sig bringar något gott. Det verkar av sammanhanget mycket troligare att aposteln här talar om att »dö i någons ställe». Detta är något oerhört ovanligt och är möjligt bara i fråga om en person som är en verkligt god människa. Detta händer mycket sällan, säger Paulus. Men Kristus har dött »i ogudaktigas ställe», »i syndares ställe». Denna förkunnelse i Rom 5 framförs mot bakgrund av Guds vrede över människans universella syndighet (Rom 1:18-3:20, 5:12). [17]

Här skall till sist endast anföras två bibelställen: 2 Kor 5:14, 21:»Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.» 2 Kor 5:21: »Den som inte visste av synd har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.» (Se vidare framställningen i tidskriften Biblicum 3/1989, 110-114).^[1]Tidskriften kan erhållas genom att insända 20 kr till Carl Peterson, N Stationsgat 29, 287 00 Traryd [18]