Det händer mycket ont här i världen. Olyckor och katastrofer drabbar människor. En våldsam tornado gick nyligen fram över Kalifornien. I svensk TV fick vi då se en kvinna, som stod där framför sitt sönderblåsta hus. All kraft som hon hade använde hon till att häda Gud, som inte hade förhindrat katastrofen. [0]
Det händer mycket ont i världen. Vi skall här tala om det fysiskt onda, det onda i form av olyckor och katastrofer. Vi lever i en ofullkomlig värld, säger människor. Men allt vad vi upplever av lidande, återgår inte på en naturgiven lag, att vi skulle leva i en ofullkomlig värld. Allt återgår på Guds dom över Adam, på syndafallet, en dom som inte bara drabbade människan utan också världen i dess helhet. Då inträdde förändringen. Denna värld var inte längre ett Eden, en lustgård. Synden och döden hade trängt in i skapelsen. Jorden blev förbannad. Den bar törne och tistel. »Vi vet ju», säger aposteln Paulus, »att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. Ja, också vi själva, som har fått Anden som förstlingsgåva, också vi suckar inom oss och bidar efter barnaskapet, vår kropps förlossning» (Rom 8:23). [1]
Guds försyn innebär, att han utstakar vårt livsöde och förser oss med vad vi behöver
Skriften ger oss en klar undervisning i detta ämne. Jesus sade: »Se på fåglarna under himlen. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och likväl föder er himmelske Fader dem» (Matt 6:26). Aposteln Paulus skriver: »Herren är nära. Gör er inte bekymmer!» (Fil 4:5f). Gud talar till Job ur stormvinden och ställer till honom den frågan: »Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar, där de svävar utan föda?» (Job 39:3). [3]
Dessa bibelord lär oss vad Guds försyn innebär. Vi skulle kunna sammanfatta det i två ord. Guds försyn innebär, att han ser i förväg, utstakar livsödet, och att han förser, försörjer och förser. Vår omsorg som kristna skall vara att ingen omsorg ha. Luther har sammanfattat vad Skriften lär om Guds försyn i dessa ord: »Gud håller allt vid makt.» Han som har skapat världen, håller hela världen i sin hand. Han uppehåller mig, »förser mig med kläder och föda och allt det jag till livets uppehälle behöver.» När människor i dagligt tal använder uttrycket »det går på guds försyn», då menar de, om man får tro ordboken, att det går på en slump, på måfå. En kristen däremot vet att han inte är ställd under en blind ödesmakt. Det är Gud som styr världen. Det är Gud som sörjer för allt skapat. [4]
En människas liv är många gånger som en berg- och dalbana. Den som står på bergets topp och har lycka och framgång, han frestas till högmod. Den som befinner sig nere i den djupa dalen och drabbas av nöd och olycka, han frestas till missmod, frestas att misstro Gud. Nöden kan få en sådan styrka, att en kristen kommer i svår anfäktelse och svåra tvivel. Guds tjänare Job förbannade inte Gud, men väl sin egen existens, lagd under korset. Visst frestas Job att klaga på Gud. Men Gud tillrättavisar honom: »Vem är du som stämplar vishet som mörker, i det du talar utan insikt (38:2). Gud frågade honom: »Vill du tvista med den Allsmäktige? Svara då: du som klagar på Gud» (39:37). Och Job svarar: »Jag måste lägga handen på munnen» (39:37). [5]
Job hade blivit slagen av olyckan. Han ser sig förföljd av den dolde Guden. Men samtidigt vet han att han äger en sakförare och försvarare. Och han håller sig till den gudomlige Återlösaren. Han bekänner:»Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn! (1:21). [6]
Olycka, lidande och nöd måste komma som följder av syndafallet
Frågan om Gud och livsödet har varit och är ett problem för det mänskliga förnuftet, som söker efter ett liv, där lidande och olycka inte längre finns. På den vägen ser människan bara två lösningar: Nattsvart pessimism eller overklig optimism. [8]
I dessa dagar gör sig en stark pessimism gällande. Det såg ju så lovande ut för bara drygt ett år sedan. Den kommunistiska supermakten Sovjetunionen var slagen. De som väntade sig ett yttre fridsrike (ett tusenårsrike), de såg detta komma. Världen skulle nu bli ett Guds rike. Besvikelsen blev stor. Det onda upphörde inte. Det onda kom i nya former av krig, hunger och svält. Det finns ingen plats längre för en inomvärldslig tro på framsteget. Det onda har fått försprång. Det onda tog inte slut. [9]
Eller så omfattar människor en verklighetsfrämmande optimism. Världen skall i varje fall en gång bli »ett människornas rike». Det kommer att ta tid. Människan behöver få tid på sig att utvecklas och förädlas. Evolutionen, utvecklingen skall ske. Det skall komma en tid, då det onda inte finns. Men jorden skall inte bli ett Eden. Det är så sant som det heter i sången: »Ty här i denna världen är synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt.» Den inomvärldsliga optimismen bygger på att människan skall bli god. Det skall i varje fall komma en tid, när det onda inte finns. Till sist skall den goda människan träda fram. [10]
Men mot all pessimism och skepticism och mot all evoutionism och inomvärldslig framtidstro står Skriften. Den säger i klartext att olycka, lidande och nöd är en följd av syndafallet. Samtidigt säger Skriften: »En tillflykt är han, urtidens Gud, och här nere råder hans eviga armar» (5 Mos 33:27). Att Guds eviga armar råder här säger oss att Gud är allmaktens Gud. »Vi tror på Gud, Fader, allsmäktig, himmelens och jordens skapare.» Han har inte dragit sig tillbaka. Han som har skapat allt, uppehåller sin skapelse. Han »håller allt vid makt.» Han låter solen gå upp och regnet vattna jorden. »Dag efter dag bär han oss. Lovad vare Herren» (Ps 68:20). [11]
Men när en kristen vet att han lever i den fallna skapelsen, blir då inte hans vandring genom denna värld tämligen sorglig? Han vet ju i förväg genom Skriften att det onda inte tar slut här. Men att denna insikt skulle leda till pessimism och livsleda, det är inte sant. [12]
En kristen inser liksom Predikaren att livet är fåfänglighet och möda
Predikaren undervisar mycket om människans ställning i denna värld. Människan är syndig och förgänglig. Människan är fåfänglighetens ort, och därför inleder han sin bok med de kända orden: »Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfängligt.» Predikaren påminner om allt det elände som synden dragit med sig. »Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och inte begår någon synd» (7:21). »Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänker de ut många slags påhitt» (7:31) »Alla går de till samma mål. Alla har de kommit av stoft, och alla skall de åter bli till stoft» (3:20). Men är det då inte sant, vad bibelkritiker säger, att Predikaren förkunnar en grekisk pessimism, en trött livsleda? Nej, det är inte sant. Det ser vi vid ett närmare studium av boken i fråga. [14]
Predikaren förkunnar under vilka förhållanden vi människor lever. Synd, intighet och död har trängt in i skapelsen. Människan är underkastad dödens makt, och på denna punkt är det ingen skillnad mellan människan och djuren. När det alltså heter att »människorna dör såsom djuren» (3:18f), då är därmed inte uttryckt att människan skulle vara endast ett stycke natur (ett djur), så att det inte skulle vara någon skillnad mellan människan och djuren. Nej, därmed är uttryckt att människans död är onatur. Varje dödsfall ger nämligen en påminnelse om människans syndafall, om hennes syndiga natur. Döden är en följd av synden. [15]
Skall vi förstå boken måste vi se att den hämtar sitt tema från 1 Mos 3:19. Där säger Gud till Adam: »I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden.Ty du är stoft och till stoft skall du åter varda.» Ja, vi ser att Predikaren utgår från arbetet sådant det kom att bli efter syndafallet. Det är förenat med vedermöda. Predikaren utgår inte från 1 Mos 2:15: »Så tog då Herren Gud mannen och satte honom i Edens lustgård, till att bruka och bevara den.» Då, i Eden, var arbetet inte förenat med vedermöda. Men är då inte Predikaren en sorgmodig man, när han ständigt ser sitt eget och andras liv och gärning mot syndafallets bakgrund? Ja, så kan det se ut, så länge man inte trängt in i boken. Men tränger man in i boken och läser den eftertänksamt, ser man i stället, att det här finns en livsglädje, som har sin källa i Gud. Bokens slutsumma är inte förgängelse, utan glädje. [16]
En kristen kan liksom Predikaren finna vila och glädje mitt i arbetsmödan
Nu går vi till boken och läser vad där står. Pred 3:22: »Jag såg (insåg) att ingenting var bättre för människan än att hon är glad under sitt arbete. Pred 8:15: »Så prisade jag då glädjen och fann att intet är bättre för människan under solen, än att hon dricker och är glad, så att detta får följa henne vid hennes möda, under de livsdagar som Gud ger henne.» Visst är det förunderligt med denne förkunnare. Hur vanligt är det inte och har det inte varit att människor har knutit händerna i protest mot arbetsmödan. I vår tid har föraktet för arbetet fått en ännu större utbredning. Man menar att det arbete man har inte äger någon status, och därför vill man helst lämna det. Men hos Predikaren, blir arbetet i kallelsen förenat med glädje. Så prisar Predikaren glädjen mitt under vedermödan. [18]
Lyckan och glädjen kommer från Gud. »Det är inte en lycka som beror av människan själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, han som har sagt: Vem kan äta och vem kan njuta, mig förutan?» (Pred 2:24, 1 Kon 4:22f). Predikaren prisar vilan efter arbetsmödan. Att människan kan äta och dricka och göra sig goda dagar, d.v.s. med gott samvete kan möta vilan efter den tunga arbetsdagen, det kommer också från Gud. [19]
Predikaren uppmanar till glädje under livets alla förhållanden. »Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra» (Pred 7:15). Predikaren förkunnar inte livsnjutningen som livsmål. Han är ingen trött epikuré, livsnjutare. Han är heller inte någon sträng asket, som förordar självplågeri. Den som är full av betänkligheter och inte vågar »göra sig goda dagar under sin möda», den som inte vågar ta semester, skulle vi kanske säga, han får denna maning: »Var inte alltför rättfärdig», d.v.s. ängslig, skrupulös. »Inte vill du väl fördärva dig själv?» (7:17). [20]
En kristen skall inte endast arbeta och samla på hög och inte heller bara ägna sig åt njutningar
Samtidigt tillbakavisar Predikaren en falsk inställning till arbetet, där människan plågar sig själv, och i egenintressets namn endast samlar åt sig själv. Allt detta skingras ju i dödens stund, säger han. [22]
Predikaren tillbakavisar också ett falskt bruk av vilan, där huvudinriktningen består i att göra sig själv goda dagar. Predikaren erkänner att han ville pröva hur en sådan glädje bekom honom: »Gör dig nu goda dagar! Men se, också detta var fåfänglighet» (Pred 2:1). En sådan livsinställning har Jesu skildrat i liknelsen om den rike bonden, den »rike dåren», som tänkte lämna mödan bakom sig. [23]
Det är trösterikt att världens gång är förutbestämd
Predikaren förkunnar en kristen inställning, en lugn och glad hållning. Han är medveten om att de jordiska tingen är förgängliga. Han vet att glädjens bägare kunde vändas i sorgens. Han fann glädje i arbetet och glädje i vilan. Vad som gav honom denna glädje var hans tro och förtröstan. Predikaren fann en tröst i att världens gång var förutbestämd. Insikten om att världen är ond föranleder inte Predikaren att anklaga Gud. I stället anklagar han människan. Människohjärtat är fåfänglighetens ort. Predikaren vet att lycka och olycka växlar i denna värld. [25]
Vi läser i Pred 9:2, att »allt kan hända människan». »Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har sökt pröva allt detta, hur de rättfärdiga och visa och deras verk är i Guds våld. Varken om kärlek eller hat kan en människa veta något förut. Allt kan hända henne» (9:1). Predikaren har därmed sagt, att en människa av de händelser hon möter i livet inte kan sluta sig till om hon är föremål för Guds vrede eller Guds kärlek. Det är inte alltid så att det går de gudfruktiga väl i livet och de ogudaktiga illa. När en kristen drabbas av olycka och lidande, får han inte tänka att det olycksöde han befinner sig i är ett tecken på att han inte är en kristen. Skriften skiljer klart mellan jordisk och himmelsk välsignelse (Luk 16:25). [26]
Skriften lär inte att Gud straffar sina barn. Däremot säger den: »Min son, förkasta inte Herrens aga, och giv dig inte över, när du tuktas av honom» (Hebr 12:5-11). Vi vet också att Gud har lagt korset på sina barn. Var och en kristen har sitt kors att bära. Paulus hade sin »påle» i köttet. Många gånger frestas vi att tänka: om jag hade det som den och den, då skulle jag inte ha något kors i livet. Men då glömmer vi att varje kristen har sitt kors att bära. Ingen kommer undan. Var och en har sitt kors. Vi vet bara inte något om den andres kors. Men vi vet att det står skrivet: »Det är genom mycken bedrövelse som vi måste gå in i Guds rike» (Apg 14:22). Och detta Skriftens ord gäller alla kristna människor. [27]
En kristen vet att det kommer att gå de gudfruktiga väl
Predikaren ger detta trösteord: »Dock vet jag att det skall gå de gudfruktiga väl, därför att de fruktar Gud.» Vad Predikaren här säger har aposteln Paulus också sagt i sitt brev till romarna: »Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans förutbestämmelse» (8:28). Visst är det många kristna som får leva ett liv fyllt av lidanden. Motgången tar aldrig slut, tycks det. Så var det för Job. Men han bars av den fasta vissheten: »Dock, jag vet att min Återlösare lever… och jag skall i mitt kött få skåda Gud» (Job 19:25). [29]
Det är inte ett blint öde som styr mitt liv, inte en blind ödesmakt. Vi får med glädje bekänna: »Du, Herre, leder mig.» Psalmisten Asaf sjunger: »Dock, förblir jag städse hos dig. Du håller mig vid min högra hand och skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära. Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen» (73:23ff). [30]