Jesus sade: »Därför säger jag dig (d.v.s. fariséen Simon): Hennes synder är förlåtna. (Du ser att hon) Hon har älskat mycket. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet. Sedan sade han till kvinnan: Din tro har frälst dig. Gå i frid!» [0]
Det är viktigt att ha klart för sig att Jesus i dessa ord vänder sig till fariséen Simon. Simon kunde omöjligt hålla denna kvinna för en kristen, en Jesu lärjunge. I hans ögon var hon en synderska och ingenting annat. Hade Jesus varit en profet skulle han ha vetat vad det var för slags kvinna som rörde vid honom, menade fariséen. Jesus inleder då ett samtal med honom och för samtalet in på hur Simon skulle se på henne. [1]
Han frågar: Ser du denna kvinna? Jesus ville visa honom, att hon var en kristen. Han säger då inte att Simon måste kunna se att hon var en trons människa. Tron kan ju inte bli föremål för iakttagelse. Ingen kan se in i en annan människas hjärta och där avläsa trons förekomst. Däremot kan trons gärningar och trons frukter ses och iakttagas. Fariséen Simon såg »synderskan», när hon stod mitt uppe i utövandet av sin tro. Det är uppenbart att hon tidigare hade mött Jesus och blivit omvänd och nu visar sin tacksamhet. Jesus visar på kvinnan, som smörjer hans fötter och torkar dem med sitt hår och som utför mer än vad slavarna brukade göra, att tvätta en gästs fötter. Han säger nu om henne: »Hon har älskat mycket.» Det borde Simon ha sett och förstått. [2]
Fariséen Simons hållning röjde hans inställning till Jesus. Han hade visserligen inbjudit honom till en måltid i sitt hem. Helt visst var han intresserad av Jesus, som många höll för att vara Profeten, som skulle komma till världen. Men när denna synderska med sitt kärleksfulla handlande bekänner, att Jesus är Messias, den gudomlige Profeten, då blir Simon klar över att detta inte kan vara fallet. Fariséen Simon var en ärbar man, men han trodde inte på Kristus. Han var lärare i lagen men sökte inte syndernas förlåtelse hos Kristus. Han ser på denna kvinna utifrån det liv som hon tidigare fört. Jesus förebrår honom hans otro. »Du gav mig ingen hälsningskyss. Du smorde inte mina fötter med smörjelse.» Simon insåg inte att den kvinna, till vilken Jesus säger: »Dina synder är förlåtna», var en kristen kvinna, frälst av nåden genom tron. [3]
Men fick då kvinnan sina synders förlåtelse inför Gud på grund av den kärlek hon visat? Nej, det är Katolska kyrkan som talar om att det är »den av kärleken formade (värmda) tron» (»fides caritate formata») som rättfärdiggör och som i detta bibelställe finner belägg för denna sin lära. Man menar att kvinnan fick förlåtelse, därför att hon visade en sådan ånger (Katolska kyrkans lära om »den fullkomliga ångern») och en sådan kärlek. Så hävdar t.ex. den katolske exegeten Lagrange, att detta ställe utsäger att hon fick förlåtelse på grund av sin kärlek. [4]
Detta bibelställe utgör för Katolska kyrkan ett beläggställe för dess lära om syndares rättfärdiggörelse inför Gud på grund av tron, som då är formad av (värmd av) kärleken. Men nu rör det sig här inte om rättfärdiggörelsen inför Gud, utan om rättfärdiggörelsen inför människor. Och i denna grannlaga fråga lär Jesus oss att vi skall döma efter vad vi ser och dra slutsatser utifrån vad vi ser och hör. En människa som bekänner sig till Kristus och till hans frälsning och bevisar sin tro i ett kristet liv, henne skall vi förklara som kristen. »Men den som lär och lever annorlunda, än Guds ord lär, han vanhelgar ibland oss Guds namn» (Luthers Lilla katekesen). [5]
När Jesus sedan vänder sig till kvinnan, då avlöser han henne. »Dina synder är förlåtna. Gå i frid!» Det säger oss att förlåtelsen och rättfärdiggörelsen inför Gud överräcks som en fri, oförtjänt gåva. Av nåden blev synderskan frälst genom tron. Någon frälsning vinns inte genom fullkomlig ånger eller genom visad kärlek. Aposteln Paulus skriver: »Av nåden är ni frälsta genom tron, och det inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud i förväg har berett, för att vi skall vandra i dem« (Ef 2:8ff). [6]